The Birthday Massacre, som senast var albumaktuella med “Hide and Seek” (2012) är nu redo att presentera den kommande “Superstition”.
Den kommande fullängdaren blir det åttonde i ordningen sedan man debuterade med “Violet” (2004), levererar tio nya spår av bandets unika mix av gothrock och electro - och släpps även i en begränsad vinylutgåva.
Efter att ha släppt sina första tre album på den tyska skivbolagsetiketten Repo Records så återfinns nu den Kanadensiska sextetten på Metropolis Records.
Bandet kommer ursprungligen från London, Ontario och består av sångerskan Sara Elaine Taylor (alias Chibi) och bandmedlemmarna Michael Rainbow, Mike Falcore, Nate Manor, keyboardisten Owen Mackinder (alias O-En) och trummisen James Davis (alias Rhim).
Chris Connelly, som för de allra flesta mest kända för sin inblandning i industrirock-kollektivet Revolting Cocks, som bildades av MinistrysAl Jourgensen, Luc Van Acker och Richard Jonckheere (alias Richard 23 från Front 242) 1985, är nu redo att presentera debutalbumet med det nya projektet Cocksure tillsammans med vapendragaren Jason Novak (från Iron Lung Corp).
Duon har redan gjort två singelsläpp, varav det ena på den pånyttfödda klassiska etiketten Wax Trax! Records - och bland de nio spåren på albumet (som släpps både på CD och vinyl via Metropolis Records) finner vi även ett gästspel av Richard 23 (från Front 242).
(Provlyssna bandets två första EP:s “KKEP” och “TKO Mindfuck” nedan).
Cocksure är även inbokade till årets Bimfest som arrangeras i belgiska Antwerpen den 19-20 december där de kommer stå på scenen tillsammans med bland andra Borghesia, Die Form, The Force Dimension och Agent Side Grinder.
Format: (Album) CD, 2CD BOX**, Digital Skivbolag:Dependent Records Releasedatum: 6 juni 2014 Genre:Electro, EBM Bandmedlemmar: Adrian Smith, Derek Smith, Graham Stronach, Jon Morris, Pete Hosier Land: England Recensent:Jens Atterstrand
(English version below)
Brittiska pionjärer har fortfarande känslan
Efter 17 långa år så är nu brittiska Click Click tillbaka med det nya albumet “Those Nervous Surgons”. Den nya fullängdaren innehåller tio spår och är den första sedan “Shadowblack” som släpptes via Off Beat 1997.
Från de mörka och kusliga stämningarna i “Factory” till de instrumentala mellanspelen som (introt) “Passenger” och “The Warminister Detective” vidare till de mer svängiga EBM-rytmerna i “Man in a Suit”, nyinspelningen av “Rats in my Bed”, “What Do You Want” och “Burn” - Click Click bekräftar verkligen sin återkomst med ett härligt retrodoftande och väldigt mångfacetterat album.
Ända sedan debuten i början av åttiotalet så har bandet ständigt utforskat ny mark och genom åren har man experimenterat en hel del med olika teman och ljudlandskap. Så ligger det till även den här gången.
“Those Nervous Surgeons” är långt ifrån det bästa som Click Click har levererat, men faktum kvarstår: De här numera kultförklarade britterna är fortfarande ett lysande exempel på att man inte behöver ett ton av effekter och den senaste utrustningen om man bara har känslan.
Click Click besitter den fortfarande, i allra högsta grad.
Fotnot: Albumet levereras även i en begränsad utgåva ** där bonusdiscen inkluderar ett antal demos samt ytterligare fyra spår.
Tracklist
01. Passenger 02. Man in a Suit 03. Lock Them Up 04. Rats In My Bed (Version) 05. Factory 06. What Do You Want 07. The Warminster Detective 08. Burn 09. Drone 10. Keep Us Out of the Way
Tracklist Bonus Disc **
01. The Factory of Life (the first 6 Minutes) 02. Captain Black 03. Passenger (Demo) 04. Keep Us Out of the Way (Demo) 05. Burn (Demo) 06. Man in a Suit (Demo) 07. Lock ‘Em Up (Demo) 08. Naudia 09. The Factory of Life (the last 8 Minutes)
Brittish pioneers still got the right touch
After 17 long years , British Click Click are back with the new album “Those Nervous Surgons “. The new full length album contains ten tracks and is the first since “Shadow Black” that was released by Off Beat in 1997.
From the dark and eerie mood of “Factory” to the instrumental interludes like (the intro) “Passenger” and “The Warminister Detective” on to the more catchy EBM-rhythms of “Man in a Suit” , the remake of “Rats In My Bed”, “What Do You Want”, and “Burn” - Click Click really reaffirms their return with a wonderfully retro fragrant and very diverse album.
Ever since their debut in the early eighties the band has constantly explored new ground and through the years they’ve experimented a lot with different themes and soundscapes. That is also the case this time around.
“Those Nervous Surgeons” is far from the best that Click Click have delivered but the fact remains: These cult-brits are still a shining example of how one doesn’t need a ton of effects and the latest equipment if you just have the right touch.
Click Click still possesses that touch, very much indeed.
Footnote: The album is also available in a limited edition where the bonus disc ** contains a number of demos and four additional tracks.
Efter att ha gjort ett längre uppehåll mellan mitten av nittiotalet och 2009, så är nu slovenska Borghesia, vars originalkvartett numera är en duo som består av sångaren Dario Seraval och batteristen Aldo Ivančić, tillbaka med nytt material efter en längre tids arbete i studion.
Ett arbete som nu resulterar nu i det nya albumet “And Man Created God” som innehåller nio nyskrivna spår av det legendariska bandet som bildades redan 1982 av de fyra medlemmar ur teaterkollektivet Theatre FV-112/15.
“And Man Created God” är ett fängslande, konfronterande konstverk; föremålet som berör tankar kring de korrupta, sjuka systemen genom världshistorien bara ersätts med mer av samma sak. (Lyssna på det första smakprovet “We Don’t Believe You” nedan).
Bandet berättar mer
“Under en tid då ett dåligt system ersätts med ett sämre. De rika har stulit från de fattiga sedan urminnes tider. Idag är dessa dimensioner absurda: Kapital, att tjäna pengar på pengar har blivit en ny gudom. Pengar, denna nya ålders guldkalv. Pengar. Vi har alla förvandlats till goda konsumenter. Man bör bekämpa ett system som inte fungerar till gagn för människor”.
Tillsammans med landskollegorna Laibach så är Borghesia inte bara pionjärer inom den alternativa musikscenen i allmänhet utan den alternativa elektroniska musikscenen i synnerhet.
Bandet har släppt tio album sedan man gjorde sin självtitulerade albumdebut 1983 och anses av de allra flesta vara en utav skaparna av electronic body music tillsammans med band som Front 242. Bandet är även inbokade till årets Bodyfest i Stockholm.
01. We Don’t Believe You
02. C’est la Guerre
03. My Life is My Message
04. Kaufen macht frei – Buy Baby Buy
05. 194
06. Profit, Power and Lies
07. Para Todos Todo
08. Too Much is Not Enough
09. Shoot at the Clock!
AktuelltComments Off on Borghesia: Och människan skapade Gud
Format: (Album) CD, 2xLP (i 4 olika färger), Digital (Deluxe)** Skivbolag:Metropolis Records Releasedatum: 13 maj 2014 Genre:Electro-industrial Bandmedlemmar: Bill Leeb, Jeremy Inkel, Jared Slingerland, Jason Bazinet Land: Kanada Recensent:Jens Atterstrand
(English version below)
Ekogenetiskt örongodis
Efter en hel del framgångar med “Echogenetic”, som släpptes förra sommaren, så presenterar nu kanadensiska Front Line Assembly det 18 spår långa påföljande remixalbumet “Echoes”.
Det märks tydligt att någon har varit extra noga med att välja ut rätt ensemble till den här samlingen av nya versioner och alla inblandade parter har verkligen gjort sitt yttersta för att pressa ur sig helt fantastiska remixer.
De redan starka originalspåren bryts varsamt ner för att sedan byggas upp på nytt och på var och ett genomförs processen på ett fantastisk sätt. De nya versionerna ger också en, i sammanhanget, väldigt unik möjlighet för lyssnaren kunna ta sig an och uppskatta spåren ytterligare en gång. Samtidigt lyckas de också med bedriften att på ett ytterst smakfullt sätt lyfta fram de olika delmomenten ur originalarrangemangen.
Majoriteten av de totalt 16 remixerna (deluxe utgåvan) är egentligen rent örongodis var och en för sig, alla med sina unika delmoment. Men det nya Daniel Myer-projektet Liebknechts råa, blytunga och tämligen avskalade version av “Deadened”, den forne bandmedlemmen Rhys Fulbers dito av “Killing Grounds”, Necro Facility-medlemmen Henrik Bäckströms blytunga dansgolvsversion av “Exhale”, Haujobbs sönderslitna och underbart skruvade “Blood” liksom Greg Reelys version av “Killing Grounds” förtjänar alla att nämnas lite extra, även om jag egentligen skulle kunna rada upp majoriteten av bidragen här.
Lägg därtill Youth Codes retro-industriella oldschool-tolkning av titelspåret, vars skitiga framtoning ekar från en svunnen tid och album som “Gashed Senses and Crossfire” och helheten är synnerligen komplett.
Det är ytterst sällan ett remixalbum lyckas träffa så här rätt. De alternativa versionerna, tillsammans med de två nya originalspåren “Contagion” och “Next War” som för övrigt är skrivna tillsammans med Sneaker Pimps-bekantingen Ian Pickering och som ger oss ett Front Line Assembly i en ny, intressant, annorlunda och tämligen “poppig” kostym, ger nästan känslan av att Front Line Assembly med “Echoes” har levererat ett helt nytt (och otroligt starkt) album!
After a great deal of success with “Echogenetic” that was released last summer the canadian outfit Front Line Assembly now presents the follow-up 18 track sized remix-album “Echoes”.
It is obvious that someone has been extra careful to choose the right ensemble for this collection of new versions and all parties involved have really done their utmost to squeeze out completely amazing remixes.
The initially strong original tracks are gently broken down, then rebuilt again and each one has carried out the process in a fantastic way. The new versions also provide one, in context, very unique opportunity for the listener to take on and appreciate the tracks once again. At the same time they also manage the feat of an extremely tasteful way to highlight the different steps of the original arrangements.
The majority of the total of 16 remixes (on the deluxe edition) are really pure ear candy in itself, and each with it’s own unique parts. But the new Daniel Myer-project Liebknecht’s raw, leaden and fairly stripped down version of “Deadened”, the former bandmate Rhys Fulbers ditto of “Killing Grounds”, Necro Facility-member Henrik Bäckström’s leaden dancefloor version of “Exhale”, Haujobb’s tattered and wonderfully twisted “Blood”, as well as Greg Reelys version of “Killing Grounds” all deserve to be mentioned a little extra, although I actually could line up the majority of the entries.
Add on Youth Code’s retro-industrial oldschool interpretation of the title track, whose gritty appearance echoes of a bygone era that reminds of albums like “Gashed Senses and Crossfire” and it all becomes peculiarly complete.
There is rarely a remix album around that manages to hit spot on. The alternative versions, along with the two new original tracks “Contagion” and “Next War” - which by the way have been co-written with Sneaker Pimps’Ian Pickering, and delivers Front Line Assembly in a new, interesting, different and somewhat “poppy” suit - and it all provides a close feeling that Front Line Assembly’s “Echoes” actually have delivered a brand new (and incredibly strong) album!
Panic Lift presenterar videon till “Awake”, titelspåret från den nya EP:n som släpps den 29 april via Metropolis Records. Lyssna på fler smakprov och beställ EP:n via bandcamp.
Format: (Album) CD, Digital Skivbolag:Trisol Releasedatum: 14 februari 2014 Genre:Darkwave, Synthpop Bandmedlemmar: Ronny Moorings, Mojca, Mario Usai, Sean Göbel Land: Tyskland Recensent:Alexander Johansson
Ett hjärtas skri i världen
“Matters of Mind, Body and Soul” är en mörk och vacker mässa. Från den inledande instrumentala “Once in a Blue Moon” med dess melonkolisk lätt medeltida melodi i ett brummande hav av olycksbådande muller, till slutet med den likaledes instrumentala lätt folkloristiskt ljusa “Chinese Whisper”.
Mellan de konstmusikaliska 4AD-begåvade extremerna finns få egentliga svagheter, om man står ut med entoniga basharmonier, mollackord och Ronny Moorings klagande röst. Och det gör man ju! Själv har jag kommit på mig själv med att längta efter den. Trots att jag hör till dem som brukar lyssna på “Medusa” (1986) och “Clan of Xymox” (1985), två konstmusikaliska mästerverk av majestätiskt egensinne, lika mäktiga som Front 242:s “Geography” (1982) och Skinny Puppys“Remission” och “Bites” (1985), ett par gånger om året.
Det märks att Clan of Xymox har arbetat hårt med det sitt femtonde studioalbum som släpptes på alla hjärtans dag. Alla låtar är väl genomarbetade. Det förra, coveralbumet “Kindred Spirits” som släpptes 2012, var en sorglig skapelse helt befriad från den originalitet som klanledare Ronny Moorings brukar kunna frammana ur sitt svartalfshjärta. Men på “Matters of Mind, Body and Soul” överträffar de nästan sig själva och får till en mjukt glänsande tjära av pulserande depprock.
På “Love’s on Diet” sjunger Moorings djupt som Andrew Eldritch i Sisters of Mercy i de melankoliska verserna innan refrängen exploderar i en kaskad av mäktiga ljud, täta riff och skira synthslingor. Moorings pressar rösten till de där höga ljusa tonerna där man tror hans själ ska brista som gjorde “Back Door” på “Medusa” och “A Day och Stumble and Fall” på “Clan of Xymox” så hjärtskärande och episka.
“The Climate Changed” och “I Close My Eyes” är förstklassig depprock. Musik helt i klass med The Cures Pär Lagerkvistdystra “Disintegration” och inget man ska lyssna på i samband med en skilsmässa eller stor förlust.
Clan of Xymox får till och med till en del finstämd pop, på till exempel “I’ll Let You Go”. Det är givetvis på Xymox-vis och ingenting vem som helst kanske skulle acceptera som pop, särskilt inte med tanke på den vemodiga extraminuten, men det är ändå en strimma solljus mitt i det annars kompakta midvintermörkret. Lite på samma sätt som The Cure på “Wish” skapar en känsla av solsken efter regn med spår som “High” och “Friday, I’m in Love”, i en annars Becketskt slutspelstablå av mörka melodier.
Tyvärr så fattas det några riktigt starka låtar för att ge “Matters of Mind, Body and Soul” ett riktigt högt betyg. Jag hade velat ha något som en rak rivig “Stranger” eller en “Blind Hearts”, den sista från tiden de skulle bli lättsammare och bytte skivbolag och bara kallade sig Xymox. Som det är nu lägger sig albumet jämsides med Henric de la Cours vackra 10-talsskivor och blir tillsammans med dem en av decenniets hittills bästa depprockalbum.
Bästa spår:“I’ll Let You Go”, “I Close My Eyes” och “The Climate Changed”
Tracklist
01. Once in a Blue Moon (06:43)
02. She is Falling in Love (05:43)
03. The Climate Changed (06:20)
04. Hector (02:00)
05. I Close My Eyes (06:54)
06. Hand in Glove (06:31)
07. Your Own Way (04:41)
08. Love’s On Diet (04:38)
09. I’ll Let You Go (05:15)
10. Months Ago (04:33)
11. Kiss and Tell (05:31)
12. Chinese Whispers (05:40)
Precis som vi rapporterade redan förra vårenså är Vomito Negro inom kort åter albumaktuella med “Death Sun” och nu är den belgiska duon redo att presentera detaljerna.
Vomito Negro, med låtskrivaren, sångaren och frontmannen Gin Devo och vapendragaren Sven Kadanza, var senast albumaktuella med “A Fall of an Empire” som släpptes förra vintern och “Death Sun” blir bandets nionde fullängdare i ordningen sedan debuten med minialbumet “Dare” (1988).
På “Death Sun” fortsätter Vomito Negro med att utforska de mörkare tongångarna man inledde med på comebackalbumet “Skull & Bones” (2010) och EP:n “Slave Nation” (2011) via nio nyskrivna spår. (Lyssna på smakprov från albumet och se videon till “Time” nedan).
Efter att nu ha avslutat arbetet med “Death Sun” så har man redan påbörjat arbetet med ett “mörkt klubbinspirerat album” med titeln “Dark Scary Monsters” som är planerat för släpp redan under sommaren.
Format: (Album) CD, 2CD**, Digital Skivbolag:Metropolis Records Releasedatum: 11 februari 2014 Genre:Electro, industrial Bandmedlemmar: Daniel Graves, (Tim Van Horn), (Elliott Berlin) Land: USA Recensent:Patrik Lark
Catchy industripop utan spår av aggrotech
Aesthetic Perfection är Daniel Graves skötebarn. På scen är de ofta tre - men när det gäller låtskrivandet håller Daniel själv i rodret.
Bandet debuterade med aggrotechskivan “Close to Human” för att sedan lyckas med den svåra balansakten att kombinera hårt sound med melodiska låtar, utan att trampa igenom den bräckliga isen. På andra albumet “A Violent Emotion” skapades till exempel den fantastiska låten “Spit it Out” som är något av det bästa som åstadkommits inom scenen under 2000-talet.
På tredje plattan ”All Beauty Destroyed” började melodierna breda ut sig allt mer, till en del fans förtret, men likafullt fanns fortfarande ett antal verkligt fina spår som fortfarande klarade balansen. På något sätt låg det i luften att denna fjärde skiva skulle fortsätta utvecklingen mot mer lättsamma melodidrivna låtar och därmed helt lämna den hårdare skolan av elektronisk musik. Daniel Graves ägnade själv stor möda på sociala medier med att förvarna om de stora förändringar som var på väg i och med den nya skivan. Han var ganska tydlig med att alla gamla fans kanske inte skulle gilla den. Det kommer alltså inte som någon större överraskning att ”’Til Death” går mot pophållet. Det förvånande är att steget blev så pass långt och förändringen så genomgripande. Alla spår av aggrotech-ursprunget är i princip bortsuddade. Daniel Graves visar stort mod som vågar kapa sina musikaliska rötter och istället leverera en catchy industripopplatta.
”’Til Death” består bara av tio låtar. Albumet inleds med det spökligt stämningsfulla introspåret “Happily Ever After” och avslutas med likaledes lugna “Lovesick”. På mitten bryter “Showtime” av med sin svepande valstakt och tidiga åttiotalsvibbar med en doft av Fad Gadget. Återstående sju låtar utgörs av dennya inriktningen med catchy upptempo industripoplåtar. Förstasingeln ”Antibody” tröttnade jag på redan efter andra genomlyssningen. Den är helt enkelt lite för mycket; upprepande och fyrkantigt banal på något sätt. De krystade inåtskriken hjälper inte upp det hela. “Lights Out (Ready to Go)” har en riktig skön och driven refräng, tyvärr ackompanjeras den av Nintendo-liknande synthljud som är direkt avtändande och ger helheten ett kitschigt intryck. “Oh, Gloria!” är av liknande snitt med en lika distinkt hitkänsla och en melodi som sätter sig. Lite mindre Nintendo i soundet på denna så resultatet är inte pjåkigt alls.
”Death Rattle” och andrasingeln ”The Dark Half” är de spår som jag gillar bäst. De är också de låtar som är mest besläktade med tidigare material och har lite hårdare framtoning med tydligare industriinfluenser. Ironiskt nog så föredrar jag Suicide Commandos remix på ”The Dark Half”-singeln. Där finns även det utmärkta bonusspåret ”Dead Ringer” som elakt nog inte fick vara med på albumet. Detta hade annars varit den bästa låten enligt min mening.
Tredjesingeln ”Big Bad Wolf” faller lite på eget grepp med sina osmakliga metaforer. Inte ens Daniel Graves går i land med tre små grisar, rödluvan och stora stygga vargen. Någonstans måste man dra gränsen. Å andra sidan kanske vi ska vara glada att han inte skriver rakt ut vad det är han sjunger om. En annan recensent tolkade det som antingen kannibalism eller menstruationssex.
Återstår bara att nämna ”The New Black” som är ännu en utomordentlig poplåt. Den har skönt dansanta verser men tappar tyvärr det i refrängerna.
Egentligen är det skruvade skivomslaget med ett dödskalleprytt bröllopspar genialiskt. Det beskriver nästan exakt hur musiken låter. Där finns en mörk botten men ovanpå det brer han på med eklektiska broderier som ofta går åt det kitschiga hållet. Det mörka undertrycks med lekfulla arrangemang, glättig synthpop och inslag av datorspelsmusik. De verkligt distinkta melodierna står i centrum och formar smått genialiska poplåtar, var och en med sin originella tvist. Gott så, men kvar på perrongen när tåget har gått, står ganska många av oss kvar. Det här var inte vårt tåg. Daniel Graves förtjänar lovord för att sitt stora artistiska mod och sin integritet, liksom sitt skickliga låtskrivande, men han har därmed också fört musiken till en annan spelplan som inte intresserar mig nämnvärt. Gillar man mörk musik med lite tyngd och en hård kant så är helt enkelt Aesthetic Perfection inte längre ett alternativ, och det känns lite ledsamt.
Bästa spår:“The Dark Half”, “Death Rattle”, “Oh, Gloria!”
Tracklist
01. Happily Ever After (02:51)
02. Antibody (04:12)
03. Lights Out (Ready to Go) (04:15)
04. Death Rattle (04:13)
05. Big Bad Wolf (04:25)
06. Showtime (04:50)
07. Oh, Gloria! (04:43)
08. The Dark Half (04:32)
09. The New Black (04:22)
10. Lovesick (04:34)
