Första smakprovet från den kommande Leaether Strip-EP’n. Enjoy!
Subscribe via: RSS
Första smakprovet från den kommande Leaether Strip-EP’n. Enjoy!
Format: (Album), CD, Digital
Skivbolag: Dependent Records
Releasedatum: 8 juni 2012
Genre: Electro, industrial
Recensent: Jens Atterstrand
I skuggan av det absoluta toppskiktet av kanadensiska band, där pionjärer som Skinny Puppy, Front Line Assembly och Numb genom åren representerat det bästa från landets electro-industriella musikscen, debuterade under nittiotalet ytterligare ett band med kanadensisk anknytning, Decoded Feedback.
Bandet plockades upp av Brian Pereras Los Angeles-baserade Cleopatra Records, skivbolaget som bidrog starkt till att introducera europeiska band för den nordamerikanska publiken när det begav sig.
Decoded Feedback albumdebuterade under 1996 med “Overdosing” och har sedan dess levererat ytterligare sju fullängdare. Nu presenterar den Torontobaserade duon, som består av Yone Dudas och den italienfödde Marco Biagiotti, bandets nionde fullängdare “Diskonnekt”, som följer upp den (på vissa håll) väldigt hyllade “Aftermath” från 2010.
Bandet har turnerat flitigt och har ofta figurerat på de största festivalscenerna den senaste tiden - och jag undrar om just detta gjort att låtskrivandet blivit lidande någonstans på vägen. För det nya albumet berättar en mestadels riktigt sömnig historia. (fortsättning nedan)

De kraftfulla arrangemangen och den tjocka ljudbilden som hör till Decoded Feedback-soundet påminner i de flesta fall om vad man levererade nyligen, så även på “Diskonnekt”. Och även om jag inte såg den förra fullängdaren “Aftermath” som någon direkt milstolpe i deras diskografi, där jag själv är mest förtjust i de två albumen “Shockwave” (2003) och “Combustion” (2005) (som släpptes under bandets tid på tyska Out Of Line) så innehöll det förra albumet i alla fall några spår med lite mer stuns i ljudbilden, där en del melodier och arrangemang greppade ganska bra tag.
Det mesta av just detta saknas tyvärr på “Diskonnekt” och det är inte många spår som får mig att rycka på ögonbrynen. Dagens Decoded Feedback bygger ofta upp snygga ljudmattor med dansanta rytmer och produktionen är överlag riktigt bra. Tyvärr hjälper detta föga till när låtmaterialet och melodierna i det stora hela är minst sagt vacklande.
Den inledande “Another Loss” passerar med en gäspning och efter en halvdassig flirt med gitarrkryddad darkelectro på “NightTerror” och ytterligare några misslyckade försök att greppa tag om lyssnaren, så är det först på det åttonde spåret, den snyggt arrangerade, melodiösa och ganska atmosfäriska “I’m the Night”, som jag kan ta till mig någon sorts positiv känsla av det Decoded Feedback här försöker förmedla.
Den lugna “The Devil You Know”, “Soultaker” med ett formidabelt gästspel i form av ett raseriutbrott av den danske Claus Larsen (från Leaether Strip) samt den instrumentala (Blade Runner-hyllningen) “Blade Runner Tribute” som avslutar albumet är annars de få positiva injektioner jag tar med mig från “Diskonnekt”. Betyget blir därefter inte mer än godkänt, då hälften av de tolv spåren passerar nästan obemärkt förbi som en vindpust.
Officiella musikvideon till Klutaes “Bones in the Furnace” hämtad från senaste albumet “Electro Punks Unite”. Klutae är ett sidoprojekt från danske Claus Larsen, som är mest känd för sitt huvudprojekt Leaether Strip. Enjoy!
Artister: Tyske Ludder, Klutae, Dive, Clan Of Xymox
Datum: Lördagen 14 april 2012
Scen: Optimolwerk , München
Rapport & Foto: Anders Nord
OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten!
EBM Bunker i München har tagit steget upp från klubb- till festivalarrangör. DMF – Dark Munich Festival arrangerades på Optimalwerk för första gången i år. Banden spelade på två scener: klubbscenen Garage, som såg ut som den var hämtad ifrån en raggarklubb med kofångare , fälgar, nummerplåtar med mera på väggarna och i sin tur huvudscenen - Fabrik, som var en stor rektangulär lokal med plats förca 1300 besökare med en scen vid ena kortändan.
Det var nu dags för kvällens första spelning på Fabrik för min del - när det var Tyske Ludders tur att belägra scenen. Konserten startade som alltid i högt tempo. Redan första spåret, “Eugenix”, får publikhavet att koka. Claus Albers och Ralf Homann springer fram och tillbaka på scenen för elda på publiken medans Olaf kontrollerar allt från sitt tekniknäste bak på scenen. Samtidigt visar en TV-skärm vid scenkanten och två projektordukar längst bak ett potpurri av bilder som ger dom flesta mardrömmar. Ku Klux Klanbilder, svastikas, stridsvagnar samt flyg- och missil-bombningar är några av de otäckheter som avlöser varandra. När man således kom fram till “Anvordester front” blev tyskarna som galna och moshpiten var ett faktum.
Tyske Ludders spelning var i mina ögon och öron bland de bättre gångerna jag sett dom. Scennärvaron, projektionerna och låtvalet var snudd på perfekt! Det blandades och gavs från hela karriären. Gamla låtar som “Flieger”, “Hexenjagd” och det avslutande spåret “Monotonie” varvades med nyare alster som “Androgyner held” och “Abgesang”. Kvällens bästa låt var inte helt oväntat “Panzer (Jesus and the gurus cover)”. Om ni får chansen att se Tyske Ludder så ta den!
Nästa band på Garage var danska Klutae som är ett av Claus “Leaether Strip” Larsens andra projekt. Med album som “Hit’n’run” och “Electro Punks Unite” i bagaget beger jag mig förväntansfullt till Garagescenen. Efter att ha haft problem med en trasig mikrofon de första två låtarna tar spelningen rejält fart när den nya mikrofonen anlänt! Energin och spelglädjen strålar om Claus. Lekfullheten, dels mellan Claus och keyboardisten Kurt samt mellan Claus och publiken är slående. Det märks att han trivs med att stå på en scen. Det är svårt att inte ryckas med i musiken. Merparten av låtarna i kvällens set var ifrån 2011 års “Electro Punks Unite”. Låtarna som stack ut lite extra under den mycket bra spelningen var “Long Live EBM” , “You Define Me – I Destroy You” samt titelspåret från det senaste albumet - “Electro Punks Unite”.
Efter att ha lämnat Garage för en ny löpning till Fabrik var det dags för Hollands Gothband nr 1: Clan of Xymox. Ronny Moorings och bandet kliver upp på scenen och det låter bra. Stannar ett par låtar, vilka jag i ärlighetens namn, inte känner igen då jag lyssnar väldigt lite på genren. Bra ljud och ljus samt att Xymox-fansen som var där verkade förtjusta får summera spelningen. Istället ilade jag som en vessla för att stifta bekantskap med Dive inne på Garage. Dirk Ivens slänger sig fram och tillbaka på den tomma scenen. Hårt, argt och distat levererar han sin musik i konstant stroboskopljus. Stämningen blir smått klaustrofobisk vid scenkanten så efter ett par låtar drar jag mig tillbaka till mitten av lokalen. Det kändes som att iaktta en människa i en isoleringscell genom ett osynligt glas samtidigt som man hör de galna tankarna som pågår i Dirks huvud. Har svårt att säga om det var bra eller dåligt bara att jag lämnar Garage med en känsla av obehag. Divespelningen berörde mig, något annat vore förnekelse. Det var sista spelningen för mig på garage denna festival.
Det är dags för de tre huvudbanden [X]-Rx, Agonoize och Kirlian Camera inne på fabrikscenen. (Rapport från dessa kommer inom kort i del 3).
Format: (Album) CD, 3CD BOX**, Digital, Spotify
Skivbolag: Alfa Matrix
Releasedatum: 28 oktober 2011
Genre: Electro, Dark electro
Recensent: Joakim Holfve
Det har varit en lång väntan för fansen men i höstas gav Aïboforcen ifrån sig det första livstecknet på sju år när den belgiska duon släppte fullängdaren “Dédale”. Mycket vatten har runnit under bron och liksom världen har Aïboforcen förändrats.
Där belgarna tidare var ett kompetent band inom darkelectro-scenen, har medlemmarna Benoit Blanchart och Seba Dolimont tagit en vändning åt ett mjukare, men desto allvarligare sound. Där snabba rytmer och griniga synthar tidigare fick ta plats är det softade samplingar, ambientklingande basgångar och en ödesmättad ton som visar vad Aïboforcen vill vara redan från starten av “Dédale”.
Aïboforcen är inte det första och knappast det sista harsh/industrial/darkelectro-bandet som återvänder i en ny skrud. Vissa misslyckas duktigt - Dawn of Ashes någon? - men bandet har gjort sin läxa och förändringen känns mer som att bandet har vuxit upp än något annat. “Dédale” är väldigt genomarbetad med allt från vokaler till mixning och de tillhörande bonusskivorna, “L’errance” och “Sanctuaire”, håller båda hög kvalitet. Genomgående låter belgarna många gånger som ett mörkare Massive Attack i toppform. (fortsättning nedan)

Även solen har sina fläckar och “Dédale” är inget undantag. De inkluderade kollaborationerna med andra band är inte klockrena, där “Poem of Life” - med gästspel av danske Claus Larsen från Leaether Strip, får ses som ett av albumet svagaste kort tillsammans med lite för popglättiga “New Year’s Day” med en sånginsats av Ayria. Amgod-bidraget “Parasthesia” är ett undantag som trots det kanske lite väl distade vrålandet visar att Aïboforcen fortfarande vet var de har sina rötter.
Sju års frånvaro är en lång tid, men Aïboforcen gör comeback med stil. Tyngden och det ödesmättade tempot passar belgarna som handen i handsken och de som inte får nog kan gräva ner sig ännu djupare i de näst intill hallucinerande ljudbilderna som bonusskivorna bjuder på. Den som saknar gamla Aïboforcen bör hitta vad de letar efter på “Sanctuaire” * men missa inte för allt i världen den lysande covern av Joy Divisions gamla dänga “She´s Lost Control” på “L’errance” **.
Sju år är sju år men jag har svårt att se hur någon skulle kunna bli besviken på en sån här comeback.
Format: (Album) CD, 2CD**, Digital, Spotify
Skivbolag: Alfa Matrix
Releasedatum: 25 november 2011
Genre: Electro, Industrial
Recensent: Joakim Holfve
2004, Antwerpen i Belgien. Emélie Nicolai, Yves Schelpe och livegitarristen Kristof De Clerck startar liveprojektet Psy’Aviah. Efter flera lyckade framträdande och vinsten i Studio Brussel Demopoll plockas bandet upp av skivbolaget Alfa Matrix. Efter tre album av experimenterande släppte trion det nya albumet “Introspection-Extrospection” sent i höstas.
Belgarna har under hela sin karriär blandat och gett, både i kvalitet och musikstil. Med electron som en grundbas har man låtit fantasin flöda fritt. Dock verkar man ha hittat sitt sound mer än någonsin, och bortsett från MC Dééjoohcéé- och Thomas C Beerten-samarbetet “Nouveau Quiche” i hiphopens tecken har man grävt ner sig rätt djupt i electrosandlådan. Där Psy’Aviah tidigare kunde beskyllas för förvirrat har man på “Introspection-Extrospection” hållt sig till syntharna och gör det bra.
De två singlarna “SOS Overdose” och “Ok” rörde redan innan släppet upp dammet och även om det är fullgoda låtar finner vi de riktiga godbitarna i de senare spåren, som “Human Garbage”, “Wired Life” och den fina “Home”, där Misery-sångerskan Lis van den Akker gästar på ett helt fantastiskt sätt. Vi svenskar kan känna koppling, då den forne Ashbury Heights-bekantingen Kari Berg gästsjunger med bravur på “Deep Dark Desire”. (fortsättning nedan)

Psy’Aviahs lägstanivå är hög och “Introspection-Extrospection” är ett gediget jobb. Men lika lite som det saknas dalar lyser även topparna med sin frånvaro. Belgarna närmar sig lite Mind.In.A.Box och även fast man lyckas överträffa dem här och var så kommer man aldrig riktig nära deras kvalitet på det stora hela. På “Contraspection” *** (Red.anm: som är ett antal bonusspår som endast släppts digitalt) lyser bandets kreativitet igenom sömmarna och både lo-fi, dub, ambient och techno blandas in i låtarna. Dova “Nothing But Soundwaves” sticker fram som tagen från “Mass Effect”-soundtracket och får genast min kärlek. Den andra “Retrospection” är mer av en ren remixdisc där artister som Freakangel, Noisuf-X och Leather Strip trängs i synthvimlet. Skivan är tyngre och hårdare än originallåtarna och här finns en del att hämta som där låtarna får en tyngd de tidigare saknat (typ S.A.M.s “Virtual Gods”) medan de flesta låtar är söndermixade. Då är “Contraspection” mycket mer intressant med sin innovativa ljudbild.
Ställer man Psy’Aviah på kvalitetsvågen tippar den helt klart åt rätt håll och “Introspection-Extrospection” är en positiv upplevelse som både är lättsmält och lyckas sätta sig djupt. För den med lite mer cash på fickan, eller en ledig Spotify-lista, är det ingen dum idé att plöja igenom bonusdiscarna som helt klart ger ett mervärde du inte vill missa.

Infacted Recordings populära klassikerserie har nu nått fram till del 26 och nästa klassiska band att erhålla en remastrad samling är det tysk-danska EBM/electroprojektet Lights Of Euphoria.
Lights Of Euphoria bildades i mitten av nittiotalet av Torben Schmidt, Jimmy Machon och (den sedan 2006 avhoppade) tredjemedlemmen Kevin Markdan. Bandet släppte fyra album via det legendariska skivbolaget Zoth Ommog under nittiotalet och återvände under 2000-talet med ytterligare två albumsläpp via Accession Records.
Utöver detta har man släppt en handfull singlar och EP’s med klubbhits som “Deal In Sex”, och “Subjection” som har gjort de största avtrycken i scenens historia.
På den nya samlingen “Subjection” presenteras alla de klassiska hitsen från bandet inklusive kollaborationen “You Better Run” med Johan van Roy från Suicide Commando. Utöver detta även en helt ny remix på “Subjection” signerad Claus Larsen (Leaether Strip). Bland de övriga remixerna finner vi namn som Dioxyde, Painbastard och Feindflug. Samlingen släpps precis som de tidigare begränsad till 1000 exemplar.
“Subjection” släpps den 20 januari via Infacted Recordings.
Efter att ha blivit konstellationen Chaos All Stars senaste tillskott och ha gästspelat med flera andra stora namn under de senaste åren så återvänder nu den svenska, före detta Ashbury Heights-sångerskan Kari Berg med ytterligare ett gästspel. Den här gången på det nya albumet från belgiska Psy’Aviah”.
Den Antwerpen-baserade trion består av sångerskan Emélie Nicolaï, låtskrivaren Yves Schelpe samt gitarristen Kristof De Clerck som senare i vinter med “Introspection / Extrospection”. Albumet följer upp förra årets “Eclectric” och blir det fjärde i ordningen, sedan man på egen hand debuterade med “Creationism” under 2007.
Med sin unika crossover, som är utspridd över flertalet elektroniska musikgenrer, har man redan tagit stora delar av den alternativa klubbscenen med storm och har spelat live på flertalet stora festivaler de senaste åren.
Efter att på tidigare album ha gjort samarbeten med bland annat Ayria och Front 242, så har man den här gången (utöver svenske Kari Berg) även plockat in Misery-sångerskan Lis van den Akker och duon MC Dééjoohcéé / Thomas C Beerten.
Man bryter också invanda mönster på bonusdiscen (titulerad “Retrospection”) i den begränsade boxutgåvan. Utöver de sedvanliga remixern, som den här gången är signerade bland annat SAM, Chaos All Stars (med sång av Mona Roukachi), Noisuf-X och Freakangel så inkluderar man även unika coverversioner av bandets egna låtar. Bland namnen finns bland annat Hartung & Schleinitz (med sång av den före detta Sero.Overdose-sångaren), Misery och Leaether Strip.
“Introspection / Extrospection” släpps den 25 november via Alfa Matrix.
Tracklist - “Introspection / Extrospection”
Format: 2CD, Digital
Skivbolag: Eget
Releasedatum: 1 oktober 2011
Genre: Electro, EBM
Leaether Strip har sedan det stora genombrottet i början av nittiotalet (med klassiska album som exempelvis “Solitary Confinement”) verkligen blivit en bestående installation inom den hårdare skolan av EBM. Hjärnan bakom Leaether Strip, dansken Claus Larsens produktioner har på senare tid varit ojämna och de helgjutna fullängdarna sedan den bästa perioden, under några år i slutet av nittiotalet är lätträknade.
Till många av de gamla fansens förtret så har Claus under sin karriär också experimenterat en hel del med sitt Leaether Strip, med allt ifrån electropop till mörka dystopiska filmsoundtracks. Jag vet inte hur mycket skilsmässan med belgiska skivbolaget Alfa Matrix har har påverkat Claus, men det är uppenbart att frontmannen någonstans givits möjligheten att vidareutveckla och förnya sitt sound när han numera ger ut sin musik på egen hand.
Nya albumet från dansken, “Untold Stories - The Melancholic Sessions” bygger vidare på de senaste fullängdarna, med förra årets kombinerade album/soundtrack “Dark Passages + Season’s Change, I Don’t färskt i minnet. Ännu en gång är det till vissa delar ett nytt Leaether Strip som presenteras. Ljudbilden med den typiska trumprogrammeringen, stråkarrangemangen och basgångarna går i mångt och mycket att känna igen. Men väl nere under ytan möts vi av en - inte länge lika ursinnig utan på vissa håll möjligtvis lite småirriterad Claus Larsen som i det stora hela är en väldigt god förmedlare av väldigt känslo- och allvarsamma budskap.
Den klassiska Leaether Strip-ljudbilden får här sällskap av atmosfäriska soundtrackliknande arrangemang, med inslag av allt från violin till akustiskt piano. Claus röst är inte heller genomgående lika hårt distad som tidigare - i vissa spår sjunger han i stort sett helt utan effekter. Lyriken är inte lika förbannad på allt och alla som tidigare, utan precis som titeln antyder så är det en mer melankolisk känsla som han vill förmedla. I det stora hela lyckas han också bättre än på länge. (fortsättning nedan)
Leaether Strip live på Xelabration Festivalen i Oslo tidigare i år. Foto: Jens Atterstrand
Lugna mellanspel och ballader ligger utspridda över de fjorton spåren. I vissa fall som ambienta melodiska symfonier, i andra som rena balladarrangemang. Tempot är genomgående mycket lägre än i det genomsnittliga Leaether Strip-albumet. Först efter halva vägen presenteras det första som kan tänkas nå i närheten av ett dansgolv. “Ever Changing Landscapes” bryter det inledande mönstret regält i tempo. Med sin oktavbas och retrodoftade leadsynthslinga, tillsammans med en helt odistad Claus Larsen, påminner den väldigt mycket om Depeche Mode från mitten av åttiotalet. Efterföljande “Love Is Dead” är albumets mest typiska Leaether Strip-arrangemang med smattrande basgång, en tilltuffad ljudbild och de avlägsna mörka melodislingorna. De ambienta mellanspelen fortsätter även under andra halvan av albumet och bäddar in helheten i en känsla av domedag och kyla, men också en avlägsen känsla av ljus och hopp. Några av spåren är nästan helt instrumentala medan andra har flera minuter långa intron.
“Untold Stories The Melancholic Sessions” ger och tar och fungerar väldigt bra i sin helhet hemma i favoritfåtöljen. Dansgolvsdräparna och partyhitsen existerar inte (de levereras å andra sidan på den medföljande CD-rom bonusdiscen), men det verkar heller på detta album vara Leaether Strips mål. Låtar som “I Feel No Shame” och “Silver Mist” är fantastiska, mörka och melodiösa kompositioner som träffar rätt direkt.
Måhända är “Untold Stories The Melancholic Sessions” precis som Leaether Strip generellt har uppfattats de senare åren: Ojämn. Den hade möjligtvis blivit bättre av att bantas ner en aning, något som ger betyget en liten törn. Samtidigt är helheten också det som gör styrkan och känslan är att det är ett av de album som kan komma att växa.
Att efter en lång karriär, där man av skivbolag och gamla fans i under lång tid placerats i ett speciellt fack lyckas bryta sig ut och skapa något helt nytt på det här sättet är en bedrift i sig.
OBS! Utöver det ordinarie albumet levereras “Untold Stories The Melancholic Sessions” även med en bonus CD-rom innehållande hela arton bonusspår med bland annat det exklusiva instrumentalspåret “Budapest Noir”, två kollaborationer med tyske Rummelsnuff och remixer signerade bland annat Front Line Assembly, Decoded Feedback och Autodafeh.
// Jens Atterstrand, Elektroskull - Synthportalen
Väntan för fansen har varit lång! Nu är dock den belgiska duon från Nadines, som består av Benoit Blanchart och Seba Dolimont äntligen tillbaka med nytt material. När den nya fullängdaren “Dédale” anländer senare i höst har mer än sju år passerat sedan det senaste livstecknet från bandet.
Ett antal kända namn gästspelar på albumet. I listan finner man; Ayria, Leaether Strip, Acylum, AmGod, Difuzzion, Ego Likeness och Implant. (Lyssna på smakproven nedan!)
Aïboforcen debuterade redan 1993 med kassetten “Black Slang” (som släpptes via Side-Line), följde under nittiotalet upp med de två albumen “Elixir Lytique” (1995) och “Face (Of) Death” (1996) via Celtic Circle Productions dotterbolag Khazad-Dûm.
Efter fem års tystnad återvände man sedan med “Sons Palliatifs” (2001) och “Kafarnaüm” (2004) efter att ha signats av det belgiska skivbolaget Alfa Matrix.
Det nya albumet levereras (Alfa Matrix vana trogen) i en ordinarie utgåva samt en begränsad boxversion innehållande bonusdiscen “Sanctuaire” * med ett antal bonuslåtar och remixer. Som om det inte vore nog finns även en tredje bonusdisc att tillgå direkt från skivbolaget titulerad “L’Errance” **, innehållande remixer på albumspåret “Crysis” signerade bland annat grekiska Pre:Emptive Strike och Interface.
“Dédale” släpps den 28 oktober via Alfa Matrix.
Alfa Matrix Anders Karlsson And One Andy Bell Arvikafestivalen Ashbury Heights Claus Larsen Code 64 Combichrist Complete Control Productions Conzoom Records Covenant Cryo Deathwatch Asia Depeche Mode Dependent Records EKProduct Emmon Erasure Front 242 Front Line Assembly Henric De La Cour Hocico Infacted Recordings Kite Leaether Strip Metropolis Records Mute Records Necro Facility Out Of Line Page Parralox Progress Productions Psyche Scanner Skinny Puppy Spark SPV Synthetic Symphony The Pain Machinery Torny Gottberg Trisol Music Group Vince Clarke VNV Nation Wonderland Records
WP Cumulus Flash tag cloud by Roy Tanck requires Flash Player 9 or better.