Format: CD, Digital Skivbolag:Toffetones Records Releasedatum: 10 oktober 2011
Genre: Synthpop, Electropop
8/10
En utmärkt introduktion till nya fans
Tenek är tillbaka med en sexspårs-EP med den enkla titeln “EP2” och det var med en viss förväntan som jag satte mig ner för att lyssna på den. Deras senaste album - “On the Wire”, lät vid en första lyssning som en trist Mesh-kopia, men växte något enormt efter att jag insåg att det faktiskt låg en hel del kompetent musikskapande bakom. Det gick verkligen varmt i min Iphone under en längre tid. Vi talar om snyggt producerad synthpop med en fot i åttiotalet, utan att på något som helst sätt kännas retro.
“EP2 ” består av fyra låtar; två helt nya och två från det nyss nämda albumet “On the Wire” i omsminkat format. Den första av de två är “What Do You Want”, som är en mycket trevlig låt med bra refräng och vackert violinspelande av gästande Chris Young, som bland annat spelat med Gary Numan i ett tiotal år. “Elusive” är nästa färska sak, stöpt ur samma form som “What Do You Want”,men tillräckligt egen för att även den bli en favorit. De två gamla låtarna är lätt omstöpta “Art of Evasion” och “Higher Ground”, båda solida musikstycken från “On the Wire” och även här i bra versioner. ‘Alternate Version’, som bandet valt att kalla dem, passar utmärkt som beskrivning. Inga enorma ommixningar, men tillräckligt för att kännas fräscha. Fyra mycket bra låtar alltså och jag ser verkligen fram emot nytt material, då det här smakprovet känns mycket lovande.
Den enda kritiken jag har att komma med är att skillnaderna mellan de olika versionerna på “What Do You Want” och “Elusive” i ‘Radio Edit’ respektive ‘Full Length Version’ är så små och därav helt onödiga.
Teneks“EP2” är en riktigt bra EP och skulle fungera alldeles utmärkt som en introduktion till nya fans.
// Joachim Andersson, Elektroskull - Synthportalen
Efter det senaste albumet “On The Wire”, som släpptes förra hösten, så är nu brittiska Tenek tillbaka med helt nytt material på “EP2” som släpps senare i höst.
EP’n inkluderar två versioner av det romantiska titelspåret “What Do You Want?”, där bandet fått gästspel i studion av ingen mindre än Chris Payne på fiol. Chris spelade med Gary Numan mellan 1979-1989 och har bidragit med solon på en rad kända Gary Numan-låtar, bland annat “Complex”, “The Joy Circuit” och “Cold Warning”.
Utöver detta inkluderas två versioner av b-sidan “Elusive” samt två alternativa versioner av “Higher Ground” och “The Art Of Evasion” från det senaste albumet .
Tenek bildades under 2007 när sångaren och frontmannen Peter Steer tillsammans med Geoff Pinckney (som också är känd från The Nine och Mesh) började skriva elektroniska poplåtar tillsammans. Debuten gjordes med den självtitulerade EP’n “Tenek” under 2007 och följdes upp med ytterligare en EP; “Where’s The Time” året därpå. Under 2009 släpptes duons första album “Stateless”.
Format: CD, Digital Skivbolag:Calembour Records Releasedatum:15 juni 2011
Genre: Electropop, Synthpop
6/10
Värme, vemod och analog synthkärlek
Det började 1994, då Sergio Bersanetti flyttade till Connecticut i USA. Ruggigt nordamerikanskt väder och få vänner i det nya landet gjorde att italienaren tillbringade mycket tid hemma med sin nyinköpta synthesizer. Efter femton års hemmakomponerande, över 90 låtar och en flytt till München, har han nu vänt upp och ner på byrålådorna och skakat fram tio spår till sitt debutalbum. Artistnamnet Sir Joe är helt enkelt ”Sergio” uttalat med slapp engelsk accent.
Ljudbilden på ”The Observer” är genomgående varm och analog (även om Bersanetti gick över till digitala syntar vid millennieskiftet). Annars hämtar Sir Joe sin inspiration ur ett brett spektrum av synthmusik.
Titelspåret ”The Observer”, som avslutar skivan, inleds som riktig gammal rymddisco från sent 1970-tal, och den hade gärna fått fortsätta så också. Även ”Pure” har sådana influenser, när låten väl kommer igång efter en mjäkig början. Tyskspråkiga ”Frei” är den hårdaste låten (vilket i och för sig inte säger så mycket). Den andas D.A.F. och Absolute Body Control och har enligt Sir Joes webbsajt blivit en ”instant floorfiller”. Välförtjänt, tycker jag.
”The Loser’s Don’t Like the Winners” låter som en Depeche Mode-låt med houseinfluenser, och är därmed den enda låten med moderna inslag i ljudbilden – om man med ”modern” menar gjord efter 1987. I ”New World” tycker jag att vi befinner oss på gränsen till Gary Numan-land, och i ”She Doesn’t Care” verkar det inte bättre än att Kraftwerk gått ihop med Lars ”Örongodis” Roos och gett sig på en dansbandstryckare.
Sistnämnda låt är ett exempel på att ”The Observer” på sina håll blir lite väl ljuv och mesig. Särskilt tydligt är det i smäktande ”Suddenly”, där Froxeanne från italienska darkwave-orkestern The Frozen Autumn gästar på sång. Kanske är Sergio Bersanetti förlåten, eftersom han här verkar i en typiskt italiensk tradition – Italien är historiskt sett de smöriga schlagerballadernas förlovande land. Herre, förlåt italienarna, ty de vet inte vad de gör!
Nej, ett mer smakligt hopgifte av den italienska mainstream-låttraditionen och synthpop hittar jag i två lätt vemodiga midtempo-låtar. I inledande ”The Sign of Virgo” samt ”Sahara” – snygg, eftertänksam minimalsynt sjungen på italienska. Båda är bland de allra bästa spåren på skivan.
”The Observer” är lite för spretig för att hålla fullt ut som album, men det är trevlig, habil synth med härlig old-school-känsla i soundet, gjord med uppenbar kärlek till genren. Eller genrerna.
Förutom låtarna på skivan finns det en hel del mer av Sir Joe att höra på hans webbsajt http://www.sir-joe.com/. Flera egna poplåtar och instrumentala spår, samt en rad remixer och covers av artister som Depeche Mode, Peter Murphy, Laurie Anderson och Sparks.
Format: CD / Digital Download Skivbolag:Stiefel Musik Releasedatum: Ute nu!
Genre: Electropop, Synthpop
7/10
Mångfacetterat och helgjutet i Gary Numans anda
Årets hittills trevligaste överraskning står tysk-amerikanska syntpoporkestern Maison Vague för. De främsta förebilderna på debutalbumet är tydliga, Gary Numan och Vince Clarke, medan den lite teatrala och affekterade sången mest påminner om Clarkes gamle vapendragare Robert Marlow – eller till och med Olga i cirkuspunkorkestern Toy Dolls.
Texterna är oftast humoristiska och underfundiga betraktelser, exempelvis om prylmani som gått överstyr (”Give Them Away”), om tragiken i en inställd spelning med ett favoritband (”No Show”) eller om att skänka all sin kärlek till en digital applikation (”Pixelated Lover”).
Skivan sparkar igång med titelspåret ”Synthpop’s Alive”, den kanske starkaste popmelodin som tyvärr sänks något av textens lätt desperata försvarstal. Att behöva hävda sin genre på det sättet är ett tydligt tecken på att den är, om inte död, så åtminstone stelnad i sitt uttryck och förbisprungen av utvecklingen. Det är litet synd. För trots att Maison Vague är så fast och kärleksfullt förankrade i det tidiga 1980-talet, känns denna mångfacetterade elektropop betydligt fräschare och nutida än många av konkurrenterna.
Frontmannen Clark Stiefel är skolad klassisk pianist och har spelat såväl avantgardejazz som teatermusik. Det musikaliska självförtroendet hörs. Musikaliskt avviker Maison Vague från sitt analogsyntiga huvudspår i många detaljer. ”Tunnel Vision” och ”Living on Ice Cream” bygger på ska-baktakt och i ”Colored Glasses” möter Månskenssonaten ett Dire Straits-aktigt gitarrsolo.
Spretigt och konstigt? Nej, stilsäkra variationer på huvudtemat som hjälper till att förankra skivan i postpunkeran, då de musikaliska genrerna saknade fasta regler. En ovanligt helgjuten albumdebut.
Alan Wilder (tidigare Depeche Mode) turnerar just nu världen över med sitt projekt Recoil och showen “Selected Events 2010 - A Strange Hour”. Efter ett antal livedatum tidigare i Europa och nu USA, så återvänder showen till europa för ett antal avslutande datum under november och december. Till de nya datumen kommer showen även inkludera helt nya delar, material som inte tidigare spelats under turnén, men också helt nyproducerat videomaterial.
Speciella gäster kommer också delta, bland annat Gary Numan, Ade Fenton, Architect, Sono och Northern Kind.
(Se ytterligare detaljer och en promovideo nedan.)
11/26/10 Berlin (Postbahnhof)
11/27/10 Dresden (Zeitenstroemung)
11/29/10 Warsaw (Progresja)
12/03/10 Bratislava (Majestic Music Club)
12/04/10 Budapest (Metro Mozi)
Enligt ett uttalande på Mick Karns officiella hemsida, så slåss de före detta Japan-bassisten (också känd från bland annat Dali’s Car, JBK och No-Man) mot en fullt utvecklad cancer. Mick är, under rådande omständigheter; “positiv, och genomgår ytterligare tester och behandling”. Uttalandet meddelar också att Karn haft ekonomiska svårigheter ett ta6g. Medan Micks närmste anhöriga ger den omsorg, och bekvämlighet, som vi alla önskar honom, så vädjar Micks management till fans, branschkollegor och vänner att bidra med vad de har möjlighet till. Ett paypal konto är uppsatt för ändamålet. Om du uppskattat Micks underbara bidrag till musikhistorien, och känner dig manad, så kan du göra det via paypal länken som finns på hemsidan - här.
Engelska Mick Karn, döpt Anthony Michaelides, 24 juli 1958, var bassist i artrock bandet Japan mellan 1974 och 1982. Efter att bandet splittrades, spelade Karn in ett soloalbum, innan han bildade Dali’s Car tillsammans med Peter Murphy (mest känd från goth/postpunk bandet Bauhaus, som spelade in ett album 1984). Under nittiotalet arbetade han med David Thorn, och ett antal av medlemmarna från Japan, liksom bandet NiNa. Sedan dessa har han arbetat som soloartist, skulptör och fotograf. Karn har även spelat bas, och saxofon, vilka är hans två huvudinstrument, på bland annat Gary Numan-albumet - “Dance”, och har även spelat med Kate Bush och Joan Armatrading. Under nittiotalet startade han skivbolaget Medium Productions tillsammans med Steve Jansen och Richard Barbieri, två av de tidigare bandkollegorna i Japan. Förra året släpptes hans självbiografi som fick titeln - “Japan and self-existance”, som finns att köpa via hans hemsida. Boken handlar i huvudsak om hans liv före, under och efter Japan-tiden.
