Format: CD, 2CD, Digital, Spotify
Skivbolag: Mute Records
Releasedatum: 2 oktober 2011
Genre: Synthpop, Electropop
3/10
Om detta är framtiden, så vill jag hoppa av
För några år sedan kom en dokumentär om Pet Shop Boys vid ”A Life in Pop”. Denna utmärkta film avslutas med en kommentar från komikerparet i TV-serien Little Britain, som tar en paus under videoinspelningen till ”I’m With Stupid”.
David Walliams, den långe killen, sammanfattar Pet Shop Boys: ”The greatest pop act of the last twenty years”. Matt Lucas, den lille runde snubben, tillägger med ett försmädligt leende: ”Almost as good as Erasure!”
Roligt, och inte så lite elakt. Främst mot Erasure. Jämförelser mellan dessa bägge electropopduor är oundvikliga. Men en gång låg de jämsides, nu är Erasure en tvåa som halkar allt längre efter. Vilket Matt Lucas förstås vet. Redan vid utgivningen av ”Loveboat” (2000) rubriksatte den nu insomnade musiktidningen Groove träffande Erasure som ett ”Sakta svalnande varumärke”.
Både ”Nightbird” (2005) och ”Light at the End of the World” (2007) var ganska bra skivor, med höjdpunkter som ”Breathe” och ett endast lätt moderniserat electropopsound som klädde Erasure. Men ändå långt från de fornstora dagar där jag personligen ser ”Wild!” (1989) och ”Chorus” (1991) som formtoppen. Nu är de tillbaka med sitt fjortonde studioalbum. Precis som när Depeche Mode släppte ”Sounds of the Universe” kommer önsketänkande fans att hävda att ”Tomorrow’s World” är en bra skiva. Ser ni inte att kejsaren är naken?
Då och då försöker Erasure utvecklas. Ibland på det bra sättet, med experimentlusta och upptäckarglädje. ”Drama!” och ”Chorus” är fantastiska poplåtar, bland de bästa någonsin, för att de bryter med den traditionella vers-refräng-strukturen. Och på omtolkningsskivan ”Union Street” (2006) gjorde de countryversioner av sina låtar. Kanske inte i allas smak, men åtminstone modigt.
Ibland på det dåliga sättet: sticka uppfingret i luften, känna vartåt den blåser och smeta på ett ”modernt” sound. Så gjorde de med fluffig 90-talstechno på självbetitlade ”Erasure” (1995), och nu är det dags igen. Albumets märkliga titel ”Tomorrow’s World” sägs syfta på att producenten Frankmusik fört Erasure till ett samtida sound. Men en ny ljudbild kan inte rädda ett sviktande låtskrivande. I fallet med ”Tomorrow’s World” är det snarast tvärtom: Erasure försvagas av greppen som ska låta moderna. Lyssna exempelvis på ”What Will I Say When You’re Gone?”. Om framtiden innebär att göra sämre kopior på utslätad smörja som ligger på listorna, då vill jag hoppa av. (fortsättning nedan)
Fler exempel: Den i övrigt anständiga poplåten ”Fill Us With Fire” fläckas av sitt pumpande eurosound, och flera spår har så hårt autotunad sång att Andy Bells röst inte står att känna igen. Det gäller i synnerhet skivans riktiga skamfläck, ”A Whole Lotta Love Run Riot”. Jag förstår inte vad de är ute efter med dessa ängsliga och onödiga grepp. De kommer inte att nå några nya fans, inte få en enda extra radiospelning och kidsen kommer inte att börja lyssna på två synthpopgubbar bara för att de trattar både musik och sång genom ett personlighetsutplånande filter.
För övrigt tycker jag att det är högst märkligt att vilja anpassa sig efter smaken hos en Friskis- & Svettis-publik som är dokumenterat ointresserad av musik. Omslaget på ”Tomorrow’s World” föreställer ett hjärta, precis det som saknas den här gången. Om Erasure känner att de bara måste laborera med autotunad sång och Svennebanandisco, borde de göra det i remix-form på singelsläppen, eller i något projekt skilt från Erasure.
Är verkligen hela skivan dålig? Nej, några låtar håller. Singeln ”When I Start to (Break It All Down)” växer med flera lyssningar, även om den bara skulle dugt till ett vanligt albumspår under glansdagarna. ”Then I Go Twisting” är bra trots sitt ovan kritiserade gymhousesound. På ”I Lose Myself” låter producenten Erasure låta Erasure, och då svänger det mer än på skivans förment dansorienterade spår. Men dessa ljuspunkter räddar inte ”Tomorrow’s World”.
Hade detta vara en skiva av några okända debutanter, skulle jag bedöma den betydligt mer välvilligt. Fokusera på de goda sidor som trots allt finns. Men det här är en utgåva från en av våra klassiska, legendariska synthpopgrupper, med en rad fantastiska hits – kommersiella och konstnärliga fullträffar – i bagaget. Det är inte värdigt en orkester på Erasures nivå att regelbundet släppa dessa bleka, halvdana skivor. Antingen borde de spärras in i Vince Clarkes lantligt belägna studiostuga och inte släppas ut förrän de har ett helgjutet album att komma med – eller så borde de lägga av.
Fotnot: ”Tomorrow’s World” finns även i en dubbelversion med remixer och demoversioner. Bonusskivan är dock inte recenserad.
// Erik Uppenberg, Elektroskull - Synthportalen
- Be With You 3:33
- Fill Us With Fire 3:16
- What Will I Say When You’re Gone? 3:42
- You’ve Got To Save Me Right Now 2:52
- A Whole Lotta Love Run Riot 3:46
- When I Start To (Break It All Down) 3:43
- I Lose Myself 3:15
- Then I Go Twisting 3:51
- Just When I Thought It Was Ending 3:40
