Artister: Aesthetic Perfection, D-Tox Datum: torsdag 28 mars 2013 Scen: Nalen Klubb Arrangör:Bat Night Rapport & Foto:Patrik Lark
OBS! Missa inte fotogalleriet nedan!
Man har blivit van att se Aesthetic Perfection bland toppnamnen på alla stora festivaler i Europa och USA. Men den här gången var det Stockholms gothklubb Bat Night som hade bokat dem till Nalen Klubbs lilla intima scen. Eftersom det var bandets första spelning i Stockholm och Nalen Klubb bara tar in cirka 150 personer så sålde biljetterna förstås slut på mindre än en vecka. Förväntningarna på tillställningen var med andra ord högt ställda. Själva försöker bandet hålla pretentionerna nere. På deras webbplats står det: ”Aesthetic Perfection is music without a cause. /…/ Music designed without purpose.” Det är förstås inte sant och uppenbart för alla som någon gång har haft nöjet att uppleva bandet live. Undertecknad såg dem i Leipzig under Wave Gotik Treffen 2012 på Agras stora scen och kan rapportera att det var få akter som kunde mäta sig med deras energi och underhållningsvärde.
Aesthetic Perfection spelar en melodiös variant av dark electro-industrial (harsh EBM) och sammankopplas ofta med aggrotech-genren och band som Combichrist, Grendel och Hocico. Låtskrivaren och huvudmannen Daniel Graves har på tre album visat sin förmåga att rada upp geniala klubbhitar. Han må avstå från att framföra några politiska och religiösa åsikter, men hans fokus på mer allmänmänskliga känsloteman gör inte låtarna själlösa för det. Inte blir det sämre av att hans röst har betydligt större spännvidd än de flesta inom electro-scenen och att den har ett eget signum med sin unika raspighet som lätt känns igen. I bandet ingår också Tim Van Horn som spelar trummor live och Elliott Berlin som spelar keyboard på Europaspelningarna.
Innan Aesthetic Perfection gick upp på scenen hade även några skåningar sin Stockholmspremiär. D-Tox har varit förband åt Aesthetic Perfection tidigare på en Sverigespelning och det finns en logik i det då de spelar i samma genre. Duon består av Dan Strandberg och Mattias Wolfenstein och de har gett ut två stycken EP, men hittills ingen fullängdare. Ändå överraskade de många med oväntat stabilt material och frontmannen Dan gjorde verkligen ett styvt jobb med att få upp ångan tidigt hos publiken.
Det var alltså redan dukat när Aesthetic Perfection gick upp på scenen. Folk i avancerade frisyrer och svartglänsande lackkläder trängdes framme vid den blott decimeterhöga scenkanten i god tid innan spelningen. Det var lite som en VIP-spelning för de allra mest initierade fansen. När Aesthetic Perfection äntligen drog igång sitt set av klubbhitar var det påtagligt många som sjöng med i texterna. De begränsade scenmåtten hindrade inte Daniel Graves från att fara runt som en iller längs scenkanten. Iklädd hatt och ovanligt lång halsduk kopplade han tidigt ett fast grepp om publiken. Få artister har sådan energi och enastående publikkontakt som han. Det är något alldeles särskilt att se en artist som verkligen trivs på scenen och där allt poserande liksom faller sig naturligt. Daniel kan sina låtar och rör sig mycket taktfast och distinkt. Det var nästan så att man undrade om även rörelserna var förprogrammerade i datorn. Men nej, stelt blev det aldrig. Intensiteten i ögonkontakten, de charmfulla gesterna och mimiken gjorde närvaron så där total att man insåg att upplevelsen var något alldeles extra, något man rätt sällan får vara med om. Inom electro-scenen är man inte direkt bortskämd med magnetiska frontfigurer som piskar upp stämningen till extatiska nivåer. Jämförelser kan bara göras med storheter som Dave Gahan eller Andy LaPlegua (Combichrist).
Halvtempolåtarna var lätträknade under den timme av svettig underhållning som Aesthetic Perfection bjöd på. Ballader som “All Beauty Destroyed” lös helt med sin frånvaro. Istället var det de tyngre och snabbare låtarna som dominerade; “Inhuman”, “Hit the Streets” och ”Schaudenfraude” för att ta några exempel. Allt för att tillfredsställa Tims omättliga behov av att obarmhärtigt banka på sina trummor. Elliott å sin sida plågade sin lilla synth med att vippa på stativet så att klaviaturen närmade sig högkant. De bägge musikerna öste på för allt vad tygeln höll, men befann sig förstås i en hopplös radarskugga bakom den magiske mannen i hatt. Det var en urladdning från scenen men minst lika mycket från publiken. Allt tal om att européer, och inte minst svenskar, ska vara så stela under livespelningar kom helt på skam. När Aesthetic Perfection kom tillbaka för att göra sitt första extranummer (av tre) och fyrade av ”Spit it Out”, nåddes något av ett klimax. Begrepp som att ”ångan stod högt i tak” upphörde helt att vara en metafor. Det var helt enkelt en sådan där spelning som man kommer att bära med sig länge efteråt.
När hösten trycker sig på och man är van att gå in i mörkerdvala, där de ljusaste stunderna förmodligen äger rum på någon random klubb, så händer något helt annat på andra sidan jorden:
Gothic Cruise.
En kryssning som i år gick från New York till paradisön Bermuda.
Vår egen Joakim Holfve var på plats..
Nog för att beachcluben på Amphi Festival är en smula lustig sett till en synthares typiska image. Men inget slår nog Gothic Cruise!
Med strax under 300 deltagare sätter resesällskapet verkligen sin prägel på Royal Caribbean som tar oss från New York till Bermuda. När den typiska klientelen är glassande pensionärer är det både ett och annat ögonbryn som höjs när Gothic Cruise gör sitt intåg. Mestadels amerikaner, med ett par tyskar, någon finländare, en eller två holländare, en enstaka tjeck och ett gäng skandinavier utgjorde årets upplaga. Och med band som Icon of Coil, VNV Nation, Aesthetic Perfection och SITD på scenen, så kunde ju inte resan gå fel! När det dessutom ges ut fri bar-kort så glittrar ögonen förtjust på de flesta - kanske allra mest på oss skandinaver!
Under en veckas tid tar kryssningsfartyget oss till Bermuda och tillbaka. Tiden till havs är fyllda med konserter och aktiviteter, även om det mesta går över gränsen till plojigt. Bortser man från de lite dumamerikanska drag som häckar över både själva kryssningen, som “Sexiest man Contest” och en del skumma poolregler samt Gothic Cruise (synthtwister) så är evemanget nära nog perfekt att dra iväg på för att förlänga sommaren lite extra!
Smakar det så kostar det dock. En vecka på kryssningen landar på runt 15.000 svenska kronor men då får man knubba i sig så mycket mat man bara orkar och dricka sig redlös dygnet runt. Och är det något amerikanerna kan så är det att få folk att känna sig välkomna. Inte ens min mamma har försökt få mig att äta så mycket och inte ens min bäste fyllepolare och försökt få mig att dricka så mycket. Personalen ombord må jobba omänskliga sju månader i sträck innan de släpps tillbaka till sina familjer, men de har ett förbannat bra humör ändå och får dig att knappt vilja gå av och utforska Bermuda när du ligger i hamn.
Rent organisationsmässigt är Gothic Cruise kanske ingen större förebild. Kryssningen känns en smula rörig men det bör också understrykas att själva rederiet hade sin del i det. Informationen är lite luddig, men när det kommer till det viktigaste: konserterna, så funkar allt smärtfritt, bortsett från det halvtaskiga ljudet som lokalen frambringar. Dock så är det rätt coolt att gå på konsert i en ishall inuti ett fartyg mitt på Atlanten!
Dekadens, fyllekäk, sol och paraplydrinkar. Där har du Gothic Cruise i ett nötskal. Känner du dig sugen är det bara att börja stoppa hundralapparna i madrassen - nästa år är det Karibienöarna och Mexiko som står på tur!
(Red.anm: Gothic Cruise har arrangerats regelbundet sedan 1989. Nästa års upplaga avgår från Orlando, Florida den 15 september och på scenen står då: Ayria, Sonik Foundry, Scandy, Das Bunker, 00tz 00tz och Bella Morte.)
Bästa konserten
Icon of Coil. Det må vara åtta år sedan Andy LaPlegua, Christian Lund och Sebastian Komor släppte sitt senaste album, men trots detta är spelningen snortajt! Andy och Christian (Sebastian fick desvärre förhinder) ger gärnet och med en frontman som Andy LaPlegua (som även är känd från Combichrist), så är det halvt omöjligt att misslyckas. Guldstjärna för extranummer som Combichrists “Without Emotions”, publikens allsång på “Happy Birthday” till födelsedagsgossen Christian och gamla Northborne-hits.
Största besvikelsen
Knappt någon. Möjligen att vi inte fick se några delfiner som utlovat.
Tipset
Åker du? Häng i skybaren! Bästa drinkarna och bästa utsikten. Okristligt mycket tid spenderade man där.
Missa inte
Gå i land! Både när man anländer till Bermuda, eller var kryssningen åker just det året, och när man åker tillbaka. Var inte dem som blir kvar när skeppet går!
Artister: The Wars, A Life Divided, Spetsnaz, Mind.In.A.Box, Corvus Corax, Camouflage, Eisbrecher, The Sisters of Mercy, Eisenfunk, Tyske Ludder, X-RX, Seabound, Assemblage 23, SITD, Haujobb, Nachtmahr, Apoptygma Berzerk, D.A.F., Lord of The Lost, Solar Fake, Aesthetic Perfection, Stahlzeit, The Crüxshadows, Mono Inc., Blutengel, Blutengel, And One, Schöngeist, Whispers in The Shadow, The Other, Coppelius, 18 Summers, Conjure One, Combichrist, Project Pitchfork Datum: 21-22 juli 2012 Scen: Tanzbrunnen, Köln Rapport:Joakim Holfve Foto:Anders Nord
OBS! Missa inte fotoalbumet nedan!
När Arvika har dött och ingen annan svensk festival (undantaget Emmaboda kanske?) orkar med att boka några vettiga band är det dags att styra kängorna söderut. Elektroskull - Synthportalen-duon Joakim Holfve och Anders Nord rapporterar från Amphi Festival i tyska Köln.
Med drygt 16 000 biljetter sålda och en inte alldeles tokig lineup ses Amphi Festival i Köln, Tyskland som en av de bättre festivalerna i genren - förmodligen med all rätt! Efter att ha varit en “freshman” förra året hade jag den här gången en smula bättre koll på vad som man inte ska missa - och vad som är lite mer. Framför allt har jag fått en bild av en festival som är lika tajt och uppstyrd som vilka tyskfloskler som helst. Amphi är, på många sätt och vis, Tyskland objektifierat.
Amphi Festival 2012 (den åttonde i ordningen sedan starten 2005) var lika organiserat som den alltid verkar vara och arrangemanget är oklanderligt. Bortsett från att festivalen kunde ha haft lite fler toaletter och en smula bättre utbud när det kommer till maten är det svårt att hitta något att gnälla över. Jag tycker fortfarande att festivalen börjar för tidigt och slutar precis likadant - för tidigt. Att det sista bandet går av innan midnatt känns lite fånigt och de tidigaste banden missas av många.
Bandmässigt hade arrangören Orkus täckt in det mesta. D.A.F. och And One för gammelsyntharna, Nachtmahr och Combichrist för nysyntharna, medan gotharna höll till godo med The Sisters of Mercy och så vidare. Det roliga med Amphi är att det är typ… “kreddigt”. Genomgående så försöker banden verkligen göra något av showen (som exempelvis Agonoize gjorde i fjol) och inte bara ställa ut skorna och låta det vara ännu en festivalspelning. Genomgående imponerade banden i intensitet och publikfrieri. Vore det inte bara för att ljudet är rätt eländigt på inomhusscenen hade det varit full pott.
För de som saknar “de gamla goda åren” på Arvikafestivalen eller tycker att Wave Gotik Treffen (i Leipzig) är för meckigt är det verkligen dags att få upp ögonen för Amphi. Redan nu har festivalen presenterat namn som Alien Sex Fiend, Welle:Erdball, FabrikC och Fields of Nephilim inför nästa år och med en så pass tight organisation, bra stad att hitta hotell i (även om Köln i övrigt kanske är i tråkigaste laget), världens bästa beachclub och en bra nattklubb är det bara att packa väskan och åka ner.
Det är bara så trist att festivalen endast är två dagar lång, tiden går som bekant alldeles för fort…
Årets bästa band
Aesthetic Perfection. Gjorde ingen besviken. Med en rätt taskig tid (typ halv tre på eftermiddagen) är det ingen lätt uppgift att göra en riktigt bra show. Daniel, Tim och Elliott gjorde en riktigt bra spelning och efterskakningarna sitter i än.
Årets besvikelse
Apoptygma Berzerk. Ni är inte Bon Jovi!
Årets favorit i repris
Beachcluben. En sån fenomenal idé! Det självklara hänget för alla och anledningen till att man missar fler konserter än man kanske hade velat.
Årets miss
Svor lite åt mig själv för att jag inte såg Solar Fake och Haujobb.
Årets fråga
Är det inte dags att utöka festivalen med fredag också snart?
Årets “det-här-får-jag-inte-missa-nästa-år”
Köpa nya kängor. Mina fötter har skavts ner med hälften…
Format: (EP/Minialbum), CD, Digital, Spotify Skivbolag:2393 Records, Deathwatch Asia Releasedatum: 2 december 2011 Genre: Electro-industrial, Dark Electro, Futurepop Recensent:Joakim Holfve
Störtlopp i kvalitetsbacken
De italienska remixgalningarna XP8 har bytt skivbolag och ska nu försöka toppa framgångarna de hade med det senaste albumet “Drop The Mask”. Ett album som gav dem framgångar de tidigare inte varit i närheten av, enligt kritiker mycket tack vare att duon bestående av Marco Visconti och Marko Resurreccion växlade ner och lät electron genomsyra albumet. Samma tendenser finns till viss del kvar, och annat vore ju konstigt. Varför ändra något som inte är trasigt?
“X: A Decade of Decadence” är rena störtloppet. Från att börja näst intill skyhögt med den helt fantastiska “Bullet Hole” följer nästan lika bra “Burning Down”. Båda spåren visar upp det finaste italienarna har att erbjuda och är klockrena stompers som sätter sig snabbt. Tredje spåret “Fragility” tappar lite men är ändå rätt vacker där de vokala insatserna får utrymme att skina lite extra.
Det oroväckande är att samma tendens fortsätter spår för spår. XP8 tappar alltid hela tiden. Från att gå ut på topp går duon snabbt in i väggen och likt en Per Elofsson knappt pallar ta sig igenom hela tävlingen. Tur är det väl att “X: A Decade of Decadence” endast innehåller sju spår plus tre remixar för gud vet var det här annars hade slutat. Det genomarbetade och klockrena soundet från början av skivan är som bortblåst från “Wake Up!” och framåt.
AestheticPerfection, Autodafeh och Vanity Police gör ett hyfsat jobb på sina remixer, men kan inte dölja att materialet är i bästa fall medelmåttigt. Jag hade hellre hört en snygg klubbremix av “Bullet Hole” än den trötta “Cuttin’n’Drinkin”, som varken är ny eller fräsch.
Från att ha börjat helt fantastiskt ebbar “X: A Decade of Decadence” ut och stannar någonstans mitt emellan bra och dåligt. Man visar på stor talang och kunnandet finns där, det gäller bara att, som det gamla uttrycket säger - köra ända in i kaklet!
Efter ett decennium av explosiva livespelningar och två albumsläpp så har nu Inure skrivit på för Metropolis Records.
Den Los Angelesbaserade industrialduon, som numera består av låtskrivaren och frontmannen Adam Moore och gitarristen Adam Vex, som på livescenen också får assistans av trummisen John Siren och keyboardisten Tash Cox, bildades 1999 av Adam Moore och Robert Vogel. Under 2001 gjorde man på egen hand albumdebut med “Seemless”.
Uppföljaren “Subversive” släpptes under 2006 efter att man plockats upp av det belgiska skivbolaget Alfa Matrix och nu nästan sex år senare återvänder man nu med bandets tredje album “The Offering”.
Den nya fullängdaren mastras av Ted Phelps, som är känd från Imperative Reaction och introducerades nyligen via singelsläppet “This is the Life”, som innehåller remixer av bland andra 16 Volt och Aesthetic Perfection. (Provlyssna singeln nedan!)
Efter stora framgångar med senaste albumet “A Violent Emotion”, som lett till turnérande på båda sidorna av atlanten, så återvänder nu den USA-födde Daniel Graves med det nya Aestethic Perfection-albumet “All Beauty Destroyed”.
På det nya albumet presenterar Aesthetic Perfection en ny och uppdaterad ljudbild. Signumen; den råa attityden, de skitiga och riviga arrangemangen tillsammans med en fräsande Daniel Graves i mikrofonen har nu piffats upp med nya grepp. Just när det kommer till sången så kryddas Daniel Graves röst av vocoders och andra effekter i en del av spåren, medan han i andra sjunger rakt och ofärgat genom mixerbordet. Detta är något som ger bra bredd och variation. Faktum är att Daniel som sångare här visar upp flera kvaliteter som tidigare bara givits ordentligt med utrymme på den electropopdoftande “Blood Spills Not Far From The Wound”, som släpptes under monikern Necessary Response för drygt fyra år sedan. Han har ett bredare register än många tror, något som verkligen inte hör till vanligheterna i genren.
Medan förra albumet “A Violent Emotion” fokuserade på en våldsam attack mot dansgolven så visar “All Beauty Destroyed” upp en ny sida av Aesthetic Perfection. Större fokus på melodier och harmonier, med låttexter som återspeglar temat och känslorna man vill förmedla. (fortsättning nedan)
De två singelsläppen som gjordes inför albumet; “The Devil’s in the Details” (som släpptes för fri nedladdning sent förra hösten) och den nya singeln “Inhuman” (som landade strax innan albumet) strider måhända mot mitt föregående uttalande. För visst, Aesthetic Perfection ger oss fortfarande en handfull av originell, bombastisk och aggressiv electro-industrial ämnad för dansgolven. Men via de angenäma avbrotten - som den bluesrock-doftande “Hit The Streets” (som vi redan fått avnjuta i en remix på senaste singeln) och de tre midtempospåren “One and Only”, den tungt släpande “Under Your Skin” och det näst sista spåret “The Little Death”, så knyts alla röda trådar slutligen ihop till ett stabilt paket där inga delar tillåts falla i skymundan.
Jo, sedan måste jag ju bara nämna det avslutande (titel)spåret “All Beauty Destroyed” också, för alla älskare av känslosamma ballader (!). Ja, för det är en vacker pianoballad, med en hjärtskärande text och en fullkomligt lysande sånginsats av frontmannen.
“All Beauty Destroyed” växer hela tiden och när vi till slut summerar synthåret 2011 så är jag övertygad om att albumet kommer ligga många av oss väldigt nära till hands som ett av de bästa i genren.
OBS!Out Of Line levererar albumet, utöver i ordinarie utgåva även i en begränsad dubbeldisc *** med bonusremixer av bland annat X-RX, Hocico, Alter Der Ruineoch XP8.
Tracklist
A Nice Place to Visit 3:43
The Devil’s in the Details 4:00
The 11th Hour 5:04
Hit the Street 4:21
One and Only 5:09
Inhuman 4:18
Celebrity Sin 4:26
Filthy Design 4:42
Motherfucker 4:11
Under Your Skin 3:52
The Little Death 4:17
All Beauty Destroyed 3:54
Tracklist bonusdisc ***
A Nice Place to Visit (B.M.F. Remix by Extinction Front)
Precis som vi rapporterat tidigare så är Aesthetic Perfection aktuella med tredje albumet “All Beauty Destroyed”, som släpps den 4 november. Den första singeln från det kommande albumet - “The Devil’s In The Details”, släpptes redan förra hösten (för gratis nedladdning).
Men innan det är dags för det kommande albumet så aptitretar man med ytterligare ett singelsläpp - “Inhuman”.
Den fysiska utgåvan av maxi-CD’n släpps i digipak begränsad till 666 exemplar och innehåller titelspåret i sitt orignalutförande samt fem remixer signerade Combichrist, iVardensphere, Imperative Reaction, Panic Lift och Deadbeat.
Utöver detta de två exklusiva bonusspåren “DAF” och “Hit The Streets (Whiteqube Remix)”.
Aesthetic Perfection beger sig under november och december ut på en stor europaturné, där man kommer gästa bland annat Irland, England, Tyskland och Italien.
