Niklas Hurtig fick en pratstund med den album- och dokumentärfilmsaktuelle Henric de la Cour på en pub på Södermalm i Stockholm en regnig och blåsig kväll i november..
Foto: Jens Atterstrand (Kolingsborg, Stockholm 14 september 2013)
– Har ditt musikskapande ändrats nämnvärt sedan dina tidigare band? Har du reflekterat över det?
När vi började göra musik, vi var typ arton tror jag, och vi bara gjorde ungefär det vi gillade. Vi var extremt influerade av Shoegaze-band, sånt tyckte vi var svinbra! My Bloody Valentine och sånt. Men sen så fanns hela tiden band som Joy Division och Soft Cell i bakgrunden. Vi hade massor av såna influenser så vi bara körde grejer som var – inte alltid skitbra!. Ibland var vi verkligen ett lojt gitarrindieband, men så hittade vi nånstans med Yvonne en mix av det bara på grund av typ en låt som vi gjorde som var: ”Ah det är såhär vi ska låta”. Sen så bara gick det vidare och så blev det Yvonne.
– Då hade ni lagt grunden?
Ja, där hittade vi låten och det är så vi ska låta och då gjorde vi så och det höll väl i alla fall i ett par år, kanske två och ett halvt eller något sånt där och sedan började andra influenser komma in och vi började gilla lite olika grejer. Och man märker också hur plattorna blir mer och mer splittrade liksom. Det var väl jag och kanske två till i bandet som gjorde det mesta, eller som var drivande låtskrivare kanske vi ska säga, men vi gjorde mycket ihop. Det mesta var rakt av i replokalen liksom, som vi bara gjorde. Efter vi lade av med Yvonne så med Strip Music så ville jag att det skulle vara, då var det bara jag och en kille som hette Christian som var med på slutet i Yvonne-tiden och spelade med oss. Men han och jag lade upp lite regler för ett nytt band. Att vi bara skulle ha typ två ackord, vi skulle vara ganska minimalistiska, ganska hårda, såna saker. Det blev inte riktigt så, vi blev ganska mycket tvärtom. Vi tog in mer och mer folk och tillslut var i ett helt fullsatt band istället för bara oss två som det var meningen att det skulle vara.
Så då utvecklades också musiken i en klart mer bombastisk ton, men då för den här gången var jag i princip ensam låtskrivare. Fast också med Christian som var med och körde också, gjorde riff och sånt där. Men det blev mer koncentrerat kring mig och jag kunde göra lite mer saker som jag kanske inte hade fått göra i Yvonne. Jag blev bättre på att skriva texter, jag blev bättre på att uttrycka mig, blev bättre på refränger . Håller man på tillräckligt länge när man har någonting så blir man bättre, man utvecklas även om man själv inte fattar det. Jag lärde mig sjunga på ett annorlunda sätt.
– Det var helt enkelt en utveckling från dag ett?
Ja, det kan man säga. Och sen när vi planerade så, ”Ja ok, inget mer band”. Sedan så höll jag käften, jag gjorde inte en enda låt, eller en enda melodi på nästan tre år. Men sen när jag väl gjorde det då kände jag att det ska inte vara något band och så tog jag kontakt med en av snubbarna i Yvonne. Så byggde vi en studio och så spelade vi bara in. Då pratade vi också om hur det skulle låta och jag ville ha det betydligt mer elektroniskt den här gången. Jag ville inte på något sätt ha ett band som jag skulle vara uppbunden vid eller beroende av på något sätt utan jag skulle kunna vara så fri som möjligt. Och att det är jag som bestämmer liksom … allt, fast jag tar ju supergärna hjälp av Rikard som hjälper mig att producera allt. Så han är väldigt viktig för mig, men annars så är det på riktigt den grejen som man är att vara helt själv och det passar mig väldigt bra. Han och jag hade kanske våra duster där i Yvonne-tiden. Man var ung och hade ett ego som skulle fram liksom. Det finns inte längre utan vi vill bara göra bra grejer och vi är gladare för varandras skull och vi gillar varandra på ett helt nytt och bra sätt.
– Det var faktiskt en av följdfrågorna varför du valde att starta en solokarriär!
Det var liksom att jag blev lite tvingad att Christian “Kitte” Berg kom till mig och sa ”Nu spelar vi in en låt, jag vet att du har en låt” och då hade jag såklart en låt. Han kom med en synth, en dator och en mic och så gjorde vi det här i mitt vardagsrum och jag hörde mig själv sjunga nya grejer. Jag hade ju bara hört mig sjunga på dom här plattorna som fanns. Så att få höra sin röst igen på ett helt annat sät… På helt andra låtar så blev det ”Ah men det här är grymt”. Men att jobba med Kitte med det här kommer jag inte göra. Han var ju ganska upptagen med att köra Kite och så, så jag vände mig till Rikard och det var där det började. Så jag ser att själva utvecklingen har varit … Ja jag tycker jag är klart bättre nu än vad jag var när jag var arton.
– Du har egentligen besvarat den frågan redan om det var ett självklart val att välja den musikaliska väg du gjorde med debutalbumet där du lät det elektroniska ta mer plats och bantade ner gitarrerna?
Ja, lätt … För problemet med både Yvonne och kanske även Strip Music var att vi hamnade mellan stolarna. Vi hittade aldrig en tydlig publik och det ville jag liksom ”Äh fuck this det här är värdelöst” så jag försökte dra det lite mer åt det elektroniska för att det är enklare att göra sån musik och jag var sugen på att göra det. Någonting mer stramare, någonting mer kargare, någonting mer hotfullare än det här bombastiska. Så ja det var ett självklart val att gå lite mer elektroniskt. Men jag vet ju hur jag gör låtar, Rikard vet vad jag gillar för grejer, så det blir min grej ändå. Sen så förstår jag att kanske inte alla EBM-synthare tycker det här är svinbra. Det är säkert för poppigt eller för mycket gitarrer och så. Det är helt fine och det kan jag verkligen förstå. Men det är ändå en mycket mer elektronisk touch på det hela.
– Det är klart att då får du ju en helt annan publik än den du hade i dina tidigare band …
Ja, alltså det var en ganska förvirrad publik med mina tidigare band men nu har jag känt det kommer ju mer folk nu till exempel, nästan. Så jag har ju slagit an, eller inte slagit an, jag har ju förankrat någonting i den elektroniska publiken som kanske gillade Yvonnes första platta men tyckte Strip Music var för rockiga. Och det är väl där någonstans jag rör mig och jag märker att det är fler som lägger märke till det så att …
– Vet du om det är några fans som har följt efter från början till där du är nu?
Ja, hur många som helst!
– Man kan ju inte undgå att dra paralleller med ett annat band som startade ungefär samtidigt som ni började med Yvonne också från Eskilstuna. Det är såklart Kent och är det en slump att ni båda började som indierock-band men som liksom har utvecklats till att ha ett mer elektroniskt sound idag?
Hmh …! Egentligen är det nog inte en sån jättestor slump … Dom var ju lite äldre, kanske tre år äldre någonting. Men just då var det en gigantisk skillnad i staden. Men dom har ju vuxit upp och lyssnat på exakt samma grejer som vi har gjort. Vi har lyssnat på synth, vi har lyssnat på dub. Vi har lyssnat på jävligt mycket olika grejer och framför allt har vi såklart under en tid indieband liksom vilket Kent var i början. Och de har också tagit sitt sound till ett mer elektroniskt håll senaste tiden och det tycker jag är jävligt coolt gjort.
Vad som är extra coolt är att Kent även är världens största och, förlåt, Sveriges största rockband och ändå liksom är så frånvända i sin … medialt men också framför allt hur dom är … Det är ett deppigt band liksom, det är deppiga, det är mörka grejer, det är sånt jag ser våra gemensamma stenar liksom, våra ankare liksom och vad vi är, vad vi kommer ifrån. Och jag tycker det är jävligt coolt att dom är så stora, att folk gillar ett så pass deppigt band och det är inte Tomas Ledin eller Nicke … ah whatever.
– Umgicks ni i samma kretsar, visste du vilka de var och så?
Jaja, jag har alltid vetat vilka de varit i princip. Jag var på deras spelningar när de hette Havsänglar och sånt där vilket ju var jävligt bra. Och sen så blev dom Kent och det tyckte ju vi var halvcoolt av dom att heta Kent när vi ändå hette Yvonne. Men det var bara i början så kändes det ”Ah really!? Men okej då, sure …” , vad ska jag säga. Men sen så tyckte jag de var ganska kassa ett tag som Kent. Dom var rätt kassa ett tag i början men sen så hade de skrivit låtarna till nya skivan och då så gjorde dom någon spelning och jag bara ”Ahaaa” och sen så bara försvann dom ut i succérymden. Så jodå men vi har vetat om varandra.
– En fråga om låten ”Shark” på nya skivan och ett försök att tolka texten litegrann. Det är ju Susanna som sjunger med på den låten och det låter som en historia om er relation på något vis. T.ex. ”I can’t compare with your youth”. Hon är ju uppenbarligen yngre än du är, men kanske även om din sjukdom när du sjunger ”I’m not even sure I will survive”. Kan du kommentera det och hur träffades du och Susanna?
Det första jag kan säga är att den handlar bara om mig och Susanna så att varför den blev cool den låten är också för att det här är en duett som actually handlar om dom två som sjunger. Så det handlar mer om oss än vad den handlar om sjukdomsgrejer liksom. Vi träffades för att hon hoppade in när jag skulle spela på en festival som en kompis hade nere på Gotland och då hade dom ett husband och tre av oss i Strip Music skulle bara köra några Strip-låtar och då ingick hon där liksom och hade hamnat där av någon anledning. Och sen när jag fortsatte spela så märkte jag att jag behöver en gitarrist och så kollade jag med henne om hon var sugen och det var hon. Men det handlar också mycket om att … Hon är ju en extremt begåvad jazzgitarrist liksom som jag har sett många gånger med sin trio.
Hon är någonting helt annat för att vara så ung och hon har sedan hon var fjorton, femton någonting varit otroligt begåvad och framstående och ganska känd i dom där kretsarna. Att hon vill spela den här apmusiken med mig är ju egentligen ganska förvånande kan jag tycka. Men det är roligt, hon ska stå och se tuff ut och. Ah vi behöver aldrig repa, det är det som är grejen. När vi repar som så säger vi såhär ”Ah vi ska spela den här låten och då gör du ungefär så” och om det är några problem så sköter vi det på soundchecket. Vi slipper allt jävla ”hassle”, hon är så jävla begåvad så du vet hon kanske aldrig har spelat låten förut men hon fixar allt i alla fall. Så det har varit väldigt underlättande att ha med henne rent musikaliskt.
– Hur föddes idén med själva låten?
Jag bara satt och gjorde ett orgelriff och så gjorde jag en låt och så men det här måste vara en duett. Och sen så gjorde jag det utifrån oss..
– Känner du att det passade bra att ha en duett med just henne?
Jag skulle inte ha gjort det här med någon annan. Då hade det förlorat det jag tyckte är mest spännande med den här låten. Att det är real life liksom.
– På första skivan heter ju introlåten ”Hank Solo” och jag har aldrig fattat den titeln förrän du på nya skivan har gjort en låt som heter ”Hank Psycho” och jag tänkte väl till där att det är du som är Hank. Kallas du för det?
Ja, av en liten klick av de närmaste så kallas jag Hank ibland.
– Vad syftar de två titlarna på?
Ah, men ”Hank Solo” första gången själv. ”Hank Psycho” för att jag förra sommaren mådde jävligt risigt till psykiskt. Jag mådde verkligen verkligen dåligt så jag var tvungen att lägga in mig och ta det lite försiktigt. Så jag hade mina anledningar till att skriva ”Hank Psycho”. Men hela min verklighet luckrades upp och jag kunde inte hålla ihop det över huvud taget. Så jag hade en rough sommar 2012, det måste jag säga.
– Har det aldrig varit aktuellt att sjunga på svenska? I så fall varför?
Det var inget vi diskuterade när vi började med Yvonne, när vi actually började skriva musik på riktigt. Innan hade jag gjort säkert några svenska låtar. Jag gillade verkligen band som … Äh jag vill inte säga det nu men, jag gillade många svenska … eh några svenska artister. Men så kände jag också ”Vafan kan jag verkligen uttrycka mig på ett rakt bra sätt liksom?”, nej det kan jag inte. Jag kan verkligen inte göra det, jag måste göra det lite mer konstigt. Jag ville gärna skriva om sjukdomsgrejer och det gjorde jag i princip hela hela tiden men jag kunde förvandla det på ett annat sätt och jag är rädd att jag inte skulle kunna göra det på svenska. Men det var liksom aldrig något snack.
– Det har bara fortsatt …?
Ja, det har bara fortsatt. Jag gjorde dock en … Det finns en som heter ”Main Vein” på nya skivan och den har jag spelat in på svenska, bara för att testa hur det var.
– Intressant, vad hände med den då? Ska du släppa den någon gång?
Jag kommer fan inte ihåg vad som hände med den. Ja det kanske är möjligt att man ska ta den. Den blev inte alls dålig. När jag väl hade gjort grejen på engelska så var det ganska enkelt att göra den typen av översättning som blev helt okej. Fan bra idé.. Undrar vad vi ska ha för B-sida på nästa singel.
– Haha, ja du får väl fundera på det …
Hehe, ja..
– Varför har du döpt en låt till samma namn som frontmannen i Heavy Metal-gruppen W.A.S.P på nya skivan? (”Blackie Lawless”, red.anm)
W.A.S.P har betytt oerhört mycket för mig. Om man kollar på band som Kiss, Mötley Cruë, Poison eller ja Posion är ett skitband men Kiss och Mötley Cruë sjunger party, brudar och ligga. Iron Maiden sjunger … ah fantasytexter. Men W.A.S.P hade alltid en, ja det är såklart ligga där också men dom kunde göra molliga låtar där allting nästan är i moll liksom. Och dom här melodierna som kom hela tiden, det är inga dur-grejer utan ganska mörk musik. Och det gick jag igång på så inåt helvete. Så jag har tagit mycket sångmelodier och blivit inspirerad av Blackies grejer liksom. Så för mig är inte det så konstigt. Men jag vet inte, det passade att döpa den till det.
– Du sjunger ”Made of Metal” …
Ja exakt, dels det och ”I will go Blackie Lawless on you” , du vet hans kända låt som han tar avstånd ifrån. ”Animal I fuck like a beast” , det är såna referenser kan man säga.
– På låten ”Sirens, No Harbour” så tar det ungefär två sekunder in i låten innan du börjar sjunga. Det här med långa intron det är inget för dig va?
Jo, egentligen ja men grejen är att … Det som är själva grejen i den låten är texten och melodin kanske, det är inte så mycket grejer som händer så det är såklart att det inte ska behöva vara något intro på den här för jag hade ingen bra slinga så vi lät det bara vara sådär lite. Så får det vara en liten berättelse. Låten innan eller låten efter beroende på om man har CD eller LP så är det ju ett pisslångt intro på ”Main Vein”. Jag tycker intron är asgrymma men på den var det inte läge.
– Dina låtar är ganska kompakta på mellan tre och fyra minuter. Jag menar många andra band inom elektronisk musik har ganska långa låtar för att få plats med allting, vad det nu är för nåt. Är det någonting du har tänkt på?
Ja absolut, supermycket! Det har jag fått från Misfits och Ramones …
– Lite punk sådär?
Ja, för det var det första jag hittade förutom hårdrocken som var … Punk var liksom ”Woah nu förstår jag”. Gitarrsolon hade varit väldigt viktiga för mig förut men när jag hörde punk så var det liksom ”What kan man göra såhär!?” och jag hörde det ganska sent. Jag kanske var fjorton eller någonting när jag hörde punk första gången. ”Men dom gör ju ingenting men det är ju en fantastisk låt, fan va grymt”. Så ja det är mycket i Ramones och Misfits anda att bara ha en vers och kanske en refräng om ni har tur, och kanske en slinga.
För låten är det som jag sjunger och inte så mycket mer – sedan presenterar jag den på ett visst sätt genom musiken – men jag kan inte säga att jag är såhär jävligt grym på att komma på svincoola slingor eller visa att jag kan massa grejer. Utan jag vill bara visa att här är låten och den kan vem som helst i princip lyssna på.
– Så kommer vi få höra någon trallpunk-låt i elektronisk form?
Nej, det kommer ni inte.
– Kan du berätta lite om hur du kom fram till ”Sound the Alarm”?
Ja, absolut. Jag låg på sjukhus inne för operation för en oändlig upprepning. Jag låg inne typ hela sommaren och de opererade på mig för invärtes prylar. Och då var det så när jag vaknade upp vid första, andra, eller jag kommer inte ihåg, någon slags jävla operation så kommer dom och säger ”Din läkare i Uppsala hälsar att hon har väldigt bra nyheter till dig” Och jag brydde mig så jävla lite för jag låg helt jävla uppskuren så jag var inte mottaglig för såna grejer.
Men det visade sig att de hade hittat en grej som skulle förminska min sjukdoms effekt, att minska dom grejerna som är min sjukdom, att man mår bättre. Och det handlade lite om det, om hur jag ska förhålla mig. Om jag ska ta det på allvar eller om jag ska bara skita i det eller bara vara tyst liksom. Så det är utgångspunkten, hur man kanske har drömt om att få vara en levande människa men ändå aldrig känt sig som en. Nu är det dags men det kommer vid ett så fel tillfälle så det kommer inte betyda någonting, snarare tvärtom, det kommer förstöra allting.
– Du sjunger ”Now the dream is gone” …
Ja, just det. Det är faktiskt så att “Now the dream is gone and the insect is awake” är alltså från ”Flugan”. Då säger Jeff Goldblum att han var ”en insekt som drömde att vara människa men nu är jag tillbaks till att vara jag”. Det där har jag tänkt på så jävla länge och så händer det i princip mig nu tycker jag så det fuckade upp mig helt att det fanns en medicin som kan göra mig bättre när det här är en sjukdom som bara gör mig sämre. Så jag har ju egentligen förlikat mig med den grejen.
– Du har ställt in dig på en sak och så helt plötsligt …
Ja, och så när jag är fyrtio så kommer den här jävla grejen. Och jag tycker det är så orättvist för att jag måste tänka om helt. Jag måste ju göra mig beredd på att leva och jag tror att jag kan ha förstört mig själv så mycket psykiskt och fysiskt så jag vet inte vad ett fortsatt liv kan innebära.
– Hur ser din publik ut utanför Sverige. Har du spelat utomlands?
Ja, jag var på eeh, vad fan heter det där i Leipziggrejen..? Treffen …
– Wave Gotik Treffen, WGT!
Just det. Och ja vi var väl ute hela natten före och sen så kom jag inte in på hotellet och sen fick jag skäll av Susanna när jag väl kom in på hotellet för jag hade väckt henne. Så jag vaknade väldigt väldigt sent och vi skulle spela klockan fyra på eftermiddagen. Vi vaknade kanske vid ett någonting. Och så var det tre timmar till spelning och man är inte i helt bra shape, knappt någon sömn. Jag trodde det skulle vara noll pers men det var helt fullsatt så jag tänkte mest ”vad sjukt”. Och många hade hört grejerna märkte jag. Annars var det rätt uppskattat, men nej det är väl ända gången jag har spelat utomlands, utom typ Norge men det räknas inte.
– Haha, nej … Är det någonting du kanske ska tänka på?
Jag ställer mig tveksam men det är klart jag skulle vilja göra det. Men jag vet ju också vad det kan betyda. Det kan betyda att åka runt och göra grejer som är jävligt obekväma och jävligt trista att göra. Och det är lite där jag känner att ”Faan jag orkar inte, är för gammal för att hålla på såhär och leva on the road”. Det är typ inga pengar och kanske bo på jävligt pissiga vandrarhem. Jag har gjort det där så många gånger så jag känner att det är inte riktigt det jag är beredd på att göra. Men jag det är klart man vill att fler ska få höra det och om det är sättet så … Ja jag får testa det då kanske, jag vet inte.
– Får du någon hjälp av skivbolaget?
Ja, mitt skivbolag (Progress Productions, red.anm) är grymma som fan. Dom är duktiga och det här är lätt det minsta skivbolag jag legat på.
– Jag har hört att ni känns som en familj?
Ja, alltså vi har inte ens skrivit kontrakt. Vi har bara sagt ”Vi kör så länge det känns bra, 50/50”. Det finns ingenting att klaga på. Dom sköter det här exakt lika bra som vilket skivbolag jag legat på som helst. Det är klart att dom kanske inte har dom pengarna till att göra gigantiska kampanjer eller så men du vet det var ingen som gjorde det i alla fall förut så! Och eftersom vi kan hålla kostnaderna nere så jävla hårt med tanke på att vi har vår egen studio så är dom bara bra.
Jag kan fråga dom om vad dom tycker om den här grejen eftersom dom har spelat i band länge och vet hur det funkar och så. Framför allt i Tyskland tydligen är det ganska svårt att spela om man inte är bunden till ett bokningsbolag. Det är lite som Sverige håller på att bli också med alla dom här festivalerna. Det är liksom en bokningsbolagsfestival. Ligger man inte på det bokningsbolaget så kan man glömma att spela där. Så är det i Tyskland väldigt mycket och det är inte bara bra. Men jag känner andra band som spelar väldigt mycket i Tyskland och dom har det ju bra. Men det är ett bra bolag att ha att göra med. Det är enkelt och snabb kommunikation och det är inga väntetider.
– Det är väl för att det är musiker som har startat det där. Det är ju Torny (Gottberg, reds.anm) och han är ju musiker från början och han vet väl vad ni har för önskemål och problem och så …
Ja, men jag har inget speciella önskemål förutom att jag vill att det ska vara ganska okej liksom. Jag vill inte bo i någons replokal. Här i Sverige så gör vi det så lyxigt vi kan, typ att vi åker tåg i första klass och då får det vara värt det för jag tycker att då känner alla sig lite bättre när de kommer fram. Så att inte själva resan ska vara en kamp för då kan det ta på bandet väldigt mycket och det var lite så alla dom andra banden gick åt helvete, Yvonne framför allt.
– Var det att turnera som …
Att turnera ja.Ibland kände man att man inte gjorde det för någons skull. Med Strip åkte vi omkring hela Sverige och ibland var det såhär nio pers i publiken och man bara det här är så jävla inte värt det. Nu har vi åkt från Stockholm till Lund och det är ingen här. Vi får ingenting för det här, eller jo vi fick ju alltid pengar men inte tillräckligt för att man ska göra sånger och det är det jag vill komma undan från.
– Har du större publik nu än tidigare?
Jag har lätt större publik än vad Strip hade i alla fall, där kan jag känna att det är skillnad. Yvonne var en annan tid, det var så länge sedan och då tyckte alla att allting var tufft så det går inte att jämföra riktigt.
– Vad har du för musikalisk framtid. Skulle du kunna tänka dig att gå tillbaks till spela i ett band eller är det det här som gäller nu?
Jag kan inte se att jag ställer mig i en replokal med sex personer för att göra en ny platta. Det finns inte en möjlighet tror jag. Jag är väldigt bekväm med det jag har nu, eller jag känner mig glad att jag har det som vi kan göra för att jag och Rikard har setts i studion kanske på riktigt en gång i veckan, okej var det jobbigt, eller var det stressigt – två gånger i veckan. Och varje gång var det rätt grymt, vi hade kanske en superdyr vinflaska och inget folköls-shit och så pratade vi lite om låten och så …
– Det är mer avslappnat nu?
Ja, det går inte ens att jämföra, vi umgås på ett helt annat sätt. Vi tar det jävligt chill men han är fortfarande kritisk av sig – ”Jag får inte ut någonting av det här” – och då lyssnar jag på det såklart. För jag behöver honom för att det är han som sköter mycket av produktionen, eller förlåt all produktion. Så jag behöver honom för han ser svagheterna i grejer . Det handlar inte om musiksmak utan mer om att – ”Det här kan du göra bättre”. För så kan man säga om man känt varandra i tjugo år. Men hade det här varit i Yvonne så hade jag blivit helt jävla vansinnig, eller jag hade tagit det väldigt personligt. Vansinnig hade jag inte blivit, men väldigt besviken.
– Det är väl en av dom egenskaper som man blir bäst på att hantera ju äldre man blir. Att kunna ta kritik och hantera det på rätt sätt.
Ja, och jag tycker att vad vi har fått fram de här båda gångerna på dom här skivorna så tycker jag att han har rätt. För jag kan kolla tillbaka på dom här två skivorna och han har sagt – ”Den här låten skulle inte varit med” – och jag hade propsat på det och kan känna efteråt – ”Nej han hade rätt där också” – När det kom till spetsen av du vet – vilken låt tar vi bort ”Nej den här tar vi inte bort” – och han hade rätt. Så ja jag har en helt jävla magisk producent, om även demonproducent så är han ganska grym.
– Så det är både pushning men även kritik av det du gör?
Han vet också att när han kommer med grejer så vet han vad jag går igång på. Han vet ju vad jag gillar. Så det är inga problem att göra låtar efter hans skisser, kan man säga. Så det är väldigt roligt och nu när vi fick så bra mottagande på den här nya skivan så sa han – ”Fan det är bara såhär nio av tio hela tiden. Fan, hur ska vi kunna toppa det här!?” – och jag sa ”Äh vi skiter i det, jag vet inte om vi gör en till haha”. Vi hade planer på att göra en till men just nu måste vi nog vänta lite.
– Låta det sjunka lite först kanske?
Ja, exakt. Vi hade ganska klara idéer hur det skulle låta på nya skivan.
– Är det så att du brukar ha parallella album igång samtidigt. Så när du betat av ett så har du redan hållit på med album två eller tre?
Nej nej, absolut inte. Utan man avslutar och sen så börjar man om. Men vi började ganska direkt efter första att göra den här. Och jag vet inte vad det beror på utan det var lite sjukt ändå att det blev så kort tid eftersom jag var borta en hel sommar där. Sen blev det uppskjutet från att den skulle släppas i april till nu i oktober. Så det är nästan ett år, vi gjorde den här skivan på ett halvår och var klar i november förra året. Så den har förlorat lite av nyhetens behag …
– Ja för dig ja, men för alla andra …
Ja, nej jag vet, men det är det som är roligt. Men jag har jättesvårt att lyssna på “Mandrills” för jag tyckte att vem fan ska gilla det här? Vi tyckte att det var bra låtar, vi skrev inga dåliga låtar men hur är dom tillsammans, vad är det här för skiva, jag har ingen aning. Det var svårt att lyssna på den tyckte jag för den är ganska hård också, textmässigt personligen för mig. Så det är överraskande och roligt att folk uppskattar den måste jag säga.
– Den är mer diversifierad än den första skivan. Den första är ganska straight on med ganska poppiga låtar och samma typ av struktur. Medan den här är mer att man inte har en aning om vad man kan förvänta sig. Var det så att du gjorde första skivan efter en mall och den här andra skivan vart lite hur som helst?
Både ja och nej för första skivan gjorde jag själv det mesta och Rikard hade förvisso input och producerade vissa grejer. Men vi producerade med väldigt små medel och det var lite idén. Jag ville göra en karg skiva och det gjorde vi. Men det var klart poppiga låtar. Men det vi egentligen sa inför den här nya var – Inte lika karg, kanske lite mer frodig som var uttrycket vi använde oss av. Kanske mer än fyra instrument eller fyra ljud och lägga in lite mer grejer som passar. Och sedan att Rikard har varit med och skrivit ett gäng låtar på den här. Och då blir det lite annorlunda. Jag tyckte det var såpass bra att … Jag vet ju hur mycket jobb han har lagt ner på dom här grejerna och det är verkligen bra jobbat, det här skulle jag aldrig kunna själv. Så den första var mer i det som jag klarade av och behärskade medan det här är mer annat. Så det är därför det skiljer sig.
– Mer fingertoppskänsla på vissa saker. Inte för att det egentligen hörs att det skulle vara bättre producerat utan just de här små grejerna som gör att soundet förändras.
Ja, men det är så gigantiskt fler spår, eller om man pratar om det – kanaler, men det gör man inte. Men det är så mycket mycket mer än det var på förra och det tyckte jag var lite grymt. Men frågan är om vi gör en likadan till sån här, det tror jag inte. Jag tror vi går tillbaka till en helt annan grej, till en ännu mer avstrippad, så avstrippat att första skivan låter som en jävla lövskog i jämförelse. Så har vi pratat fast fortfarande ha exakt dom låtar och jag vet ju hur jag gör låtar, jag kan ju inte hålla mig ifrån melodier liksom. Så att göra melodierna och sedan ha någonting som är så jävla kargt att man inte fattar någonting, typ sterilt. Fast jag vet inte, det var idén i alla fall, men man vet aldrig.
– Tänkte du sterilt som ett piano och sång?
Nej, jag tänkte mer en trummaskin och en basmaskin ungefär. Kanske en liten grej på gitarr, en liten slinga, that’s it! Det kan bli jättekonstigt men det skulle vara intressant att se om vi skulle kunna fixa det.
– Du har inget material?
Inte någonting! Efter en skiva brukar jag alltid stänga ner …
– Jo men efter en avslutad skiva brukar det följa en turnéperiod och ta lite semester eller liknande.
Jo, jag borde kanske gjort det i somras så jag … Äh jag hade en jättekonstig sommar den här också så det var mycket som behövde fixas men nu känner jag mig okej och många grejer har löst sig. Så vi har pratat om att göra en ny låt eller en hårdrockscover till nya singeln och sånt. Men ja det känns inte omöjligt att jag kan göra någonting nytt, det är bara att sätta sig vid orgeln.
– Känner du dig tom kreativt efter att du har avslutat en skiva eller känner du dig utmattad och slut på idéer?
Nej nej! Det är så mycket grejer som kommer bara, det kan gå såhär så kommer det en låt. Jag sitter aldrig och arbetar och försöker ta fram någonting utan antingen så kommer den eller så gör den inte det och då låter man det vara. Jag sitter inte och harvar och försöker och försöker, det gör jag inte.
– Det är jobbigt om det helt plötsligt skulle slå till och det tar ett år mellan varje låt …
Som tur är så har ju Rikard alltid några idéer och jag har inget problem att göra saker till hans grejer, så det löser sig säkert. Men jag tror inte det kommer en skiva … Antagligen inte nästa år nej.
– Vill du alltid framföra det du tänker i skrift eller kan du tänka dig att göra rent instrumental musik. Kanske inte en hel platta men vissa spår, eller finns det alltid någon sorts text som du vill få fram?
Ja, med tanke på att jag är en melodisnubbe liksom. Jag vill höra någon som sjunger någonting som är en bra melodi. Det är den musiken jag vuxit upp med och det är den jag gillar mest så, nej instrumentala grejer är inte min grej tyvärr. Det är mer Rikards grej.
– I slutändan kanske det kristalliserar sig att du skriver texterna och han skriver musiken.
Ja, det är mycket möjligt. Men nej han kommer aldrig göra en sångslinga utan när vi gör dom här samarbetena då har han kommit på det här och sen har jag gjort resten, text och sånt … Hårdraget.
– Som en följdfråga på en tidigare fråga. Skulle du kunna tänka dig att ta in någon annan sångare än Susanna? Eller är det bara henne om det nu ens blir någon annan i framtida produktioner.
Jaha, du menar som en duettgrej eller någon annan som sjunger …
– Ja till exempel.
Inte någon som sjunger för dom ska hålla käften…
– Haha
Men att sjunga med någon är jag inte främmande för men då ska det vara något vettigt. Jag ska inte göra det bara för att göra det. Det är inte så att jag har frågat … du vet … inte fan vet jag! … Eva Dahlgren, nej nej! Titiyo, inte fan vet jag! Eller whatever, jag har inte frågat någon som är i ropet att göra en duett. Det skulle jag nog inte göra för jag ser inte riktigt poängen med det. Ja någon gång kanske jag gör det, men fan vet jag, helst inte. Det är bättre att jag gör det här.
– En liknelse, till exempel Kleerup. Han kan ju sjunga men han tar in gästsångerskor för det mesta i nästan varje låt. Jag vet inte vad hans tanke är med det men…
Han är liksom inte jag. Vi är ganska olika, vi gillar Kiss båda två, men det skulle inte vara min grej alls att jobba så. Utan jag vill att det ska vara jag som gör det här för jag menar det, det gör kanske inte andra.
– Det kan man ju fundera på att om man skriver en text då vill man ju framföra den på det viset man tänkte sig när man skrev texten. Om man då släpper texten till någon annan att sjunga då kanske man tappar lite av den där själva poängen?
Eller kanske inte, jag vet faktiskt inte. Jag tycker Kleerup är asbra. Jag tycker hans grejer är verkligen bra och jag tycker att dom som sjunger fixar väl det där helt jävla galant. Men jag känner att det är annorlunda här. Jag är inte där än!
– Jag tänkte ifall den här duetten med Susanna öppnade några dörrar för…
Oh nej. Men jag har gjort en duett förut med Karin Dreijer på en Yvonne-skiva. Och det var skitbra. Hon var ju helt magisk, hon gick ner och gjorde det på två tagningar – klart. Och jag tyckte det var grymt. Så det var jättekul men den här duetten hade en point, om du inte har en point så…
– Nej det är sant. Men en duett är ungefär som operor där en manlig och kvinnlig sångare har en relation eller en konflikt mellan dom.
Ja, jag gillar idén skitmycket men jag … Ja jag får väl börja göra operor då.
– Haha … Nej jag tycker du ska fortsätta med det du gör. Det är helt okej.
Elektroskull tackar Henric för att han tog sig tid med sina fans och våra läsare och vi önskar honom lycka till i karriären!
Notering: I en tidigare version av denna artikel var Christian “Kitte” Berg felaktigt nämnd som Kitty.
