Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Youth Code"

Liverapport: Youth Code (+Drab Majesty, Jonathan Hultén) 20170504, Stockholm

Tags: , , , , , , ,


Tänk på Döden ställde Jonathan Hultén, Drab Majesty och Youth Code på Krakens scen i Stockholm den 4 maj.

Niklas Hurtig (text) och Jens Atterstrand (foto) levererar en liverapport från kvällen.

 

 

 


Jonathan Hultén

Singer-songwriter med medeltida influenser. En man på scen med en röst och en gitarr har svårt att locka någon uppmärksamhet från någon annan än de redan insatta. Småtrevlig uppvärmning dock.

Drab Majesty

Vad får man om man blandar The Knife, Clan of Xymox och Trust? Jo, ungefär Drab Majesty. Den amerikanska darkwave/post-punk-gruppen maskerar sig med smink och långa peruker och framför en mystisk spelning med fokus på mörk sång, svepande synthar och plinkande gitarrer. En mycket bra spelning med tanke på att de låter mycket mer mystiska och intressantare live än på skiva. Goth-tematiken är ständigt närvarande.

Youth Code

Energisk electro-industrial utan omsvep. Melodiskt, skrikigt, kaosartat, vackert och aggressivt. Youth Code levererar allt i form av kompakta fyra-minuters käftsmällar. Med en duracellkanin i form av sångerskan Sara Taylor, så blir det sällan en enda lugn stund. Los Angeles-duon lyckas även med bedriften att frammana en ordentligt livad moshpit framför scenen, något som inte är alltför vanligt med tanke på avsaknaden av gitarrer. Låtmaterialet är mycket starkt, trots att de bara har släppt två studioalbum. Jag att tror att hela det senaste albumet  “Commitment to Complications” (2016) avverkas av under kvällen, vilket är helt i sin ordning då det var ett av det förra årets bästa album.

Drab Majesty

Youth Code

Niklas Hurtig sammanfattar 2016

Tags: , , , , , , , , , , ,


Niklas Hurtig sammanfattar musikåret 2016 från en högst personlig och subjektiv synvinkel.

 

 

 

 

 

 

Då mitt musikaliska engagemang  inte direkt varit på all-time high så nöjer jag mig med att lista mina fem bästa album, spår och spelningar för år 2016. Tillsammans med några bubblare och vad i min mening är årets nykomling så stängde året relativt starkt, trots alla tragedier i övrigt. 2016 kommer nog trots allt att förknippas med det stora antalet stjärnor som försvann från vår himmel, där David Bowie förmodligen var den starkast lysande av dem alla.

Hans betydelse för allt från drag- och gayscenen till att bana väg för experimentell musik och konstnärliga uttryck på livescener kan inte nog ofta understrykas. Det faktum att hans sista och väldigt mörka album släpptes bara dagar innan han lämnade oss förstärker bara legendstatusen ytterligare.

Årets nykomling

Finska Protectorate är förvisso inte en nykomling i klassisk mening då akten åtminstone funnits sedan år 2012. Men det var 2016 som den självbetitlade studioalbumsdebuten kom och visade direkt vart skåpet ska stå.

Album

 

Protectorate – “Protectorate”

  

Dead When I Found Her – “Eyes On Backwards”

  

Ordo Rosarius Equilibrio – “[Vision:Libertine] – The Hangman’s Triad”

  

Youth Code – “Commitment to Complications”

  

Diorama – “Zero Soldier Army”

 

Bubblare: Kent – “Då Som Nu För Alltid”

Majoriteten stabila akter med en lång karriär och omfattande diskografi som gör det de ska och förväntas av dem. De släpper helt enkelt riktiga bra album, vissa för sista gången. Men där en försvinner föds en annan i en helt avskild del av den musikaliska sfären. Kent avslutar riktigt starkt men Protectorate inleder ännu starkare, även om deras musik ligger rätt långt ifrån varandra. Youth Code upprepar och överträffar debutsuccén och Tomas Petterssons erotiska neofolkprojekt visar ännu klass efter mer än 20 år som en del av den svenska alternativa musikscenen.

Spår

Jean-Michel Jarre – “Oxygene, Pt. 17”
Protectorate – “Empty Faces”
Diorama – “Stay Undecided”
Dead When I Found Her – “Midlife Eclipse”
Youth Code – “The Dust of Fallen Rome”

Bubblare: Kent – “Falska Profeter”

Några av spåren är från ovan bästa album av naturliga orsaker. Vissa är även bland det bästa som respektive akt skapat i sina karriärer. Jag låter det stanna där så får ni lyssna och gissa själva.

Spelningar

Youth Code – Fylkingen, Sthlm
Velvet Acid Christ – Infest Festival, Bradford
Kraftwerk – Sthlm Music & Arts, Sthlm
Pain – Debaser Medis, Sthlm
Wulfband – Subkult Festival, Trollhättan

Bubblare 1: Kent – Conventum Arena, Örebro
Bubblare 2: Tobias Bernstrup – Debaser Strand, Sthlm

Kraftwerk en varm julikväll mitt i ett sommarvackert Stockholm är faktiskt lika fantastisk som i botten på ett gammalt dagbrott i de djupa dalska skogarna en lika varm augustinatt. Omgivningen spelar alltså inte så stor roll då legendarerna år efter år levererar fascinerande upplevelser. Kent avslutar sina 26 år på denna jord genom en avslutningsturné i samma gigantiska format som Gyllene Tiders GT25 år 2004. Örebrospelningen är den närmaste deras ursprungsstad Eskilstuna (Varför de inte spelade där är lite märkligt) och Jocke hade många varma minnen att dela med sig av till publiken. Spelningen kändes som en ordinär sådan men det är nog först efter man förstår vad man varit med om. Delat glädje och sorg som om man tänker på en gammal barndomskompis som inte längre finns.

Protectorate – “Protectorate”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD (digipak), Digital
Skivbolag: EK Product
Releasedatum: 11 november 2016
Genre: Electro-Industrial
Bandmedlemmar: Kalle Lindberg, Lasse Alander
Land: Finland
Recensent: Niklas Hurtig

FacebookLast.fmDiscogsBandcampSoundcloud

(English version below)

Perfektionistisk electro i punkskrud

Protectorate är namnet på Kalle Lindbergs soloprojekt, där han sedan tidigare är känd som sångaren i Cardinal Noire. Cardinal Noire i sin tur formades från Protectorate men särskiljdes då även medlemmen Lasse Alander ingår i den ordinarie uppsättningen. Efter Cardinal Noires hyllade debut för snart två år sedan är det nu Kalles tur att albumdebutera med just Protectorate, även om en EP släpptes så tidigt som 2012. Lasse har dock ett finger med i spelet även denna gång varför beslutet att inte kalla detta album för en Cardinal Noire-produkt är något förvirrande.

Protectorate påminner initialt om Cardinal Noire, men efter tid framträder en mer intressant melodisk ljudmatta som inte fokuserar lika mycket på experimentella inslag, även om sången i stort är identisk. Det är vackert, det är aggressivt, det är bombastiskt och alldeles, alldeles underbart.

“Protectorate” rivstartar med den 90-talsosande “Exile” som direkt sätter både tempot och ramverket för hela albumet. Spåren är kompakta och håller sig för det mesta under fem minuter utan några djupa breaks eller långa intron. Albumet låter som Objects och Youth Codes kärleksbarn. Den punkiga, skitiga attityden från “Commitment to Complications” blandat med den perfektionistiska electron från “Mechanisms of Faith” och med några inslag av elgitarrer och EBM-bas, men allt insvept i en distad kappa.

Det märkliga är att en genomlyssning ena gången kan vara en helt fantastisk resa medan andra gånger följer spåren på varandra utan större intryck. Det har antagligen med lyssnarens koncentrationsnivå att göra. Kontentan är att albumet kräver sitt intresse för att kunna ge något tillbaka. Detta gör att albumet håller för ett nästan obegränsat antal genomlyssningar, men att det bitvis också glöms bort totalt.

Det bländande undantaget är sista spåret “Empty Faces” som är en lika omtumlande upplevelse som första gången man hör Youth Codes “The Dust of Fallen Rome” och naturligtvis är det bästa jag hört sedan dess.

Den uppåtgående trenden för klassisk Industrial håller i sig och “Protectorate” är ytterliggare ett i raden av fantastiska albumsläpp de senaste åren, som förstärker mig i min tro att just denna speciella stil av elektronisk musik är odödlig.

 

 

Tracklist

01. Exile (04:21)
02. Infocon (03:58)
03. Clean Break (03:33)
04. Neoreaktion (05:22)
05. Proconsul (04:32)
06. Overproduction (04:29)
07. Severed Heads (04:53)
08. Empty Faces (04:28)

(English version below)

Punky perfectionistic electro

Protectorate is the solo project of Kalle Lindberg, since earlier known as the singer in Cardinal Noire, which in its turn was formed from Protectorate but was differentiated since the member Lasse Alander was part of the crew. Now it is time for Kalles first studio album after Cardinal Noires debut almost two years ago, although an EP was released as early as 2012. However Lasse is in fact participating also in this release why it is yet more confusing why this isn’t classified as a Cardinal Noire release.

Initially Protectorate is very similar to Cardinal Noire but as the tracks progress a more interesting sound less focused on experimental elements emerges, even though the vocals are pretty much identical. Is is beautiful, it is aggressive, it is grandious and just simply wonderful.

The album “Protectorate” kicks off with the nineties-esque track “Exile” that instantly sets both the tempo and the framework for the album. The tracks are compact and mostly under five minutes, without any breaks or long introductions. The album sounds like the love child of Object and Youth Code. The punky, dirty attitude of “Commitment to Complications” blended with the perfectionistic electro of “Mechanisms of Faith”, along with some electric guitars and EBM basslines make up the sound. All this is wrapped in a distorted coating.

The strange thing is that one listen can be a completely fantastic journey while other times the tracks just pass by without notice. This has probably something to do with the listener’s level of concentration and in summary it takes a genuine interest to be able to receive something in return. This allows for an almost infinite number of playbacks of this album, but that it from time to time also is completely left forgotten.

The rising trend of classic Industrial is continued with “Protectorate” which is yet another fantastic release in later years that strengthens me in my belief that just this particular kind of electronic music is indeed immortal.

Liverapport: Youth Code (+Trepaneringsritualen, Boar Alarm, Analfabetism) 20160930, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , ,


Kollaps Records och Kuggljud i samarbete med Konspirationen ställde Youth Code, Trepaneringsritualen och Boar Alarm på scenen i Fylkingens stora sal i Stockholm den 30 september efter det att Synth After Work inlett kvällen med Analfabetism på Temple Bar.

patrik_larkJens Atterstrand

Jens Atterstrand (text & foto) och Patrik Lark (foto) rapporterar.

 

 

Att den Amerikanska electro-industrial-duon Youth Code älskar att spela i Sverige är ingen hemlighet och detta faktum förtydligade de också flera gånger även under den här konserten. Trots att bandets första demokassett släpptes så sent som 2012 så har den Los Angeles-baserade duon nu redan hunnit med att besöka genomgföra tre spelningar i huvudstaden.

Men låt oss inte gå händelserna i förväg.

Severe Illusion– och Instans-bekantingen Fredrik Djurfelt inledde händelserna med ett spännande experimentellt set från hans noiseprojekt Analfabetism redan tidigare under kvällen, då på Synth After Work på Temple Bar.

Fredrik, som har många strängar på sin lyra, fortsatte sedan till Fylkingen, där han livedebuterade med det nya, mörka, aggressiva och tungt rytmiska industriprojektet Boar Alarm. Tack vare Fylkingens livescen i stora salen, där scenen saknar upphöjning, så blev intimiteten med publiken total. Nåväl, i alla fall för en liten del av publiken längst fram då de som valt att ställa sig två eller tre rader bak inte kunde beskåda speciellt mycket av spelningarna. Till Boar Alarms suggestiva rytmiska oljud, med en ensam Fredrik med mikrofon på den stora golvytan passade det perfekt. Men även till Trepaneringsritualens nattsvarta dödsindustri med den ende bandmedlemmen insmetad i fejkblod. Den ockulta upplevelsen förstärktes ytterligare via en videoprojektion och ett altare på sidan av scenen där en dödskalle omgavs av såväl levande ljus som rökelse.

När Youth Codemed den adrenalinladdade sångerskan Sara Taylor och bakgrundssångaren och maskinisten Ryan George, sedan gjorde entré så insåg jag snabbt att vi var på väg att få uppleva en av de mest unika konserterna på länge och det dröjde heller inte lång stund innan Sara mer eller mindre blev ett med sin publik och på egen hand startade röjiga moshpits på flera ställen längst fram i publikhavet. Efter några få låtar påpekade bandet även helt obekymrat att de troligtvis spelat sönder den ena högtalaren (!).

Med ett av årets starkaste album, “Commitment to Complications” färskt i bagaget och en fantastisk spelglädje, utstrålning och energi så är det omöjligt att misslyckas – en liveupplevelse med Youth Code liknar nämligen inte någonting annat. När de sedan till och med bjöd på en av årets bästa låtar, min personliga favorit “Doghead”, så var lyckoruset totalt och inramningen fullkomligt perfekt och komplett.

Stort tack till alla inblandade för en helt fantastisk inramning och kväll på Fylkingen.

Youth Code (Jens Atterstrand)

Youth Code (Patrik Lark)

Trepaneringsritualen (Jens Atterstrand)

Trepaneringsritualen (Patrik Lark)

Boar Alarm (Jens Atterstrand)

Boar Alarm (Patrik Lark)


Youth Code – “Commitment to Complications”

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Vinyl, Digital
Skivbolag: Dais Records
Releasedatum: 8 april 2016
Genre: Electro-industrial
Bandmedlemmar: Sara Taylor, Ryan George
Land: USA
Recensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsBandcampSoundcloudkollapslogga

(English version below)

Electro-industrial-underbarnen förädlar sitt eget hantverk

Los Angeles-baserade electro-industrial-underbarnen Youth Code, som gjorde bejublad självtitulerad albumdebut 2013 med ett album som sedan släpptes i en längre version titulerad “An Overture” (2014), återvänder nu med den mycket efterlängtade uppföljaren “Commitment to Complications” efter att även ha släppt EP:n “A Place to Stand” (2014).

Front Line Assembly-bekante ljudkonstnären Rhys Fulber ligger bakom produktionen den här gången och kanadensarens fantastiska känsla för atmosfär och detaljer har verkligen skapat electro-industriell magi ur de grovhuggna grundpelarna i Youth Codes låtmaterial. Balansen mellan harmoni och oljud är precis lagom och överraskningsmomenten, som jag måste säga att jag ibland saknat på bandets tidiga material, är nu flera till antalet. Dessa framträder på ett antal ställen på albumet men kanske som allra tydligast i de lite lugnare spåren som “Lacerate Wildy” och den avslutande “Lost at Sea”.

“Commitment to Complications” fortsätter i sin helhet i mångt och mycket på Youth Codes sedan tidigare inslagna väg men den stora skillnaden nu är att ljudbilden känns genomgående luftigare och melodierna är fler. DIY-faktorn må vara lägre den här gången, men albumet är synnerligen genomarbetat och är verkligen en nattsvart våt electro-industriell dröm fylld med örongodis där ursinniga och härligt engagerade Sara Taylor och Ryan George står i delad fokus bakom mikrofonen ständigt omgivna av en mängd snygga mikrodetaljer och smakfulla finesser som framträder i såväl bak- som förgrund. Bland de elva spåren finner vi även två gästspel. Ben Falgoust från bland annat Soilent Green och Goatwhore bidrar med sång på titelspåret medan hardcore-gitarristen Todd Jones bidrar på “Shift or Dismay”).

Ett par av albumets lite längre spår innehåller också flera olika delmoment där lugnare mellanspel och tempoförändringar bidrar till en för genren i allmänhet och Youth Code i synnerhet lättlyssnad och dynamisk ljudbild med stor variation. Det bästa exemplet där förändringar i tempo- och karaktär kommer till sin rätt är “The Dust of Fallen Rome” som med sina olika delmoment bygger upp ett drygt fyra och en halv minut långt mörkt och atmosfäriskt epos och känslan man bygger upp här lever sedan vidare in i (det tidigare singelspåret) “Anagnorisis”.

Sammansättningen av de enskilda spåren på albumet är genomgående genial även om mittpartiet med nyss nämnda två spår och min personliga favorit, sjättespåret “Doghead”, visar upp Youth Code anno 2016 i sitt esse. Låten i fråga är en solklar kandidat till årets bästa låt i genren i min bok. Gåshudsfaktorn är skyhög här och glädjetårarna är nära när det ödesmättade och sorgset vackra stråkarrangemanget möter albumets absolut starkaste refräng.

Den övergripande känslan är att Youth Code“Commitment to Compilations” verkligen har lyckats förädlat sitt eget hantverk och sällan har ett band med en i grund och botten så nattsvart, rå och aggressiv framtoning givit mig så många vackra invävda melodier och detaljer och förmedlat så mycket starka känslor.

10/10 KLASSIKER!

Tracklist

Youth Code med engagemang för komplikationer

01. (Armed) (02:04)
02. Transitions (02:44)
03. Commitment To Complications (feat. Ben Falgoust) (03:33)
04. The Dust Of Fallen Rome (04:37)
05. Anagnorisis (04:48)
06. Doghead (05:04)
07. Glass Spitter (02:45)
08. Lacerate Wildly (04:06)
09. Avengement (02:22)
10. Shift Of Dismay (feat. Todd Jones) (03:19)
11. Lost At Sea (03:43)

 

(English version below)

Electro-industrial wonderkids refines their own craftsmanship

The Los Angeles-based electro-industrial wonderkids Youth Code, who made their highly acclaimed self-titled album debut in 2013 with an album that in 2014 was released in a somewhat extended version entitled “An Overture”, now returns with the highly anticipated follow up “Commitment to Complications” after also having released the EP “A Place to Stand” in 2014.

Front Line Assembly-acquaintance Rhys Fulber is behind the production this time around and the canadian’s amazing feel for atmospheres and details has really done electro-industrial magic on the rough-hewn foundation of Youth Code’s song material. The balance between harmony and noise is just about right and the surprising moments, that I must say that I’ve sometimes missed on the band’s early stuff are now more in number. These appear on a number of places on the album but are perhaps most evident on the slower tracks like “Lacerate Wildy” and the concluding “Lost at Sea”.

“Commitment to Complication” in the big picture pretty much picks up where Youth Code left us off before but the main difference this time around is that the soundstage has got much more of an airy feel to it and the melodies are many more. It may be less of a DIY-feel to it this time but the album is really worked through and surely is a night dark and wet electro-industrial dream packed with earcandy where the furious and wonderfully dedicated Sara Taylor and Ryan George are in focus begind the microphones constantly surrounded by neat microdetails and tasteful features that appear in both the fore- and background. Among the ten tracks we also find two guest appearances. Ben Falgoust from Soilent Green and Goatwhore appears on the title track while Todd Jones added some guitar on “Shift or Dismay”.

A couple of the album’s longer tracks also contain several different partials where calmer interludes and tempochanges contribute to a for the genre in general and Youth Code in particular easyly enjoyable and dynamic image of sound with alot of variation. The best example where changes of tempo and tone does it’s best job is in “The Dust of Fallen Rome” which with it’s different parts builds a four plus minutes long dark and atmospheric epos and the feeling created then acts as a build up for the next track the (pre-album single) “Anagnorisis”.

The composition of the order of the individual tracks on the album is consistently brilliant even though the middle part, with the previously mentioned two tracks and my personal favourite “Doghead”, displays Youth Code anno 2016 superbly and the song in itself is a clear candidate for the track-of-the-year in this genre in my book. The amount of goosebumps in this case are massive and the tears of joy are not far away when the fateful, sad and beautiful string arrangement meets the album’s strongest chorus.

The overall feel is that Youth Code on “Commitment to Complications” really have managed to refine their own craftsmanship and rarely has a band with such a black-as-night, raw and aggresive appearance woven in so many beautiful details and created so many strong emotions.

CLICK HERE TO ORDER THIS ALBUM ON CD!
CLICK HERE TO ORDER THIS ALBUM ON VINYL!

Liverapport: Wave Gotik Treffen 2015 – en tillbakablick

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


patrik_lark

Inför Wave Gotik Treffens 25-års jubileum senare i år så levererar vi en liverapport från förra årets festival.

 

Patrik Lark packade kameran och levererar nu en rapport från sin årliga vallfärd till Tyska Leipzig.

 

 

 

Den 24:e upplagan av Wave Gotik Treffen (WGT) lockade drygt 20 000 huvudsakligen svartklädda människor att färga Leipzig flera nyanser mörkare. I praktiken bör det ha varit långt fler alternativa personer som uppehöll sig i staden under festivalveckan, som alltid hålls under Pingsten. Dels gick den parallella festivalen Gothic Pogo Festival med inriktning på DIY, dödsrock, pospunk och cold wave med mera. Sedan fanns det de som aldrig såg några band men som dök upp på olika träffar och arrangemang som Victorian Picknick, Steampunk Picknick, Vampire Meetup eller i Medeltidsbyn. Andra anordnade fotosessioner på den stora parklika kyrkogården Südfriedhof med sitt mäktiga ny-romanska kapell och tio tusen Rhododendronbuskar – upp till fyra meter höga. Det anordnades rollspel, poesiuppläsningar och en rad andra saker som modevisningar och utställningar av olika slag. Kort sagt, Leipzig blommade upp och exploderade i en mängd alternativa arrangemang av allehanda slag. Wave Gotik Treffen är i sig ett makalöst svulstigt smörgåsbord, men festivalen drar också med sig mängder av kringarrangemang som hakar på den fantastiska feststämningen som råder. Eftersom festivalens många scener ligger utspridda i och omkring staden så är det lätt locka in passerande festivalbesökare även till andra event.

Efter förra årets chockartade värmebölja så kändes 24:e upplagans ljumma väder med smärre regnskurar faktiskt som en förbättring. Huvudsakligen var vädret fint, men det hade gärna fått vara aningen lite varmare.

Torsdagen, dagen innan festivalens officiella startdatum, var det EBM Warm-up Party med bland annat svenska Volvo 242, på lilla intima scenen i Villa, och förstås sedvanligt klubbande under de labyrintiska tegelvalven i Moritzbastei.

WGT dag 1 (fredag)

Den första dagen på det officiella programmet inleddes för många med den traditionsenliga picknicken i den prunkande gröna Clara Zetkin Park. Men i år hette den inte Viona’s Victorian Picnic, för Vionas sällskap hade flyttat sitt arrangemang till en fint renoverad gasklocka, Panometer Arena, för att slippa ifrån alla paparazzi-turister. Arrangemanget hade därför döpts om till Viona’s Victorian Village och där stod bland annat tidsenlig dans på programmet. Picknicken i parken hade istället fått nya namnet Viktorianisches Picknick zum WGT av nya arrangörer.

På stora huvudscenen Agra spelade Thomas Reiner från Nachtmahr med sitt andra band L’Âme Immortelle, som är mer finstämt och melodiöst med skönsjungande Sonja Kraushofers som kontrast till hans egen oborstade aggrotech-röst. Scenen badade i rosa, blått och lila ljus, nästan lite väl romantiskt i uttrycket. Fullt så finstämd var inte musiken, även om den var snäll i jämförelsen med Nachtmahrs aggressiva framtoning.

Nästa band upp på Agra-scenen var det populära futurepopbandet Blutengel som fyrade av sina hits till teatralisk pompa och ståt med allt från munkar och nunnor till lättklädda BDSM-flickor och fyrverkerier. Musiken kom lite i bakgrunden, men Chris Pohl har aldrig varit någon stor sångare så det gjorde åtminstone inte mig så mycket.

Efter två band förflyttade jag mig till den näst största scenen Kohlrabizirkus där electro-industrialbandet Accessory med förgrundsfiguren Dirk Steyer spelade under jättekupolen. Accessory hade flera riktigt bra dansanta låtar som drev upp tempot och stämningen.

Men mot nederländska huvudbandet Grendel blev de förstås inget annat än ett bra förband. Med sin melodiösa electro-industrial med tydliga EDM-tendenser fick Grendel snart publiken med sig. Med tunga klassiker från succéskivan “Harsh Generation” och EP:n “Chemicals + Circuitry” i ryggen var JD Tucker och Sascha Pniok i sitt esse och avslutade första WGT-kvällen på bästa sätt.

Någon midnight special-artist dök aldrig upp på årets upplaga. Vanligen brukar det vara en sådan på stora huvudscenen både på fredagen och lördagen. Rykten ville ha det till att Marilyn Manson och The Editors skulle ha utgjort dessa, men att bokningarna av någon anledning gick om intet. Spekulationerna var många.

Istället för att klubba efter konserterna skyndade jag mig istället bort till Werk II, där den parallella festivalen The Gothic Pogo Festival huserade för första gången. På grund av tekniska problem hade de blivit kraftigt försenade och jag hann därför se både Los Carniceros del Norte och 1919 spela. DJ för kvällen var bland annat Stockholmsprofilen Johnny Nattsjö (DJ BatCat), vilket medförde att jag inte lämnade stället förrän vid kl. 05:00.

WGT dag 2 (lördag)

Lördagens spelningar inleddes för min del på nya scenen Stadtbad – ett gammalt ombyggt badhus där publiken stod på den övertäckta simbassängen. Scenen var ganska väl tilltagen och den nyantika lokalen rymlig med högt i tak och trevliga bi-ytor som var fint renoverade med sammetsgardiner som draperingar från golv till tak. Utanför på gården fanns uteserveringar av typisk festivalstil. Ett trevligt nytillskott bland WGT-scenerna. På scenen stod Los Angeles-bandet The Present Moment som spelade någon form av cold wave-hybrid. Bandet var för mig helt okänt innan de annonserades inför WGT, men några genomlyssningar senare var det helt klart att det var ett band som måste klämmas in i det omöjliga WGT-schemat. Jag blev inte besviken. Det kanske inte var något jättedrag på scenen men fantastiska låtar som “The High Road” och “Million To One” stod för behållningen.

Sedan var det bråttom att ta sig en mil söder om staden till huvudscenen Agra där hypade EBM-bandet Youth Code, också från Los Angeles, skulle spela. Deras punk/hardcore-inspirerade industrimusik är inte helt lättillgänglig, men det är alltid fantastiskt att se vokalisten Sara Taylor ge järnet på scenen på ett sätt som vi inte är vanan att se elektro-artister göra. Hon headbangar, spottar sig själv i ansiktet och rullar runt på golvet. Att se Youth Code live är som att få sig en redig smocka. Alla bör uppleva dem live åtminstone en gång! Agra-scenen må ha varit numret för stor, Youth Code gör sig bättre i det lite intimare formatet. Men det var ändå en fantastisk spelning.

Tredje bandet för dagen valde jag att se på Felsenkeller där jag av någon anledning aldrig hade varit under mina fyra tidigare WGT. Scenen ligger lite väster om staden så återigen blev det en längre resa. På scen stod Rammstein-liknande industrial metal-bandet Megahertz. Det fem man starka bandet dominerades på scen av karismatiske sångaren Alexander “Lex” Wohnhaas som hade vitsminkat ansikte i någon grotesk clownstil. I min mening är Megahertz det bästa bandet inom Neue Deutsche Härte, som stilen kommit att kallas i Tyskland, efter Rammstein då. Band som Eisbrecher och Stahlman känns lite mer lättviktiga i jämförelsen. Låtar som “Jagdzeit” och “Himmelstürmer” lyfte taket på ett fullsmockat Felsenkeller.

Det blev inte riktigt tid till att se hela setet då det var hög tid att bege sig till Moritzbastei för att se norska Substaat bjuda på elektronisk musik i gränslandet mellan synthpop och melodiös EBM. Moritzbasteis lilla intima scen under tegelvalv är verkligen en fantastisk inramning, bara man har turen att hamna tillräckligt långt fram för att se något. Intrycken av Substaat var som väntat blandade. Många låtar är i mitt tycke lite för snälla och synthpoppiga, som “Berlin” och “I Feed You My Love”, men så har de också de lite tyngre låtarna “Macht” och “Tech Head” som jag gillar mycket. Det är melodierna som står i första rummet hos Substaat och de är också deras starkaste sida.

Fler än dessa fyra spelningar hann jag faktiskt inte med denna dag, mest på grund av de långa resorna mellan fyra olika scener. Men på lördagen var det också Obsession Bizarre – det stora fetischpartyt i mäktiga Volkspalast Kuppelhalle. Byggnaden ser ut som Pantheon i Rom: cirkulärt med en stor kupol och kolonner. Partyt har dresscode som kräver kinky outfit som lack, läder, latex eller uniform, trots det ringlar sig kön lång utanför strax efter öppning. Gissningsvis är det ett tusental personer på partyt som för många utgör något av höjdpunkten på festivalens klubbande.

WGT dag 3 (söndag)

Tillbaka till Volkspalast Kuppelhalle, men nu som scen för ett antal intressanta cold wave-band. Först ut var italienska Ash Code från Neapel (bandnamnet lär vara inspirerat av traktens vulkan Vesuvius) som ligger i gränslandet mellan cold wave och postpunk. Bandet var mig inte helt okänt innan WGT, men det var när jag lyssnade in mig inför festivalen som jag insåg deras storhet. Deras låt “Dry Your Eyes” har en svart melankoli som äter sig igenom alla skyddsbarriärer. Den har blivit en av mina absoluta favoritlåtar från de senare åren. Men de hade mer att bjuda på som “Waves With No Shores” eller postpunkiga “Empty Room”. Scennärvaron var möjligen lite stel, lite som musiken, men behållningen här var den stämning som musiken försatte en i.

Efter Ash Code skulle snart Keluar spela, men dessvärre pågick samtidigt en EBM-kväll borta på Stadtbad och jag var bara tvungen att se nya succébandet NZ från Österrike ta upp Nitzer Ebbs fallna mantel som det mest energiska EBM-bandet på scen. Ständigt drabbas man av dessa krockar som tvingar en till omöjliga beslut om vilket band man ska se. När jag väl kom fram till Stadtbad höll just svenska Dupont på att avsluta sin sista låt, så jag hann aldrig bilda mig någon uppfattning om deras spelning, men svensklägret verkade alla nöjda med spelningen. NZ höll dock alla löften om att sprida energi från scenen. De bägge herrarna i lederhausen och linne turades om att hålla micken respektive trumpinnarna. Det blev en rejäl urladdning i högsta tempo som tände upp publiken ordentligt. Det ska sägas att NZ ligger väldigt nära sin föregångare i musikstilen. Soundet låter exakt som hämtat från Nitzer Ebbs “That Total Age”.

Efter NZ klev belgiska The Juggernauts upp på samma scen. Iförda svarta pilothjälmar med visir spelade de en minimalistisk och ganska hårdför EBM. Bakom bandet står BORG som också är känd som en halvan av The Klinik. De bägge bandens musik står inte så långt ifrån varandra.

Agra-scenen väntade sedan Los Angeles-bandet London After Midnight (namnet är taget efter en förlorad stum- och skräckfilm från 1927, regisserad av Tod Browning) som gjorde succé med sin electro-gothic rock under 90-talet, men som sedan försvann efter tre album. Huvudmannen Sean Brennan är en verklig scenpersonlighet och spelningen kändes som något av ett måste att se live efter deras långa frånvaro från scenen. Setet inleddes med “Your Best Nightmare” och avslutades med “Sacrifice”, så långt allt väl, men däremellan saknade jag många av mina favoriter från senaste skivan, som “Feeling Fascist”, “Nothing’s Sacred” och “Amerika’s Fucking Disease”.

En taxiresa senare stod jag vid den gamla men mysigt renoverade fabrikslokalen Täubchenthal i Plagwitz, väster om staden. Här hade cybergotharna samlats för att se Centhron spela aggrotech och harsh EBM. Jag missade nästan halva setet men hann i alla fall se deras isärklass bästa låt “Dreckstück” och de avslutande vulgolåtarna “Cunt” och “Pornoqueen”. Det var imponerande att se keyboardisten klara av hela spelningen iklädd latexcatsuit och korsett.

WGT dag 4 (måndag)

Sista festivaldagens första spelning blev italienska Spiral69 från Rom som gick upp på Altes Landratsamts scen, som behändigt nog låg i byggnaden bredvid mitt hotell. Ljudet i Altes Landratsamt var inte det bästa så min favoritlåt “The Girl Who Dance Alone In The Disco” lät inte riktigt så bra som väntat. Ljudet av deras new wave-rock grötade till sig och mycket av nyanserna försvann.

Bandet efter var nederländska The Essence från Rotterdam som spelade en lite lugnare och renare variant av new wave-rock och de hade inte samma problem med ljudet, men då var det heller inte samma ös som Spiral69 bjöd på. För The Cure-älskare fanns det stora likheter, både vad gällde låtskrivandet och inte minst Hans sångröst. Lyssna gärna på “A Mirage” för ett exempel på det.

Fixmer/McCarthy är en duo bestående av den franske technoproducenten Terence Fixmer och den brittiske EBM-sångaren Douglas McCarthy, känd från Nitzer Ebb. Musiken låter därefter, en blandning av EBM och techno, men tempot var överraskande lågt. Douglas McCarthy var långt ifrån den furie på Agras scen som han var under Nitzer Ebbs tidiga år och i ärlighetens namn inbjöd musiken inte till det heller. Det var först när de spelade Nitzer Ebb-covers som “Join In The Chant” som publiken verkligen tände till. Men några egna guldkorn som halvtempolåten “Banging Down Your Door” och den lite snabbare “Pistol Whipper” fick mer än godkänt.

Var det lite stelt under Fixmer/McCarthys spelning så rådde raka motsatsen när Combichrist gick upp på Agra-scenen. Norrmannen Andy LaPlegua har lyckats samla några av de röjigaste livemusikerna till sitt aggrotechband, som alltmer kommit att utvecklas till ett industrihybrid-band som drar mer åt metall än elektronisk musik. Oavsett vad man tycker om det så måste man verkligen erkänna att de är fullblodsproffs på scen och bjuder på en verkligt intensiv show med frenesi och drag. Och av hänsyn till WGT-publiken verkade de ha stoppat med extra många av sina gamla aggrotech-hits som “Electrohead”, “Shut Up and Swallow”, “Get Your Body Beat” och “Blut Royale”. Förutom dessa tyckte jag att nya hiten “Maggots at the Party” var höjdpunkten på spelningen.

Efter festivalens sista spelning är det tradition att bege sig till Moritzbastei för den obligatoriska sista klubbnatten på tre dansgolv som brukar hålla igång till framåt 07:30-tiden. Vissa år har jag gått direkt därifrån till hotellfrukosten. Sedan återstår bara den slutliga utmaningen att ta sig hem via Berlin när batterireserven är så nära noll den någonsin kan bli.

Som vanligt när man summerar sina upplevelser från WGT ångrar man att man missade än det en, än det andra. Det är ju trots allt bara en bråkdel av det som erbjuds som man i praktiken kan ta del av. Men varje år lovar jag mig själv att; nästa år ska jag …

Nästa upplaga av WGT råkar för övrigt vara ett 25-årsjubileum och det kommer då att bli ännu svårare att hinna med allt. Men det kommer förstås att bli helt fantastiskt och ett av de viktigaste måstena för 2016. Som alla som har läst så här långt förstår, är WGT oerhört vanebildande. ”Been there, done that”-argumentet fungerar inte riktigt här, man blir liksom aldrig färdig med WGT.

 

Youth Code med engagemang för komplikationer

Tags: , , , , , ,


Los Angeles-baserade Youth Code gör sig nu redo att följa upp det självbetitlade debutalbumet från 2013 och EP:n “A Place to Stand” (2014) med bandets andra studioalbum “Commitment to Complications”.

Från det kommande albumet, som är producerat av Front Line Assembly-bekante Rhys Fulber, släppte man singeln “Anagnorisis” (lyssna nedan) i höstas och nu har man även släppt ytterligare två smakprov“Transitions” och “The Dust of Fallen Rome” (lyssna nedan).

Det nya albumet levereras både på CD och vinyl i ett antal olika färger i begränsad upplaga.

 

Youth Code, som består av sångerskan Sara Taylor och  Ryan George, släppte den första kassetten “Demonstrational” 2012 och har redan fått äran att turnera med storheter som Skinny Puppy.

Bandet har vid två tillfällen gästat Sverige och Stockholm i Kollaps Records regi, senast förra året då man stod på scenen tillsammans med lokalakterna Bunkersex och Stumm/Risberg.

“Commitment to Complications” släpps den 8 april via Dais Records.

Tracklist

youth_code_commitment_to_complications

01. (Armed)
02. Transitions
03. Commitment To Complications
04. The Dust Of Fallen Rome
05. Anagnorisis
06. Doghead
07. Glass Spitter
08. Lacerate Wildly
09. Avengement
10. Shift Of Dismay
11. Lost At Sea


Youth Code – “Anagnorisis”

Tags: , ,


Los Angeles-baserade Youth Code presenterar åter nytt material. “Anagnorisis” är den första singeln från det kommande albumet som är producerat av Front Line Assembly-, Delerium– och Conjure One-bekantingen Rhys Fulber.

Youth Code inledde igår kväll turnén “Down the Sociopath” tillsammans med Skinny Puppy på på Hard Rock Café i Las Vegas.

Liverapport: Youth Code (+ Bunkersex, Stumm/Risberg) 20150605, Stockholm

Tags: , , , , , ,


Den Amerikanska duon Youth Code besökte för andra gången på relativt kort tid Stockholm den 5 juni.

Kollaps Records arrangerade och bjöd även på Stockholmsbanden Bunkersex och Stumm/Risberg.

Jens Atterstrand

Jens Atterstrand var på plats med sin kamera för att bevittna händelserna.

 

OBS! Missa inte fotogalleriet nedanför rapporten!

 

Inramningen av den Los Angeles-baserade electro-industrial-duon Youth Codes andra Sverigebesök innehöll alla ingredienserna som möjligen kunde ha önskats. Den värmetyngda luften, röken och ljussättningen skapade snabbt en känsla av att befinna sig på en skum synthinriktad svartklubb i någon skum källarlokal i förorten på nittiotalet, eller ja, stundtals till och med en känsla av att befinna sig på en av tysklands undergroundklubbar under samma tidsepok.

Den spartanska men oerhört charmigt inredda industrilokalen i Hammarby sjöstad fylldes snabbt till bredden av 200 svartklädda suktande fans vars lyckorus knappt hade lagt sig sedan duons förra Stockholmsspelning.

Men låt oss inte gå händelserna i förväg; Stockholmsduon Stumm/Risberg inledde kvällen med en trevlig mix av bandets charmigt spretiga mix över en kort men intensiv spelning som visade upp bandets alla sidor, från det mörka ambienta till det mer minimalt taktfasta elektroniska. Jag har varit dålig på att följa duon tidigare men den här spelningen gav definitivt mersmak.

Den experimentella electroakten Bunkersex följde upp, liksom tidigare uppbackad av The Pain Machinery– och Celldöd-bekantingen Anders Karlsson bakom spakarna. Ett svängigt, djupt uttrycksfullt och energiskt set. Tajt, dansant och härligt nattsvart med ett framträdande som slår aktens senaste spelning på Göta Källare med hästlängder.

Strax före midnatt var det så till slut dags för Youth Code när Sara Taylor och Ryan dök upp på den rökfyllda scenen. Youth Code är som hundra slag i magen, en atombomb rakt in i själen av stenhård electro-industrial i den sanna Nordamerikanska do-it-yourself-andan med fantastisk punkattityd. Adrenalinet flödar när Sara öser ur sig allvarliga budskap och skickar gänga efter gänga mot djurförsök, miljöförstöring och all annan skit som vi människor representerar. Ljudkvaliteten var långt ifrån perfekt, och bandet påpekade flera gånger att det inte var nöjda. Detta var dock en petitess i sammanhanget.

Att få se Youth Code i en liten, svettig, rökfylld och trång industrilokal med plats för 200 personer var helt fantastisk och jag vill skicka ett stort tack till Kollaps Records. Ni gjorde det igen!

Magiskt.

Alexander Johansson sammanfattar 2014

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Kvinnorna regerade

 

Det ligger en hel del i P3 Gulds värdering av det svenska musikåret 2014 – det var på många sätt kvinnornas år. Jag kan inte minnas något år då så många förstklassiga synthlåtar skrivits eller framförts av kvinnor eller vad sägs om:

 

 

Iamamiwhoami – “Vista”

Den bästa Cocteau Twins-låten Cocteau Twins aldrig skrivit. Årets vackraste låt kommer från Sverige.

Youth Code – “For I am Cursed”

En pungspark av rättmätig vrede. Sara Taylor är 2000-talets Blondie. Med rabies. Industri har inte varit lika vacker sedan Skinny Puppy gjorde “Tormentor”.

Nero – “Satisfy”

124 bpm tillfredsställer i alla fall mig. En dubstep kvickare än Cuadrados överstegsfinter.

Lights – “Running with the boys”

5 av 5 Friday I’m in Love-fredagar. Sätter sig på muskelminnet.

Lust For Youth – “Lungomare”

Någon slags ambient-homage till hädangångne Steve Strange – en Fade to Grey från 2014 för evigheten, elegant loungemusik med en kall italiensk kvinnoröst från en svensk artist bosatt i Danmark. Multikulturellt vinner som bekant alltid.

Emmon – “Alive”

Sexiga och suggestiva basgångar från Stockholm.

Keluar – “Ennoea”

Konstmusik med popkvaliteter gör varje lyssning till en njutning.

We are Legends – “Begging for Amnesia”

När messerschmitts berättar för mig hur många regndagar vi har i Stockholm lyssnar jag på Caroline Ailins röst och glömmer hårda meteorologiska fakta och allt annat som hör mina dystra vardagar till.

Zola Jesus – “Dangerous Days (Maps remix)”

Om inget är farligare än så här kan kaninhjärtat ta det lugnt. Det är inte ofta vi benhårt fundamentalistiska ateister får utbrista i ett: (Zola) Jesus – jag älskar dig – och verkligen mena det.

Tove Lo – “Habits (Stay High)”

Nä, Emma Nylén (Emmon) är inte ensam om att göra sexig popmusik med Stockholm som bas. Årets låt 2014 enligt Grammis.

Emmon

LA var musikens Mecka 2014

 

Det var, hör och häpna, i Kalifornien den jämnaste och bästa synthen gjordes 2014. Den kom från The New Division, Aesthetic Perfection, Mr Kitty, State of the Union och Youth Code.

Bästa album 2014 var The New Divisions “Together We Shine” – en nära helgjuten skiva – stark, ljus och vacker – som vädret i LA.

Alexanders lista över 2014 finns på Spotify här.

Youth Code