Vårt senaste tillskott – synth- och electropopfantasten Stefan Last – sammanfattar sitt musikår 2016.

(English verision below)

Det är kul med musik! Det har enligt mig inte varit så här roligt att vara musikfantast sedan början av 80-talet. Lekfullheten och skaparglädjen är tillbaka, och möjligheterna för artister att själva släppa sin egen musik utan att ha skivkontrakt är stora. Detta gör att det finns mycket bra musik att hitta för den som vet var man ska leta. Några av artisterna på min topplista nedan är faktiskt osignade, andra är utgivna på små, oberoende bolag drivna av entusiaster snarare än affärsmän. Detta har märkts av allt mer på mina topplistor de senaste 10-12 åren och gjort att de innehållit allt från miljonsäljande giganter på de stora majorbolagen till osignade förmågor som själva bränner 50 ex på CD med handgjorda omslag och säljer via Bandcamp.

När jag nu sammanfattar musikåret 2016 så noterar jag att trenden där allt färre “stora” artister tar sig in på listan verkar hålla i sig. Det är de osignade artisterna och de som är utgivna på mindre bolag som klivit fram och visat var skåpet ska stå. Årets besvikelse står faktiskt en av den elektroniska poppens största band för. Pet Shop Boys “Super” låter i mina öron som en bunt demos som blivit kvar i byrålådan efter en oinspirerad session i studion. De har i och för sig alltid varit lite av ett vartannat-album-artister, så jag hoppas att de kan rycka upp sig igen. Delerium och De/Vision är andra stora namn vars nya album jag gärna lyssnar på då och då, men som jag liksom inte riktigt lyckats komma in i tillräckligt för att de ska lyckas ta sig in på listan.

En annan sak som märkts av är att subgenrer som synthwave/retrowave fått något slags genombrott. De har legat och puttrat i periferin ett par år, men har nu klivit fram i strålkastarljuset vilket har givit synthscenen en välkommen nytändning. Jag tror säkert vi får se mer av detta under 2017.

Nedan följer en lista över mina tio favoritalbum från 2016, plus fem bubblare som inte riktigt nådde dit men som likväl är värda all uppmärksamhet. Sedan följer tio fantastiska låtar som antingen bara släppts på singel eller EP, alternativt är tagna från album som i övrigt inte nådde topplistehöjder.

Album

Battery Operated Orchestra – ”Radiation”
Gör-det-själv-electropop när den är som bäst! Min första tiopoängare för 2016..

Scandroid – ”Scandroid”
…och det hann bli en tiopängare till innan året tog slut! Synthwave och synthpop i pefekt symbios.

Metroland – ”Things Will Never Sound The Same Again”
Med denna hyllning till en bortgången vän tog dessa belgare sin Kraftwerk-pop till en ny nivå.

Vile Electrodes – ”In The Shadows Of Monuments”
Vacker uppföljare till deras fantastiska debut. Ännu ett band som kan det där med gör-det-själv.

Saft – ”Norrbacka”
En oväntad men ytterst välkommen comeback av bandet som släppte ett av 90-talets bästa Svenska synthpopalbum (“Paranoia Erotica”).

Spark! – ”Maskiner”
Svensk bodypop med attityd. Ingen gör det bättre!

Marsheaux – ”Ath.Lon”
Pålitliga Sophia och Marianthi levererar sitt sjätte studioalbum, som vanligt fyllt av högkvalitativ synthpop.

Yello – ”Toy”
De Schweiziska genierna är tillbaka med sitt mest helgjutna album sedan “Stella”.

Parralox – ”Holiday ’16”
Tredje volymen av det numera traditionella coveralbumet stöpt i Parralox unika synthpopform.

Glass Apple Bonzai – ”In The Dark”
Snygg synthpop kryddad med en nypa synthwave bidrar till att 2016 avslutas på topp.

Bubblare

Ekkoes – ”Elekktricity”
Foretaste – ”Space Echoes”
Hyperbubble – ”Music To Color By”
Jean-Miche Jarre – ”Electronica 2 – The Heart Of Noise”
Ladyhawke – ”Wild Things”

Låtar

Firefox AK – ”Heart Of Mine”
Andrea Kellerman är tillbaka, nu med Claes Björklund från Iamamiwhoami som producent.

Human Lynx – ”The Letter”
Brilliant singel från ett av årets mest spännande nya band.

John Costello – ”Holiday In Bangkok (Direkt Mix)”
Ett favoritspår från den fantastiska Rational Youth-hyllningen “Heresy” som släpptes av bloggen Cold War Night Life i augusti.

Julian Brandt feat. Ralph Lundsten – ”Andromeda”
Ett av flera intressanta samarbeten av Julian Brandt i år.

Lizette Lizette feat. Nicklas Stenemo – ”Rest”
Ett nytt namn för mig, här i samarbete med herr Stenemo från Kite. Mersmak!

Nordik Sonar – ”Magic”
En av årets mest ohämmade poppärlor.

Page – ”Är Det Jag Som Är En Idiot?”
Man kan inte annat än längta till det nya albumet!

Perturbator – ”Venger (feat. Greta Link)”
En av flera grymma låtar från “The Uncanny Valley”, ett synthwave-album som var lite för obönhörligt “på” för att klara sig upp på topplistan. Funkar bäst i mindre doser.

Rational Youth – ”This Side Of The Border”
En fantastisk comeback som visar att de fortfarande har vad som krävs.

Zoon Politicon – ”Mercy”
En tiopoängare från ett album som tyvärr inte riktigt höll hela vägen.

(English version below)

Our synth- and electropop-specialist Stefan Last sums up his music year of 2016

Music is fun! I’d say it hasn’t been this much fun to be a music fan since the early 80s. The playfulness and creative joy is back, and the possibilities for artists to release their own music without having a record deal are huge. This is why there’s a lot of good music out there to be found if you know where to look. Some of the artists on my list are in fact unsigned, or are released on small independent labels run by enthusiasts rather than business men. This has been increasingly noticable on my annual best of lists over the past 10-12 years, making them include everything from million-selling giants on major labels to unsigned talent who burn 50 copies with hand made sleeves and sell them through Bandcamp.

Looking back on 2016 I note that the trend with a decreasing number of ”big name” artists entering my annual list seems to continue. It’s the unsigned artists and those released by smaller labels that are leading the way. Actually, the biggest disappointment this year comes from one of the biggest names in electronic pop. The Pet Shop Boys album ”Super” sounds to me like a bunch of demos left after an unsuccessful studio session. Admittedly, they have been a bit of an every-second-album sort of band for many years, so I have hope that they’ll find their way back on track again. Delerium and De/Vision are other big names who’s albums I don’t mind listening to every now and then, but have failed to get into enough for them to enter the list.

Another notable thing is that subgenres like synthwave/retrowave have had some sort of breakthrough. They’ve sort of been simmering in the periphery for a couple of years, but have now taken a step into the limelight, giving the synth scene a welcome boost. I’m sure we’ll see more of this during 2017.

Below is a list of my top ten albums of 2016, along with five runners up who didn’t quite make it but are still very much worthy of your attention. Following that are ten amazing songs that are either only released as singles or on EPs, alternatively are taken from albums that otherwise didn’t quite reach the same heights.

Albums

Battery Operated Orchestra – ”Radiation”
DIY electropop at its best! My first full score review this year..

Scandroid – ”Scandroid”
… and one more full score snuck in before 2016 came to an end! Synthwave and synthpop in perfect symbiosis.

Metroland – ”Things Will Never Sound The Same Again”
With this tribute to a lost friend these Belgians took their Kraftwerk pop to a new level.

Vile Electrodes – ”In The Shadows Of Monuments”
A beautiful follow-up to their fantastic debut. Another band who knows how to do that DIY thing.

Saft – ”Norrbacka”
An unexpected but very much welcome comeback by the band that released one of the finest Swedish synthpop albums of the 90s (“Paranoia Erotica”).

Spark! – ”Maskiner”
Swedish bodypop with attitude. No one does it better!

Marsheaux – ”Ath.Lon”
Reliable Sophia and Marianthi deliver their sixth studio album, as always filled to the brim with top quality synthpop.

Yello – ”Toy”
The Swiss geniuses are back with their most solid album since “Stella”.

Parralox – ”Holiday ’16”
The third volume of this annual cover album cast in that unique Parralox synthpop mold.

Glass Apple Bonzai – ”In The Dark”
Top notch synthpop with a pinch of synthwave thrown in helps end 2016 on a high.

Bubbling under

Ekkoes – ”Elekktricity”
Foretaste – ”Space Echoes”
Hyperbubble – ”Music To Color By”
Jean-Miche Jarre – ”Electronica 2 – The Heart Of Noise”
Ladyhawke – ”Wild Things”

Songs

Firefox AK – ”Heart Of Mine”
Andrea Kellerman is back, now with Claes Björklund from Iamamiwhoami as producer.

Human Lynx – ”The Letter”
Brilliant single from one of this year’s most exciting new bands.

John Costello – ”Holiday In Bangkok (Direkt Mix)”
A standout track from the amazing Rational Youth tribute “Heresy” that was released by music blog Cold War Night Life in August.

Julian Brandt feat. Ralph Lundsten – ”Andromeda”
One of several interesting collaborations from Julian Brandt this year.

Lizette Lizette feat. Nicklas Stenemo – ”Rest”
A new acquaintance for me, here in collaboration with Mr Stenemo from Kite. Leaves you wanting more!

Nordik Sonar – ”Magic”
One of this year’s most magnificent pop gems.

Page – ”Är Det Jag Som Är En Idiot?”
The new album can’t come soon enough!

Perturbator – ”Venger (feat. Greta Link)”
One of several great tunes from “The Uncanny Valley”, a synthwave album that was a bit too relentlessly ”in your face” to make it onto the list. Works best in smaller doses.

Rational Youth – ”This Side Of The Border”
An amazing comeback that clearly shows they’ve still got what it takes.

Zoon Politicon – ”Mercy”
A 10/10 score track from an album that unfortunately didn’t quite go all the way.

Format: (Album) CD, digital, vinyl, deluxe CD**
Skivbolag: Polydor (Universal Music Group)
Releasedatum: 30 september 2016
Genre: Electro, electropop, pop
Bandmedlemmar: Boris Blank, Dieter Meyer
Land: Schweiz
Recensent: Anders Mellgren

(English version below)

Man blir aldrig besviken på Yello

Egentligen är det inget överraskande som släpptes sista september. Yello har sedan starten 1980 utvecklats med åldern från de yngre gentlemen de var då till de mogna gentlemen de är nu och musiken har hela tiden känts relevant. Skivorna är genomgående uppbyggda av fantastiska ljudlandskap signerade Boris Blank som kompletteras med Dieter Meyers fantastiska röst och genom åren även med diverse gäster, detta album är inget undantag.

Sedan förra studioalbumet “Touch” (2009) har Boris Blank haft lite egna musikaliska äventyr för sig, dels den egna crowdfundade “Electrified” (2014) samt samarbete med brittiska sångerska Malia på det utmärkta albumet “Convergence” (2014) och båda dessa projekt har kopplingar till “Toy”. Titelspåret ifrån “Electrified” har fått lite röstpålägg av Meier och Malia och denna version har funnit sin väg till deuxutgåvan av albumet. Malia medverkar även på ett par spår till, “Give you the World” och “Cold Flame”. Ett annat namn som förekommer är den englandsbaserade kinesiskan Fifi Rong som senare i höst släpper en singel som följs upp av ett album. Övrigt återvunnet är “Dialectical Kid” som har fått en ansiktslyftning sedan den släpptes på samlingen “Anthology” (2010).

“Toy” inleds och avslutas med sammanbindande “Frautoniom”, som när jag hör den funderar mer på om detta är ett mellanspel från någon av Depeche Modes album snarare än inledningen av en Yello-skiva, men det går raskt över när första singeln “Limbo” tar vid. “Limbo” är ett av tre spår som har hittat ut i streamingrymden under några veckors tid före hela albumsläppet. De andra två är “Tool of Love” och “Blue Biscuit” och dessa tre tillsammans ger en ganska bra bild av vad man får på hela albumet.

Yello har ett tydligt eget sound tack vare Blanks ljudatmosfärer och Meiers röst, det är svårplagierat. Bandets signum är att det alltid kommer ett ljud på varje sextondel. I vanliga fall handlar det om en hi-hat, men i Yellos fall är det alltid en väl igenomtänkt sampling som landar precis som den ska. En del gillar det, andra tycker att det är konstigt, jag tillhör den förra kategorin.

“Toy” når inte riktigt upp till fornstora dagar som “Flag” (1988) eller “Baby” (1991) där det kom en del hits som hittade ut på kommersiell marknad och inte hittar vi någon ny “Oh Yeah” heller, men det behövs nog inte, förmodligen inte av ekonomiska skäl i alla fall. Men det är en ganska bra skiva och jag kommer på mig själv ganska ofta med att fundera över hur det låter vilket ofta resulterar i en lyssning till.

Låtar att lägga till i spellistor är, förutom de tre singlarna, de första spåren “30000 days”, “Electrified II” och “Kiss the Cloud” och om du dessutom adderar “Give you the World” och “Pacific AM” har du ett ganska bra koncentrat av “Toy”, men jag tycker förstås att du kan ge hela skivan en chans, jag upptäcker nya saker hela tiden, det blir lätt så när det är detaljrikt.

Kuriosa: Yello har aldrig spelat live men har fyra planerade föreställningar inplanerade i Berlin i slutet av oktober, något jag skulle kunna tänka mig att sälja mitt förstfödda barn för att få se.

Tracklist

01. Frautonium Intro (01:10)
02. Limbo (03:22)
03. 30’000 Days (04:05)
04. Electrified II (02:49)
05. Cold Flame (04:02)
06. Kiss The Cloud (03:13)
07. Starlight Scene (03:16)
08. Tool Of Love (03:12)
09. Give You The World (03:32)
10. Dialectical Kid (03:18)
11. Dark Side (04:15)
12. Pacific AM (03:35)
13. Blue Biscuit (03:38)
14. Lost in Motion (03:32)
15. Magma (06:26) **
16. Toy Square (03:08) **
17. Frautonium (04:20) **

(English version below)

Yello never disappoints

Actually, it is nothing surprising that was released on the last day of September. Yello has since 1980 developed with the age of the younger gentlemen they were into the mature gentlemen they are now, and the music has always felt relevant. The discs are consistently built up of the stunning soundscapes by Boris Blank and complemented by Dieter Meyer’s amazing voice. Down the years various guests have joined in and this album is no exception.

Since the last studio album “Touch” (2009) Boris Blank has had some musical adventures for himself and the crowdfunded solo album “Electrified” (2014) and the collaboration with British singer Malia on the excellent album “Convergence” (2014) are both linked to “Toy”. The title track from “Electrified” has received some voice-overs by Meier and Malia and this version has now found its way to the deluxe edition of the album. Malia has got involved on a couple of tracks here too, “Give You the World” and “Cold Flame”. Another name that appears is the England-based chinese singer Fifi Rong, who later this year will release a single followed by an album. Another recycled track is “Dialectical Kid” that has got a facelift since it was released on the compilation “Anthology” (2010).

“Toy” begins and ends with the connective theme “Frautoniom” that when I hear it makes me think if it’s a interlude from one of Depeche Mode’s albums rather than the intro of a Yello album, but the thought quickly passes when the first single “Limbo” begins. “Limbo” is one of three tracks that have found it’s way to the streaming universe a few weeks before the full album release. The other two single tracks are “Tool of Love” and “Blue Biscuit” and these three together give a pretty good picture of what you get on the whole album.

Yello has a clear own sound thanks Blank’s atmospheres and Meier’s voice, is hard to copy. The band’s hallmark is that it will always deliver a sound on every sixteenth. Normally, this is a hi-hat, but in Yello’s case, it is always a well thought through sample put exactly where it’s supposed to be. Some like it, others think it’s weird, I belong to the former category.

“Toy” does not quite reach up to the good old days of “Flag” (1988) or “Baby” (1991) on which some hit songs found their way to the more commercial market and we don’t find a new “Oh Yeah” on this album either, but it’s probably not needed, not for financial reasons anyway. This is a pretty good album and I find myself quite often thinkin enough of how it sounds which often results in another listen.

Songs to add to the playlist, in addition to the three singles, are the first tracks “30000 Days”, “Electrified II” and “Kiss the Cloud” and when you then add “Give You the World” and “Pacific AM”, you have a pretty good epitome of “Toy”, but I think that you can give the whole album a chance, I discover new things all the time, it easily comes to that when it’s this detailed.

Note: Yello have never played live but has now got four scheduled concerts planned for Berlin in late October, something I would consider selling my first born child to get to experience.

Idag släpper den franska synthpionjären Jean-Michel Jarre sitt första nya album på åtta år med titeln “Electronica”.

Det är inget vanligt album, på det medverkar 15 toppartister som tillsammans med Jarre gör en resa genom den elektroniska musikens historia. Men först en lektion i hur man blir kungen av syntar – Jean Michel Jarre (67) vet nämligen en hel del om hur det går till.

av Glenn Folkvord

1976 släpper Jean-Michel Jarre “Oxygene” som sålt 15 miljoner exemplar och som fortfarande är Frankrikes största skivsuccé. Efter detta har ett antal utomhuskonserter i storstäder världen runt sett dagens ljus, ofta med några miljoner i publiken. Man ser till att uppdragsgivarna är NASA eller fursten av Monaco. Men ska man behålla platsen på tronen måste man ge ut en skiva där man samarbetar med en nästan absurd mängd elektronikastjärnor, kändis-DJs och synthpionjärer, vilket Jarre gör nu. På “Electronica” sitter Jarre sida vid sida med några av de största artisterna från den elektroniska musikens historiska och nutida scen.

Air, Laurie Anderson, Massive Attack, M83 och Moby är självklara partners för Jarre när han för första gången hämtar in artister som får vara mycket mer än bara gästmusiker. Konceptet på albumet, det första på åtta år, har varit att samarbeta med produktionen på ett sådant sätt att varje låt skulle kunna platsa på både ett Jarre-album och i vederbörande partners egna projekt.

“När man lyssnar på Tangerine Dream eller Moby, hör man direkt att det är Tangerine Dream eller Moby. Jag ville samarbeta med artister som har en distinkt egen stil, men framför allt som jag känner en gemenskap med och som jag delar musikaliskt DNA med, direkt eller indirekt. Det här är ingen Jean-Michel Jarre featuring-skiva, utan samarbetet har varit på riktigt och jag ville ha med artister som har influerat mig och betytt något för mig personligen”, säger Jarre om hur han valde ut artisterna. Det startade med mail och telefonsamtal runt om i världen för fem år sedan. Jarre komponerade musik som i ljudbild och teknik var anpassad efter varje artist, och när alla tackade ja, växte projektet till två skivor. “Bara för att jag inte har hunnit mixa klart alla låtar, blir det en uppföljare nästa år, med fler intressanta namn på gästlistan. Detta är mitt största skivprojekt någonsin”.

Tackade ja gjorde också trance-DJen Armin van Buuren och skräck-regissören John Carpenter, som är känd för sin elektroniska filmmusik i klassiker som “Halloween”, “The Thing” och “Flykten från New York”. Från “synthmusikens andra hemland”, som Jarre kallar Tyskland, hämtade han Tangerine Dream, som grundades av Edgar Froese på 60-talet. Samarbetet gav “Zero Gravity”, som blev Froeses sista inspelning innan han dog i januari. Från den yngre generationen ville Jarre ha med brittiska elektrotjejen Little Boots, dreampopparen Anthony Gonzalez i M83, electrohouseproducenten Boys Noize och en av Jarres absoluta favoriter, duon Fuck Buttons. Lite oväntat är det kanske att Jarre också tycker att den kinesiska konsertpianisten Lang Lang och The Who-gitarristen Pete Townshend hör hemma i detta syntetiska landskap. Townshend, förklarar Jarre, var en av de första inom brittisk rock att blanda syntar och sequencers på låtar som “Baba O’Riley”. The Who var också med och skapade rockoperan, där det visuella och konceptuella spelar en stor roll, precis som i Jarres egna konserter med fyrverkerier och laser. Lang Langs roll på skivan beskrivs som yin och yang, där det organiska möter det syntetiska, precis som titeln hintar om; älven och tåget.

Vince Clarke från Depeche Mode, Yazoo och Erasure var också ett givet namn, då Clarke står bakom “ljudet av 80-talet”, enligt Jarre. “Vince Clarkes ljud är mycket precisa och skarpa, och han lyckas skapa en optimistisk, dynamisk beat som kopplar i hop 80-talets energi med det som yngre artister i dag gör. Sättet Vince Clarke kombinerar rytmer och melodier gjorde honom till en mycket viktig partner på skivan. Han och jag var två nördar som gjorde musik i hop, det var jätteroligt!”

“Electronica” är musik om musik. Inte direkt en karta över hur syntar, datorer och plugins har format en stor del av dagens musik, men ändå nerdyk i den utveckling som musiken har gått igenom de senaste 40 åren, från analoga ambientlandskap till arenatrance. Varje låt har dessutom ett eget tema eller koncept, och Air-samarbetet “Close Your Eyes” illustrerar detta tydligt; vissa ljud kommer från riktiga 60-tals-oscillatorer som användes av laboratoriemusiker i elektromusikens barndom, och på ett musikaliskt sätt går låten igenom manuellt klistrade tapeloops, 70-talets analoga modulsynthar, Fairlight-sampling, 80-talets digitala MIDI-teknik, och som avslutning ljud processad i en app på en iPad. Låten spelades in både i Airs egen studio och i Jarres privata studio, med upp till 90 spår i Ableton Live 9. Jarre har alltid blandat ny och gammal teknik och basen på “Close Your Eyes” kommer från en ARP 2600 som ursprungligen fick en delayeffekt från en Revox B77 bandspelare, men som senare i mixningen ersattes med plugins. “Nu för tiden är min favoritdelay Replica från Native Instruments, men när jag mixade låten var den inte utgiven än, så jag fick använda Waves H-Delay på ARP-basen”, upplyser Jean-Michel Jarre.

En annan gammal hårdvara som skapade många av trumljuden på Jarres andra album “Equinoxe” (1978) är 60-talstrummaskinen Keio Minipops 7, som Jarre inför den nya skivan samplade och körde genom gitarrphasern ElectroHarmonix Small Stone, som i Jarres projekt står sida vid sida med Abletons Max for Live effektplugins. För Airs vokala pålägg används Roland-vocodern Roland VP550. Jarre motiverar valet så här: “Den var en säljflopp, men jag gillar hårdvaror som inte säljer, för det betyder att de har något unikt. VP550 ger en av de bästa vokaleffekterna, inte bara för själva ljudkvalitén utan också för att man i maskinen kan manipulera det torra ljudet, vilket inte alltid är fallet med vocoders och ibland gör det svårt att höra vad man sjunger.”

“Electronica” spelades in med ungefär hälften syntar och hälften mjukvaror, och i bland bedömdes softsyntar vara ett bättre alternativ än den fysiska förlagan. Till exempel gillar Jarre Native Instruments Monark. “Den är en av de bästa, faktisk mer lik en Minimoog än en fysisk Minimoog Voyager. Man får djupare padljud, eftersom man ofta får för mycket i de högre mellanfrekvenserna och för lite i de lägre mellantonerna. Men nu får vi fram mer djup i ljudet.”, säger Jarre.

Albumet har tagit nästan 5 år att skapa, bland annat eftersom Jarre reste världen runt för att jobba med sina kollegor på plats. Han kunde ha gjort det enkelt för sig och skickat filer över nätet, men trots kärleken till teknik, tyckte han att det var viktigt med en personlig kontakt, speciellt eftersom projektet är någonting helt annat än remixjobb eller snabba vokalpålägg. “Givetvis skickade vi filer också, men den personliga kontakten var avgörande. Att se en person i ögonen, känna av reaktioner, skratta i hop och känna gemensam tvekan gjorde att riktiga relationer uppstod, vilket kan ge andra resultat än mer effektiva onlinemetoder”, tycker Jarre. Skivan är inspelad bland annat i Bristol, Paramount Studios i Los Angeles, i New York och i Jarres egen studio i Paris.

Jean-Michel Jarre studerade under Karlheinz Stockhausen, Pierre Schaeffer och Pierre Henry men kom tidigt på tanken att skapa en bro mellan modern experimentmusik och pop. I förlängningen har det influerat hur Jarre tycker man ska lyssna på musik. 2004 spelade han in “Aero” i 5.1 surroundljud från grunden. Till den nya skivan har vissa låtar mixats i 3D-ljud, en ny teknik som Jarre har medverkat till utvecklingen av tillsammans med ett franskt företag. Tekniken kallas Audio 3D och simulerar surround i vanliga hörlurar eller stereohögtalare. “Att lyssna i 3D är naturligt och 3D-ljud kommer att bli nästa stora grej, då man inte behöver vare sig utrustning eller appar för att spela upp det”, tror Jarre.

“Electronica” är ett tvådelat projekt som följs upp 2016 med ytterligare ett album. På den medverkar också ett antal välkända namn som David Lynch, Yello, Hans Zimmer, Portishead, Sebastian Tellier, Gary Numan, The Orb och en rad andra från den internationella elektroniska musikscenen. Är man kungen av syntar så nöjer man sig inte med mindre. Det gör inte Jean-Michel Jarre.

Syntar och annan utrustning på “Electronia” (i urval)

Eminent 310
Moog Taurus
Roland VP550
ARP 2600
Oscillatorer från fransk public service radio
Fairlight
EMS VCS3
Revox B77 med magnetband och klistertejp
Memorymoog
Rhodes elektrisk piano
Sequential Circuits Prophet 5 ??
ElectroHarmonix Small Stone
Elka Synthex
Keio (Korg) Minipops 7
Elektron Analog 4
Theremin
Moog 55
Roland Jupiter 8
Arp Omni 1
Arp Pro DGX
Serge
Nord Lead A1
GRP A4
EMS Synthi A
Moog Modular
GRP
Blofeld
Emulator 2
Mellotron

Några mjukvaror och plugins

Massive
Razor
Native Instruments Monark
Waves H-Delay
Ableton Live 9
Animoog
Cytomic Glue
Convolution Reverb Pro
EQ Eight
Lexicon Native Plate Reverb
Olika IRCAM plugins från Flux
U-He Diva
D16 Toraverb
Omnisphere
Native Instruments Komplete Kontrol 61
iZotope Ozone 6
Matrisequencer (touch screen)

Smakprov från från det kommande samarbetet mellan Vomito Negro-frontmannen Gin Devo och den före detta Yello-medlemmen Carlos Peron. Enjoy!

Bästa synthpop/futurepop/electropop

Det elektroniska året bjöd på en rad starka popalbum, från “Credo” av Sheffield-veteranerna i The Human League till nutida svenska duor som The Sound of Arrows samt Rebecca & Fiona. Här tänker jag dock hylla ett möte mellan en annan legendar och några yngre förmågor. Eftersom den inte recenserats, tar jag tillfället i akt att puffa för John Foxx and The Maths album “Interplay” – en sprakande skiva som det slår analoga gnistor om.

Futurepop vet jag inget om (läs: vill inte veta något om), så den genren väljer jag bort.

Bästa EBM/body/oldschool

Stockholmsduon The Pain Machinery hade ett produktivt år och släppte två skivor med kompromisslöst bodysväng, inspirerat av bland annat acid house och new beat. Så här kunde EBM låta under det sena 1980-talet, innan dagens stelbenta retroregler var satta. Remixskivan “Auto Surveillance” var mer i min smak än den egentliga fullängdaren ”Surveillance Culture”.

Bästa harsh EBM/industrial/dark electro/aggrotech

Pass.

Årets bästa singelsläpp

…är inte lätt att utse. Vissa av de singelspår jag lyssnat mest på kom ut redan 2010, som “Hello” av Martin Solveig feat. Dragonette, “Undesired Isolation” med Kaos! och Austras häxhousedänga “Beat and the Pulse”. Smakproven från Maison Vagues och Henric de la Cours bägge debutalbum, “Synthpop’s Alive” respektive “Dogs”, släpptes aldrig formellt som singlar. Jag väljer också helst något fräschare än The Human League (“Never Let Me Go”), Lustans Lakejer eller för den delen Ladytron (“Ace of Hz” eller “White Elephant”) och Yelle (“Que veux-tu”), trots att de alla släppte bra singlar. Tar jag något med Rebecca & Fiona blir jag väl lynchad av våra läsare. Säkert har jag glömt några låtar också. “Skeleton” av The Good Natured, kanske? Nej, i en jämn kamp så drar jag till med “Sets & Lights” av Xeno & Oaklander.

Årets största besvikelse

Årets bägge stora festivaler med synthinriktning, Arvikafestivalen och Stockholm Goes Alternative, ställde bägge in. Särskilt i SGA-fallet var en amatörmässig festivalledning och inkompetenta ekonomiska glädjekalkyler bidragande orsaker. Även Hultsfredsfestivalens konkurs året fore spelar in. Festivalsverige har fått dåligt rykte – kommer långväga artister våga låta sig bokas i framtiden? Samtidigt har pålitliga arrangörer som Tinitus tröttnat på den ekonomiska osäkerhet och den enorma arbetsbörda som en festival innebär. Bodyfest kämpar på, men under den överblickbara framtiden tycks det som om svenska synthare får åka till Tyskland för att besöka en större festival inom den egna nischen. Hårdrockare, ibland avundas jag er!

Bästa konsertupplevelse

Ett av årets märkligaste och bästa musikminne står en av landets minsta festivaler för. Halvhemliga Kalabalik på Tyrolen lockade något hundratal besökare till den småländska obygden. I en bedagad men magisk och helt oemotståndlig folkparksmiljö (dansbanan på Tyrolen heter “Joddelero”!) kunde vi se Ekobrottsmyndigheten härja, 64Revolt blippa, Position Parallèle ploppa och Jemek Jemowit stylta omkring i bjärt träningsoverall och pumps, medan han tvångsmatade en uppstoppad räv med Jägermeister. Missa inte 2012 års upplaga, då bland andra Henric de la Cour, Agent Side Grinder, Tobias Bernstrup och Petra Flurr kommer att uppträda.

Bästa klubbupplevelse

Club Ultrafoxx hittade ett tillfälligt hem på queera Högkvarteret på Södermalm i Stockholm. Det blev en minnesvärd kväll inte minst för att André Thelénius från Marina Siertis och jag själv – med bar överkropp – försökte hetsa massorna till synthallsång. Hur mycket jag än skulle vilja hävda att detta var kvällens höjdpunkt, så nödgas jag erkänna att Trans-X utgjorde huvudakt. Tyvärr har Högkvarteret nu lämnat sin stämningsfulla lokal med dess Twin Peaks-röda sammetsdraperier, och Ultrafoxx är åter en husvill klubb.

Bästa nykomling

Mirrors, Maison Vague och Marilyn and the Rogue är några av de debutanter som gjorde bra ifrån sig under året. Men vem ska man välja? Och vad är en nykomling? Rent formellt debuterade Henric de la Cour under året, trots sin gedigna karriär i Yvonne och Strip Music. Även filmauteur-räven David Lynch släppte sitt första egna album. När mp3-filer cirkulerar, och gränsen mellan demo och officiella släpp suddas ut, blir det också allt svårare att peka ut ett startdatum för artister. Svenska duon The Sound of Arrows EP-debuterade redan 2008, men först i år kom albumet, “Voyage” med de storslagna singlarna/videorna “Into the Clouds”, “M.A.G.I.C” och “Nova”. Jag bestämmer att de är nykomlingar. De är värda det!

Bästa skivbolag

En hedervärd kulturgärning utförs av tyska Anna Logue Records. Etiketten kämpar oförtrutet vidare för att sprida bortglömd minimalsynth och analog synthpop från det tidiga 1980-talet. Man letar även upp musik som aldrig gavs ut officiellt när det begav sig, och ger ut den som snyggt och tidstypiskt formgivna cd-skivor och vinylutgåvor. Då gäller det att passa på, för skivorna säljer ofta slut. Även aktiva artister i samma anda kan hitta ett hem på Anna Logue Records – exempelvis är Marsheaux och Twins Natalia just nu aktuella med en split-singel. Några andra skivbolag i samma anda är Minimal Wave Records och Wierd Records, som bland annat ger ut ovan nämnda Xeno & Oaklander.

Efter två starka synthpopalbum under 2000-talet med “Sense Fiction” (2004) och “Breathing Avenue” (2006) släpper den tyska trion nu sitt tredje album – “Please” även i europa.

Albumet är producerat av ingen mindre än Olaf Wollschlager som bland annat arbetat med And One, Yello, Mesh, Paradise Lost och Unheilig. För att garantera en perfekt master så har man också tagit hjälp av legenden John Cremer som arbetat med bland annat Kraftwerk, Pink Floyd, Deep Purple och Eurythmics. Albumet släpptes bland annat i Ryssland redan i Maj 2010, men släpps nu alltså även för europa via tyska EchoZone.

Minerve bildades 2002 och består av bröderna Daniel (sång) och Andreas Wollatz (keyboards) som arbetar tillsammans med låtskrivaren Matthias Türk. På scen tar man även hjälp av livetrummisen David Kewitz. Med “Please” tar bandet ytterligare ett steg mot den perfekta electropopen med en kraftigare ljudbild, starka melodier, dansanta beats och en mycket stark sånginsats av Daniel Wollatz.

Släpps den 22 oktober via EchoZone.

Tracklist:

1. Hold Me Tight
2. Everyday
3. Down To The Ground
4. Life Is An Illusion
5. You Don’t Know Me
6. Don’t Ask Me Why
7. Phoenix
8. Read In My Memories
9. Please
10. Forbidden Love
11. Save Me
12. Crush (Roman Rain Remix)
13. Clear (Crazy Juliet Remix)
14. My Universe (Neo-Romantic Remix)