Efter bandets sjätte fullängdare “Adrenochrome” som levererades tillsammans med två tillhörande remix-EP:s förra året, så är nu XP8 redo att ge oss detaljerna kring den första delen i den kommande EP-trilogin “The Alchemy Series – One of Three”.
Den första delen är titulerad “Nigredo”, innehåller fyra nyskrivna spår och planeras med halvårs mellanrum att följas upp med ytterligare två delar.
Till skillnad mot det senaste konceptalbumet, som även levererades med tillhörande novell, så återfinns nu den italienska duon med Marco Visconti och MarkoResurreccion, åter på välbekant mark med siktet inställt på de mörka dansgolven mot vilka de ännu en gång planerar en välriktad attack med sin signifikativa mix av mörk electro, trance och modern elektroniska dansmusik.
“One of Three: Nigredo” släpps den 6 juni via 2393 Records.
Tracklist
01. Dolly Was a Raver 02. Engage the Bass 03. Primitive 04. Troll Control
AktuelltComments Off on XP8 presenterar trilogi av EP:s
Format: (Album) CD, Digital Skivbolag: 2393 Records (Crowd funded/Indiegogo) Releasedatum: 1 juni 2013 Genre:Electro, Futurepop, Industrial, Techno Bandmedlemmar: Marco Viconti, Marko Resurreccion Land: Italien Recensent:Patrik Lark Köp: TBA
XP8:s konceptalbum deras bästa skiva hittills
Den italienska duon XP8, som numera är bosatta i London, består av Marco Visconti och Marko Resurreccion. Deras femte studioalbum ”Adrenochrome” är ingen vanlig skiva, det är ett konceptalbum baserat på en cyberpunk-roman i London-miljö. Marko skrev den själv redan på 90-talet och har nu omarbetat den. Varje låt på skivan motsvarar ett kapitel i boken och blir till ett berättande sci-fi-soundtrack. För att få friheten att göra skivan precis så som de ville skippade XP8 alla skivbolag och tog istället hjälp av sina fans med crowd funding via webbplatsen Indiegogo för att bekosta projektet. Detta lär man ha lyckats med på bara 18 timmar.
Det verkar nästan som att hela konceptidén har fått XP8 att tända till ordentligt. Det här är nämligen deras klart bästa skiva hittills. De har förbättrat sig på i stort sett alla punkter; produktion, mixning, sound, melodier och inte minst jämnheten. XP8 har under sina tio år gjort sig kända för att blanda olika elektroniska genrer ganska friskt. Det fortsätter man med även på denna skiva. Här finns inslag av catchy EBM, futurepop, techno och trance, precis som de införstådda förväntar sig. Det skulle ha kunnat bli spretigt, men XP8 lyckas skickligt binda ihop alla influenser till en väl fungerande helhet. Om inte XP8 har räknats till de riktigt stora banden tidigare så bör de göra det i och med denna skiva. Det här är ett stort steg framåt för duon!
XP8 har aldrig hymlat om att de siktar på dansgolvet med sin musik. Den här skivan är inget undantag. Tempot är högt nästan rakt igenom och det är tätt mellan klubbhitarna. Man skulle kunna säga att 140 BPM är albumets andra koncepttema.
Inledande spåret ”Awakenings” är en utmärkt start. De vokala inslagen är påtagligt nedtonade och musiken dominerar vilket får låten att kännas lite som ett intro trots att den är både dansvänlig och dryga fem minuter lång. ”Camden Town” med sin fräckt bubblande bas är plattans bästa spår och en verklig klubbhit med tydlig refräng. Tempot hålls uppe med låtarna ”Getaway” och ”Information” som inte har några fantastiska melodier men tufft sound och mycket energi. I ”Night Run” är melodierna tillbaka i albumets pampigaste refräng utan att göra minsta avkall på tempo. Ett hårdare sound bjuder ”Beyond the Looking Glass” på med verkligt aggressiv sång och mycket distorsion i det industriella soundet. ”Going Underground” är det enda lugnare spåret på hela skivan och fungerar som välbehövligt andningshål med sina svepande stämningsljud och viskande röst. Men vilan blir kort. ”Hunters” drar genast upp tempot igen i ett bra och melodiöst spår. I ”Hostages” flörtar XP8 plötsligt med 80-talet och bjuder på en vokal Robert Smith-imitation, och faktiskt går man i land med det också. Skivan avslutas med ”Showdown” och ”Inside Their Heads” som är utomordentliga men ändå hamnar i skuggan bakom mer framträdande låtar.
”Adrenochrome” passar måhända inte alla. Lyssnar man helst på hård, skitig och monoton industrimusik som The Klinik kanske man blir besviken. Men går man igång på Covenant, Grendel och Aesthetic Perfections lättsammare alster är det här ett album man inte bör missa.
Tracklist
01. Awakenings (05:21)
02. Camden Town (04:48)
03. Getaway (04:50
04. Information (04:16)
05. Nightrun (04:58)
06. Beyond the Looking Glass (04:39)
07. Going Underground (04:55)
08. Hunters (04:55)
09. Hostages (04:47)
10. Showdown (05:14)
11. Inside Their Heads (05:23)
Artister: 13th Monkey, Agonoize, Alien Vampires, Ambassador21, Andrew-King, Blood Axis, D-Tox, Dimensional Explosion, Essence of Mind, FabrikC, Faderhead, FGFC820, Gyron-V, Heimataerde, Heil:Sector, Izsloscope, Kant Kino, Kiew, Kopfer Kat, Leaether Strip, Lights of Euphoria, Modulate, Mono-Amine, Nachtmahr, Painbastard, Phosgore, Protostar, S.A.M, Soman, Statik Sky, Substaat, Suicide Inside, Tactical Sekt, The Peoples Republic of Europe, Unter Null, Wieloryb, Winterkaelte, X-RX, Xotox, XP8 Datum: 19-23 juni 2013 Scen: Betong/Chateau Neuf, Oslo Rapport & Foto (mobilkamera):Joakim Holfve
När KOMA Festival presenterades var det både en och annan som rynkade pannan. En norsk industrial-festival i Oslo – på självaste midsommar – med en lineup som skulle göra WGT, Summer Darkness och Amphi gröna av avund..
Trots SGA-vibbarna (minns ni, synthfestivalen som skulle plocka upp trådarna efter Arvika men hann inte med mer än ett par förfester innan allt gick åt skogen) och en del avdroppade band längs vägen – Unter Null, Lights of Euphoria, Tactical Sekt bland annat – slog KOMA upp portarna på Betong/Chateau Neuf i Oslo. Det kanske inte är helt rättvist att kalla det en festival per se, mer tre dagar av klubbkonsert. Meet and greets, merch och festivalpris i baren (okej, vi behövde i alla fall inte betala hundra spänn ölen) satte KOMA i festivalhörnan men i princip allt hände i källaren av Chateau Neuf – på gott och ont.
Egentligen hade KOMA bara ett problem och det är antalet besökare. Det här var första gången festivalen anordnades och Oslo kanske inte är det mest logiska stället för galna tyskar att åka till men av de drygt 900 attending på Facebook sågs typ dryga hälften – något som drog ner stämningen. Arrangörer, band och de besökare som kom såg dock till att vända det till något positivt såg gått det gick – sällan har väl en festival varit så intim mellan besökare och band. Torsdagens halvt deprimerande dansgolv, sett till antalet deltagare, blev desto bättre under fredagen och lördagen när fler gäster strömmade till. Banden som inledde festivalen – redan vid 18.00 – hade kanske inte den mest tacksamma uppgiften och med tanke på att lokalen stängde drygt 02.30 hade en förskjutning av spelschemat, och främst öppettiderna, tagits emot väl av alla.
Torsdagens största namn var utan tvivel Nachtmahr som stände kvällen, men kvällens självklara vinnare var i stället Iszoloscope. Trots att bara en bandmedlem var på plats skapade han magi med sin Akai-låda som lät hårt, smutsigt och live. Tyvärr kan man inte riktigt säga samma sak om alla andra där till exempel Alien Vampires bjöd på en show men en sällsynt dålig uppvisning i playback – en tävling där FabrikC nog får kvällens silvermedalj. All heder åt KOMA som under kvällens slutföreställningar bokat in internationellt erkända DJ:s för att underhålla på det andra golvet. Så medan Nachtmahr gjorde sin sedvanliga föreställning kunde vi som kanske känner att det inte känns så nytt och fräscht längre ha vårt roliga på annat håll.
Svenska D-Tox och Ambassador21-projektet Suicide Inside var bland de första att ställa ut skorna under fredagen men det var först med X-RX som kvällen och publiktillströmningen tog riktig fart och fortsatte med främst S.A.M, KIEw, och Agonoize.
Om de tidigare dagarna hade känts för snäll gick söndagen i noise-tecken. 13th Monkey, Xotox och Winterkaelte rev väggarna på lilla golvet medan Soman, Modulate och Leaether Strip körde sitt race på det stora.
All in all – trots den lite mediokra publiktillströmningen var KOMA extremt lyckat för de som var där. Alla inblandade lämnade Oslo med trötta ben och bankkonton i upprorstillstånd. Det är synd att en scen som är duktiga på att klaga på att det “aldrig händer något” inte dyker upp när det väl är något. Visst – Oslo på midsommar kanske inte är superlämpligt för oss grannar i öst – men KOMA förtjänade en större publik. Om bara diverse band kunde en gång för alla släppa grejen med att ha de urlöjliga dansarna på scen så hade jag varit helnöjd.
Efter stora framgångar med det hyllade debutalbumet “Terre Humaine” som släpptes hösten 2010 så är nu kanadensiska Detroit Diesel tillbaka med uppföljaren “Coup d’État”.
På det nya albumet presenterar det innovativa harsh EBM-bandet, som består av den numera Quebec-baserade duon Greta Grey och Deadbilly, elva nyskrivna spår. Med på albumet inkluderar man även två samarbeten med Scott (från Ivardensphere) och FGFC820-sångaren Dräcos.
Deathwatch Asia levererar albumet i en 2-disc specialutgåva som förutom bonusdiscen “Club d’État” *** med remixer signerade bland andra XP8, Studio-X, SAM och Auto-Auto-medlemmen (och Aesthetic Perfection-livekeyboardisten) Elliott Berlin även innehåller en annan version av den ordinare discen ** med tre bonusremixer av Grendel, Terrolokaust och Cedigest.
(Lyssna på det första smakprovet – singelsläppet “Crash and Burn” via Spotify!)
Detroit Diesel bildades under mitten av 2000-talet och uppmärksammades för första gången 2008, via en medverkan (med låten “When Darkness Falls”)på den fjärde delen av Alfa Matrix kända samlingsserie “Endzeit Bunkertracks”. Under 2009 presenterade man en demo på debutalbumet “Terre Humaine”, varpå man i samma veva signades till det japanska skivbolaget Deathwatch Asia respektive tyska Infacted Recordings. Debutalbumet erhöll goda vitsord från spridda delar av scenen och följdes också upp med EP’n “The Lost” och under det förra året även remixalbumet “Terre Inhumaine”.
Format: (EP/Minialbum), CD, Digital, Spotify Skivbolag:2393 Records, Deathwatch Asia Releasedatum: 2 december 2011 Genre: Electro-industrial, Dark Electro, Futurepop Recensent:Joakim Holfve
Störtlopp i kvalitetsbacken
De italienska remixgalningarna XP8 har bytt skivbolag och ska nu försöka toppa framgångarna de hade med det senaste albumet “Drop The Mask”. Ett album som gav dem framgångar de tidigare inte varit i närheten av, enligt kritiker mycket tack vare att duon bestående av Marco Visconti och Marko Resurreccion växlade ner och lät electron genomsyra albumet. Samma tendenser finns till viss del kvar, och annat vore ju konstigt. Varför ändra något som inte är trasigt?
“X: A Decade of Decadence” är rena störtloppet. Från att börja näst intill skyhögt med den helt fantastiska “Bullet Hole” följer nästan lika bra “Burning Down”. Båda spåren visar upp det finaste italienarna har att erbjuda och är klockrena stompers som sätter sig snabbt. Tredje spåret “Fragility” tappar lite men är ändå rätt vacker där de vokala insatserna får utrymme att skina lite extra.
Det oroväckande är att samma tendens fortsätter spår för spår. XP8 tappar alltid hela tiden. Från att gå ut på topp går duon snabbt in i väggen och likt en Per Elofsson knappt pallar ta sig igenom hela tävlingen. Tur är det väl att “X: A Decade of Decadence” endast innehåller sju spår plus tre remixar för gud vet var det här annars hade slutat. Det genomarbetade och klockrena soundet från början av skivan är som bortblåst från “Wake Up!” och framåt.
AestheticPerfection, Autodafeh och Vanity Police gör ett hyfsat jobb på sina remixer, men kan inte dölja att materialet är i bästa fall medelmåttigt. Jag hade hellre hört en snygg klubbremix av “Bullet Hole” än den trötta “Cuttin’n’Drinkin”, som varken är ny eller fräsch.
Från att ha börjat helt fantastiskt ebbar “X: A Decade of Decadence” ut och stannar någonstans mitt emellan bra och dåligt. Man visar på stor talang och kunnandet finns där, det gäller bara att, som det gamla uttrycket säger – köra ända in i kaklet!
Efter stora framgångar med senaste albumet “A Violent Emotion”, som lett till turnérande på båda sidorna av atlanten, så återvänder nu den USA-födde Daniel Graves med det nya Aestethic Perfection-albumet “All Beauty Destroyed”.
På det nya albumet presenterar Aesthetic Perfection en ny och uppdaterad ljudbild. Signumen; den råa attityden, de skitiga och riviga arrangemangen tillsammans med en fräsande Daniel Graves i mikrofonen har nu piffats upp med nya grepp. Just när det kommer till sången så kryddas Daniel Graves röst av vocoders och andra effekter i en del av spåren, medan han i andra sjunger rakt och ofärgat genom mixerbordet. Detta är något som ger bra bredd och variation. Faktum är att Daniel som sångare här visar upp flera kvaliteter som tidigare bara givits ordentligt med utrymme på den electropopdoftande “Blood Spills Not Far From The Wound”, som släpptes under monikern Necessary Response för drygt fyra år sedan. Han har ett bredare register än många tror, något som verkligen inte hör till vanligheterna i genren.
Medan förra albumet “A Violent Emotion” fokuserade på en våldsam attack mot dansgolven så visar “All Beauty Destroyed” upp en ny sida av Aesthetic Perfection. Större fokus på melodier och harmonier, med låttexter som återspeglar temat och känslorna man vill förmedla. (fortsättning nedan)
De två singelsläppen som gjordes inför albumet; “The Devil’s in the Details” (som släpptes för fri nedladdning sent förra hösten) och den nya singeln “Inhuman” (som landade strax innan albumet) strider måhända mot mitt föregående uttalande. För visst, Aesthetic Perfection ger oss fortfarande en handfull av originell, bombastisk och aggressiv electro-industrial ämnad för dansgolven. Men via de angenäma avbrotten – som den bluesrock-doftande “Hit The Streets” (som vi redan fått avnjuta i en remix på senaste singeln) och de tre midtempospåren “One and Only”, den tungt släpande “Under Your Skin” och det näst sista spåret “The Little Death”, så knyts alla röda trådar slutligen ihop till ett stabilt paket där inga delar tillåts falla i skymundan.
Jo, sedan måste jag ju bara nämna det avslutande (titel)spåret “All Beauty Destroyed” också, för alla älskare av känslosamma ballader (!). Ja, för det är en vacker pianoballad, med en hjärtskärande text och en fullkomligt lysande sånginsats av frontmannen.
“All Beauty Destroyed” växer hela tiden och när vi till slut summerar synthåret 2011 så är jag övertygad om att albumet kommer ligga många av oss väldigt nära till hands som ett av de bästa i genren.
OBS!Out Of Line levererar albumet, utöver i ordinarie utgåva även i en begränsad dubbeldisc *** med bonusremixer av bland annat X-RX, Hocico, Alter Der Ruineoch XP8.
Tracklist
A Nice Place to Visit 3:43
The Devil’s in the Details 4:00
The 11th Hour 5:04
Hit the Street 4:21
One and Only 5:09
Inhuman 4:18
Celebrity Sin 4:26
Filthy Design 4:42
Motherfucker 4:11
Under Your Skin 3:52
The Little Death 4:17
All Beauty Destroyed 3:54
Tracklist bonusdisc ***
A Nice Place to Visit (B.M.F. Remix by Extinction Front)
