Subscribe via: RSS

Tag Archive | "X2"

Pet Shop Boys – “Electric”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2LP, Digital
Skivbolag: x2/Kobalt Music Group
Releasedatum: 15 juli 2013
Genre: electropop, electro, synthpop, house, EDM
Producent: Stuart Price
Bandmedlemmar: Neil Tennant, Chris Lowe
Land: England
Recensent: Erik Uppenberg
Köp: TBA

Gnistrar, blixtrar och pulserar av dansgolvsglädje

I höstas kom Pet Shop Boys elfte studioalbum ”Elysium”. Låtarna var ovanligt lugna (läs tråkiga) och melodierna återhållna (läs dåliga). Tonen var eftertänksam, tillbakablickande och bitterljuv (läs bitter). En vuxen och mogen skiva, tyckte vissa, trött och håglös sade de flesta. Texterna var i vanlig ordning smarta, men pop utan starka melodier faller ändå platt.

Dessutom: Kokett introspektion kring den egna karriären är inget som Neil Tennant vanligen ägnar sig åt – hans texter brukar vara personliga men inte privata. Men denna gång var det vad vi bjöds. Tillsammans med en rad konstnärligt och kommersiellt misslyckade singelsläpp var det oroande tecken. ”Elysium” kändes på många sätt som ett avsked.

I efterhand visar det sig att det enda de tog farväl av var EMI/Parlophone, skivbolaget de legat på under nästan hela sin karriär, och startade eget. Mindre än ett år senare är duon tillbaka med ett starkt upptempoalbum som rakt igenom gnistrar, blixtrar och pulserar av både skaparglädje och självförtroende.

Jag påstår inte att ”Electric” är orkesterns bästa skiva (det är enligt mig ”Very”, som ”Electric” är ett slags uppföljare till) men den är på åtminstone två sätt den allra jämnaste. Dels är de nio spåren av genomgående hög klass. Dels är det ett rent dansgolvsalbum, från början tydligen något av ett sidoprojekt för Chris Lowe. Som upptempokille uppskattar jag att vi denna gång inte behöver utstå en enda ballad.

Efter återhållna ”Behaviour” (1990) kom rytmiska ”Very” (1993). Mörka ”Fundamental” (2006) följdes av positiva ”Yes” (2009). Pet Shop Boys skivor tillkommer vanligen som en reaktion på den föregående. Så alltså även denna gång.

Pensionen verkar fjärran för Neil Tennant, just fyllda 59, inte bara för att den nya skivan känns så vital. ”Electric” sägs också vara första albumet i en trilogi gjord i samarbete med nye producenten Stuart ”Jacques Lu Cont” Price. En stor del av äran ska förmodligen tillskrivas honom. Price är mannen bakom electroakterna Les Rythmes Digitales och Zoot Woman, men är numera kanske mer känd som stjärnproducent med Madonna, New Order och The Killers på cv:t.

Många nutida synthband sitter fast i enahanda dunka-dunka, oavsett om de gör EBM, synthpop eller futurepop. De har mycket att lära av hur Stuart Price och Pet Shop Boys snickrar sina danslåtar på ”Electric”. Varje enskild låt genomgår olika temposkiften, taktbyten och byter till och med genre under gång. Så gott som alla låtarna byggs skickligt upp för att stegras mot en euforisk peak någonstans mot slutet.

Det gäller exempelvis ”Inside a Dream”, ”Vocal”, ”Bolshy” och den hjärtskärande vackra Bruce Springsteen-tolkningen ”The Last to Die”, en antikrigslåt som Pet Shop Boys verkligen gör till sin. För att travestera Laibach: Pet Shop Boys gör inte covers, de gör nya original.

Under sin 30-åriga karriär har Pet Shop Boys aldrig varit drivande i populärmusikens utveckling, de har ”bara” varit en skicklig poporkester som tänjer på gränserna för vad kommersiell musik kan handla om. Men som de gaydiscokillar de är, har Tennant och Lowe alltid haft en tå på dansgolvet och ett finger i luften för att känna vad som gäller för tillfället.

Ibland har de följt trenderna, som på sina remixskivor kallade ”Disco”. Ibland har de agerat på tvärs med tidsandan, som när de släppte relativt gitarrintensiva ”Release” mitt under electroclash-eran (2002). Ibland har de gjort både och. Technoinfluenserna på ovan nämnda ”Very” låg förvisso i tiden, men i övrigt var skivan och dess videor en reaktion på grungen.

Den här gången får vi en hel provkarta över de senaste tre decenniernas genrer inom elektronisk dansmusik. Ofta betas flera olika ljudbilder och rytmer av inom en och samma låt. Här hittar vi house, såväl klassisk pianohouse (”Bolshy”) som nutida stekardito (”Vocal”). Italodisco: ”Axis”. Hi-NRG: ”Axis” och ett parti av ”Inside a Dream”. Hip-hop: ”Thursday”. På ”Shouting in the Evening” testar de dubstep, eller kanske snarare gubbstep?

De senaste åren har Pet Shop Boys misslyckats med att ta sig upp på topplistorna. Kanske har det fått dem att slappna av och våga mer. Experimentera med genrer, släppa näst intill instrumentala ”Axis” som första singel, ge ut ett nytt album mindre än ett år sedan den förra.

Då har jag inte ens nämnt skivans bästa låt, ”Love is a Bourgeois Construct”. I låten samplas filmkompositören Michael Nyman, som i sin tur lånat av 1600-talskompositören Henry Purcell. Det är inte första gången på senare år som Pet Shop Boys snattar från klassisk musik – ett tidigare exempel är ”All Over the World” från ”Yes”. Även om det är viss Magnus Uggla-varning på detta grepp, så är det effektivt. Särskilt när man fläskar på med allt annat än minimalistiska bakgrundskörer.

Den euforiska four-on-the-floor-danspopen och textens ironiska humor kontrasteras med den rörande hjärtesorgen hos berättarjaget som lämnats av sin älskade, tröstar sig med sin gamla marxistiska kurslitteratur och intalar sig att kärlek ändå bara är ”en borgerlig konstruktion”. Återigen prövar Pet Shop Boys gränserna för hur många lager av motstridiga känslor, budskap och intertextuella referenser man kan pressa in i en enda simpel discodänga.

Love is a Bourgeois Construct” är en blivande Pet Shop Boys-klassiker, och albumet ”Electric” ett rungande styrkebesked från en av världens genom tiderna bästa popgrupper.

Tracklist

01. Axis (05:33)
02.
Bolshy (05:45)
03.
Love is a Bourgeois Construct (06:42)
04.
Fluorescent (06:17)
05.
Inside a Dream (05:38)
06.
The Last to Die (04:13)
07.
Shouting in the Evening (03:36)
08.
Thursday (featuring Example) (05:03)
09.
Vocal (05:35)

Pet Shop Boys introducerar “Electric”

Tags: , , , , , , , ,


Precis som vi rapporterat tidigare så är återvänder Pet Shop Boys till sommren med den nya fullängdaren “Electric”.

“Electric” består av nio spår och produceras av Stuart Price som tidigare arbetat med namn som New Order, MadonnaLady Gaga och Kylie Minogue. Albumet släpps via bandets nystartade (egna) skivbolag X2 som i sin tur kommer ta hjälp med distrubutionen av Kobalt Label Services.

Den första singeln “Axis” finns ute nu (se videon nedan).

“Electric” följer upp “Elysium”, som släpptes förra året – och albumet blir den brittiska duons tolfte i ordningen sedan man debuterade med “Please” redan 1986.

Pet Shop Boys – som består av Neil Tennant och Chris Lowe, kommer även ge en konsert på sommarens Peace & Love.

“Electric” släpps den 15 juli via X2 (Kobalt Label Services)

Tracklist

  1. Axis
  2. Bolshy
  3. Love Is a Bourgeois Construct
  4. Fluorescent
  5. Inside a Dream
  6. The Last to Die
  7. Shouting in the Evening
  8. Thursday (featuring Example)
  9. Vocal



Diary Of Dreams – “Ego:X”

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD, Digital, Spotify
Skivbolag: Accession Records
Releasedatum: 29 augusti 2011

Genre: Darkwave

6/10

Välproducerat men splittrat från darkwave-långkörarna

Diary of Dreams är darkwave-långkörarna från Tyskland, som nu är aktuella med bandets fjortonde album i ordningen – “Ego:X”, som släpptes sent i somras via frontmannen Adrian Hates egna skivbolag Accession Records.

Albumet är uppdelat i de två delarna X1 och X2. Den första delen består av 17 spår och den andra av ett originalspår och tre remixer. X1 är uppdelad med kortare mellanspår (element) vilket ger ett något splittrat intryck, då en del av de vackra och intressanta bitarna återfinns i dessa kortare element. Dessa korta mellanspel består i stort av upplästa textrader på tyska och är nästan helt utan sång. De går att lyssna på och inramar säkert för den tyskspråkige albumets tema. Men för oss som inte läst tyska på några år blir dessa mer utfyllnadsspår än den fördjupning av temat som man nog önskar uppnå.

“Ego:X” låter som klassisk Diary of Dreams, men utan att för den delen använda sig av gamla toner och ljudeffekter. Det är för att sammanfatta det enkelt en fortsättning på tidigare album, men utan att varken utvecklas eller repetera sig nämnvärt. Tracklisten varvar dystra spår, vackra akustiska kompositioner och lågmälda gitarrer, som varken tar över eller låter malplacerade.

Några nya inslag är trumpeter och fioler från neo-klassisk musik och dessa återfinns främst i de kortare mellanspelen – elementen. Detta varvat med karakteristiskt och vackert pianoplinkade som återfinns på tidigare album. Adrian är en skicklig sångare som aldrig använder sin röst till max, vilket heller inte skulle passa in i det övergripande mörka soundet. Han blandar engelska och tyska texter i den karakteristiska tvåstämmiga sången, som i vanlig ordning är dyster och lågmäld. Rent generellt är det ett något lägre tempo och sparsammare med elektroniska ljud på detta album än tidigare. (fortsättning nedan)

På två av spåren – singelsläppet “Echo in Me” och “Push Me” får man gästspel av Amelia Brightman, som för övrigt är syster till den något mer kända Sarah Brightman. “Push Me” varvar klassiskt Diary of Dreams-sound men med sång och text som påminner om Deleriums senare albumsläpp. Dessa två något kortare spår är som Diary of Dreams singlar brukar vara. En komprimerad och enklare form av deras sound. För att uppskatta bandet på riktigt bör man i stället lyssna på dom längre och mer komplexa spåren, där Adrian Hates hela musikaliska register får utrymme att binda lyssnaren till hans vackra ljudlandskap.

“Splinter” inleder i stil med soundet på det tidigare albumet “Psychoma?”, men efter tjugo sekunder sker en snabb förändring med hjälp av gitarrer och fioler, dock inte på ett negativt sätt. Det låter som en annorlunda twist av en klassisk Diary of Dreams-låt men när Adrians stämma ljuder under refrängen känner man sig som hemma. Ett bra spår med en litet irriterande textrad: “You make me hate myself”, som framförs med gitarristen Gaun:A‘s hjälp och påminner om punchlinen “The Curse” från låten med samma namn. “Weh:Mut” är i sin tur en stillsam och vacker komposition nästan helt utan elektroniska ljud.

Lite kuriosa är att de korta mellanspelen – elementen – innehåller textrader upplästa av den tyska röstskådespelare Martin Kessler som i Tyskland är känd för att ha agerat bland annat Nicholas Cage och Vin Diesel i filmer som dubbade till tyska.

Albumet höjdpunkter är “Grey the Blue”, “Splinter”, “Fateful Decoy” och “Weh:mut”. Annars är det just de korta mellanspelen (elementen) som drar ner betyget. “Ego:X” är genomgående ganska välproducerat men innehåller alldeles för många utfyllnadsspår.

// Niklas Hurtig, Elektroskull – Synthportalen

Tracklist

  1. Into X  2:48
  2. Undividable  3:54
  3. Lebenslang  4:50
  4. Element 1: Zeitgeist  2:57
  5. Grey The Blue  5:49
  6. Immerdar  4:50
  7. Element 2: Illusion  2:57
  8. Push Me (Feat. Amelia Brightman)  4:34
  9. Element 3: Stagnation  2:50
  10. Echo In Me (X-Version)  3:56
  11. Element 4: Angst  3:26
  12. Mein-Eid  5:40
  13. Splinter  4:39
  14. Element 5: Resignation  2:06
  15. Fateful Decoy  6:39
  16. Weh:Mut  5:04
  17. Out Of X  3:15

Bonusdisc

  1. The Return  4:56
  2. Push Me! (X-Version)  4:34
  3. Undividable (E-Mix)  4:32
  4. Undividable (Alternative-Mix)  3:59