Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Wulfband"

Wulfband – “Revolter”

Tags: , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD**, digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 24 november 2017
Genre: EBM, electropunk
Bandmedlemmar: Sieben, Neun
Land: Sverige
Recensent: Jens Atterstrand

 

(English version below)

Fortsätter röra om i bodygrytan

Drygt tre år har nu passerat sedan den fortsatt hemlighetsfulla och ständigt maskerade EBM-duon Wulfband släppte sitt självtitulerade, av scenen unisont hyllade, debutalbum. Sin vana trogen så lämnas som väntat ingen som helst pardon på uppföljaren “Revolter”, utan det är med andra ord pang på rödbetan utan förspel eller krusiduller från början till slut som gäller.

På Wulfbands första album (och även på den efterföljande trespårs-EP:n) så skulle vargarna kunna beskrivas som sofistikerade och sluga, när de diskret dödar sina offer ett efter ett med några få välriktade attacker. Alltsammans byggt ovanpå ovanpå träffsäkra basgångar och tajta rytmer, med arrangemang som träffar klockrent någonstans i mellangärdet och med refränger som etsade sig fast som klister på hjärnbarken. På “Revolter” kan vargarna i sin tur snarare beskrivas som en tämligen oorganiserad skock, som tillåts gå full bärsärkargång i fårhagen där de ursinningslöst genomför en kaotisk 33 minuter lång tiospårsattack.

Även om jag upplever den inledande “Lass Die Hunde Los”, precis som albumet överlag, som en tämligen oorganiserad och rörigt arrangerad introduktion, så är det samtidigt en kraftfull och högoktanig skildring. Omgående lägger den ribban stadigt på plats inbäddad i en electropunk-tjock dimma där mullrande analoga basgångar ständigt omges av ett myller av riviga gitarriff, effekter och oljud.

Andningspauserna är obefintliga när Wulfband, på gott och ont, här injicerar en hel del nya inslag i några av spåren. Känslorna i magtrakten är dock inte fullt lika behagliga den här gången även om mina tre favoritlåtar (som lite lustigt nog också har speltider på 02:42 respektive 02:43) “Full Frontal Sabotage”“Kaos MF” och den fullkomligt hypnotiska “Liebe Offensive” samtliga har mycket av det där speciella Wulfband-drivet och träffsäkerheten som jag älskar. Jag upplever “Revolter” i sin helhet som grötigare, inte lika direkt och hårdslående sofistikerad som sin föregångare och de verkliga hitlåtarna är också något färre.

Wulfband har redan efter två albumsläpp rört om ordentligt i bodygrytan, till vilken de verkligen har tillfört något väldigt unikt och spännande och att begära att de skulle kunna överträffa debutalbumet var nog redan på förhand alldeles för mycket begärt. Men samtidigt som jag inte direkt tror att “Revolter” lyckas med att värva speciellt många nya medlemmar till klanen, så är jag å andra sidan fullt övertygad om att den befintliga skocken kommer vara sin ledarduo trogen även i fortsättningen.

Tracklist

01. Lass Die Hunde Los (03:16)
02. Full Frontal Sabotage (02:42)
03. Kaos MF (02:43)
04. Kpt. Kaboom (03:29)
05. Mann An Mann An Mann (03:01)
06. Platzmachen (02:51)
07. Basta (01:37)
08. Das Ist Musik (03:07)
09. Séparez (03:01)
10. Liebe Offensive (02:42)
11. Total (02:07)
12. In Tempo (03:05)

Bonus disc**

01. Pest (02:55)
02. Körpersprache (02:52)
03. Das Ist Musik (Ist Das Musik Mix) (03:08)
04. Fick Das (Alles Zur Hölle Mix) (01:59)

(English version below)

Makes another proper stir-around in the bowl of EBM

Just over three years have passed since the constantly masked and anonymous EBM duo Wulfband released their self-entitled and by the scene unreservedly acclaimed debut album. Faithful to their habits they leave no pardon on the sequel “Revolter”. In other words, they go for an instant knock without pretense or frills from the beginning to the end.

On Wulfband’s first album (and also on the subsequent three track EP), the wolves could be described as sophisticated and veiled, when they discreetly kill their victims one after another with a few well-targeted attacks. All built on top of superfluous bass runs and tight rhythms, with arrangements that stroke perfectly in your solar plexus and with choruses that stuck like glue to your brain cortex. On “Revolter”, the wolves on the other hand could be described as a rather unorganized shock that are allowed to go on full berzerk in the garden of sheep where they unreasonably perform a chaotic 33-minute ten track attack.

Even though I experience the introductory “Lass Die Hunde Los”, just like the album in general, as a rather unorganized and messy introduction, it is also a powerful and high octane depiction. Immediately, it puts the ribbons firmly in place embedded in an electropunk-thick fog where mutilating analogue bases are constantly surrounded by a mill of riveting guitar riffs, effects and noise.

Breathers are non-existent when Wulfband injects a whole lot of new features into some of the tracks. The feelings in my guts are, however, not quite as pleasant this time, even though my three favorite songs (that ironically also has runtimes of 02:42 and 02:43 respectively) “Full Frontal Sabotage”, “Kaos MF” and the completely hypnotic “Liebe Offensive” all have much of that particular Wulfband drive and accuracy that I love. I feel that “Revolter” in its entirety is more of a mashup and not as direct and sophisticated as its predecessor, and the real hit songs are also slightly fewer.

Wulfband has already after two album releases made a proper stir-around in the bowl of EBM into which they have really added something very unique and exciting and for them to be able to surpass the debut album would probably have been too much to ask. But while I don’t immediately think that “Revolter” succeeds in recruiting a large number of new members to the clan, I’m, on the other hand, fully convinced that the existing shock will be faithful to their leader duo further on aswell.

Wulfband gör revolt på uppföljaren

Tags: , , , ,


Den anonyma och maskerade EBM-duon Wulfband, som dök upp från ingenstans och chockade scenen med deras självtitulerade och kritikerrosade debutalbum 2014, presenterar nu uppföljaren.

En lång väntan är nu äntligen över: Vargarna är lösa, hungrigare och ännu mer aggressiva likt inget du hört tidigare. En full frontal kollision, EBM för kropp, sinne, själ och djur!

“Revolter” innehåller tolv nya spår och den begränsade utgåvans bonusdisc *** inkluderar utöver två remixer ytterligare två originallåtar. Spana in videon till den första singeln “Mann An Mann An Mann”, lyssna på den andra singeln “Full Frontal Sabotage” och lyssna på korta smakprov från resten av det kommande albumet (nedan).

“Revolter” släpps den 24 november via Progress Productions.

Tracklist

01. Lass Die Hunde Los
02. Full Frontal Sabotage
03. Kaos MF
04. Kpt. Kaboom
05. Mann An Mann An Mann
06. Platzmachen
07. Basta
08. Das Ist Musik
09. Séparez
10. Liebe Offensive
11. Total
12. In Tempo

Bonus Disc ***

01. Pest
02. Körpersprache
03. Das Ist Musik (Ist Das Musik Mix)
04. Fick Das (Alles Zur Hölle Mix)

Niklas Hurtig sammanfattar 2016

Tags: , , , , , , , , , , ,


Niklas Hurtig sammanfattar musikåret 2016 från en högst personlig och subjektiv synvinkel.

 

 

 

 

 

 

Då mitt musikaliska engagemang  inte direkt varit på all-time high så nöjer jag mig med att lista mina fem bästa album, spår och spelningar för år 2016. Tillsammans med några bubblare och vad i min mening är årets nykomling så stängde året relativt starkt, trots alla tragedier i övrigt. 2016 kommer nog trots allt att förknippas med det stora antalet stjärnor som försvann från vår himmel, där David Bowie förmodligen var den starkast lysande av dem alla.

Hans betydelse för allt från drag- och gayscenen till att bana väg för experimentell musik och konstnärliga uttryck på livescener kan inte nog ofta understrykas. Det faktum att hans sista och väldigt mörka album släpptes bara dagar innan han lämnade oss förstärker bara legendstatusen ytterligare.

Årets nykomling

Finska Protectorate är förvisso inte en nykomling i klassisk mening då akten åtminstone funnits sedan år 2012. Men det var 2016 som den självbetitlade studioalbumsdebuten kom och visade direkt vart skåpet ska stå.

Album

 

Protectorate – “Protectorate”

  

Dead When I Found Her – “Eyes On Backwards”

  

Ordo Rosarius Equilibrio – “[Vision:Libertine] – The Hangman’s Triad”

  

Youth Code – “Commitment to Complications”

  

Diorama – “Zero Soldier Army”

 

Bubblare: Kent – “Då Som Nu För Alltid”

Majoriteten stabila akter med en lång karriär och omfattande diskografi som gör det de ska och förväntas av dem. De släpper helt enkelt riktiga bra album, vissa för sista gången. Men där en försvinner föds en annan i en helt avskild del av den musikaliska sfären. Kent avslutar riktigt starkt men Protectorate inleder ännu starkare, även om deras musik ligger rätt långt ifrån varandra. Youth Code upprepar och överträffar debutsuccén och Tomas Petterssons erotiska neofolkprojekt visar ännu klass efter mer än 20 år som en del av den svenska alternativa musikscenen.

Spår

Jean-Michel Jarre – “Oxygene, Pt. 17”
Protectorate – “Empty Faces”
Diorama – “Stay Undecided”
Dead When I Found Her – “Midlife Eclipse”
Youth Code – “The Dust of Fallen Rome”

Bubblare: Kent – “Falska Profeter”

Några av spåren är från ovan bästa album av naturliga orsaker. Vissa är även bland det bästa som respektive akt skapat i sina karriärer. Jag låter det stanna där så får ni lyssna och gissa själva.

Spelningar

Youth Code – Fylkingen, Sthlm
Velvet Acid Christ – Infest Festival, Bradford
Kraftwerk – Sthlm Music & Arts, Sthlm
Pain – Debaser Medis, Sthlm
Wulfband – Subkult Festival, Trollhättan

Bubblare 1: Kent – Conventum Arena, Örebro
Bubblare 2: Tobias Bernstrup – Debaser Strand, Sthlm

Kraftwerk en varm julikväll mitt i ett sommarvackert Stockholm är faktiskt lika fantastisk som i botten på ett gammalt dagbrott i de djupa dalska skogarna en lika varm augustinatt. Omgivningen spelar alltså inte så stor roll då legendarerna år efter år levererar fascinerande upplevelser. Kent avslutar sina 26 år på denna jord genom en avslutningsturné i samma gigantiska format som Gyllene Tiders GT25 år 2004. Örebrospelningen är den närmaste deras ursprungsstad Eskilstuna (Varför de inte spelade där är lite märkligt) och Jocke hade många varma minnen att dela med sig av till publiken. Spelningen kändes som en ordinär sådan men det är nog först efter man förstår vad man varit med om. Delat glädje och sorg som om man tänker på en gammal barndomskompis som inte längre finns.

Liverapport: Progress 12, Göteborg

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Progress Productions bjöd in till Sticky Fingers i Göteborg den 19 november med Haul, Nattskiftet, Hearts of Black Science, Johan Baeckström, Mr Jones Machine, Wulfband, Henric de la Cour, Titans, Cosmic Overdose och Pouppée Fabrikk på de två scenerna.

Jens Atterstrand (text & foto) var på plats med sin kamera i publikhavet för att rapportera från kvällen.

 

 

(English version below the photo galleries)

Ett för tredje året i rad utsålt Sticky Fingers väntade besökarna till vad som nu bör räknas som en av de viktigaste årliga händelserna på vår inhemska svartklädda elektroniska alternativscen: Progress Productions årliga fest

Precis som tidigare så radades det upp ett stort av de egna akterna med fokus på de för det här året aktuella och nytillkomna. Jönköpingsakten Haul inledde med dramatisk och nattsvarta mörk experimentell postpunk på den stora scenen inför en förvånande stor publik trots den tidiga starten. Hauls musik fungerade för mig mycket bättre live än på skiva med en vacker om än väldigt mörk tillhörande scendesign.

Lite mer kraft och omfång var det på Hearts of Black Science som släppte det starka albumet “Signal” förra vintern. Bandet stod för en av de proffsigare och mest träffsäkra live-insatserna under kvällen med trivsamma gitarrpålägg på deras shoegaziga synthpop och en snygg mörk scenshow.

Mr Jones Machine genomförde sedan albumet “Återvändsgränd” från början till slut. Jarmo Ollila levererade i vanlig ordning en väldigt träffsäker sånginsats från den stora scenen, uppbackad av sin, från Asien speciellt för kvällen hemflugen, bror Jouni. Låtarna står sig mycket bra även 2016 och bra synthpop på svenska är vi ju verkligen inte bortskämda med.

Henric de la Cour levererade en, om än relativt kort, precis lika känslosam konsert som vanligt med sin fantastiska scennärvaro och känsla. Nya singeln spelades och den får mig verkligen att sukta efter det nya albumet som är på gång.

Titans stod sedan för kvällens stora bedrift då den amerikanske sångaren Dan Von Hoyel för första gången stod på scen tillsammans med sina bandkamrater utan att ha repat en enda gång tillsammans. Sitt allra första liveframträdande gjorde även Daily Planet-bekantingen Johan Baeckström, som solodebuterade med “Like Before” förra sommaren. En väldigt tonsäker Johan, som från den lilla källarscenen, utöver utvalda spår från debutalbumet, även bjöd på en riktigt trevlig cover på Rational Youths klassiker “Saturdays in Silesia”.

Wulfband röjde som bara Wulfband kan på den mindre källarscenen där den, för mig personligen, största överraskningen Nattskiftet också sedan kom att leverera en intensiv och härligt energisk spelning. Jag skall erkänna att jag inte riktigt har fastnat för bandets tokroliga bodypop på skiva, men live fungerar konceptet alldeles ypperligt med tillhörande blåställ, oljefläckar och sot i pannan.

Cosmic Overdose, som nyligen har släppt en unik samlarbox med klassiskt material, agerade sedan överraskningsakt till åtminstone den äldre publikens stora jubel. Gentlemännen Dan Söderqvist och Karl Gasleben visar upp stor rutin och jag imponeras över hur pass bra deras nu över trettio år gamla låtmaterial fortfarande håller.

Pouppée Fabrikk, som för kvällen gjorde ett udda uppträdande i full originaluppsättning med en hemflugen Jouni Ollila på keyboard levererade sedan en riktig käftsmäll med nya fantastiskt snygga arrangemang av bandets klassiker.

Progress Productions årliga festival levererar en mysig familjär alla-känner-alla stämning och kärleken som Torny Gottberg och hans artister levererar i det här formatet är svårslaget. Boka in 18 november 2017 för då smäller det igen! Som livefotograf är man dock lätt sliten i benen efter en sådan här kväll då akterna avlöser varandra i tät följd på de olika våningarnas livescener, vilket leder till en hel del springande i trappor alternativt avkortade spelningar för att kunna förbereda sig inför det som komma skall.

Ett stort tack till Progress Productions och alla andra inblandade. Vi ses igen nästa år!

Haul

Nattskiftet

Hearts of Black Science

Johan Baeckström

Mr Jones Machine

Wulfband

Henric de la Cour

Titans

Cosmic Overdose

Pouppée Fabrikk (foto: Anja Böttcher)

For the third year in a row a sold out Sticky Fingers invited the visitors to what now should now be counted as one of the most important annual events in Sweden’s black-clad electronic alternative scene: Progress Productions annual celebration.

Just as usual, the line up consisted of the label’s own acts with the main focus on the new ones. Jönkoping act Haul opened the night with their dramatic, dark and experimental post-punk on the big stage in front of a surprisingly large crowd despite the early start. Haul’s music worked much better for me live than on record with a beautiful albeit very dark stage design and lightning effects.

A little more bite was delivered by Hearts of Black Science who released the strong album “Signal” last winter. The band presented one of the more professional and spot-on live shows of the evening with pleasant guitars add ons top of their shoegaze style synthpop together with a stylish dark stage show.

Mr Jones Machine performed the “Återvändsgränd” album from beginning to end. Jarmo Ollila as usual delivered a very good vocal performance from the big stage, backed by his, from Asia, especially for evening brought home, brother Jouni. The songs are still high quality even in 2016 and good synth pop sung in Swedish are something we’re definetely not spoiled with these days.

Henric de la Cour gave a, albeit relatively short, just as emotional concert as usual with his amazingly emotional and charismatic stage performance. He played the new single and it really makes me hankering for the new album that is on it’s way.

Titans then did the biggest achievements of the night when the band’s American singer Dan Von Hoyel stood on a stage with his band mates for the first time ever, without even rehearsing a single time together. Another live debut then came from the Daily Planet acquaintance Johan Baeckström, who released his solo debut “Like Before” last summer. A vocally secure Johan, who from the small basement stage, in addition to selected tracks from his debut album, also did a really nice cover of the Rational Youth classic “Saturdays in Silesia”.

Wulfband ranted on in the way that only Wulfband can on the small basement stage where, for me personally, the biggest surprise of the evening Nattskiftet then also delivered a intense and wonderfully energetic gig. I must admit that the band’s hilarous bodypop are not really my cup of tee on record, but live the concept worked excellent with associated overalls, oil stains and soot on the band members faces.

Cosmic Overdose, who has recently released a unique collectors box with their classic songs then acted as the secret suprise act of the evening and it was highly appriciated by the older parts of the audience. Gentlemen Dan Söderqvist and Karl Gasleben put great experience on display and I am impressed by how well their now over thirty years old songs still hold up very well.

Pouppée Fabrikk, who especially for the event made an odd appearance in the original full setup with Jouni Ollila on keyboards then delivered a real punch in the face with new fantastic sounding arrangements of the band’s classics.

Progress Productions annual festival is executed in a cozy family-all know-all mood and the love that Torny Gottberg and his label’s bands give is hard to beat. Book in November 18, 2017 because then it’s time again! As a live photographer you get slightly worn in the legs after a night like this when the different acts follow one and another in quick succession on the different floors two live stages, leading to a lot of running up and down the stairs and a need to skip a few songs at the end of the gigs to be able to prepare for what is to come on the other stage.

Massive thanks to Progress Productions and everyone else involved in this event. See you again next year!

Liverapport: Subkultfestivalen 2016, Trollhättan

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Helgen den 12-13 augusti så arrangerades den första upplagan av den nya storsatsande festivalen Subkult.
patrik_larkniklas_hurtig

Niklas Hurtig och Patrik Lark ger här varsin sammanfattning ur lite olika perspektiv.

 

Text: Niklas Hurtig och Patrik Lark
Foto: Patrik Lark, Jens Atterstrand och Krichan Wihlborg

 

Niklas Hurtig (festivalbesökaren)

I mitten av augusti anordnades den första av förhoppningsvis många inkarnationer av Subkultfestivalen i Folkets Park i Trollhättan. Med fokus på alternativ musik och stilar såsom synth, goth, alternativ pop och liknande var tanken att föra arvet från Arvikafestivalen vidare. Med organisationer som Rätten till sin identitet, SUBRiksförbundet för subkulturer, Subvox m.fl. bakom festivalen så är intrycket att dessa verkligen brinner för allt det som festivalen står för och ämnar åstadkomma.

Trots att det var första upplagan av Subkultfestivalen fanns det en liten camping på andra sidan Göta Älv, ungefär 15 minuters promenad från Folkets Park. Där huserades ca 100 besökare från alla möjliga ställen i Sverige (och även världen) som höll festivalfanan högt med partytält, trasiga campingstolar, drickbart i mängder, härlig inställning och slumpmässig musik av alla sorts typer. Allt det som en festivalcamping ska innehålla med andra ord. Det var städat (rent generellt sagt, inte så mycket på marken kanske) och folk var väldigt trevliga och hjälpsamma trots promillehalten.

Om man ska fokusera på själva festivalområdet för en stund så kan det sammanfattas i folktomma spelningar som varvades med smockfulla, men det hade vädret en stor del i. Extra mycket då det aldrig är speciellt gynnsamt att spela runt lunch och speciellt inte om det öser ner. Huvudscenen Aura var fullstor och låg mitt i området, medan den mer klubbinspirerade scenen Stella låg i en närliggande fastighet. Över huvud taget var det nära till allt men ändå inte ”för litet”. Den lilla DJ-scenen Helgon höll besökarna varma med pumpande musik mellan akterna. Trots det regniga vädret på dagarna var kvällsakterna välbesökta. Vakterna och arrangörerna var trevliga och det hela var bra organiserat trots lite förvirring om möjligheterna till matservering strax efter öppning på fredagen. Bra priser och inte för mycket kö någonstans indikerar att det var bra dimensionerat efter besökarantalet.

Rent generellt är det ett mycket högt betyg för denna premiär nästan helt fri från barnsjukdomar, vilket tyder på professionella eldsjälar bakom det hela. En bra organisation toppat med en riktigt bra line-up bidrog till detta. Förhoppningsvis avskräckte inte vädret varken artister eller besökare så pass att det inte ska bli en uppföljare nästa år, vilket verkligen behövs för att föra Arvika-andan vidare till nya generationer!

Bästa liveakter: Tiamat och Wulfband.

Foto: Jens Atterstrand

Patrik Lark (skribent och fotograf)

Lava Bangs inledde festivalen som första liveband redan kl. 12:30 på fredagen. Det var tyvärr få som hade lyckats ta sig till Trollhättans folkpark så tidigt, dessutom duggregnade det. Men det var betydligt bättre tryck uppe på stora Aura-scenen. Lava Bangs var ett riot grrl-band med bra energi som inte skämdes för sig, ösigt och melodiöst på en gång. Förde tankarna lite till tidiga Sahara Hotnights.

Asperger Synthdrome gick upp på den mindre inomhusscenen Stella, vilket var ett bra drag då scenljuset blev mycket snyggare därinne än ute på stora scenen så tidigt på dagen. Asperger Synthdrome spelar ingenting på scenen, det är de två goth-ikonerna Adora BatBrat och Victoria Lovelace som kör singback till nostalgisk synthpop. Att sången sladdar mer än lovligt vägs upp av tjejernas patenterade och unika visuella stil, i form at kläder och smink, som gjort dem kända internationellt. Musiken får man ta för vad den är.

Then Comes Silence blir bara bättre för var gång man ser dem. I begynnelsen gick det lite långsamt och de betonade det psykedeliska, men numera har de blivit ett indierockband med kraftfulla upptempolåtar vars riff och melodier håller högsta klass. De spelade säkert fyra till fem riktiga vassa låtar i den mörkare skalan, doftandes postpunk och gothrock. Det envisa duggregnet skrämde nog bort en del, men i publiken stod flera namnkunniga musiker och såg nöjda ut. Det är ett sådant band som andra musiker gärna upplever.

Me The Tiger från Falun var överraskande bra, klart tuffare live än på skiva. I botten låg någon form av synthpop men Tobias Anderssons gitarrpålägg drev upp ljudbilden till något rivigare och mäktigare, i trakterna av vad Machinista gör. Gabriella Åströms röst satte utan vidare alla starka melodier och man förstår att det här bandet även var inbokat på M’era Luna och Infest.

Agent Side Grinder visade varför de är ett av Sveriges absolut bästa band inom den mörkare scenen. Med sin unika blandning av Joy Division, Kraftwerk och Throbbing Gristle spred de en skön melankolisk stämning från den rökfyllda scenen. Kristoffer Grips djupa stämma och karismatiska scenpersonlighet fick oss alla att glömma det lätta duggregnet. Det skitiga och lite råa retrosoundet från tape-effekter och gamla analoga synthar vävdes elegant ihop till originella låtar som “Into the Wild” och “This Is Us”. Tempot var inte lika högt som hos Then Comes Silence, istället låg styrkan i bandets karaktär och närvaro på scen. Det är alltid lika kul att se Agent Side Grinder live.

The Operating Tracks spelade en kompromisslös belgisk EBM i samma skola som The Klinik. Tyvärr tvingades EBM-tjejen Rein ställa in sitt uppträdande vilket även kom att påverka The Operating Tracks, Rein brukar dyka upp som gästartist under låten “Testify”. När hon inte kunde medverka plockades hela låten bort, vilket var synd då jag anser det vara deras allra bästa låt. Bortplockade var även de estetiska backdropfilmerna. Kvar blev bara två ganska stillastående keybordister som manglade Stella-scenens väggar och tak med riktigt hårdför body-synth mellan blixtrande lampor. Gott nog, men det var inte deras bästa framträdande.

Covenant får med sina många år på nacken räknas som Sveriges allra största synthband, inte minst i ett internationellt perspektiv, där de ofta headlinar på stora festivaler. Denna kväll bestod trion av Andreas Catjar och Daniel Myer bakom Eskil Simonsson och de hyllades i Trollhättan med ett mycket uppskattat uppehåll i regnvädret. Kanske berodde det på Daniel Myers medverkan att många låtar tycktes sakna stråkar, pads och körer. I Haujob jobbar han mest med basgångar och rytmer och så tenderade det att låta denna kväll. Det gav Eskils sång lite dåligt understöd och det sedvanliga flytet i örhängen som “Call the Ships to Port” och “Bullit” ville inte riktigt uppstå. Däremot fungerade konceptet utmärkt när Daniel Myer klev fram och sjöng ledstämman på “Lightbringer” i en ny mer rytmisk version, som kanske var spelningens mest positiva överraskning. En ny låt från kommande albumet spelades också. Den lät väldigt lovande i verserna med sitt kraftfulla och lite råa sound, men det där lilla extra i refrängen verkade saknas. Vi får väl se hur den tar sig när den kommer ut. Kul var det i alla fall att se de tre så inspirerade på scenen. Eskil gjorde flertalet glädjeskutt mellan sina stilistiska poser, Daniel Myer gav järnet som vanligt och Andreas Catjar skruvade frenetiskt på sina synthar och sitt fastspända stränginstrument. Även om det inte var den bästa spelning Covenant har gjort så var det fullt tillräckligt för att sprida en härlig stämning från den snyggt upplysta Aura-scenen och avsluta första festivaldagen på bästa sätt.

Wulfband gjorde en bejublad spelning på den lite mindre inomhusscenen Stella. Det var exakt rätt band på rätt plats i rätt sammanhang. Deras kompromisslösa energi-body piskade upp en lätt kaotisk moshpit framför scenen. Man må säga vad man vill om plojband med masker och skoltyska, men det var riktigt tajt och medryckande och mycket svårt att värja sig emot live. Denna kväll nöjde sig inte de maskerade med att bara vara två på scen. Det ramlade in flera maskerade gästartister. Hela The Operating Tracks var också uppe på scen. Chockerande nog visade sig Carolina vara en mästare i att headbanga, med sitt jättelånga hår som en vinande piska, till “Attentat”. Får en synthare verkligen göra så, frågar man sig? För de body-synthare som hade hoppats på svett-dans till något hårt så var detta den självklara höjdpunkten på festivalen. Troligen en av Wulfbands bästa spelningar hittills.

Clan of Xymox fick äran att gå ut som sista band på Subkultfestivalen. Tyvärr hade delar av bandet fastnat i Finland så de blev bara tre man på den stora Aura-scenen. Det var lite synd för Ronny är ju inte känd för att leva rövare på scenen och de andra två var fast bakom vardera synthstativ. På Castle Party i Polen nyligen var de fem, med både basist och extra leadgitarrist. Intrycket blev en smula meditativt i jämförelsen med Wulfbands spelning alldeles innan. Men så har Clan of Xymox en utmärkt repertoar av gamla fina gothklassiker som de fyrade av till Aura-scenens mäktiga ljusbad. Lite synd att Clan of Xymox fokuserade på ganska lågmälda låtar, själv hade jag gärna hört mer av de lite äldre och tuffare upptempolåtarna. Hur som helst var det en pampig avslutning på Subkultfestivalens första år.

Elektroskull ber att få tacka eldsjälarna bakom arrangemanget för en fantastisk vistelse och redaktionen ser redan fram emot nästa års upplaga.

Foto: Patrik Lark

Foto: Krichan Wihlborg

Trio av singelsläpp och 3″ CD-EP från Wulfband

Tags: , , , , ,


Svenska Wulfband kommer att göra tre exklusiva singelsläpp, ett varje månad, med start den 24 juni.

Alla tre låtarna kommer även att inkluderas på en till 300 exemplar begränsade EP i 3″ CD-format som kommer att släppas i samband bandets spelning på Familientreffen i tyska Sandersleben den första helgen i juli.

Singelsläppen (och innehållet på den begränsade EP:n) består av de sedan tidigare outgivna spåren “Allergie”“Eiszeitgeist” och “Konflikt”.

 

Den maskerade EBM-duon gjorde förra året stor succé med sitt självbetitlade debutalbum varpå man gav bejublade spelningar bland annat vid årets upplaga av Bodyfest på Nalen i Stockholm.

“3 Track miniCD” släpps den 9 juli via Progress Productions.

Tracklist

wulfband_3trackminicd

01. Allergie
02. Eiszeitgeist
03. Konflikt

 

Liverapport: Wulfband (+The Operating Tracks) 20150327, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , ,


Den maskerade succéduon Wulfband gästade tillsammans med The Operating Tracks Göta Källare i Stockholm den 27 mars.

Jens Atterstrand (foto) och Patrik Lark (text & foto) och  och  rapporterar från kvällen.

 

patrik_larkJens Atterstrand

 

 

 

(English version below)

Wulfband har från ingenstans snabbt blivit EBM-scenens senaste hype. Deras vidareutveckling av old school-soundet, typ DAF och Nitzer Ebb, har fått ett överväldigande mottagande. Få vet emellertid vilka personerna bakom duon är. De antas vara svenskar eftersom de är kontrakterade till Progress Production och en av debutalbumets låtar (SMF) innehåller textstrofen ”Wir sind die Swedische Muttificker”. Deras officiella premiärspelning hölls också i Stockholm på Bodyfest 2014 den första november. Där bet de ifrån sig rätt rejält på lilla scenen och förhoppningarna var därför högt ställda inför fredagskvällens spelning på Göta Källare i Stockholm.

Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Förbandet The Operating Tracks är också en duo och utgörs av Calle Nilsson och Carolina Lindahl. De är också nystartade under 2014 och har sina rötter inom old school EBM. Men deras sound drar lite mer åt det Belgiska hållet. Att främsta förebilden torde vara The Klinik framgick tydligt, inte minst i låten ”1001”.  Bandet har liksom Wulfband ”världens största Depeche Mode-fan” till manager: Andreas Jismark. Men om The Operating Tracks lät som The Klinik så såg de på scenen mer ut som något i stil med Kraftwerk eller Laibach, i sina svarta uniformsliknande kläder. De stod som i givakt rakt igenom hela setet. Ibland lutade sig någon av dem fram mot mikrofonen för att bidra med några av de sparsamma vokala inslagen. Allt var väldigt stilistiskt stramt och minimalistiskt, både musiken och det sceniska uttrycket. Istället för en energisk och vokaliserande frontperson var det de tre bildskärmarna i bakgrunden som fick stå för mycket av uttrycket och känslan. Ett par låtar in i setet kom dock en tredje person in och spelade trummor och höjde energinivån ett par snäpp.

Men inget band slår Wulfband när det gäller energi. Efter en stunds paus, och i takt med att scenen fylldes med rök, steg förväntningarna i lokalen och trycket framme vid scenen ökade. Två maskerade silhuetter avtecknades vagt i det stora rökmolnet och plötsligt exploderade scenen i låten ”3, 2, 1, Nein”. Det är deras i mitt tycke klart bästa låt. En packe dynamit med smått genialiska baktakter och breaks som mitt i all aggressiv primitivism visar på stort kunnande i hantverket. Wulfbands låtar är i stort sett alla mellan två och tre minuter långa, precis som 70-talets snabba punklåtar, och det är precis just vad det är: industriell synthpunk. Tempot är nästan galet högt och den anonyme sångaren med den Cthulhu-inspirerade masken for runt på scenen som en muskulös Johnny Rotten på steroider. Bredvid stod trummisen i sin svarta bondagemask och försökte banka ner trummorna genom scengolvet. Chocköppningen fortsatte sedan med ”Jetzt”, en annan av bandets allra bästa låtar.

Röken låg tjock mest hela tiden och stroboskopen blixtrade så hårt och frekvent att min kamera inte ville samarbeta. Till slut stängde jag av autofokus och försökte fokusera manuellt, det gick sådär. Inte lätt att sikta in några skarpa konturer i den massiva röken, dessutom på ett synnerligen snabbrörligt mål, medan ögonen pepprades av epileptiska ljusblinkningar. Resultatet blev inte de bästa bilderna jag har tagit under en spelning, men de visar ändå hyggligt stämningen och energin som bjöds. Mot slutet av setet forcerade de med några starka kort i form av ”Gewalt” och ”Attentat” och jag kastade ett öga mot Gösta som i vanlig ordning stod längst fram i moshpits epicentrum. Gösta är inte vem som helst, utan den ende jag känner till som blivit namngiven i en EBM-låttitel: ”Du står i vägen Gösta!” av Geist. Så när jag såg Gösta hängandes dubbelvikt över kravallstaketet hyttandes med näven mot Cthulhus tentakler, insåg jag att det är precis så här EBM ska vara: hårt, svettigt och skitigt, med energin sprutandes ut över en extatisk publik. Wulfband kommer att lägga Tyskland under sina fötter när de spelar på Familientreffen i sommar, det är jag säker på. Det enda jag egentligen kan anmärka på i Wulfbands sound är att det låter lite torrt och sprött, aningen digitalt. Jag saknar de där riktigt feta analogbasarna som genren är så känd för. Det finns alltså lite att slipa på även för detta sensationsband.

En riktigt fin EBM-kväll kröntes sedan med en officiell efterfest på klubben Resurrected (Tech Noir) vid Mariatorget. Den var väl befolkad och det var idel glada miner efter detta mycket lyckade evenemang.

(English version below)

Wulfband have out of nowhere fast become the EBM scene’s latest hype. Their further development of the old-school EBM sound, like DAF and Nitzer Ebb, has received an overwhelming response. Few know, however, which the people behind the duo are. They are believed to be Swedes because they are signed to swedish Progress Production, and one of the debut album’s songs (SMF) contains the text line: “Wir sind die Swedische Muttificker”. Their official first gig was also held in Stockholm on Bodyfest 2014. They made quite an impression there on the small stage and expectations were therefore high before Friday night’s gig at Göta Källare in Stockholm.

But we should not jump the gun. The supporting band The Operating Tracks is also a duo, consisting of Calle Nilsson and Carolina Lindahl. They are also newly established in 2014 and has its roots in old school EBM. But their sound draws slightly towards the Belgian side of it. Their prime influence are obviously The Klinik, not least noticable in the song “1001“. Just like Wulfband they have “the world’s greatest Depeche Mode fan” for manager: Andreas Jismark. But if The Operating Tracks sounded very much like The Klinik their look on stage, in their black uniforms, were more like Kraftwerk or Laibach. They stood as if at attention throughout the entire set. Only sometimes one of them leaned toward the microphone to contribute with some of the sparse vocal elements. Everything was very stylistically austere and minimalistic, both the music and scenic expression. Instead of focusing on an energetic vocalist at the front, the three monitors in the background had a great deal in the over all sinister stage mood. A few songs into the set, however, came a third person in and played drums and raised the energy level a few snap.

But no band beats Wulfband when it comes to pure energy. After a short break, and as the scene was filled with smoke, expectations were arising and the pressure at the stage front increased. Two masked silhouettes were outlined vaguely in the big smoke cloud and suddenly the scene exploded in the song “3, 2, 1, Nein“. In my opinion by far their the best song. It’s a pack of dynamite with a somewhat ingenious back beat and breaks that midst of all the aggressive primitivism shows great skill in craftsmanship. Wulfband’s songs are almost all between two and three minutes long, like 70’s fast punk songs, and that’s exactly what it is: industrial synth-punk. The tempo is almost insane and anonymous singer with the Cthulhu-inspired mask moved around the stage like a muscular Johnny Rotten on steroids. Beside was the drummer in his black bondage mask and hitting hard to bang down the drums through the stage floor. The shock opening then continued with “Jetzt“, another of the band’s best songs, and accounted for a truly powerful start of the gig.

The smoke was continuously thick and the stroboscopes flashing so hard and frequently that my camera would not cooperate. Eventually I turned off the auto focus and tried to focus manually, not completely succesfull. It was not easy to target any sharp contours through the massive smoke, trying to capture a very fast moving target, while the eyes were peppered by epileptic light flashes. The result was not the best pictures I’ve taken during a gig, but they still show the mood and the amount of energy in the show.

Towards the end of the show they forced with some strong cards in form of “Gewalt” and “Attentat” and I cast an eye toward Gösta as usual, was standing in front of the moshpits epicenter. Gösta is not just anybody, but the only one I know of who have been named in an EBM song title: “Du står ivägen Gösta!” (You are standing in the way Gösta!) by Geist. So when I saw him hanging folded over the riot fence shaking his fist against the Cthulhu tentacles, I realized that this is exactly how EBM should be: hard, sweaty and dirty, with energy spraying out on an ecstatic audience.

I’m sure Wulfband will put Germany under their feet when they play at Familientreffen this summer. The only thing I can complain about in the Wulfband sound is that it sounds a bit dry and brittle, kind of digital. I miss those really fat analog basses that the genre is so famous for. Thus, there is little to hone in on even for this sensational band.

A really nice EBM evening was then crowned with an official after party at the club Resurrected (Tech Noir) at Mariatorget. It was well populated and there was nothing but happy faces after this very successful event.

Wulfband – “Allergie (Ingrid Cold Remix)”

Tags: , , ,


Wulfband presenterar den splitternya “Allergie” i en Ingrid Cold remix.

Various Artists – “10 Years Anniversary Compilation”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Samling) 2CD, Digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 26 november 2014
Genre: Synthpop, EBM, Electro, Industrial, Futurepop, Dark Electro, Harsh-EBM, Experimental, Powernoise
Bandmedlemmar: Various
Land: Sverige, Norge, Danmark, Grekland
Recensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookSpotifyDiscogsSoundcloud

(English version below)

Tio år av kvalitet före kvantitet

Kvalitet före kvantitet har alltid varit Progress Productions slogan och ingenting kunde vara mer berättigat när man nu firar tio år som skivbolag.

Den Göteborgsbaserade etiketten med Torny Gottberg i spetsen har under de här tio åren hållit ett nästan overkligt högt snitt på sina skivsläpp. Det gäller både när man handplockat och släppt skivor med mer etablerade akter och (i synnerhet) när man med fantastisk fingertoppskänsla har lanserat nya diton. Genidragen har varit många och i flera fall har man också satsat på artister som inte speciellt många andra trodde på.

När man nu i samband med tioårsfesten presenterar 28-spårs samlingen “10 Years Anniversary Compilation” råder inget undantag: Bortsett från ett par alternativa, tidigare en outgivna versioner och remixer, så är det genomgående exklusivt och starkt material som presenteras här. Alla akter som presenteras har enligt uppgift spelat in unika spår enbart till den här samlingen och dipparna är genomgående oerhört få.

Bland höjdpunkterna på den första CD:n finner vi bland annat Henric de la Cours kraftfulla och på svenska framförda “Venen”, en ovanligt dansant och fartfylld electropopdänga från DelayklinikenWulfbands passande “Was Für Ein Fest!” som mycket väl hade platsat på bandets debutalbum utan problem, en ny stark låt från Grekiska Iambia och en splitterny och stenhård dansgolvsrökare från 8kHz Mono.

Den andra CD:n starkare nummer finns sedan representerade i Agent Side Grinders moderna Joy Division-doftande “This is Us”, en ny dänga från Spark! med Spetsnaz-bekantingen Pontus Stålberg vid mikrofonen, nya starka låtar från The New DivisionKiteChildren Within och sist men inte minst en blytung version av Stürm Cafes “Der Grosse Schwein” signerad Terror Punk Syndicate.

Progress Productions levererar kvalitet före kvalitet och inget som helst undantag råder på den här samlingen.

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist CD1

01. Henric de la Cour – Venen
02. Delaykliniken – Wishes
03. Necro Facility – Last Breath (Cthulhu Demo Mix)
04. Wulfband – Was Für Ein Fest!
05. Dupont – Corridor
06. Kingdom Of Evol feat. Freddie Wadling – Pleasure & Pain (Leaether Strip Remix)
07. Red Cell – Neverending Story
08. Iambia – The Wrong Direction
09. Xenturion Prime – Voyagers (Infinity Remix By Zone Tripper)
10. Daily Planet – Tunnels Of Light
11.  Hype – Make You Wonder
12. 8kHz Mono – The Game
13. Scapa Flow – Wailing (1991 Live)
14. Nexus Kenosis – Arcus Pluvius Nigrum

 

CD2

01. Agent Side Grinder – This Is Us
02. Spark! – Infectious (feat. Spetsnaz)
03. Cryo – Zero-G (Live Evolved Version)
04. Kite – True Colours
05. The New Division – Curse
06. Children Within – Architecture Of Love
07. Mr Jones Machine – Eyes Of Anger
08. System – Under Surveillance
09. Titans – Plausible
10. Angst – Rädda Barn (Dansar Bäst)
11. Vanligt Folk – Vitt Skum
12. Sturm Café – Der Grosse Schwein (Terror Punk Syndicate Version)
13. Mommy Hurt My Head – Engulfed By A Black Sun (Rough Mix)
14. Kopfer Kat – Ventilate

 

(English version below)

Ten years of quality above quantity

Quality above quantity has always been Progress Productions slogan and nothing could be more justified when they now celebrates ten years as a record company.

The Gothenburg-based label fronted by Torny Gottberg has during these ten years kept an almost unrealistic high standard on it’s releases. That comes to both the cases where they’ve hand picked and released records with more established acts and when they’ve with a fantastic touch have launched their newcomers. The genius features have been many down the line and in several cases they’ve also gone all in on bands and artists that noone else believed in in the first place.

And when they now in time for their 10 year celebration present the 28-track collection “10 Years Anniversary Collection” there make no exceptions: Aside from a couple of alternative, but still previously unreleased remixes and versions, there are constantly exclusive and strong material presented here. We’re told that all the represented acts have composed new songs only for this collection and the lowpoints are very few.

Among the highlights of the first CD we find Henric de la Cour‘s powerful (and swedish) “Venen”, an unusually danceable and energetic electropop-stunner from Delaykliniken, Wulfband‘s for the occation very fitting “Was Für Ein Fest!” that would easily have made it’s place onto their debut album, a strong new song from Greek Iambia and a brand new and fierce dancefloor smoker from 8kHz Mono.

The second CD’s stronger tracks are the represented in Agent Side Grinder‘s modern and Joy Division-inspired “This Is Us”, a new wallop from Spark! with Spetsnaz-acquaintance Pontus Stålberg at the microphone, new strong songs from The New DivisionKite, Children Within, and last but not least a leaden version of Stürm Cafe‘s “Der Grosse Schwein” signed Terror Punk Syndicate.

Progress Productions deliver quality above quantity and no exception whatsoever is made on this compilation.

Intervju: Torny Gottberg (Progress Productions)

Tags: , , , , , , , , , , ,


Jens Atterstrand

Göteborgsbaserade Progress Productions, som sedan starten 2004 huserar band och artister som Henric de la Cour, Spark!, Necro Facility, Mr. Jones Machine, Xenturion Prime (tidigare Code 64) och många fler och som på senare år har lanserat och återlanserat bland andra Daily Planet och Wulfband fyller tio år.

Elektroskulls redaktör Jens Atterstrand fick en pratstund med upphovsmannen Torny Gottberg.

 

Hej Torny! Så, Progress Productions firar tio år i år. Hur känns det?

Hej Jens! Jag har nog inte riktigt förstått att det gått 10 år redan. Herregud, känns som tiden har gått så otroligt fort. Men det känns helt fantastiskt! Det har vart tio helt otroliga år!

Det är så mycket minnen, intryck och annat som är svåra att smälta faktiskt. Jag har under dessa år fått vara med om så otroligt mycket roligt och att vi har lyckats från att vara en liten svensk label till att bli en stark spelare även internationellt har varit en resa jag aldrig någonsin kommer kunna sätta ord på!

Vem trodde detta 20 Oktober 2004 när vi släppte PROCD001 som var 8kHz Mono “Monochromator”?! Jag kan säga att det fanns folk som sa att vi inte skulle klara oss i det tuffa skivbolagsklimatet mer än max 6 månader! Well. I got news for you: Mer än 80 produkter senare – We are still here!

Artister har debuterat via er och ni har släppt ett stort antal skivor genom åren. Vilket eller vilka är du mest stolt över att ha fått vara med om?

Det där är en omöjlig fråga för mig att svara på. Jag får ju ofta frågan om vilken skiva jag gillar mest på Progress. Det går inte att svara på. Jag gillar ju alla på sitt sätt annars hade vi aldrig satt namnet Progress Productions på skivan!

Progress är och kommer alltid vara en etikett som värderar kvalitet före kvantitet. Men det är klart att det har vart otroligt häftigt att jobba fram band mot större framgångar. Samtidigt skall man aldrig glömma att det är artisterna som gör musiken. Man skulle kunna säga att jag är snickaren och artisterna är verktygen.

Och vilka verktyg jag har haft möjligheten att få hantera dessa tio år. Jag tycker på riktigt att Progress Productions har världens absolut bästa artister. I och för sig så hoppas jag att alla bolag känner så om sina artister. För vad är ett bolag utan sina band? Ett tomt skal med en logo. Alla skivbolag måste lära sig att tänka så, de gör inte artisterna en tjänst att släppa något, det är faktiskt artisterna som ger mig möjligheten att få jobba med deras kreativitet och verk. Jag är otroligt ödmjuk inför det, att vi får förtroendet.

Progress Productions adderar ett stort antal arbetstimmar på din ordinarie arbetsvecka. Var hittar du orken och inspirationen att bara ösa på?

Ja, det är klart att det funnits stunder som jag funderat “Vad fan håller jag på med!??” även om de stunderna är otroligt korta. Man kommer snart underfull med varför. Jag älskar verkligen musiken, jag älskar människorna i och runt skivbolaget. Man kan ju säga att det är en livsstil för det har kommit att bli det under åren som gått. Man är liksom en del i maskineriet. Men det är klart att det många gånger känts kämpigt, jag skulle ljuga om jag inte säger det.

I början när vi var en liten spelare så kämpade man för allt. Att få press, få radio att synas, höras. Det kanske är lite lättare idag för oss, men man får aldrig som skivbolag ta saker för givet. Jag tycker mig ha sett det för många gånger nu. Indiebolag som hype:as upp som fan och får massa mediautrymme helt utan jobb. Men den där hype:en håller sällan länge och det brukar kunna bli ett brutalt uppvaknande den dagen man inser att man är “yesterdays news” och man måste jobba.

Det är bättre att jobba långsiktigt och sätta upp delmål som man försöker nå tillsammans med banden. Och det är faktiskt i bandens musik jag hittar inspirationen att köra på. De har liksom lagt ner sin själ i något och har vi tagit på oss att förvalta detta så är det till att kavla upp armarna och bjuda till. Jag fick fråga av en kille som ville starta skivbolag om det var värt att starta ett skivbolag. Jag svarade ungefär “Om du är sjuk i huvudet så är det faktiskt det bästa man kan göra”. Var kanske att dra det jävligt hårt, men det ligger något i det. Jag är en rastlös själ och jag trivs med mycket som händer. Men det är definitivt inte gjort för alla. Det lovar jag.

front242debaser_960

Vilket är det spontant trevligaste Progress-minnet?

Oj, tack för den! Inte den lättaste frågan, det är så många. Men skall jag sätta ett så får det ju nästan vara känslan när jag höll i PROCD001 första gången. Det var ju liksom då det var på riktigt, det var nu det skulle hända. Jag känner i och för sig precis likadant varje gång en ny skiva kommer från tryck fortfarande. Det är något nästan religiöst att hålla i en produkt man vart med om att göra. Att se det från bilder och filer på datorn till att verkligen känna den i handen!

..och nu 10 års jubileum. Det blir en riktig brakfest i Göteborg den 22 november och en stor del av ert garde kommer också stå på scen under kvällen. Men utöver detta blir det också ett antal speciella jubileumssläpp och nya utgåvor, kan du berätta mer?

Detta är verkligen vår fest! Det är bandens och bolagets. En slags hyllning till oss själva, en kväll vi förtjänar. Ett bevis på att vi byggt något under ett decennium. Det är en kväll vi delar med oss av vår vänskap, vår musik, våran vision till folket!

Jag är verkligen så lycklig för att vi gör denna kväll och att jag kommer få möjligheten att dela den med inte bara väldigt många Progress band utan folk som är på plats. Det är väl även ett sätt att säga tack till alla som stöttat oss, drivit oss framåt och köpt våra skivor!

Vi kommer släppa en fantastisk CD-samling på 10 års festen som innehåller 28 låtar. Men de andra 10 års specialutgåvorna som Spark! “60 Ton Stål”-vinylen och Necro Facility “The Black Paintings”-vinylen kommer ju finnas redan innan festen.

Vilken av våra recensioner på Elektroskull är du mest stolt över?

Det vill jag inte svara på! En recension är ju väldigt subjektiv. Det är ju bara en persons åsikt. Och man kan ju ifrågasätta det där med recensioner och om de betyder något. Kanske på ett sätt, men samtidigt nej. En person kan inte tycka åt resten. Men visst är det kul med bra recensioner. Vore ju att ljuga om jag sa annorlunda, men att välja ut en specifik känns galet. Jag tackar då snarare de som recenserat skivorna på Elektroskull. Tack för att ni lyssnar och tar er tid!

progress_10_år