Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Wolfgang Flür"

Kraftwerk-inslag när U96 bootar om på nytt album

Tags: , , , , , , , , , ,


Den legendariska tyska technoakten U96, som slog igenom på bred front med hits som “Das Boot” (1991) och “Love Sees No Colour” (1993), gör nu storslagen comeback med det nya albumet Reboot och draghjälp får man av bland andra Joachim Witt och den forne Kraftwerk-medlemmen Wolfgang Flür. Den sistnämnda gästspelar på två utav spåren. “Zukunftsmusik” som släpptes som singel tidigare under våren) och “Hildebrandslied”.

Utöver tidigare nämnda namn så bidrar även Terri B. och Skadi L och dubbeldiscutgåvan av Reboot,  som kan förbokas här redan nu, innehåller totalt 25 spår. Kolla in musikvideos och lyssna på mer utdrag från albumet (nedan).

U96 består numera av Ingo Hauss och Hayo Lewerentz, som under senare år även är inblandad i den nya tappningen av synthpopakten Boytronic.

U96 debuterade med Das Boot (1992), följde upp med Replugged (1993) och har inte presenterat nytt studiomaterial sedan man släppte Heaven (1996).

Reboot släpps den 29 juni via UNLT Recordings.

Tracklist

01. Intro
02. Angels (feat. Terri B!)
03. F……Camera
04. Zukunftsmusik (feat. Wolfgang Flür)
05. 60 Seconds
06. Monkeys
07. Contact Machines
08. I Say Brain
09. Losing Our Time
10. 10 Timelapse
11. Hildebrandslied (feat. Wolfgang Flür)
12. Quo vadis (feat. Joachim Witt)
13. Heart of Light
14. Supernatural
15. Snow Brain
16. Another World
17. Art of Reboot

CD2

01. Blood of the Rose (feat. Skadi L.)
02. Dark Matter
03. Human Cosmic
04. Run with It
05. Planet Earth
06. Abhörstation
07. Zukunftsmusik (Radar mix)
08. Human Cosmic (Mellow Mix)




Liverapport: Electronic Summer 2016, Göteborg

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Electronic Summer bjöd in till stort 5 års jubileum på Brewhouse i Göteborg den 25-27 augusti.

Jens Atterstrand

Här kommer liverapporten signerad Jens Atterstrand (text & foto)

Torsdag

Trots avsaknaden av tidigare års gratisbuffé så är det ett relativt välfyllt Brewhouse som väntar redan på torsdagkvällen när jag anländer lagom i tid för att avnjuta Karin Bolins (Alison) ljuva stämma som för kvällen fick agera stand-in för den hastigt insjuknade chiptunepopparen DigidroidAlison är en stark lokal akt för arrangörerna att ha i rockärmen och de gör få besvikna när en numera sångmässigt mognare och tonsäkrare Karin levererar ett känslosamt och varierat set toppat med bandets populära Yazoo-cover.

Torsdagskvällen är verkligen en fantastisk bonus som arrangörerna bjuder på. Utöver ett Vanguard – som trots att de fortfarande har en bit kvar verkligen har vuxit som liveband sedan de nervöst debuterade för några år sedan – så bjöds vi även på (ytterligare en) comeback när publikfavoriterna i Mars TV som (trots att de inte hade hunnit repa ordenligt) verkligen gav mersmak och om möjligt byggde upp än större förhoppningar inför framtiden om de nu äntligen kan få tummen ur och leverera nytt material även på skiva vill säga.

Den avslutande spelningen med Spark! levererade i sin tur en av festivalens absoluta höjdpunkter redan på torsdagskvällen. Jag såg dem själv senast på Progress Productions tillställning förra senhösten och ringrostigheten och ovanan i den nya konstellationen med den “nye” sångaren Christer Hermodsson har nu verkligen satt sig som en smäck. En suverän spelning och en fantastisk avslutning av festivalens första kväll!

Fredag

Synthpopduon Ashbury Heights, som sedan debuten i början av 2000-talet har existerat i tre olika konstellationer,  inledde sedan händelserna på fredagen. Frontmannen Anders Hagström, som sedan det senaste albumet numera har den nye sångerskan Tea F. Thimé vid sin sida, levererade ett svängigt och snyggt set som trots en inte hundraprocentig sånginsats och vissa mindre tekniska bekymmer blev en bra aptitretare inför kvällen.

Kraftwerk-bekantingen Wolfgang Flür levererade sedan ett minst sagt ojämnt DJ-set innehållande såväl smått geniala medryckande partier som riktigt trist plastig techno med Kraftwerk-vibbar. Tyvärr missade jag hans presentation av boken “I Was A Robot” och med närmare eftertanke kanske det hade varit mer intressant att lyssna på än hans musik, de charmiga videoklippen på videoskärmen föreställande de tidiga dagarnas Kraftwerk-medlemmar till trots. Då var energiknippet Claus LarsenLeaether Strip klart mycket bättre! Jag kan inte sluta imponeras över den spelglädje, utstrålning och fullständiga närvaro som dansken fortsätter att leverera efter alla dessa år. Blytungt, energiskt och med en setlista som inte kan ha gjort många Leaether Strip-fans besvikna.

Och när sedan en som pånyttfödd Stefan Ackermann (som tidigare drabbats av en stroke) kliver in på scenen och tillsammans med en energisk Bruno Kramm med tillhörande helgalen keyboardshow sätter ner foten med en helt fantastisk insats (som i vissa partier för tankarna till konserter som M’era Luna 2002) så kan jag enkelt konstatera att ännu en riktigt bra kväll är till ända!

Lördag

En härlig comeback av den norska nittiotalsakten Chinese Detectives inledde den avslutande kvällen. Desiree Grandahl levererade festivalens överlägset bästa sånginsats med en nästan skrämmande hög dynamik och tonsäkerhet. Bandet provspelade även en ny låt som verkligen gjorde mig nyfiken på att snart få höra nytt material från bandet inom kort. Ett proffsigt och spelglatt Saft, som nu har blivit ordentligt varma i kläderna efter att ha gjort ett antal spelningar sista året, följde sedan innan tyska Solitary Experiments bjöd på sin välljudande men tyvärr något oengagerad mörka och sedvanligt tyska futurepop.

Efter detta en fullkomlig urladdning av ett spelglatt Grendel som dock tyvärr alltid har låtit bättre på skiva och trots gitarrist på scenen och en bra liveshow så klickade det inte riktigt den här gången heller.

Avslutningen var dock värd att vänta på när Welle:Erdball stod redo att bjuda Göteborg på sin sedvanligt vackra, tokroliga och galna show innehållande såväl robotar som änglavingar, flaggor och allt därtill. Jag skall erkänna att jag inte längre lyssnar speciellt mycket på Welle:Erdball till vardags men live är de ett riktigt glädjefyllt energiknippe varje gång, så även den här kvällen.

Elektroskull tackar ödmjukast för ännu en fantastisk vistelse i Göteborg på ett lika välorganiserat, intressant och varierat Electronic Summer som vi blivit vana vid numera. Alla inblandade gör ett fantastiskt jobb!

 

Kraftwerk: Rörelser, maskiner och utbytbara människor

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Av Erik Uppenberg

Samtidigt som Kraftwerk gjorde ett efterlängtat Stockholmsbesök med fyra 3D-konserter på Cirkus, så öppnade Moderna Museet en utställning där Kraftwerk utgör en viktig del. ”Dansmaskiner – Från Léger till Kraftwerk” jämför kvartettens verk med den tidiga modernismens fascination för rörelsen, kroppen och maskiner.

 

Inför Kraftwerks besök har en del röster hävdat att det inte är det riktiga Kraftwerk vi ser, eftersom Ralf Hütter är den enda kvarvarande originalmedlemmen. Det har också påståtts att de numera är föredettingar och en ointressant nostalgiakt, för att de återvänder till Cirkus efter tio år utan att ha lyckats klämma ur sig en enda ny låt.

Jag har svårt att förstå dessa invändningar.

För det första: Kraftwerks musik- och bildvärld har gått från popavantgarde till en tidlös del av världens kulturarv. Att klaga på att Kraftwerk ”bara” kommer hit med gammalt material är ungefär lika relevant som att hävda att, säg, Marcel Duchamp är ointressant för att konstverken är gamla och han själv är död.

För det andra: När Kraftwerk uppträder är det knappast en vanlig popkonsert publiken får sig till livs, snarare en konstinstallation med rörliga bilder och fyra i stort sett orörliga människor. På vilket sätt denna i sig mäktiga upplevelse skulle bli bättre av att Florian Schneider, som hatar att turnera och som länge plågats av scenskräck, tvingas upp på scenen år efter år har jag svårt att förstå.

Men visst, på sätt och vis får Ralf Hütter skylla sig själv om publiken reagerar så. När 1970-talets Kraftwerk släppte sina klassiska skivor arbetade de in bilden av en kvartett av jämlikar, en antites gentemot det klassiska rockbandet med dess tydliga frontman. För fansen blev Ralf, Florian, Karl Bartos och Wolfgang Flür ett heligt fyrtal, ett elektroniskt Beatles. De nuvarande medlemmarna har aldrig uppnått denna ikonstatus, trots att Henning Schmitz faktiskt arbetat med Kraftwerk ända sedan 1978.

Men bakom kulisserna har Hütter alltid varit ledaren, konceptutvecklaren, med Schneider som den mer tekniskt inriktade parhästen. Att de övriga medlemmarna var utbytbara, och stundom kände sig rätt illa behandlade, är något som framkommit först i efterhand.

Är Kraftwerk en sekt? Tydligen får man inte lämna den själv hur som helst, att få sparken går däremot bra. Jag kan bara spekulera i vilka sekretessavtal Fritz Hilpert och de övriga medlemmar som kommit och gått har fått skriva på för att tillåtas arbeta i Kling Klang-studion.

Ralf Hütters empatilösa sätt att bemöta sina exkolleger, och i intervjuer låtsas som om de inte har existerat, är för mig som fan ett betydligt mer störande faktum än att de saknas i den nuvarande sättningen.

Hursomhelst, under tre kvällar ställde Kraftwerk ut sin konst i jätteformat på Cirkus i Stockholm, och fram till den 27 april finns en miniversion att beskåda på Moderna Museet.

Orkesterns bidrag till utställningen består nämligen i den timslånga videoinstallationen ”12345678”, baserad på 3D-animationerna från de senaste årens konserter. De åtta låtarna representerar var sitt album i orkesterns katalog. Från ”Autobahn” (1974) till ”Tour de France Soundtracks” (2003) – de Kraftwerk-album som Ralf Hütter anser utgör Kraftwerks kanon. De tre, fyra första skivorna hoppas i vanlig ordning över.

På ”Dansmaskiner” ställs denna installation vid sidan av tavlor, filmer, fotografier och mobiler från 1910- till 1930-talen av konstnärer som Fernand Léger, Duchamp och Francis Picabia.

– Modernisterna vurmade för idén att maskiner var den egentliga konsten, och ingenjörerna de riktiga konstnärerna, berättar utställningens curator Jo Widoff på pressvisningen.

Picabia och Duchamp gör om maskinen till något med nästan kroppsliga kvaliteter, säger hon vidare.

Och där ligger förstås en del av kopplingen till Kraftwerk. Modernisterna inspirerades av industrin, och organisation, struktur och rytm var viktiga beståndsdelar i deras konst. Precis som modernisterna sökte Kraftwerk efter ett nytt konstnärligt språk, i ett hemland som försökte bygga en modern tysk identitet i ruinerna efter nazismen och andra världskriget. Kraftwerk fann vad de sökte i kommunikation och infrastruktur, i Ruhrområdets industrier och i ett närmast bitterljuvt förhållande till teknisk utveckling.

En annan likhet är att Kraftwerk upprepar modernisternas strävan att skapa ”Gesamtkunstwerk”, helhetskonst där bild, ljud och rörelse kombineras. Även om Kraftwerk satt sitt tyngsta avtryck som musiker, så är det väldigt svårt att tänka sig deras låtar utan kopplingen till robotarna, filmsnuttarna, den enkla, starka färgskalan och pixeltypografin.

Medan Kraftwerk blickade framåt i sin musik, så såg de förvånansvärt ofta bakåt i sitt bildspråk. Visst byggde de ofta på datorgrafik som säkert uppfattades som modern på 1970-talet, men de kompletterade detta med journalfilmer, nostalgiskt tillbakablickande bilder och klassiskt uppställda studiofoton – framtiden som mänskligheten hoppades att den skulle te sig på 1950-talet. Ibland känns det nästan som Jan Stenmarks bilder i rörlig form. Färger och typografi är hämtade från sovjetrysk 1920-talskonstruktivism, och så vidare.

På utställningen finns det verk som har mer tydlig koppling till Kraftwerks värld än andra, exempelvis Alexander CaldersThe White Frame” (1934), en mobil skulptur i svart, vitt och rött. Gösta Adrian-Nilssons lilla tavla ”Flygteknikens triumf” (1923) skulle kunnat vara ett collage av Kraftwerk-texter på franska.

Den svenske filmaren Viking Eggerlings abstrakta filmanimation ”Diagonalsymfonin” (1924) hade kunnat vara backdrop till mången Kraftwerk-komposition, liksom hans förlorade verk ”Horisontal-vertikal orkester”. Även om filmen tyvärr inte finns bevarad, får vi i alla fall se konceptskisser över hur den var tänkt att se ut.

Anmärkning: Utställningen visas från 22 januari till 27 april, med guidade turer 28 januari, 4 och 11 februari. Det hålls också föredrag, Debussy-konsert och sportlovsworkshops i anslutning till utställningen. Mer information på www.modernamuseet.se.

Empire State Human’s “The Art” introduceras med singel

Tags: , , , , , , , , ,


Irländska electropopparna i Empire State Human avslöjar nu detaljerna kring nya albumet “The Art” som kommer under första kvartalet nästa år. Första singelsläppet “Search For Love” finns ute nu och inkluderar – förutom titelspåret, ytterligare två spår: “The Light” samt “Genesis Apollo”. Dessa kommer även inkluderas som finnas med som bonusmaterial på kommande albumet. Singelsläppet är det första sedan Sean Barron vald att lämna bandet i juli.

“The Art” är Empire State Human‘s fjortonde skivsläpp sedan debuten “Pop Robot” (2002) som tog dem med på en resa, där man med förra årets album  – “Audio Gothic” spelade live tillsammans med Wolfgang Flür från Kraftwerk.

(Lyssna på nya singeln nedan. Enjoy!)