Electronic Summer bjöd in till stort 5 års jubileum på Brewhouse i Göteborg den 25-27 augusti.

Här kommer liverapporten signerad Jens Atterstrand (text & foto)

Torsdag

Trots avsaknaden av tidigare års gratisbuffé så är det ett relativt välfyllt Brewhouse som väntar redan på torsdagkvällen när jag anländer lagom i tid för att avnjuta Karin Bolins (Alison) ljuva stämma som för kvällen fick agera stand-in för den hastigt insjuknade chiptunepopparen Digidroid. Alison är en stark lokal akt för arrangörerna att ha i rockärmen och de gör få besvikna när en numera sångmässigt mognare och tonsäkrare Karin levererar ett känslosamt och varierat set toppat med bandets populära Yazoo-cover.

Torsdagskvällen är verkligen en fantastisk bonus som arrangörerna bjuder på. Utöver ett Vanguard – som trots att de fortfarande har en bit kvar verkligen har vuxit som liveband sedan de nervöst debuterade för några år sedan – så bjöds vi även på (ytterligare en) comeback när publikfavoriterna i Mars TV som (trots att de inte hade hunnit repa ordenligt) verkligen gav mersmak och om möjligt byggde upp än större förhoppningar inför framtiden om de nu äntligen kan få tummen ur och leverera nytt material även på skiva vill säga.

Den avslutande spelningen med Spark! levererade i sin tur en av festivalens absoluta höjdpunkter redan på torsdagskvällen. Jag såg dem själv senast på Progress Productions tillställning förra senhösten och ringrostigheten och ovanan i den nya konstellationen med den “nye” sångaren Christer Hermodsson har nu verkligen satt sig som en smäck. En suverän spelning och en fantastisk avslutning av festivalens första kväll!

Fredag

Synthpopduon Ashbury Heights, som sedan debuten i början av 2000-talet har existerat i tre olika konstellationer,  inledde sedan händelserna på fredagen. Frontmannen Anders Hagström, som sedan det senaste albumet numera har den nye sångerskan Tea F. Thimé vid sin sida, levererade ett svängigt och snyggt set som trots en inte hundraprocentig sånginsats och vissa mindre tekniska bekymmer blev en bra aptitretare inför kvällen.

Kraftwerk-bekantingen Wolfgang Flür levererade sedan ett minst sagt ojämnt DJ-set innehållande såväl smått geniala medryckande partier som riktigt trist plastig techno med Kraftwerk-vibbar. Tyvärr missade jag hans presentation av boken “I Was A Robot” och med närmare eftertanke kanske det hade varit mer intressant att lyssna på än hans musik, de charmiga videoklippen på videoskärmen föreställande de tidiga dagarnas Kraftwerk-medlemmar till trots. Då var energiknippet Claus Larsen i Leaether Strip klart mycket bättre! Jag kan inte sluta imponeras över den spelglädje, utstrålning och fullständiga närvaro som dansken fortsätter att leverera efter alla dessa år. Blytungt, energiskt och med en setlista som inte kan ha gjort många Leaether Strip-fans besvikna.

Och när sedan en som pånyttfödd Stefan Ackermann (som tidigare drabbats av en stroke) kliver in på scenen och tillsammans med en energisk Bruno Kramm med tillhörande helgalen keyboardshow sätter ner foten med en helt fantastisk insats (som i vissa partier för tankarna till konserter som M’era Luna 2002) så kan jag enkelt konstatera att ännu en riktigt bra kväll är till ända!

Lördag

En härlig comeback av den norska nittiotalsakten Chinese Detectives inledde den avslutande kvällen. Desiree Grandahl levererade festivalens överlägset bästa sånginsats med en nästan skrämmande hög dynamik och tonsäkerhet. Bandet provspelade även en ny låt som verkligen gjorde mig nyfiken på att snart få höra nytt material från bandet inom kort. Ett proffsigt och spelglatt Saft, som nu har blivit ordentligt varma i kläderna efter att ha gjort ett antal spelningar sista året, följde sedan innan tyska Solitary Experiments bjöd på sin välljudande men tyvärr något oengagerad mörka och sedvanligt tyska futurepop.

Efter detta en fullkomlig urladdning av ett spelglatt Grendel som dock tyvärr alltid har låtit bättre på skiva och trots gitarrist på scenen och en bra liveshow så klickade det inte riktigt den här gången heller.

Avslutningen var dock värd att vänta på när Welle:Erdball stod redo att bjuda Göteborg på sin sedvanligt vackra, tokroliga och galna show innehållande såväl robotar som änglavingar, flaggor och allt därtill. Jag skall erkänna att jag inte längre lyssnar speciellt mycket på Welle:Erdball till vardags men live är de ett riktigt glädjefyllt energiknippe varje gång, så även den här kvällen.

Elektroskull tackar ödmjukast för ännu en fantastisk vistelse i Göteborg på ett lika välorganiserat, intressant och varierat Electronic Summer som vi blivit vana vid numera. Alla inblandade gör ett fantastiskt jobb!

Vår fotograf och skribent Patrik Lark i sällskap med Alexander Johanson och Thomas Hulteberg levererar en liverapport från Amphi Festival som i år arrangerades på Lanxess Arena utanför tyska Köln den 25-26 juli

Foto: Patrik Lark (OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten med resterande bilder!)

Huvudrapport: Thomas Hulteberg

Konsertrapporter: Patrik Lark, Thomas Hulteberg och Alexander Johansson

Blåst på konfekten

Den första Amphi festivalen gick av stapeln 2005 i Gelsenkirchens amfiteater och fick sitt namn efter platsen, redan året efter flyttades festivalen till Tanzbrunnen i Köln och huserade där mellan 2006 och 2014. Tyvärr behövde Tanzbrunnen renoveras i år och därför var festivalen flyttad till Lanxess Arena och det rådde ingen tvekan om att besökarna var besvikna. Jag hörde mig för bland besökarna som varit på festivalen tidigare och de flesta var mycket besvikna på Lanxess Arena, en besökare hävde arg ur sig att det inte gick att få någon stämning i en så opersonlig betongkoloss. Tyvärr var det inte bara den nya arenan som arbetade emot festivalen utan även en veckolång stormvarning som utfärdats av lokala myndigheter och det blåste stundtals rejäla vinda. Detta ledde till att två scener, alla matställen, merchandise och ölserveringar som låg utomhus hölls stängt under festivalens första dag, arrangörerna försökte desperat boka om banden till inomhusscenen men bland annat Neuroticfish uteblev helt och X-RX spelade ett förkortat set dagen efter. Andra dagen gav myndigheterna grönt ljus till utomhusaktiviteter och det lyfte stämningen avsevärt.

Rabia Sorda

En av festivalens absoluta höjdpunkter för mig personligen. Som långvarigt fan av Hocico så har jag stundtals haft svårt för medlemmarnas solo utflykter, men efter senaste albumet “Hotel Suicide” har jag blivit övertygad om Rabia Sordas storhet. Setlisten saknade tyvärr både atmosfäriska “Misery” och det senaste videospåret “Heart Eating Crows” när bandet hade valt att fokusera mer på kraft än stämning. Tyvärr drabbades spelningen också av diverse tekniska problem; Erks mikrofon slutade helt plötsligt att fungera och keyboardisten Fabians stativ lade av att fungera vilket i sin tur resulterade i ett sönderslaget keyboard. Rabia Sorda är ett fantastisk liveband och bevisar det när man levererar låtar som “I’m Tragedy”, “Die in Berlin” och “Indestructible”.

Thomas Hulteberg

DAF

Oldschool-EBM gör sig väldigt illa på stora scener. Närheten till publiken och känslan av samhörighet försvinner fullständigt när det är mer än tre meter mellan bandet och publiken. DAF’s monotona och stundtals minimala EBM drunknar bort i arenans tomhet. Bandet är taggat och spelar sig igenom 19 låtar från hela karriären, tydligen är detta deras avskedsturné vi får väl se hur det blir med den saken, de flesta band har svårt att hålla sig borta från rampljuset någon längre tid. Hade DAF spelat på en av de mindre scenerna hade jag säkert njutit mer av den fantastiska setlisten som innehöll bland annat “Der Mussolini”, “Ich Will”, “Muskeln”, “Alle Gegen Alle” och “Der Räuber und der prinze” som extranummer. Publiken är stor och visar bandet oändlig uppskattning.

Thomas Hulteberg

Combichrist

Jag förstår att många oldschool-fans blev besvikna på Combichrists spelning. Bara en av de tolv låtarna, “Blut Royale”, var hämtad från genombrottsalbumet “Everybody Hates You”. Fokus på det nyare och gitarrbaserade materialet har blivit normen för Combichrist både på förra årets We Love You-turnè och på årets festivalspelningar. Med en full sättning bestående av; bas, gitarr, trummor, keyboard och sång som genomfört ett hundratal spelningar tillsammans är Combichrist det bästa livebandet att se just nu. Andy LaPlegua har publiken i sin hand och dompterar oss som han vill och manar till allsång och röj. Om jag fick ändra en enda sak hade det varit att skippa låtarna från albumet “No Redemption” och slänga in en äldre låt istället. De starkaste låtarna den här kvällen var “Maggots at the Party”, “Never Surrender” och “Get Your Body Beat”.

Thomas Hulteberg

Agonoize

Det här var utan tvekan den bästa Agonoize-spelningen jag hittills sett. Trots lite strul med mikrofoner levererade bandet ett väldigt tight set i princip utan mellansnack och blodsorgier. Tidigare tillfällen när jag sett bandet har väldigt mycket energi och fokus placerats på ritualer och låtsasblod vilket verkligen inte tilltalar mig, det är nästan förolämpande att ett band med så många starka låtar som Agonoize skulle behöva sänka sig till “gwar”-nivåer för att chockera. Setlisten är en blandning av gammalt och nytt och levereras med pondus och inlevelse. “Staatsfeind”, “Nekropolis” och “Korprolalie” är fantastiska låtar som får hela publiken i Lanxess Arena att gunga, dansa och svettas. Hade Agonoize spelat den senaste singeln “Ich Spreche Deutsch” hade det här varit helt perfekt!

Thomas Hulteberg

S.P.O.C.K.

Tre herrar klädda i stilrena vita uniformer gör entré på stora scenen strax efter lunch och möts av ett hav av människor. Redan under första låten “Borg (Resistance is Futile)” står det klart att den enorma publiken inte har gått fel eller är där för att det saknas annat att göra; de är här för att njuta av dansant synthpop med Star Trek-tema. Känslan av att de flesta svenskar på festivalen tagit sig dit för att stötta “hemmalaget” är ganska påtaglig och det vajar ett antal skånska flaggor i publiken, men vad gör det när S.P.O.C.K. är bättre än någonsin, mer än 25 år in i karriären. Mr Android (Alexander Hofman) dansar, spexar, flörtar med publiken och bjuder in oss alla till S.P.O.C.K.n’ Roll familjen och när den sista tonen av “Never Trust A Klingon” tystnar har den antagligen största publiken i bandets historia fått uppleva en makalöst bra konsert.

Thomas Hulteberg

VNV Nation

Jag tror jag sett VNV Nation tio gånger vid det här laget och jag tycker alltid att de levererar. Det gjorde de även i Globenstort format. Det känns som om Ronan Harris arbetat mer med sin röst i samband med “Resonance” med Babelsbergs Symfoniorkester, ett klassiskt projekt han länge velat genomföra, och att detta arbete också stärkt hans röst som aldrig lät brölig på årets Amphi. VNV Nation var tillsammans med Front 242 ensamma om att ha videokonst och ljusshow för en så stor arena som Lanxess Arena stage. Det var snyggt, mäktigt och professionellt, men samtidigt en bit från den utlevelse jag erfarit på t ex Rotundan när de spelat vid Stockholms universitet, på Kolingsborg, DAS BOOT eller i Arvika. Hursomhelst, väl godkänt. Topparna var slutnumret “Nova (Shine a Light On Me”), med fint samspel från publiken, och “Standing”.

Alexander Johansson

Front 242

Front 242 spelade högst och fetast och hade den i särklass häftigaste videoshowen på hela Amphi. De var tillsammans med VNV Nation ensamma om att ha material och show att fylla ut hela Arena stage inuti Lanxess Arena och det var en upplevelse att äntligen få se dem på en riktigt stor scen med utmärkt ljud (som vi som satt högt på läktaren hade – nere på golvet var ljudet av mer av Friendskvalitet har jag förstått). Front 242 inledde med en blytung “Commando Mix” med helikopterstridsscener värdiga Apocalypse Now. Bakgrundsvideon till “U-Men” med brandgula japanska Akira Kurusawa-stridsscener var enormt imponerande. Två absoluta konstverk i egen rätt. “Take One” var den enda hitten de framförde och med den var spontandansen på läktaren ett faktum. Det var också helt rätt, modigt och konstnärligt förtjänstfullt att utelämna “Headhunter”, “No Shuffle”, “Quite Unusual” etc. På Amphi ställde sig de halvlåtsasengelskmuttrande belgiska farbröderna bredvid de tio år äldre gentlemännen i Kraftwerk och visade att de har mycket lite med pop att göra – Front 242 gör konst. Det förstod jag först på Amphi den 25:e juli 2015.

Alexander Johansson

X-RX

X-RX bjöd på Amphis bästa adrenalinkick helt i klass med vinhörnans plastglas med sekt. En injektion av hård och dark trance rätt in i halsvenen. Amphi brottas med hela synthscenens nostalgiproblem så det är ju alltid ljuv musik med hårt rockande band som försöker modernisera och förnya scenen (även om vi i o f s har hört åtskilligt i denna genre i ungefär ett decennium vid det här laget). Pascal “Cyrex” Beniesch och Jan “Sine-x” Teutloff gjorde sitt bästa för att growla och vara hårda och lyckades med den äran, trots att deras material inte är bättre än vad det är, de visade t o m upp en del charm, jag menar: “One, two, three, feel the beat. One, two, three, fuck me!” Det är sånt man får ur sig stridsropet Arvika till vid mer än ett tillfälle när man byter svett med andra sköna svartalfer från resten av världen på parketten.

Alexander Johansson

Henric de la Cour

Henric de la Cour såg inte lika nervös ut som när jag såg honom senast på Uppsala Konsert och Kongress då han var förband till Kite. Precis som då körde han en del playback men han gör det ytterst snyggt. Gitarristen Camilla Karlsson sjöng “Shark” starkare och bättre än någonsin. Inramningen på Amphis minsta scen, “Orbit stage”, med ett milt strilande regn och tåg och pendeltåg som for fram bakom Henric med band fungerade helt perfekt – smart, melodiös depprock har aldrig varit vackrare. Vi svenskar på plats känner ju till Henrics världsklass men stora delar av (den sannolikt mest tyska) omgivningen stod hänförda inför det blodiga hjärta (och anlete) Henric visade upp. Sound the alarm, mütterfickers! Nu vet ni.

Alexander Johansson

Patenbrigade: Wolff

Patenbrigade: Wolff gjorde om stora scenen till en gul- och orangesprakande byggarbetsplats – en nördarnas lekstuga där allt kunde hända och hände. Till låten “Der Brigadier trinkt Bier!” serverade man publiken öl genom att hälla den genom ett långt VVS-rör som sträckte sig över fotodiket och kravallstaketet. Man kan tycka att Patenbrigade: Wolff är tramsiga i sina bygghjälmar och fluoriserande västar, men lika gärna underhållande. Oavsett vilket så lät de bra. Det bjöd på snygga låtproduktioner även om inget var live. Besviken konstaterade jag dock att de varken spelade “Stalinallee” eller “Maurerradio”. Kanske var det det kortade programmet (pga föregående dags storm och inställda spelningar) som tvingade dem att stryka extranumren?

Patrik Lark

The Mission

The Missions spelning blev inte riktigt som det var tänkt. Wayne Hussey hade tappat mycket av sin röst i en förkylning och tvingades att kasta in några extra sångare som förstärkning. Dessa två såg mer än lovligt bortkomna ut på scenen. Dessvärre var också ljudet under all kritik, vilket får tillägnas ansvarig ljudtekniker då ljudet i Lanxess Arena i övrigt var mycket bra. Tråkigt, när ett av de mest legendariska gothic rock-banden står inför en verklig storpublik. Wayne Hussey var heller ingen furie på scenen, men spelning bar sig på det rika låtmaterial som han skrivit ihop under åren.

Patrik Lark

Das Ich

Das Ich står för en mäktig musik som är teatralisk, satanisk och består till lika delar av industri, goth och svart kabaré. Senast jag såg dem var på Bodyfest 2013 och då var sångaren Stefan Ackermann inte i något vidare skick efter sin hjärnblödning. Nu var det roligare att se honom då han fått tillbaka en hel del av sin agressivitet och intensitet på scenen. Till den här spelningen hade de stärkt upp med en extra keybordspelare som kändes mal placé i sin hårdrocksutstyrsel, komplett med Motörhead-väst. Roligare var det att Marianne Iser from Schneewittchen kom in som gästartist och sjung duett med Stefan Ackermann på några låtar. Hennes opera-inspirerade röst passade förvånansvärt väl in i Das Ichs dramatiska musik. Under starka låtar som “Gottes Tod” och “Destillat” blev det bra tryck i den stora Lanxess Arena.

Patrik Lark

Efter den senaste fullängdaren “Der Kalte Krieg” (2011) och EP’n “Computerklang Vollversion” som släpptes tidigare i år, så återvänder nu Welle:Erdball med jubileumsboxen “20 jahre”.

Detta i samband med att de tyska neue deutsche welle-pionjärerna firar 20 år som band.

Welle:Erdball består numera av Alf Behnsen (alias A.L.F.), Hannes Malecki (alias Honey) och sångerskorna Plastique (som även är känd från The Girl & The Robot och Homo Futura) och Frl. Venus. Bandet gjorde sin officiella debut med EP’n “Nyntändo-Schock” under 1993 för att sedan presentera debutalbumet “Frontalaufprall” året därpå (1994).

Bandet har släppt åtta album, där “Operation: Zeitsturm” (2010) och “Der Kalte Krieg” (2011) är de de två senaste i diskografin.

“20 jahre” innehåller – utöver de två CD-skivorna där de fyra medlemmarna var och en har valt ut sina personliga favoriter (som också levereras i delvis nya versioner), även en 50 sidors booklet och en DVD som berättar bandets hela historia och inkluderar en del ej tidigare visat material.

“20 jahre” släpps den 24 maj via SPV (Synthetic Symphony)

Tracklist CD 1 – “Honey’s Favourites” * / “Frl. Venus Favourites” **

1. Funkbereit *
2. Interaktiv *
3. Tanz Eiskalt (C=64) *
4. Die Computer verlassen die Welt *
5. Die Weltenzahl *
6. Wir wollen keine Menschen sein (neue Aufnahme) *
7. Sprechen & Denken *
8. 0173-1923954 *
9. Kaffeeautomat *
10. Kabinett *
11. Finger weg von der Fernbedienung **
12. Computer-Rendezvous **
13. Wizard of Wor **
14. VW-Käfer **
15. Elektrosmog **
16. Walkman **
17. Wasserstoff (H2) **
18. Wir sind die Maschinen **
19. Komm in meinen Mund **
20. Schaufensterpuppen **

Tracklist CD 2 – “A.L.F.’s Favourites” * / “Plastique’s Favourites” **

1. Mandala *
2. Verlieb Dich in mich *
3. Komm in meinen Mund *
4. Telephon W-38 *
5. Meine Klangwelt (C=64) *
6. Kontrollierte Welt *
7. Grüsse von der Orion *
8. Deine Augen *
9. Es ist an der Zeit *
10. Der Telefonanruf *
11. Gib mir men Gefühl zurück **
12. Die Stunde: NULL (C=64) **
13. Das Souvenir **
14. Ich bin aus Plastik (Single Version) **
15. Graf Krolock **
16. Deutsche Liebe (live) **
17. Metal Dust (Die Begegnung-2.Version) **
18. Volksempfänger VE-301 **
19. Telephonsex (Neue Aufnahme) **
20. Feuerwerk **

Foto: Johan Eklund (Arvikafestivalen 2009)

Efter förra årets fullängdare “Operation Zeitsturm” (som levererades med tillhörande film producerad av bandet själva), så är nu de tyska tokstollarna i Welle:Erdball tillbaka med “Der Kalte Krieg”.

Precis som titeln antyder så är temat den här gången det kalla kriget – med James Bond-teman, den röda telefonen, atombomber, SDI-krig i rymden, dubbelagenter, ryska spioner och allt som hör till!

Förutom de nya låtarna på albumet, så har man även spelat in covers på bland annat det klassiska James Bond-temat, Cat Stevens “If You Want To Sing Out” (från filmen Harold & Maude), Stahlnetz och The Cabinet’s klassiker “Kabinett”.

Utöver detta även remakes på ett par av bandets tidigare låtar; En remake av “Amerika” av Hertzinfarkt och en remix av hiten “Starfighter S-104” (2000), som är signerad Welle:Erdball-bandmedlemmen Plastique’s sidoprojekt The Girl & The Robot.

Albumet levereras, utöver den ordinarie utgåvan, även i en begränsad första utgåva som inkluderar bonus-DVD med ett urval av det bästa liveinspelningarna från bandets långa karriär.

“Der Kalte Krieg” släpps den 28 oktober via SPV / Synthetic Symphony.

Tracklist

1. Welle: Erdball (Hörspiel-Intro)
2. James Bond-Thema
3. Deutsche Liebe (C=64)
4. Feuerwerk
5. Eine Neue Zeit
6. Amerika (Compact Phasing “A”merika – Remake by Hertzinfarkt)
7. Kabinett
8. If You want to sing out, sing out
9. Vor all den Jahren
10. Starfighter F-104S (The Girl & the Robot-Remix)
11. Der Kalte Krieg (Beweg Dein Gehirn…JETZT!)
12. Karl der Käfer (C=64)
13. Hab ich dir heute schon gesagt, daß ich Dich liebe
14. Ein bisschen Frieden
15. Sendeschluss (Hörspiel-Austro)

Idén till Homo Futura kom redan 2003 av Hannes Malecki (Mer känd som Honey i Welle:Erdball och ligger även bakom projektet Das Präparat), Frl. Plastique (Welle:Erdball samt egna projektet The Girl & The Robot) och F. Enstein. Under 2009 anslöt Kevin Gross som även är känd från Konsequentfilm, ES och Xrossive.

Projektet har sedan 2004 figurerat på ett antal samlingsskivor och spelat live i Skottland, Schweiz, Holland och Tyskland – bland annat under 2006 års Wave Gotik Treffen. Homo Futura förvandlar scenen till Dr. Frankenstein’s klassiska laboratorium och man arbetar mycket kring olika teaterteman. Albumet “Der Neue Mensch” är till stor del en samlingsskiva, då de flesta av låtarna spelats live länge och varit med på ett antal samlingsskivor.

“Der Neue Mensch” släpps den 23 maj via SPV/Synthetic Symphony.

Tracklist

1. Die Welt von heute
2. Klaustrophobie
3. Nemesis
4. Der neue Mensch
5. Link-Rechts
6. Unbewegt
7. Wir schreien
8. ICH-Komplex
9. Die Mann-Maschine
10. A.M.O.K.
11. Komm in mein Labor
12. Isidor
13. Das Tourette-Syndrom
14. Geile Tiere

SPV/Synthetic Symphony levererar en trevlig julklapp till alla Welle:Erdball-fans i år. Den sedan länge utannonserade singelboxen har nu äntligen getts grönt ljus för att släppas.

Welle:Erdball – “The Singles 1993-2010” levereras i en box med samtliga singelsläpp från bandet mellan 1993 och 2010 på tio CD-singlar, alla snyggt paketerade i slimmade digipak.

Boxen är begränsad till 3000 exemplar.

Boxen inkluderar även de singlar som tidigare endast funnits tillgängliga i mycket begränsade vinyl eller kassettutgåvor.

1. Nyntändo-Schock (1993)
2. W.O.L.F. (1995)
3. Telephon W-38 (1996) *
4. Deine Augen/Arbeit adelt (1998)
5. Starfighter F-104G (2000)
6. VW Käfer/1000 Tage (2001)
7. Super 8 (2001)
8. Nur tote Frauen sind schön (2003)
9. Horizonterweiterungen (2005) **
10. Ich bin aus Plastik! (2008)
    * tidigare endast släppt på en mycket begränsad kassettutgåva!
    ** tidigare endast släppt på vinyl!

Welle:Erdball – “The Singles 1993-2010” släpps via SPV/Synthetic Symphony den 3 december.

Format: CD
Skivbolag: Ionium Records
Releasedatum: 18 oktober

7/10

Står ut från mängden.

Det är alltid kul när man hittar något nytt! Det är så lätt att börja jämföra bakåt i tiden när man lyssnar på band man hört i flera år. Ni vet… “Det var bättre förr” – hur ofta har man inte sagt det? Bara för att det är nytt behöver det förstås inte vara bra, många gånger är det tvärtom. Flatline är dock överraskande fräscht.

Jag kanske bara är dum som inte hört om tyskarna tidigare men det finns förvånansvärt lite info att tillgå om dem på nätet. Googlar du på Flatline är det först och främst en metalgrupp med med arg uppsyn som dyker upp. När jag lyckas gräva fram den lite mer musikaliskt begåvade gruppen Flatline, så har de endast en kort presentation på tyska. Bandets största meriter visar sig vara några supportgig till bland annat Welle:Erdball, The Crüxshadows och Funker Vogt, samt en tidig EP.

Därför är det här så pass trevligt. “Enjoy the Noise” är inget unikt album, det är inte det bästa som som producerats inom scenen i år, det är inte komplett – men det är fräscht! Det kanske är mitt fel som har svårt att komma ifrån andra bands förflutna men Flatline har de där små skillnaderna från andra som gör att de står ut ur mängden. Titelspåret på skivan är höjdpunkten, “The Warning” och “Love” är inte så pjåkiga heller. Dock är plattans mittparti rätt segt där låtarna grötar ihop sig som en papier-maché, spåret “Sprungwellen” är mest skumt. Lägstanivån är inte vad man hade kunnat önska sig, även om gränsen mellan något nytt och trevligt och bara trist är fånigt hårfin.

Exakt vad som tilltalar mig med Flatline kan jag inte sätta fingret på och “Enjoy the Noise” har både toppar och dalar. Jag är glad att de är så pass höga och djupa som de är dock – det blir inte lika ljummet som micromat rätt igenom, utan snarare som hummer med pulvermos.

Man kan alltid plocka ut de fina delarna.

Fortsätter Flatline på samma sätt som de börjat i och med “Enjoy the Noise” och finslipar sitt sound vet i alla fall jag vad jag ska önska mig till julklapp nästa år.

Tracklist:

1. The Warning 06:25
2. Infected 04:17
3. The Law 04:59
4. Enjoy the Noise 03:24
5. Angel of Death 05:25
6. Mrchenwelt 04:01
7. Machinery 04:47
8. Lies 04:44
9. Love 04:38
10. Virus 04:10
11. Sprungwellen 04:58

// Joakim Holfve, ElektroSkull – Synthportalen