Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Welcome to My World"

Liverapport: Depeche Mode 20131211, Göteborg

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artist: Depeche Mode
Datum: 11 december 2013
Scen: Scandinavium, Göteborg
Arrangör: Live Nation
Rapport & Foto: Anders Mellgren

Anders Mellgren besökte Scandinavium i Göteborg för att avnjuta Depeche Mode och lämnar härmed följande liverapport..

 

Helt utan förväntningar traskade jag iväg med mitt sällskap till Scandinavium för att se Depeche Mode. Sommarens konsert i Globen var kanske inte en besvikelse, men jag hade hoppats på mer.

Inledningen var precis som på Globen öppningsspåret från senaste plattan, “Delta Machine”. “Welcome to My World” rasslar Dave Gahan fram utan någon vidare tonsäkerhet, men å andra sidan är det svårt att hålla ton och takt utan någon annan referens än knaster. Så fort musiken sätter igång tar det sig och i och med det så drar showen igång. Vi får se ett väloljat turnémaskineri som man skulle kunna tänka sig passerar Göteborg på ren rutin, men vi möts av fem “gubbar” som är som pojkar på scenen med en enorm spelglädje, närvaro och vitalitet. Säkerligen gjorde det en del att publiken i Scandinavium lämnade en respons värdig ett band som har spelat i över 30 år. Jag hade ungefär samma position som i Globen, men den skillnaden att nu stod jag mitt i ett engagerat publikhav till skillnad från en mer slentrianpublik som var på Globen i somras.

Efter inledningens två spår från senaste albumet levereras i det närmaste en hitkavalkad. “Walking in My Shoes” visar att Christian Eigner är väl värt sitt gage, det var han redan i somras då han bevisade att med livespelade trummor framför och tillsammans med programmerade diton får man en nerv i framförandet som inte går av för hackor. “Black Celebration” har ett aningen långsammare tempo än vi är vana vid, vilket tillför låten pondus. Jag gillar det.

Traditionsenligt får vi en stund med bandets andre leadsångare, Martin L. Gore, i mitten av konserten där han ger en avskalad version av bluesiga “Slow” i snyggt samarbete med Peter Gordeno på klaviatur. Efter det direkt till en av kvällens höjdpunkter, “But Not Tonight”, som avslutas av publikens allsång, eller rättare sagt där Mr Gordeno börjar spela igen för att avsluta låten. Magiskt.
Under nästkommande Heaven slås jag av hur snygg produktionen är i sin helhet med ett fantastiskt ljus i runda trussar som åker lite upp och ner, och en asymmetrisk videoskärn, hela bakväggen av scenen är en videoskärm uppbyggd enligt “Delta Machines” formspråk i trianglar. Där projiceras förutom livekameraproduktionen även filmat material till låtarna. Snyggt, smakfullt och imponerande väl utfört. Följande “Behind the Wheel” är en annan höjdpunkt som ger stort jubel, det är tydligt att fansen (vi alltså) gärna ser att man blandar och ger ganska friskt ur det tidigare materialet utöver senaste skivan, och det faktiskt något som besannas i Scandinavium.

Jag gillade inte versionen av “A Pain That I’m Used to” i Stockholm, men här i Göteborg lyckades ljudteknikern skapa en bättre harmoni i mixen vilket tilltalade mig. Ljudet på den här konserten var över lag fantastiskt även om jag hade lite mer att önska i början, men i egenskap av min yrkesroll ( jag är ljudtekniker) vet jag hur svårt det är att få ihop det i en tom arena (den är ju faktiskt tom under soundcheck!) av den storleken, jag tror dock att Scandinavium har bättre förutsättningar än Globen.

Ordinarie set avslutas av “A Question of Time”, “Enjoy the Silence” och “Personal Jesus”. Depeche Mode är ett band för de stora arenorna och Dave är vår messias. Danspartyt och euforin på innerplan saknar motstycke!

Fem låtar i extranumret inleds med “Shake the Disease” av Martin L. Gore och Peter Gordeno i avskalad version. “Halo” i Goldfrapps version får en snygg videoproduktion som avslutas med en rätt kul reaktion från den omgivande publiken. Hela låten är filmad genom en röd triangel (som en varnings triangel ungefär) och den avslutas med att den flyttas in i bild och vi får se att den sitter som en gloria över huvudet på en tjej som visar upp sina handflator när låten klingar ut, där det står just HA LO. Naaww är väl det närmaste man kan beskriva reaktionen som.

“Just Can’t Get Enough”, “I Feel You” och avslutande “Never Let Me Down Again” är ytterligare bevis på vad det här bandet har åstadkommit. Alla vet vad som kommer att hända under den sistnämnda låten och hela Scandinavium är verkligen med på noterna.

När man lämnar en bra konsert är man inte nöjd, man vill ha mer. Jag längar efter nästa platta och nästa turné, om jag inte rent av måste göra en resa för att se ett gig till.

Slutfundering: Jag har inte nämnt Fletch (Andy Fletcher) något i den här texten. Jag funderade flera gånger under konserten över det faktum att han står ganska ensam på sin kant medan de andra fyra interagerar med varandra mer eller mindre hela tiden. Han står lite som en predikare på sin egna upphöjda position. Spontant undrar jag om han kommer att vara kvar länge till i bandet när hans roll som medlare mellan de två andra inte längre verkar behövas. Han är den som alltid pratar om att dom blir äldre, vilket dom ju för all del blir, samtidigt är han ju lite av talesperson för bandet. Framtiden får utvisa detta.

8/10 STRÅLANDE!

 

Setlist

  • Intro
  • (Utdrag ur “Welcome to My World”)
  • Welcome to My World
  • Angel
  • Walking in My Shoes
  • Precious
  • Black Celebration
  • Should Be Higher
  • Policy of Truth
  • Slow (Akustisk version med Martin)
  • But Not Tonight (Akustisk version med Martin)
  • Heaven
  • Behind the Wheel
  • A Pain That I’m Used To (Jacques Lu Cont’s Remix version)
  • A Question of Time
  • Enjoy the Silence
  • Personal Jesus

Extranummer

  • Shake the Disease (Akustisk version med Martin)
  • Halo (Goldfrapp Remix version)
  • Just Can’t Get Enough
  • I Feel You
  • Never Let Me Down Again

Depeche_Mode_Scandinavium_Göteborg_2013-1

Depeche_Mode_Scandinavium_Göteborg_2013-2

 

Liverapport: Depeche Mode 20130627, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Depeche Mode (+ Shout Out Louds)
Datum: 27 juni 2013
Scen: Globen, Stockholm
Arrangör: Live Nation
Rapport: Anders Mellgren
Foto: Kajsa Lindh (mobilkamera)

Vår egen Anders Mellgren, ett livslångt Depeche Mode-fan som till vardags arbetar heltid som ljudtekniker, var på plats framför mixerbordet i Globen på torsdagskvällen.

Han lämnar här följande rapport..

Med knastrande syntar och konstiga ljud inleder Depeche Mode sin konsert på Globen på samma sätt som på senaste albumet “Delta Machine” – med Welcome To My World”. Efter det bjuds vi på en tvåtimmarskonsert med material ända ifrån 1981. Delar av publiken hade föräldrar som troligen inte ens var tonåringar då.

Depeche Mode, med Dave Gahan i spetsen vill så det värker. Men från parkett där jag stod, ur ljudsynpunkt på bästa plats (jag arbetar heltid som ljudtekniker så jag vet), nådde dom inte riktigt ända fram. Jag kan egentligen inte klaga på urvalet av låtar även om de låtar som spelades hade förtjänat lite bättre tyngd och regi än vad som bjöds på scenen.

Dave Gahan är en av de bästa frontfigurer man kan ha, men om man såg Devotional-turnén för tjugo år sedan så vet man att han inte längre mäktar med att leverera vad han en gång gjorde. Han var ändå med bra och juckande höftdans behöver ingen annan än Dave hålla på med efter Elvis död. Han är en härlig scenpersonlighet!

Nu råkar jag besitta längdens gåva, men jag undrade ändå varför inte scenen var en meter högre. De flesta på läktarna såg naturligtvis bra, men de som skapar intensiteten i en konsert på golvet fick inte riktigt vara med. Tråkigt. En annan störande grej vara att Daves mikrofon var distad genom hela konserten. Något som fick mig att undra över om bandet åker med proffs eller amatörer på tekniksidan. Tråkigt var också att ljudteknikern inte riktigt var så kreativ som jag skulle önska. Barrel of a Gun” förtjänar ett ganska stort och faktiskt distat sångljud, men där låg sången tråkigt centrerad utan tillstymmelse till bred och omfång. “Never Let Me Down Again” låter avskalad och inte så kraftfull som jag skulle vilja. Just nämnda Barrel of a Gun” och Walking in my Shoes” fick mig dock att inse att Christian Eigner förtjänar sitt gage. Han lyfte dessa två låtar till till sin topp med sitt trumspel, svängigare än sådär behöver det inte vara! Samma insats tillskriver jag just honom på klassikern Just Can’t Get Enough”. Svängigt värre! Den andre musikanten som förtjänade sitt gage, Peter Gordeno, briljerade i sin tur på klaviatur. Framför allt under de lite med avskalade akustiska arrangemangen på Judas”, “The Child Inside” och Home”.

Jag kanske låter negativ, men jag är ändå nöjd med tillställningen i Globen. Tydligt är att de lite nyare låtarna inte riktigt når ända fram – och även om jag förstår viljan av att just presentera dessa live så saknas några gamla rökare för att det ska lyfta riktigt. Tempot är över lag ganska lågt och det är nog bidragande till att jag saknar lite tyngd och kraft i framförandet. Kanske borde lite mer energi läggas på scenografi och regi av en i övrigt rätt bra show? Depeche Mode ligger ofta i framkant när det kommer till kreativitet på scenen och deras videoproduktioner brukar sakna motstycke, den här turnén når dock inte lika högt som till exemepel Touring the Angel eller Devotional Tour. Då var det överraskande – nu är det standard.

Andrew Fletcher hade förtjänat ett högre podie och en prästkappa. Han stod där likt en predikant och mässade, varför inte använda sig av det rent teatraliskt? Han är ändå Fletch – och vi älskar ju honom också!

Martin L. Gore brukar dela av konserterna med ett par avskalade alster och här var det inget undantag. Judas” framfördes känslosamt och laddat. Låten är bra på skiva men jag gillade den ännu bättre här. Frågan är också varför publiken inte var med riktigt i slutet av Home”. Vi har gjort det förr och det borde sitta i ryggmärgen?

Jag skulle kunna önska mig lite större variation mellan konserter under turnén. De som var i Köpenhamn fick se stort sett samma konsert här och överlag lite fler flirtar med äldre material – det håller fortfarande. Jag kommer ändå inte tveka inför nästa biljettsläpp, jag kommer att vara där också.

En fråga jag dock måste ställa mig: Vad hände egentligen under A Pain That I’m Used To”?? Plötsligt stod ett klassiskt rockband på scenen med trummor, bas ( ja den hade fyra strängar), gitarr och keyboard på scenen. Där och då ville jag lite sjunka igenom marken… Gör aldrig om det igen, det lokala personalbandet från vilket stadshotell som helst i valfri svensk småstad gör det bättre! Och varför vågar ingen påpeka det för herrarna på scenen?

Setlist

  • Welcome To My World
  • Angel
  • Waling in My Shoes
  • Precious
  • Black Celebration
  • Policy of Truth
  • Should Be Higher
  • Barrel of a Gun
  • The Child Inside
  • Judas (akustisk)
  • Heaven
  • Soothe My Soul
  • A Pain That I’m Used To (Jacques Lu Cont Remix)
  • A Question of Time
  • Secret to the End
  • Enjoy the Silence
  • Personal Jesus
  • Goodbye

Extranummer

  • Home (akustisk)
  • Halo (Goldfrapp Remix)
  • Just Can’t Get Enough
  • I Feel You
  • Never Let Me Down Again

Depeche Mode – “Delta Machine”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD (Deluxe)**, LP, Digital
Skivbolag: Columbia Records (Sony Music)
Releasedatum: 26 mars 2013
Genre: Synthpop, Electrorock
Bandmedlemmar: Martin L. Gore, Dave Gahan, Andy Fletcher
Land: England
Recensent: Anders Mellgren

 

Uppfriskande electro-flirt med skitig blues

“Welcome to My World”. Med dessa ord inleder Dave Gahan Depeche Modes senaste album “Delta Machine”. Det känns i sig rätt så talande – för på ett sätt uppfattar jag det just så. Det här blir mer och mer Daves värld, det är tydligt att han tar mer och mer plats och är mer och mer delaktig i producerandet av Depeche Modes album. Skillnaden mellan hans egna soloalbum och Depeche Mode blir mindre och mindre.

Musiken, produktionen, låtarna, texterna andas en riktning som jag som Depeche Mode-fan inte riktigt har vant mig vid än, trots att det ha varit så i ungefär tio år. 80-talets politiska Depeche Mode med tydlig samhällskritik och klara BDSM-referenser i låtar som “Everything Counts”, “People are People” och “Master and Servant”, byttes under 90-talet ut mot reflektioner i låtar som “Walking in My Shoes”, “Enjoy The Silence” och “In Your Room” med flera. Efter millenieskiftet har det mer och mer kommit att handla om relationer. Förhållandet mellan människor. Visst handlar det fortfarande om smärta och lidande, men även ganska klara sexreferenser förekommer. Den bluesiga “Slow” är ett exempel på det. Bitvis blir jag lite fundersam över texterna faktiskt. Det handlar mycket om relationer, sex och kärlek även om det är i vanligt Depeche Mode-manér lite maskerat.

Jag fastnade i en diskussion för ett tag sen med en bluesgitarrist som naturligtvis var lika insnöad på sin blues som den inbiten syntharen är i sin elektroniska musik. Han erkände dock att han gillade Depeche Mode och det hävdade han berodde på att “they’ve got the blues” och jag förstår vad han menar med det. För hur programmerat det än är så tillför den livespelade gitarren och trummorna ett element som många band saknar och helt misslyckas med när musik skall göras med syntar. Det svänger och det har nerv. Just “Slow” är ett exempel på det, rökaren “Soothe my Soul” likaså liksom “Should Be Higher” och den avslutande “Goodbye”.

Jag vet att den inledande singeln “Heaven” har blivit lite bespottad som ganska tråkig och inte alls vad vi hoppades på, hur du som läser än anser om det måste jag säga att låten växer med tiden och den är en tydlig representant för plattan. Inte alls den bästa låten, men som någon från skivbolaget sa, en ‘teaser’ för plattan. Och den här skivan förtjänar ett par genomlyssningar innan den avskrivs, för den växer. Den innehåller inga omedelbara hits som “Enjoy the Silence” eller “Personal Jesus”, men det finns bra låtar där. De tidigare nämnda är exempel på det, där kanske “Soothe My Soul” toppar för min del.

Dave Gahan: “Efter arbetet med den här skivan har vi helt och hållet ändrat våra ideér och uppfattningar kring hur man skapar ett album. När vi känt att vi har gått in i väggen och har insett att soundet har blivit alltför ordinärt så har vi skitat till det igen för att ge materialet det där speciella organiska Depeche Mode-soundet. Delta Machine skiljer sig inte på den punkten och jag ser fram emot att låta alla våra fans få höra det.”

Vad man än säger om Depeche Modes sound så känner man direkt igen det, en egenskap som är en enorm styrka i dagens musikklimat. För hur mycket man än vill att det ska bli mindre gitarrer så är det så att utan gitarren låter det helt enkelt inte Depeche Mode längre, då är vi tillbaka till ett vanligt ordinärt synthband “of any kind”.

När bandet släpper nytt material rusar fansen till butikerna och dessa herrar rusar på listorna för att veckan senare rasa ut igen. Hur man än värderar det så kan man ändå sluta sig till att med en utsåld turné så behöver inte Depeche Mode mer tid än så på listorna. Fansen finns där, vi vet vad vi har och vi tar till oss det nya med glädje. Få skivsläpp är så efterlängtade som ett Depeche Mode-släpp.

Depeche Mode är egentligen ett band med två sångare. Martin L. Gore gör sin soloinsats i “The Child Inside” och som alltid är det en ballad det handlar om, kanske med det mörkaste innehållet på plattan. Tolkningsfråga givetvis, för naturligtvis kan det handla om helt vanliga tonåringar som växer upp och lämnar barnet inom sig svåråtkomligt, men betänk möjligheten att detta barn har tvingats växa upp i förtid.

Bandet har sedan 1995 decimerats till en trio, jag säger decimerats av den anledningen att jag ibland kommer på mig själv med att sakna denne fjärde medlem, Alan Wilder. Han tillförde på sin tid en musikalitet till produktionen som jag har saknat sedan “Violator” och “Songs of Faith and Devotion”. Trots att bandet har figurerat längre som trio än som kvartett är han fortfarande saknad av mig och mest troligt väldigt många andra fans, men om alternativet hade varit en splittring till inget, är detta det bästa alternativet. Han har ju som bekant ersatts av två andra musiker, både under inspelningar och i livesammanhang, men av någon anledning räknas inte Christian Eigner (trummor) och Peter Gordeno (keyboards) (liksom Kurt Uenala som Dave skrivit de nya låtarna med) som fullvärdiga medlemmar, trots att deras insatser är essentiella för hur det låter, inte minst live, men även på skiva.

Slutligen: Om du är ett hängivet fan av Depeche Mode kommer du att införskaffa den här skivan oavsett vad jag eller någon annan skriver. Om du är av den sorten som dömer ett album efter första singeln säger jag: Think again! Mest troligt kommer några singlar som alla är bättre än den första. Om du aldrig har lyssnat på bandet tidigare är inte det här skivan som kommer att frälsa dig och ge dig en rättvis bild av tidigare material, men det ger dig en bild av Depeche Mode under 2000-talet.

“När fan blir gammal blir han religiös”, brukar man säga. I det här fallet har dessa tre gubbar, för gubbar är dom nu, börjat flirta med gammal skitig blues och kombinerat det med minimalistisk electro och slängt in någon enstaka referens till bakkatalogen. Jag tycker att det är rätt uppfriskande.

Jag står och väger mellan 6 eller 7 av 10, men tror att jag tippar över till en 7:a och med tanke på att den växer hela tiden så kanske detta inte är det slutgiltiga betyget. För varje genomlyssning dyker en ny låt upp och tar lite mer plats.

Om man väljer att införskaffa albumversionen med en bonus-ep får man fyra spår till som bland annat innehåller b-sidesspåret från “Heaven”-singeln“All That’s Mine”, en låt som måste klassas som en av de starkaste baksidorna på en singel, tillsammans med “Pleasure Little Treasure” (Från “Never Let Me Down Again“) och “Dangerous” (från “Personal Jesus”). Jag undrar mest varför dessa spår inte kan inkluderas i plattan. Kalla det dubbelskiva och våga släppa det så, eller spara materialet och släpp en EP i slutet av året för att väcka intresset igen. Tyvärr är väl det en konsekvens av att skivbolagen fortfarande styr i musikbranschen, allt ska ha albumformat. En sak som slår mig är att bonus-ep:n på något sätt låter lite som det “gamla” Depeche Mode: Lite mörkare, lite mer elektroniskt.

Tracklist

01. Welcome to My World (04:56)
02. Angel (03:58)
03. Heaven (04:05)
04. Secret to the End (05:12)
05. My Little Universe (04:24)
06. Slow (03:45)
07. Broken (03:58)
08. The Child Inside (04:16)
09. Soft Touch / Raw Nerve (03:27)
10. Should Be Higher (05:04)
11. Alone (04:30)
12. Soothe My Soul (05:22)
13. Goodbye (05:03)

Tracklist Bonus Disc **

01. Long Time Lie (04:23)
02. Happens all the Time (04:20)
03. Always (05:07)
04. All That’s Mine (03:24)