Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Warner Music"

Lindemann – “Skills in Pills”

Tags: , , , , , , , , , ,


Format: (Album) Digital, CD, LP *(Deluxe, Limited edition) CD
Skivbolag: Warner Music
Releasedatum: 19 juni 2015
Genre: Industrial Metal
Bandmedlemmar: Till Lindemann, Peter Tägtgren
Land: Sverige
Recensent: Niklas Hurtig
 HemsidaFacebookLast.fmSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsYoutube

(English version below)

Obskyrt och välproducerat av drömduon

Till Lindemann är den karaktäristiska sångaren i Rammstein och har sedan debuten 1995 provocerat och chockat musikvärlden med sin hårda framtoning, skruvade scenshow och bombastiska tyska texter. Peter Tägtgren är sångaren, multi-instrumentalisten och producenten bakom Death Metal-gruppen Hypocrisy och Industrial Metal-soloprojektet Pain. På ”Skills in Pills” slår de ihop sina förmågor och levererar ett sprakande välljudande metalalbum med provocerande innehåll.

Lite grovt kan man säga att Lindemann är en blandning av musiken från Pain och texterna och den bisarra framtoningen från Rammstein, men allt är uppskruvat till 11. Den som tror att Lindemann är en mer elektronisk variant av Rammstein misstar sig. Detta är helt och hållet Peter Tägtgrens karaktäristiska metal med ett dansant och medryckande sound genom starkt distade gitarrer. Lindemann är aggressivare och snabbare än Rammstein men inte med samma långsamt tunga malande som det klassiska tyska industribandet. De melodiska partierna får sällskap av stråkar, mässosång, orgel och pianon – precis som i Pain.

Texterna är magstarka med på gränsen till sexistiskt innehåll. Ämnena som avhandlas är allt från en fetisch för tjockisar i ”Fat” via den självförklarande ”Golden Shower” till förespråkandet av abort som bot för jobbiga ungar i ”Praise Abort”. Jag har svårt att avgöra om jag ska känna avsmak för texterna eller om man kan dra på smilbanden enbart på grund av det bisarra innehållet.

Man kan dock inte annat än beundra Till för att han kommer undan med en sådan gubbsjuk ”humor” eller vad man ska kalla det. Men jag antar att det har med hans stenhårda yttre att göra. Man är beordrad att flina åt texterna om man inte vill att författaren själv sätter dit smilet med sina bara dasslock till händer. Tills röst låter lika mullrande och bra på engelska som på tyska trots att man nu förstår hela innebörden av texterna.

Låtmaterialet är överlag mycket starkt med fantastiska melodier och allt är perfekt producerat i Peters studio The Abyss. Det som ger ett extra djup till det distade oljudet är de två balladerna ”Home Sweet home” och avslutande ”That’s My Heart” där den sistnämnda nog är det bästa spåret på hela albumet. Den påminner om den vackra ”Ohne Dich” med en pianobaserad melodi där Tills mörka stämma visar prov på hans poetiska förmågor.

Trots ett tveksamt textmässigt innehåll som möjligtvis kan användas som slagträ i debatten om den manliga dominansen och eventuella sexismen inom Metal så är ”Skills in Pills” ett mycket bra album, men främst om man är ett fan av Pain snarare än av Rammstein.

 

8/10 STRÅLANDE!

TracklistLindemann

01. Skills In Pills (04:13)
02. Ladyboy (03:20)
03. Fat (04:12)
04. Fish On (04:12)
05. Children Of The Sun (03:40)
06. Home Sweet Home (03:45)
07. Cowboy (03:11)
08. Golden Shower (04:25)
09. Yukon (04:44)
10. Praise Abort (04:44)
*11. That’s My Heart (04:35)

 

 

(English version below)

Obscure and well produced of the dream duo

Till Lindemann is the characteristic vocalist of Rammstein and has provoked and chocked the musical community with his grim appearance, twisted live show acting and bombastic german lyrics since the debut in 1995. Peter Tägtgren is the vocalist, multi-instrumentalist and producer of the Death Metal group Hypocrisy and the Industrial Metal soloact Pain. On ”Skills in Pills” they join forces and deliver a stunningly well produced album with a provoking content.

In general one could say that Lindemann is a mix of the music from Pain and the lyrics and bizarre appearance from Rammstein, with all the levers tweaked up to 11. Those who believe that Lindemann is a more electronic version of Rammstein is mistaken. This is Peters characteristic dance friendly and uptempo metal with distorted guitars in full. Lindemann is more aggressive and faster than Rammstein but not as slow grinding and heavy as the German Industrial act. The melodic elements are accompanied by strings, chants, organ and piano just as in Pain.

The lyrics are offensive with an almost sexist content. The topics are among other a fetisch for fat people in ”Fat”, the self explanatory ”Golden Shower” and the advocation of abortion in ”Praise Abort”. I have a hard time to decide if i find the lyrics repulsive or if I actually can treat them as bizarelly humorous and just smile.

You have to admire Till for his ability to invoke his humour into these topics, if one should see it as humorous at all. But I guess he pulls it off because of his harsh appearance. If you don’t smile the author himself will put the smile on your face with his bare hands, so you better watch it! Tills voice is just as dark and growling in English as in German, the difference being that you now actually understand the lyrics.

The tracks are produced in Peters The Abyss studio and are overall really good with fantastic melodies. The two ballads ”Home Sweet home” and the finishing ”That’s My Heart” give an extra depth to the distorted sound of the other tracks. The last track is probably the best on the album and reminds of the beautiful ”Ohne Dich” with its piano based melody where Tills dark vocals show his excellence in poetry.

Despite some uncertainty of the lyrical content that probably can be used in the debate of the male dominance and the possible sexism of the Metal genre ”Skills in Pills” is a very good album, although it is more appealing to the fans of Pain than of Rammstein.

Susanne Sundfør – “Ten Love Songs”

Tags: , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, LP, Box, Digital
Releasedatum: 15 februari 2015
Skivbolag: Warner Music Norway
Genre: Electropop, synthpop, pop
Bandmedlemmar: Susanne Sundfør
Land: Norge
Recensent: Alexander Johansson

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmwimpSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudYoutubekollapslogga

(English version below)

Tio älskvärda niopoängare

Den tidiga våren är grå och kall men jag är redan kär. Senvinterns musa och upphovet till min vårkärlek är begåvade Susanne Sundfør. Hon debuterade som 19-åring hemma i Norge som singer/songwriter och har en diger meritlista. Hon spelade förband åt A-ha på deras avskedsturné 2010, gjorde singeln “Running to the Sea”, en cover på Depeche Modes “Ice Machine” med Röyksopp 2013 och hon har gjort musik med M83, Timbuktu och Kleerup m fl.

På fulländade femte albumet “Ten Love Songs” har hon tagit ett tydligt elektroniskt steg in i synthens värld och det har, givetvis, gjort henne mycket gott. Samtidigt verkar Sundfør nästan ha gett sig den på att utmana framgångsrika unga nordiska artister i deras specielssubgenrer av pop med sin enastående musikalitet. Första singeln från albumet “Fade Away” är t ex bättre än samtliga låtar mina Svedmyra-grannar i First Aid Kit fick ur sig på “Stay Gold” i fjol, hon får t o m till ett tidigt Erasure-osande litet synthpopmedley i en annars countryanstruken sång där stämmorna ligger systrarna Söderberg-elegant. På “Silencer” tar hon upp kampen med Laleh och hennes “Snö” med fager skönsång och trolsk harpa. Mest hitpotential har “Kamikaze”, årets hittills bästa låt. Den börjar skört och stilla men kommer fint igång och accelererar till upptempo med en enastående refräng med Depechekvaliteter. Det skulle bli en världshit om Sundfør varit Robyn. (Sundfør får be de gemensamma vännerna i Röyksopp om en dansmix.) På “Memorial” kombinerar hon pop med Debussy och Offenbach på ett harmoniskt och otvunget sätt, långt elegantare och mer framgångsrikt än vad Björk någonsin lyckats med. På andra singeln “Delirious” matchar hon Tove Lo. Återigen med eleganta stråkar och harmonier som visar en god förtrogenhet med klassisk musik. Det låter som några av Austras bästa låtar, ett annat band med kvinnlig sångare med klassisk skolning. “Slowly” är den finaste kärleksballaden sen Hurts fick ur sig “Somebody to Die for” och den smeker hippocampus med ligga-sked-fantasier inför ett långt avsked. “Trust Me” har en del Lykke Li-allvarligt över sig. Avslutande “Insects” är en hård synthhistoria med tunga beats som bevisar synthens och kärlekens samhörighet.

Tyvärr blev det snabbt slutsålt på Kägelbanan i Stockholm när Sundfør spelade 20 mars så jag kom inte in. Jag får fortsätta vara kär på avstånd.

Bästa låtarna: “Kamikaze”, “Slowly” och “Memorial”

9/10 MÄSTERVERK!

Tracklist

Susanne_Sundfør

01. Darlings (02:39)
02. Accelerate (05:26)
03. Fade Away (03:18)
04. Silencer (03:28)
05. Kamikaze (05:12)
06. Memorial (10:06)
07. Delirious (04:56)
08. Slowly (04:27)
09. Trust Me (04:02)
10. Insects (03:05)

 

(English version below)

Ten loveable ninepointers

The early spring in Sweden is grey and grim but I’m in love. My muse for the late winter has been talented Norwegian Susanne Sundfør. Sundfør debuted as a singer-songwriter when she was 19 year old. She played on A-ha’s farawell tour 2010, made the single “Running to the Sea” and a cover of Depeche Mode’s “Ice Machine” with Röyksopp in 2013. She has also played with Kleerup and M83.

The fifth album from Susanne Sundfør is called “Ten Love Songs”. She has made an electroturn into the beautiful world of synth music and it has, of course, improved her already astonishing musicality. I believe she want to send a statement to fellow Scandinavian female artist in the way she challenge some of them in their best subgenres of pop. The first singel “Fade Away” beats all the songs from First Aid Kit’s “Stay Gold” from 2014. “Fade Away” is countrypop with stunning vocals but Sundfør even manage to add some synthpop in a short piece of music that is very much Erasure from their early 80’ties and it works tremendously. With “Silencer” she addresses Swedish singer-songwriter Laleh and her esoteric symphony “Snö” (Snow) from 2008 with harp and delicate Enya-song. The best song is “Kamikaze”, it starts slow but accelerates to uptempo pop with a Depeche Mode-strong chorus. This can be a world hit. It would be if it was Robyn on the label and hopefully their mutual friends in Röyksopp will provide Sundfør with a dance-remix. On “Memorial” she combines pop music with classic music by Debussy and Offenbach freely and elegant, much better than Björk ever has. On the second single “Delirious” Sundfør challenges Swedish Tove Lo with modern radio music. Once again with beautiful strings and harmonies that proves her knowledge of classical music. “Delirious” could be a hit from Austra’s album “Feel it Break”, another band with classical music skills. “Slowly” is the best ballad since Hurt’s “Somebody to Die for” and perhaps one of the twenty best love ballads ever made. This is a love song for a spooning session before a long departure. “Trust Me” has some of the aggressiveness you can find in Swedish artist Lykke Li. The final “Insects” is hard synth pop with a great beat that proves that love and synth music belongs to each other.

Unfortunately, Susanne Sundfør’s Stockholm event sold out. I have to keep loving her on distance.

Best songs: “Kamikaze”, “Slowly” and “Memorial”