Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Volle Kraft Voraus!"

Liverapport: Bodyfest 2019, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


10-års jubilerande Bodyfest slog på stort och presenterade Front 242 och Die Krupps tillsammans med den inhemska kvartetten Nattskiftet, ELM, Severe Illusion och Presto Fervant på ett sedan länge utsålt Nalen i Stockholm lördagen den 5 oktober.

Jens Atterstrand (text, fotogallerier) och Jannice Faringer (artikelfoto) var på plats och levererar nu rapporten från kvällen.

 

Sveriges enda familjeträff med EBM-fokus var om möjligt än mer välbesökt än tidigare när Bodyfest slog upp portarna till den tionde upplagan i ordningen. Festivalens positiva trend nådde sin kulmen lagom till dess jubileum och arrangemanget av festivalen fortsätter att imponera stort. Både när det gäller planering och presentation, men även när kommer till dess slutliga inramning och framförande.’

Att varje år kunna boka in ännu en möjlighet till att få kliva in i den svartklädda folkmassan fylld av bekanta ansikten från både nu och då samt när och fjärran är något som gör att lyckoruset snabbt infinner sig. Kombinera detta sedan med musiken man älskar, lever och brinner för och det gör att helhetsupplevelsen förblir svårslagen. Detta trots en, för året ovanligt dålig, kvinnlig representation bland artisterna och den till synes ständigt åldrande publiken och det bestående problemet med föryngringen i musikscenen.

Eldsjälarna som sliter med det stora arbetet med festivalen förtjänar ännu en gång en stor eloge för sitt slit med att leverera Bodyfest och 10-års jubileumet hade en väldigt trivsam inramning.

Nattskiftet

Göteborgsakten fick anta den stora utmaningen att inleda kvällen och även om jag ärligt bör erkänna att jag inte alltid har varit överförtjust i deras arbetarromantiska med-glimten-i-ögat-body så noterar jag att varje gång jag får chansen att se dem live ändå slutar med att jag rycks med i deras väldigt karismatiska och medryckande framförande.

Nattskiftet har som liveakt utvecklats mycket sedan starten och med deras starka utstrålning och spelglädje lyckades de även den här gången med att både förmedla stor glädje och frambringa allsång inför ett, trots den tidiga starttiden, sedvanligt stort publikhav framför den lilla scenen.

Severe Illusion

Severe Illusion är en av våra mest rutinerade och beresta inhemska akter och är ett band som jag anser har givits alldeles på tok för lite utrymme på hemmaplan sista tiden. Att ännu en gång få avnjuta dem på en lite större scen var en av mina personliga höjdpunkter för året.

Fredrik Djurfeldts utrycksfulla sångstil går hand i hand med känslorna som förmedlas i bandets karga, hårdslående och dissonanta musik, där de snygga mattorna av iskalla synthar och effekter bildar den perfekta kulissen till deras ofta ångestfyllda och ljuvligt nattsvarta låtteman.

 

Severe Illusion är ett rutinerat liveband och även om det alltid finns småsaker att utveckla så träffade deras framförande som förväntat verkligen mitt i prick.

ELM

Exil-stockholmaren Peter Elm, som sedan en tid tillbaka är bosatt i Belgien, bjöd på sedan på sin tempostarkt dansanta och kompakta body inför ett fullpackat publikhav som i sin helhet inte ens rymdes i den mindre lokalen, utan som delvis tvingades ut hela vägen i korridoren. Många har väntat länge på att få chansen att se ELM, projektet som den forne Restricted Area-medlemmen introducerade redan 2016, live på hemmaplan och trots att Peter framförde sin musik relativt stillastående på den lilla scenen, endast ackompenjerad av en statisk backdrop, så imponeras jag stort av hans förmåga att hålla intresset uppe hos de allra flesta i det täta publikhavet. För publikens skull så borde han kanske ha spelat på den stora scenen men med facit i hand så passar hans musik allra bäst i närkontakt med publiken från en mindre scen.

ELM bjöd på flera smakprov från nya albumet som även smygsläpptes lite på förhand i samband med festivalen. ELMs spelning gav mersmak och jag ser med förväntan fram emot hur musiken och hans liveframföranden kan tänkas utvecklas framöver.

Die Krupps

De tyska giganterna med Jürgen Engler i spetsen bjöd sedan på kvällens absolut största överraskning. Förhandsinformationen hade förvisso redan bekräftat att Die Krupps skulle framföra ett renodlat elektroniskt och gitarrfritt set. Men när det strax innan det var dags för bandet att inta scenen började viskas om att bandet skulle komma att framföra albumklassiker Volle Kraft Vorous i sin helhet följt av några väl utvalda bonusnummer så steg förväntningarna ordentligt. I alla fall när man snabbt kollade läget med de allra största Die Krupps-fantasterna i publiken.

Personligen har jag alltid uppskattat bandets musik både när den är iklädd den avskalade elektroniska EBM-kostymen och den gitarrtyngda industrimetall-diton. Men samtidigt som att det var en känslosamt nostalgisk och något surrealistisk upplevelse att se Die Krupps i den här ursprungliga formen, där gitarristen Marcel Zürcher hade förpassats till ett minimalistiskt trumsetet på ena sidan av scenen, så måste jag motvilligt erkänna att jag redan några låtar in i konserten saknade lite av den intensitet och energi som bandet förmedlar i sin andra tappning. Smaken är väl som baken och trots detta är jag ändå överlycklig av att ha fått uppleva detta, dessutom i ett såpass snyggt framförande. Att 2019 få se ett flera decennier gammalt band förmedla så mycket glädje och energi när de framför sin musik live är ju något fantastiskt i sig.

Front 242

Efter att under 2000-talet ha gjort diverse inte helt lyckade halvförvirrade utflykter och ha experimenterat en hel del ljudmässigt med sin rika låtskatt så har de belgiska pionjärerna, som enligt de allra flesta kanske är de allra mest betydelsefulla och största upphovsmännen till hela musikgenren, verkligen återvänt med besked under senare år. Den saken förblir lika glasklar efter att ha fått äran att ännu en gång fått avnjuta deras allra mest kända tidlösa hits men även ett unikt, smakfullt och spännande urval av de lite mer udda spåren som de sällan framför live.

Front 242 som fenomen börjar närma sig Kraftwerk när de, trots att bandmedlemmarna passerat pensionsåldern för flera år sedan, med full entusiasm fortfarande förmedlar känslan av att de fortfarande har nyfikenheten och viljan att vilja förädla, vidareutveckla och återvinna bandets tidlösa låtskatt.

Trots att jag nu har sett dem live ett stort antal gånger i olika tidsepoker sedan tidigt nittiotal, så är det omöjligt att inte imponeras stort av deras starka uttryckssätt, energi och publikkontakt. Inget som helst undantag gällde den här gången när de rutinerat och blixtsnabbt lyckas bilda en fascinerande helhet tillsammans med sin publik inför en hit-kalvalkad som inleddes med “First in/First Out” och “Take One” för att sedvanligt bjuda på klassiker som “Funkhadaft”, “Quite Unusual” och “Body to Body” för att sedan avslutas med ett extranummer med “Modern Angel” och “Welcome to Paradise”.

Front 242 levererade en genomgående träffsäker, snygg, välljudande och stark konsert fullt i klass med deras bästa framträdanden under senare år.

Presto Fervant

Container 90-bekantingen och Radio Virus-bekantingen Ronny Larsson plockade upp sitt gamla band Presto Fervant och bjöd in till det avslutande partajet invid den lilla scenen. Ackompanjerad av för tillfället digitaliserade gamla VHS-backdrops som bandet använde på tiden när det begav sig, levererade de sin småstökiga oldschool-EBM inför ett, på sina håll väl förfriskade men väldigt lyckliga, kvarvarande festprissar. Charmiga och tokroliga anekdoter och bakgrundshistorier kring de gamla låtarna fick sällskap av (bland annat) lagom mjuk-porriga videoklipp från 80-talet. Allt detta skall givetvis sättas i sitt perspektiv, men den här typen av livespelningar blir tyvärr väldigt “gubbiga” och även om ingen skugga bör falla över deras musik, där flera av deras låtar står sig bra även med dagens mått mätt.

Epilog

Av allt att döma så blir det här den sista ordinarie liverapporten här på Elektroskull och även om den här nästan tio år långa resan nu lider mot sitt slut, så vill jag både passa på att välkomna er med på den nya som komma skall – med den fysiska tidningen SVARTPUNKT som jag kommer vara delaktig i (första numret kommer i januari 2020).

Vi vill även passa på att framföra ett stort tack till Bodyfest för de här tio åren. Tack för att ni alltid har stöttat oss. Vi har alltid har känt oss varmt välkomna att fota och rapportera från festivalen och ser redan nu med spänning fram vad som komma skall nästa år.

Glädjemaskinisterna i Die Krupps återvänder

Tags: , , , , , , , , , , ,


Efter nästan tretton års tystnad så återvände Die Krupps med EP:n “Als Wären Wir Für Immer” under 2010 och året därpå kom den klassiska Nitzer Ebb-kollaborationen “Join in the Rhythm of Machines” i en nyutgåva på CD.

Förra året bjöd sedan på singelsläppen “Industrie-Mädchen” och “Risikofaktor” som båda finns inkluderade på det kommande albumet “Machinists of Joy”.

(Se videon till “Riskofaktor” nedan)

Den nya fullängdaren, som blir bandets sjunde sedan debuten med “Volle Kraft Voraus!” (1981), innehåller elva nya spår (tolv på den amerikanska utgåvan från Metropolis Records) och följer upp det senaste studioalbumet “Paradise Now” som släpptes 1997.

Utöver den ordinarie utgåvan så levereras albumet även i en begränsad boxutgåva som inkluderar bonus-CD ** samt diverse badgar och magneter m.m.

“Machinists of Joy” släpps den 25 oktober via SPV/Synthetic Symphony.

Tracklist CD1

die_krupps_machinists_of_joy

  1. Ein Blick zurück im Zorn
  2. Schmutzfabrik
  3. Risikofaktor
  4. Robo Sapien
  5. The Machinist of Joy
  6. Essenbeck
  7. Im falschen Land
  8. Part of the Machine
  9. Eiskalter Engel
  10. Nocebo
  11. Im Schatten der Ringe

Tracklist CD2 **

  1. Nazis auf Speed
  2. Industrie-Mädchen
  3. Panik