Irländska VNV Nation presenterar videon till “When is the Future?” som är den första singeln från det kommande albumet Noire som släpps den 12 oktober via Anachron Sounds/Metropolis Records.

Depeche Mode Party GBG bjöd in till Partille Arena för en konsert med VNV Nation i samband med bandets 20-års jubileum – “Compendium – 1995-2015 – 20 years of Work”.

Jens Atterstrand (foto) var på plats och bjuder här på ett fotogalleri från den tre timmar långa konserten.

Vår fotograf och skribent Patrik Lark i sällskap med Alexander Johanson och Thomas Hulteberg levererar en liverapport från Amphi Festival som i år arrangerades på Lanxess Arena utanför tyska Köln den 25-26 juli

Foto: Patrik Lark (OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten med resterande bilder!)

Huvudrapport: Thomas Hulteberg

Konsertrapporter: Patrik Lark, Thomas Hulteberg och Alexander Johansson

Blåst på konfekten

Den första Amphi festivalen gick av stapeln 2005 i Gelsenkirchens amfiteater och fick sitt namn efter platsen, redan året efter flyttades festivalen till Tanzbrunnen i Köln och huserade där mellan 2006 och 2014. Tyvärr behövde Tanzbrunnen renoveras i år och därför var festivalen flyttad till Lanxess Arena och det rådde ingen tvekan om att besökarna var besvikna. Jag hörde mig för bland besökarna som varit på festivalen tidigare och de flesta var mycket besvikna på Lanxess Arena, en besökare hävde arg ur sig att det inte gick att få någon stämning i en så opersonlig betongkoloss. Tyvärr var det inte bara den nya arenan som arbetade emot festivalen utan även en veckolång stormvarning som utfärdats av lokala myndigheter och det blåste stundtals rejäla vinda. Detta ledde till att två scener, alla matställen, merchandise och ölserveringar som låg utomhus hölls stängt under festivalens första dag, arrangörerna försökte desperat boka om banden till inomhusscenen men bland annat Neuroticfish uteblev helt och X-RX spelade ett förkortat set dagen efter. Andra dagen gav myndigheterna grönt ljus till utomhusaktiviteter och det lyfte stämningen avsevärt.

Rabia Sorda

En av festivalens absoluta höjdpunkter för mig personligen. Som långvarigt fan av Hocico så har jag stundtals haft svårt för medlemmarnas solo utflykter, men efter senaste albumet “Hotel Suicide” har jag blivit övertygad om Rabia Sordas storhet. Setlisten saknade tyvärr både atmosfäriska “Misery” och det senaste videospåret “Heart Eating Crows” när bandet hade valt att fokusera mer på kraft än stämning. Tyvärr drabbades spelningen också av diverse tekniska problem; Erks mikrofon slutade helt plötsligt att fungera och keyboardisten Fabians stativ lade av att fungera vilket i sin tur resulterade i ett sönderslaget keyboard. Rabia Sorda är ett fantastisk liveband och bevisar det när man levererar låtar som “I’m Tragedy”, “Die in Berlin” och “Indestructible”.

Thomas Hulteberg

DAF

Oldschool-EBM gör sig väldigt illa på stora scener. Närheten till publiken och känslan av samhörighet försvinner fullständigt när det är mer än tre meter mellan bandet och publiken. DAF’s monotona och stundtals minimala EBM drunknar bort i arenans tomhet. Bandet är taggat och spelar sig igenom 19 låtar från hela karriären, tydligen är detta deras avskedsturné vi får väl se hur det blir med den saken, de flesta band har svårt att hålla sig borta från rampljuset någon längre tid. Hade DAF spelat på en av de mindre scenerna hade jag säkert njutit mer av den fantastiska setlisten som innehöll bland annat “Der Mussolini”, “Ich Will”, “Muskeln”, “Alle Gegen Alle” och “Der Räuber und der prinze” som extranummer. Publiken är stor och visar bandet oändlig uppskattning.

Thomas Hulteberg

Combichrist

Jag förstår att många oldschool-fans blev besvikna på Combichrists spelning. Bara en av de tolv låtarna, “Blut Royale”, var hämtad från genombrottsalbumet “Everybody Hates You”. Fokus på det nyare och gitarrbaserade materialet har blivit normen för Combichrist både på förra årets We Love You-turnè och på årets festivalspelningar. Med en full sättning bestående av; bas, gitarr, trummor, keyboard och sång som genomfört ett hundratal spelningar tillsammans är Combichrist det bästa livebandet att se just nu. Andy LaPlegua har publiken i sin hand och dompterar oss som han vill och manar till allsång och röj. Om jag fick ändra en enda sak hade det varit att skippa låtarna från albumet “No Redemption” och slänga in en äldre låt istället. De starkaste låtarna den här kvällen var “Maggots at the Party”, “Never Surrender” och “Get Your Body Beat”.

Thomas Hulteberg

Agonoize

Det här var utan tvekan den bästa Agonoize-spelningen jag hittills sett. Trots lite strul med mikrofoner levererade bandet ett väldigt tight set i princip utan mellansnack och blodsorgier. Tidigare tillfällen när jag sett bandet har väldigt mycket energi och fokus placerats på ritualer och låtsasblod vilket verkligen inte tilltalar mig, det är nästan förolämpande att ett band med så många starka låtar som Agonoize skulle behöva sänka sig till “gwar”-nivåer för att chockera. Setlisten är en blandning av gammalt och nytt och levereras med pondus och inlevelse. “Staatsfeind”, “Nekropolis” och “Korprolalie” är fantastiska låtar som får hela publiken i Lanxess Arena att gunga, dansa och svettas. Hade Agonoize spelat den senaste singeln “Ich Spreche Deutsch” hade det här varit helt perfekt!

Thomas Hulteberg

S.P.O.C.K.

Tre herrar klädda i stilrena vita uniformer gör entré på stora scenen strax efter lunch och möts av ett hav av människor. Redan under första låten “Borg (Resistance is Futile)” står det klart att den enorma publiken inte har gått fel eller är där för att det saknas annat att göra; de är här för att njuta av dansant synthpop med Star Trek-tema. Känslan av att de flesta svenskar på festivalen tagit sig dit för att stötta “hemmalaget” är ganska påtaglig och det vajar ett antal skånska flaggor i publiken, men vad gör det när S.P.O.C.K. är bättre än någonsin, mer än 25 år in i karriären. Mr Android (Alexander Hofman) dansar, spexar, flörtar med publiken och bjuder in oss alla till S.P.O.C.K.n’ Roll familjen och när den sista tonen av “Never Trust A Klingon” tystnar har den antagligen största publiken i bandets historia fått uppleva en makalöst bra konsert.

Thomas Hulteberg

VNV Nation

Jag tror jag sett VNV Nation tio gånger vid det här laget och jag tycker alltid att de levererar. Det gjorde de även i Globenstort format. Det känns som om Ronan Harris arbetat mer med sin röst i samband med “Resonance” med Babelsbergs Symfoniorkester, ett klassiskt projekt han länge velat genomföra, och att detta arbete också stärkt hans röst som aldrig lät brölig på årets Amphi. VNV Nation var tillsammans med Front 242 ensamma om att ha videokonst och ljusshow för en så stor arena som Lanxess Arena stage. Det var snyggt, mäktigt och professionellt, men samtidigt en bit från den utlevelse jag erfarit på t ex Rotundan när de spelat vid Stockholms universitet, på Kolingsborg, DAS BOOT eller i Arvika. Hursomhelst, väl godkänt. Topparna var slutnumret “Nova (Shine a Light On Me”), med fint samspel från publiken, och “Standing”.

Alexander Johansson

Front 242

Front 242 spelade högst och fetast och hade den i särklass häftigaste videoshowen på hela Amphi. De var tillsammans med VNV Nation ensamma om att ha material och show att fylla ut hela Arena stage inuti Lanxess Arena och det var en upplevelse att äntligen få se dem på en riktigt stor scen med utmärkt ljud (som vi som satt högt på läktaren hade – nere på golvet var ljudet av mer av Friendskvalitet har jag förstått). Front 242 inledde med en blytung “Commando Mix” med helikopterstridsscener värdiga Apocalypse Now. Bakgrundsvideon till “U-Men” med brandgula japanska Akira Kurusawa-stridsscener var enormt imponerande. Två absoluta konstverk i egen rätt. “Take One” var den enda hitten de framförde och med den var spontandansen på läktaren ett faktum. Det var också helt rätt, modigt och konstnärligt förtjänstfullt att utelämna “Headhunter”, “No Shuffle”, “Quite Unusual” etc. På Amphi ställde sig de halvlåtsasengelskmuttrande belgiska farbröderna bredvid de tio år äldre gentlemännen i Kraftwerk och visade att de har mycket lite med pop att göra – Front 242 gör konst. Det förstod jag först på Amphi den 25:e juli 2015.

Alexander Johansson

X-RX

X-RX bjöd på Amphis bästa adrenalinkick helt i klass med vinhörnans plastglas med sekt. En injektion av hård och dark trance rätt in i halsvenen. Amphi brottas med hela synthscenens nostalgiproblem så det är ju alltid ljuv musik med hårt rockande band som försöker modernisera och förnya scenen (även om vi i o f s har hört åtskilligt i denna genre i ungefär ett decennium vid det här laget). Pascal “Cyrex” Beniesch och Jan “Sine-x” Teutloff gjorde sitt bästa för att growla och vara hårda och lyckades med den äran, trots att deras material inte är bättre än vad det är, de visade t o m upp en del charm, jag menar: “One, two, three, feel the beat. One, two, three, fuck me!” Det är sånt man får ur sig stridsropet Arvika till vid mer än ett tillfälle när man byter svett med andra sköna svartalfer från resten av världen på parketten.

Alexander Johansson

Henric de la Cour

Henric de la Cour såg inte lika nervös ut som när jag såg honom senast på Uppsala Konsert och Kongress då han var förband till Kite. Precis som då körde han en del playback men han gör det ytterst snyggt. Gitarristen Camilla Karlsson sjöng “Shark” starkare och bättre än någonsin. Inramningen på Amphis minsta scen, “Orbit stage”, med ett milt strilande regn och tåg och pendeltåg som for fram bakom Henric med band fungerade helt perfekt – smart, melodiös depprock har aldrig varit vackrare. Vi svenskar på plats känner ju till Henrics världsklass men stora delar av (den sannolikt mest tyska) omgivningen stod hänförda inför det blodiga hjärta (och anlete) Henric visade upp. Sound the alarm, mütterfickers! Nu vet ni.

Alexander Johansson

Patenbrigade: Wolff

Patenbrigade: Wolff gjorde om stora scenen till en gul- och orangesprakande byggarbetsplats – en nördarnas lekstuga där allt kunde hända och hände. Till låten “Der Brigadier trinkt Bier!” serverade man publiken öl genom att hälla den genom ett långt VVS-rör som sträckte sig över fotodiket och kravallstaketet. Man kan tycka att Patenbrigade: Wolff är tramsiga i sina bygghjälmar och fluoriserande västar, men lika gärna underhållande. Oavsett vilket så lät de bra. Det bjöd på snygga låtproduktioner även om inget var live. Besviken konstaterade jag dock att de varken spelade “Stalinallee” eller “Maurerradio”. Kanske var det det kortade programmet (pga föregående dags storm och inställda spelningar) som tvingade dem att stryka extranumren?

Patrik Lark

The Mission

The Missions spelning blev inte riktigt som det var tänkt. Wayne Hussey hade tappat mycket av sin röst i en förkylning och tvingades att kasta in några extra sångare som förstärkning. Dessa två såg mer än lovligt bortkomna ut på scenen. Dessvärre var också ljudet under all kritik, vilket får tillägnas ansvarig ljudtekniker då ljudet i Lanxess Arena i övrigt var mycket bra. Tråkigt, när ett av de mest legendariska gothic rock-banden står inför en verklig storpublik. Wayne Hussey var heller ingen furie på scenen, men spelning bar sig på det rika låtmaterial som han skrivit ihop under åren.

Patrik Lark

Das Ich

Das Ich står för en mäktig musik som är teatralisk, satanisk och består till lika delar av industri, goth och svart kabaré. Senast jag såg dem var på Bodyfest 2013 och då var sångaren Stefan Ackermann inte i något vidare skick efter sin hjärnblödning. Nu var det roligare att se honom då han fått tillbaka en hel del av sin agressivitet och intensitet på scenen. Till den här spelningen hade de stärkt upp med en extra keybordspelare som kändes mal placé i sin hårdrocksutstyrsel, komplett med Motörhead-väst. Roligare var det att Marianne Iser from Schneewittchen kom in som gästartist och sjung duett med Stefan Ackermann på några låtar. Hennes opera-inspirerade röst passade förvånansvärt väl in i Das Ichs dramatiska musik. Under starka låtar som “Gottes Tod” och “Destillat” blev det bra tryck i den stora Lanxess Arena.

Patrik Lark

Artister: Legend, VNV Nation, Patenbrigade: Wolff
Scener: Babel/Deep, Malmö
Arrangör: Neostalgia
Foto & Rapport: Anders Nord

Anders Nord knöt kängorna och begav sig till Malmö för att beskåda Electric Lucia, minifestivalen som blev ersättaren till årets inställda Electrixmas..

En dryg månad innan Electrixmas 2013 skulle gå av stapeln drabbades festivalen av ett stort bakslag: Inkonst blev av med sin krögare vilket innebar en festival utan alkoholrättigheter! Detta gjorde i sin tur att ledningen tvingades att ställa in festivalen. Under drygt en och en halv vecka gick en del av synthsverige i depressionstankar..

Som tur var så fick Neostalgia i Skåne tag i en lokal, eller snarare två lokaler, och delar av festivaluppställningen anslöt till den nya festivalen Electric Lucia. Tyvärr försvann Suicide Commando ur lineupen som istället fick tillskott av den danska EBM-pionjären Leaether Strip med Claus Larsen i spetsen.

Under den relativt korta tiden mellan festivaldöd och festivalfödsel hann jag lova bort mig på fredagen vilket gjorde att jag missade Leaether Strip som enligt hörsägen gjorde en ruggigt bra spelning.

Första anhalten var Babel där kvällens två första band skulle spela – Legend och VNV Nation. Först ut var Legend, en Isländsk nykomling som jag bara hört en låt av innan kvällens spelning. Jag blev glatt överraskad över energin i bandet: Karismatisk och teatralisk sångare som huserade säkert på scen i kvällens bästa ljus! Spelningen varade knappt 40 minuter men det kändes aldrig tråkigt eller stelt. Jag tror och hoppas att detta är ett band vi kommer få se mer av, utöver Sverigespelningarna den 7 respektive 8 februari då man agerar support till VNV Nation.

Sen var det dags för kvällens stora dragplåster. Bandet förmodligen ingen missat och de flesta har en åsikt om: VNV Nation. Duon kommer med ett nytt album i bagaget, är huvudnumret på stora Tyska festivaler år efter år och har en extremt hängiven fanskara . Sångaren Ronan Harris levererar hitlåt efter hitlåt, oftast med balanserat mellansnack mellan låtarna. Den evigt trumslagande kumpanen Mark Jackson hade också dagen till ära fått sällskap av en ny livekeyboardist på sin vänsterflank.

Med en repertoar som innehåller “Beloved”, “Nova (Shine a Light on Me)”, “Illusion” samt det nya alstren “Retaliate”, “Everything” och “Primary” så kan väl inget gå fel? På det stora hela nej men Ronan hade inte vaknat på rätt sida enligt många av de som stod längst fram och var kanske lite väl otrevlig mot fansen i vissa ögonblick vilket jag tyckte var synd. Det var detta som det pratades om efter spelningen, inte hur fantastiskt det faktisk lät. Jag är övertygad om att vi kommer få se en glad och energisprudlande Ronan på scen i februari.

Efter att spelningen avslutats med “Perpetual” (i vanlig ordning) iförda tomteluvor var det dags att bege sig till Deep för att avnjuta bandet som stod för en av 2012 års bästa spelningar: Patenbrigade: Wolff.  Bandet som har en stor inspirationskälla i det forna Östtyskland. Gamla propagandaaffischer, byggkranar som bygger Berlinmuren och barn ifrån Freie Deutsche Jugend (Östtysklands scouter) visas upp på en duk via en projektor. Trots att scenen är väldigt liten så lyckas de fem bandmedlemmarna hitta sin plats, även om det innebar att sitta mitt på scenen med en öl när vederbörande för tillfället inte ingick i showen.

Vid ett tillfälle åkte det ut ett avloppsrör från scenen ut i publiken som det sedan hälldes öl i till en lycklig besökare. Dock hamnade merparten inte i munnen utan på kläderna. Den väldigt lekfulla och fantastiska spelningen bjöd på pärlor som “Stalinallee”, “Ostberliner bauarbeiter”, “Mauer radio”, “Saufen ist gesund” och “Brigadier trinkt bier”. När publiken börjat nynna på FDJ-sången ”Ich ladde die kanonen” kommer bandet in och bränner av “Volksarmee” och allsången får håret i nacken att resa sig! Återigen tränger sig Patenbrigade: Wolff in på topplistan av de bästa spelningarna för året i sista stund!

Då resan startat tidigt och kvällen var sen var det dags att bege sig hemåt. Detta gjorde att jag tyvärr missade Trakktor. Stort tack till arrangörer, band och goda vänner. Vi ses nästa år, får bara se om det blir Electric Lucia eller Electrixmas. Oavsett vilket det blir så kommer i alla fall jag tillbaks till Malmö!

[zooeffect AQNAJarayY4G]

På grund av en konflikt kring alkoholserveringen mellan Inkonst och restaurang Plockepinn i Malmö så meddelar nu ElectriXmas att man tvingas ställa in årets upplaga.

Årets festival skulle ha gästats av bland andra VNV Nation, Legnd, Suicide Commando, Kant Kino och Patenbrigade: Wolff.

Arrangörerna berättar mer

“Vi är oerhört ledsna över att vi tvingas ta det här beslutet och vi vill ge en ursäkt till alla våra gäster och banden men de rådande omständigheterna ger oss tyvärr inget val. Men vi kommer tillbaka nästa år!”

Electrixmas är för många årets absoluta höjdpunkt i synthkalendern och har under ett antal år gästats av långväga besökare både från Sverige och resten av Europa.

Format: (Album) CD, Digital, 2xLP
Skivbolag: Anachron Sounds
Releasedatum: 11 oktober 2013
Genre: Futurepop
Bandmedlemmar: Ronan Harris, Mark Jackson
Land: Irland, England
Recensent: Jens Atterstrand

Med melodier, känslor och harmonier i fokus

VNV Nation, med Mark Jackson och den (numera Hamburgbaserade) karismatiske låtskrivaren och sångaren Ronan Harris, följer här upp det senaste albumet “Automatic” (2011) med den tio spår långa “Transnational”.

Albumet avhandlar fem upptempospår, tre instrumentalspår och en tvådelad ballad (som i sin tur binds samman med ett fjärde instrumentalspår) på drygt femtio minuter.

“Primary”, den råa och riviga “Retaliate”, som även var aptitretaren som bjöds inför albumsläppet, samt det näst sista spåret “Off Screen” representerar mycket av det klassiska VNV Nation som vi är vana vid och här visar man tydligt att man fortfarande är duktiga på att skapa snygga melodislingor och greppvänliga bryggor och refränger.

Just när det kommer till “Retaliate” så påminner den egentligen inte alls om “Control” från det förra albumet, men jag kan inte låta bli att ana en tydlig röd tråd här. Den lugna och sorgliga, men samtidigt hoppfulla “If I Was”, vars grund vilar stadigt på ett vackert akustiskt pianoarrangemang, är i sin tur det spår som bäst visar hur VNV Nation, trots sitt väldigt identifikativa sound faktiskt har vidareutvecklats i en enligt mitt tycke positiv riktning under de senare åren.

Melodier, starka känslor och harmonier har ju alltid legat i fokus när det kommer till Ronan Harris låtsnickrande både ljud och textmässigt även om det har blivit extra tydligt från “Of Faith, Power and Glory” (2009) och framåt. Flera av spåren innehåller trivsamma skiftningar i både ljudbild och tempo vilket egentligen aldrig gör det varesig långtråkigt eller förutsägbart.

Albumets enda ballad, “Teleconnect Pt. I”, vars andra del sedan avslutar albumet i ett drygt åtta minuter långt instrumentalspår, ljuder snyggt av varma och mustiga analogsynthar, men tyvärr når den inte i närheten av bandets tidigare diton, speciellt inte med den fantastiska “Nove (Shine a Light on Me)” relativt färsk i minnet från det förra albumet.

VNV Nation går inte att ta miste på, den saken är klar, och inga av deras fans kommer bli speciellt besvikna med “Transnational”. Låtmaterialet räcker dock inte hela vägen den här gången och känslan är att VNV Nation faller lite på eget grepp. Slutsatsen blir att några upprepningar och ett par experimentella instrumentalspår för mycket drar ner betyget och detta på ett i egentligen mycket välljudande och välproducerat album.

Bästa spår: “Primary”, “Retaliate”, “If I Was”

Sämsta spår: “Aeroscope”

Tracklist

01. Generator (04:24)
02. Everything (05:22)
03. Primary (04:34)
04. Retaliate (04:42)
05. Lost Horizon (05:16)
06. Teleconect Pt. I (05:57)
07. If I Was (05:26)
08. Aeroscope (04:47)
09. Off Screen (04:25)
10. Teleconnect Pt. 2 (08:12)

VNV Nation bjuder på “Retaliate” hämtad från det kommande albumet “Transnational”. Fri nedladdning!

Knappt två år efter framgångarna med “Automatic”, som släpptes hösten 2011, så är nu VNV Nation redo att presentera det kommande albumet “Transnational”.

Albumet släpps både på CD och vinyl och i samma veva ger duon sig ut på en 31 datum lång turné där man även har bokat in tre datum i Sverige.

Utöver den sedan tidigare inbokade spelningen på årets upplaga av ElectriXmas i Malmö så gör duon ytterligare ett Sverigebesök i februari då man den 7 gästar Sticky Fingers i Göteborg för att sedan den 8 ta showen vidare till Dieselverkstaden i Stockholm.

Bakom de två sistnämnda arrangemangen står Swedish Showcase/Lindh och biljetter finns redan att köpa via Tickster.

I samma veva har så har frontmannen Ronan Harris meddelat att han ännu inte givit upp hoppet om att kunna släppa delar av inspelningarna från bandets uppträdande vid förra årets Gothic Meets Klassik-festival där man framförde ett antal låtar tillsammans med en klassisk konsertuppsättning.

Bandet ansåg från första början att inspelningarna var obrukbara men Ronan Harris meddelar nu att man vill göra allt för att kunna släpps åtminstone delar av materialet. Detta tillsammans med andra helt nyinspelade spår med klassiskt arrangemang.

“Transnational” släpps den 4 oktober via Anachron Sounds.

Tracklist

1. Generator
2. Everything
3. Primary
4. Retaliate
5. Lost Horizon
6. Teleconnect Pt 1
7. If I was
8. Aeroscope
9. Off Screen
10. Teleconnect Pt 2

Synthare bland palmer och paraplydrinkar?

Det kan väl inte vara möjligt?

Eller?

När hösten trycker sig på och man är van att gå in i mörkerdvala, där de ljusaste stunderna förmodligen äger rum på någon random klubb, så händer något helt annat på andra sidan jorden:

Gothic Cruise.

En kryssning som i år gick från New York till paradisön Bermuda.

Vår egen Joakim Holfve var på plats..

Nog för att beachcluben på Amphi Festival är en smula lustig sett till en synthares typiska image. Men inget slår nog Gothic Cruise!

Med strax under 300 deltagare sätter resesällskapet verkligen sin prägel på Royal Caribbean som tar oss från New York  till Bermuda. När den typiska klientelen är glassande pensionärer är det både ett och annat ögonbryn som höjs när Gothic Cruise gör sitt intåg. Mestadels amerikaner, med ett par tyskar, någon finländare, en eller två holländare, en enstaka tjeck och ett gäng skandinavier utgjorde årets upplaga. Och med band som Icon of Coil, VNV Nation, Aesthetic Perfection och SITD på scenen, så kunde ju inte resan gå fel! När det dessutom ges ut fri bar-kort så glittrar ögonen förtjust på de flesta – kanske allra mest på oss skandinaver!

Under en veckas tid tar kryssningsfartyget oss till Bermuda och tillbaka. Tiden till havs är fyllda med konserter och aktiviteter, även om det mesta går över gränsen till plojigt.  Bortser man från de lite dumamerikanska drag som häckar över både själva kryssningen, som “Sexiest man Contest” och en del skumma poolregler samt Gothic Cruise (synthtwister) så är evemanget nära nog perfekt att dra iväg på för att förlänga sommaren lite extra!

Smakar det så kostar det dock. En vecka på kryssningen landar på runt 15.000 svenska kronor men då får man knubba i sig så mycket mat man bara orkar och dricka sig redlös dygnet runt. Och är det något amerikanerna kan så är det att få folk att känna sig välkomna. Inte ens min mamma har försökt få mig att äta så mycket och inte ens min bäste fyllepolare och försökt få mig att dricka så mycket. Personalen ombord må jobba omänskliga sju månader i sträck innan de släpps tillbaka till sina familjer, men de har ett förbannat bra humör ändå och får dig att knappt vilja gå av och utforska Bermuda när du ligger i hamn.

Rent organisationsmässigt är Gothic Cruise kanske ingen större förebild. Kryssningen känns en smula rörig men det bör också understrykas att själva rederiet hade sin del i det. Informationen är lite luddig, men när det kommer till det viktigaste: konserterna, så funkar allt smärtfritt, bortsett från det halvtaskiga ljudet som lokalen frambringar. Dock så är det rätt coolt att gå på konsert i en ishall inuti ett fartyg mitt på Atlanten!

Dekadens, fyllekäk, sol och paraplydrinkar. Där har du Gothic Cruise i ett nötskal. Känner du dig sugen är det bara att börja stoppa hundralapparna i madrassen – nästa år är det Karibienöarna och Mexiko som står på tur!

(Red.anm: Gothic Cruise har arrangerats regelbundet sedan 1989. Nästa års upplaga avgår från Orlando, Florida den 15 september och på scenen står då: Ayria, Sonik Foundry, Scandy, Das Bunker, 00tz 00tz och Bella Morte.)

Bästa konserten

Icon of Coil. Det må vara åtta år sedan Andy LaPlegua, Christian Lund och Sebastian Komor släppte sitt senaste album, men trots detta är spelningen snortajt! Andy och Christian (Sebastian fick desvärre förhinder) ger gärnet och med en frontman som Andy LaPlegua (som även är känd från Combichrist), så är det halvt omöjligt att misslyckas. Guldstjärna för extranummer som Combichrists “Without Emotions”, publikens allsång på “Happy Birthday” till födelsedagsgossen Christian och gamla Northborne-hits.

Största besvikelsen

Knappt någon. Möjligen att vi inte fick se några delfiner som utlovat.

Tipset

Åker du? Häng i skybaren! Bästa drinkarna och bästa utsikten. Okristligt mycket tid spenderade man där.

Missa inte

Gå i land! Både när man anländer till Bermuda, eller var kryssningen åker just det året, och när man åker tillbaka. Var inte dem som blir kvar när skeppet går!

Drinken

“Chemical Warfare”. ‘Nuff said!!

Artister: Hocico, VNV Nation, Combichrist
Datum: 26 juli 2012
Scen: Emmabodafestivalen
Rapport & Foto: Anders Nord och Benny Tillberg

OBS! Missa inte fotoalbumet nedan!

När Arvikafestivalen kastade in handduken 2010, efter många års trogen tjänst, så var det många såg chansen att se synthband på någon av de större svenska festivalscenerna som en utopi i framtiden. När Emmbodafestivalen i år så bokade inte mindre än tre större band: VNV Nation, Mexikanska Hocico och de Norsk/Amerikanska giganterna Combichrist så var känslan euforisk!

Elektroskulls Anders Nord och Benny Tillberg packade kamerorna och drog i väg till Småland..

Festivalarrangörerna hade förlagt alla tre banden till samma dag, torsdagen, vilket gjorde att man kunde göra det till en endagsfestival om man ville. Först ut var Hocico, som består av Erk Aicrag och Racso Agroyam.

Efter introt “Breathe Me Tonight” var det full fart på Erk. Med en speltid på dryga timmen, så var det en väldigt intensiv hitkavalkad med låtar som “Bite Me”, “About a Dead”, “Dog Eat Dog” och “Where Words Fail, Hate Speaks”. Trots att det bara var drygt 50(!) synthare i publiken såg Erk synbart nöjd ut. Han hoppade ner i fotodiket och hade allsång med publiken som svarade med att slita sönder en kedja på scenklädseln och dra honom i håret. Allt i ren glädje! Detta var en av de bästa Hocico-spelningar jag bevittnat och får ni möjlighet att gå på en spelning med Tacobodyns mästare så ta den!

När VNV Nation gick på scenen vid tiotiden så hade syntharskaran ökat till 100-150 personer. Efter introt besteg Ronan Harris, Mark Jackson, Tom Lesczenski och André Winter scenen. I vanlig ordning öppnade man starkt med “Chrome”. Speltiden var en dryg timme, vilket gjorde att det inte fanns så mycket tid för Ronans tradiotionella mellansnack. Publiken var med på noterna redan från  första tonen och sedan var det allsång hela spelningen igenom! Låtarna flöt på i ett. “Resolution”, “Standing”, “Space and Time” och avslutande “Perpetual” med den obligatoriska allsången, som även fortsatte av publiken långt efter det att bandet gått av scenen. I och med att det inte funnits tid för spexandet och allsången på svenska, så valde publiken att själva sjunga “Små grodorna”. En bra avslutning på en mycket bra konsert!

Den enda arrangörsmissen var att när VNV Nation precis slutade spela så började Combichrist samtidigt på en annan scen! Jag ilade snabbt över och såg bland annat Andy LaPlegua på scen i beklädd i en djur-one-piece. Bandet hade precis som på Amphifestivalen förstärkts med en gitarrist på scen. Såg ett par låtar med TBM-pionjärerna innan jag tog en tur på festivalområdet.

Sammanfattningsvis konstateras att detta är ett underbart initiativ av Emmabodafestivalen och om man planerar att göra samma satsning på synthen nästa år så kommer i alla fall undertecknad garanterat tillbaka! Efter att ha pratat med massa VNV Nation-fanatiker i Göteborg när jag kommit hem så var det många ledsna miner, då informationen inte gått fram att VNV Nation spelade i Sverige i sommar. Lite mer marknadsföring på Synthklubbar (och kanske här på Elektroskull.com?) och dylikt kommer garanterat resultera i att fler kommer åka till Emmaboda 2013.

Tack för tre bra spelningar och en trevlig festival! Som sagt, jag hoppas vi syns nästa år!

Hocico – Foto: Anders Nord

Hocico – Foto: Anders Nord

VNV Nation – Foto: Anders Nord

VNV Nation – Foto: Anders Nord

VNV Nation – Foto: Anders Nord

VNV Nation – Foto: Anders Nord

Combichrist – Foto: Benny Tillberg

Combichrist – Foto: Benny Tillberg

Combichrist – Foto: Benny Tillberg

Combichrist – Foto: Benny Tillberg

Combichrist – Foto: Benny Tillberg