Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Virgin"

Ultravox Revisited – Del 1

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Ultravox – från glamrock till new romantic

På måndag, den 28 maj 2012, släpper Ultravox klassiska lineup sitt första nya album på nästan tre decennier. Under de närmaste dagarna går Erik Uppenberg igenom och betygsätter alla skivor som den legendariska new romantic-gruppen har släppt.

Ultravox började på 1970-talet som en glam- och krautrockinspirerad new wave-grupp under ledning av John Foxx. När Midge Ure tog över mikrofonen och huvuddelen av textförfattandet tog karriären fart. Ultravox blev en av det tidiga 1980-talets stora popgrupper, såväl konstnärligt som kommersiellt.

Resultatet var odödliga hits som ”Vienna” och ”Dancing With Tears in My Eyes”, men också en rad klassiska album som var milstolpar i den rörelse som vi i dag sammanfattar som new romantic.

I mitten av 1980-talet stod gruppen på sin absoluta topp och Midge Ure hade en sådan stjärnstatus att det var helt naturligt att han blev Bob Geldofs låtskrivarpartner på singeln ”Do They Know It’s Christmas?”, där Storbritanniens popelit samlades under namnet Band Aid och sjöng till stöd för de svältande i Etiopien.

Därefter började Ultravox falla samman. Inte nog med det; under britpopens och indiepopens 1990-tal blev gruppen och dess sound nästan sinnebilden för allt som ansågs töntigt, passé och patetiskt med ett nära förflutet man helst ville glömma: synthpop, pretentiös och bombastisk produktion, fåniga kläder och frisyrer.

Det var förstås bara en tidsfråga innan Ultravox musik skulle omvärderas och plockas ut ur giftskåpet. Mindre väntat var att de faktiskt skulle återförenas. Efter framgångsrika turnéer från 2008 och framåt har gruppens mest klassiska sättning nu samlat material till en splitter ny skiva. Inför recensionen av comebackskivan ”Brilliant” går jag igenom gruppens samtliga tio studioalbum. Först ut är de tidiga skivorna från John Foxx-eran.

Ultravox i 1970-talets tappning. Från vänster: John Foxx (sång), Warren Cann (trummor), Billy Currie (violin, keyboards), Chris Cross (bas), Robin Simon (gitarr).

Ultravox! (Virgin, 1977)


Debut med punk, glam och lite kraut

Ultravox hade debuterat redan 1974. Under namnet Tiger Lily gav de ut en singel, en glamrockcover på Fats Wallers 1920-talsnummer ”Ain’t Misbehavin’”. Ett antal namnbyten senare blev de Ultravox,

Bakom mikrofonen på de tre första skivorna står John Foxx, sedermera soloartist inom synthpop med en liten men mycket hängiven skara beundrare. Hans röst är mörkare än Midge Ures, och hans texter märkligare och mer skruvade än de pompösa epos som Midge Ure och Warren Cann skrev till senare skivor.

Eftersom orkestern var beundrare av krautrockgruppen Neu!, stavade de Ultravox med ett utropstecken på de två första albumen. Jag tycker dock inte att krautrockinfluenserna är särskilt tydliga, undantaget kanske är låten ”My Sex”.

Och närmare än så kommer man inte elektronisk musik på denna första Ultravox-skiva. Stilen är new wave-rock, med glam- och punkinfluenser, och man hör inte mycket av det som komma skulle.

Ha!-Ha!-Ha! (Virgin, 1977)

De första elektroniska Ultravox-låtarna

Ultravox andra skiva blandas punkiga och glamrockiga influenser (”Rockwrok”, ”Fear in the Western World”, ”While I’m Still Alive”) med de första stegen mot det elektroniska Ultravox, och mot John Foxx kommande solokarriär.

Den vackra ”Hiroshima Mon Amour” är den första rena synthpoplåten som gruppen gör, märkliga vampyreposet ”The Man Who Dies Every Day” är ett annat exempel. (Svenska punkgruppen Charta 77 har för övrigt gjort en sorgligt bortglömd svensk version som heter ”Mannen som dör varje dag”.)

Distant Smile” och ”Artificial Life” slutar förvisso som röjiga rocklåtar, men de inleds med piano, stråkar och synthar, en kombination som senare kom att bli viktiga pusselbitar i Ultravox sound. På cd-versionen har man också plockat med den fristående singeln ”Young Savage”, ett exempel på Ultravox punkiga sida när den är som bäst.

Det hörs på ”Ha!-Ha!-Ha!” att Ultravox är en grupp som vill mycket. Efter denna skiva fick ursprungsgitarristen Stevie Shears sparken, eftersom han ansågs begränsa gruppens utvecklingsmöjligheter.

Systems of Romance (Virgin, 1978)

På väg att hitta sitt sound

Det sista och starkaste albumet med John Foxx som sångare. Men samtidigt som gruppen har blivit allt säkrare, har den börjat knaka i fogarna.

Det sägs ofta att detta tidiga Ultravox med John Foxx som sångare är en helt annan grupp än Ultravox med Midge Ure. Det är att devalvera gruppens övriga medlemmar, och det är bara helt sant vad gäller den allra första skivan. På detta tredje album finns tydliga exempel på det kommande, klassiska Ultravox-soundet –”Slow Motion”, ”Quiet Men” – men också på hur John Foxx skulle komma att låta som soloartist: ”Dislocation” och ”Maximum Acceleration”.

Det låter oftast inte Ultravox som de flesta minns dem än, men det är ändå en väldigt bra skiva. ”Systems of Romance” är liksom de bägge följande skivorna producerad av legendaren Conny Plank, som även hjälpte Kraftwerk och DAF att hitta fram till sina respektive ljudbilder.

Vid det här laget hade det uppstått slitningar mellan John Foxx och resten av bandet, och när de genomförde sin USA-turné 1979, hade Foxx redan bestämt sig för att sluta. På turnén spelade de bland annat de nya låtarna ”Touch and Go” och ”He’s a Liquid”, som senare dök upp på Foxx solodebut ”Metamatic”. Dessa inspelningar finns att avnjuta på Youtube för den som är intresserad. Även gitarristen Robin Simon hoppade av efter endast en skiva.

Det såg mörkt ut för Ultravox: ingen sångare och inget skivbolag, eftersom Island dumpat gruppen på grund av dålig försäljning. Bandets keyboardist och violinist Billy Currie började spela med Gary Numan och bestämde sig för att satsa på sin andra grupp, Visage, i stället för ett Ultravox i dödsryckningar.

(Red.anm: Håll utkik efter Ultravix Revisited – del 2 som kommer inom kort liksom Erik Uppenbergs recension av det nya albumet “Brilliant” som släpps den 28 maj.)

Cabaret Voltaire släpper kontroversiell kortfilm i ny box

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


1979 spelade Peter Care (legendariska Cabaret Voltaire’s videoregissör)  in den kontroversiella kortfilmen “Johnny YesNo” (som släpptes på video 1983 via bandets egna videoproduktionsbolag Double Vision), varpå originalsoundtracket till filmen (som i sin tur producerades av bandet) släpptes som ett album två år senare.

Skivbolaget Mute Records annonserar nu ut att filmen i sitt originalformat, samt en ny version från 2009 (remastrade till DVD) och albumet på CD – tillsammans med 140 minuter av bonusmaterial – släpps i boxen “Johnny YesNo Redux” i hösten. Boxen inkluderar två CD-skivor med bonusmaterial i form av helt nya remixer signerade originalmedlemmen Richard H. Kirk samt andra exklusiva spår, samt de två versionerna av filmen på DVD.

(Missa inte trailern till “Johnny YesNo Redux” samt musikvideon till “Sensoria” nedan!)

Cabaret Volataire tillhör skaran av brittiska band som tillsammans med Throbbing Gristle, Fad Gadget, The Human League och The Normal anses vara de största elektroniska musikinnovatörerna genom tiderna. Bandet presenterade redan i slutet av 70-talet presenterade musik som var långt före sin tid.

Peter Care är på senare tid mest känd just för sina videoproduktioner och Cabaret Voltaire‘s musikvideo till singelsläppet “Sensoria” (1984, Virgin) anses vara en av de mest banbrytande och framgångsrika alternativa musikvideorna genom tiderna. Utöver detta har han även arbetat med en mängd andra band som till exempel R.E.M, Buce Springsteen, Depeche Mode och Tina Turner. Under 2005 erhöll Peter Care en “Lifetime Achievement Award” för sina musikvideos, varpå han även regisserade episoder av HBO‘s prisbelönta TV-serie “Six Feet Under”.

“Johnny YesNo Redux” släpps den 3 oktober via Mute Records.

Tracklist

CD 1

  1. Premonition (Remix)
  2. News from Nowhere (Remix)
  3. Yashar (Insurgent Mix)
  4. If the Shadows Could March (Remix)
  5. Loosen the Clamp 2
  6. Invocation (Remix)
  7. Partially Submerged (Remix)
  8. Hallucination Sequence (Remix)
  9. Invocation 2 (Remix)
  10. The Quarry 2 (Remix)

CD 2

  1. Taxi Music 1 (Remix)
  2. Taxi Music 2 (Remix)
  3. Premonition 2 (Remix)
  4. Hallucination Sequence 2 (Remix)
  5. The Quarry (Remix)
  6. Partially Submerged 2 (Remix)
  7. If the Shadows Could March?
  8. Loosen the Clamp (Remix)
  9. Taxi Music 3 (Remix)
  10. Invocation 4 (Remix)

DVD 1

  1. Johnny YesNo – Original 1982 Version
  2. Johnny YesNo Trailer

DVD 2

  1. Johnny YesNo – Redux 2009


Anne Clarke-rariteter på ny best of

Tags: , , , , , , , ,


Brittiska Anne Clarke har nu varit musikaliskt aktiv i snart tre decennier. Debutalbumet “The Sitting Room” släpptes redan 1982 och den skotsk-irländska new wave/avantegarde-drottningen är enligt många en av de viktigaste personerna i den nya tidens elektroniska musikutveckling.

Anne fyllde femtio år i år i våras och vad passar inte bättre än att fira detta med en samlingsskiva?  Nåväl, efter en första titt på innehållet så är detta inte mer spännande än hushållsost på rea, men när man synar samlingsskivan under luppen blir det intressantare.

Bland bonusspåren finner man nämligen flera udda spår och remixer som tidigare bara funnits tillgängliga på svåråtkomliga vinyler, flera av dessa är dessutom sedan länge “out-of-print”.

Anne Clarke“The Very Best Of”, släpps den 13 november via EMI/Virgin.

Tracklist:

  1. The Sitting Room
  2. Short Story
  3. All We Have To Be Thankful For
  4. Echoes Remain Forever
  5. Wallies
  6. Sleeper In Metropolis
  7. Our Darkness
  8. Killing Time
  9. Heaven
  10. Alarm Call
  11. Poem Without Words II – Journey By Night
  12. Cane Hill
  13. This Be The Verse
  14. Homecoming
  15. The Power Game (Live)
  16. Heaven (Live In Montreal)
  17. Self Destruct (Extended Version)
  18. Our Darkness (Remix)
  19. Hope Road (A-Z Route)