Nine Seconds, som albumdebuterade med “Poladroids” förra året är nu tillbaka med uppföljaren “Nothing to Confess”.

Utöver tio nyskrivna spår från nybildade tysk-schweiziska electro/futurepop-kollaborationen, som består av Sleepwalk-sångaren Oliver Spring tillsammans med No Comment-duon René Ebner och Thomas Kowalzik, så har bandet även genomfört tre samarbeten med Cryo, Mind.in.a.Box och Leaether Strip.

Nine Seconds blandar mörk dansant electro med greppvänliga refränger. Lyssna på det första smakprovet “Antistar Machinery” nedan.

“Nothing to Confess” släpps den 7 november via Space Race Records

Tracklist

01. Attractive Lies
02. Antistar Machinery
03. Borderland (2nd Attempt)
04. Pompeii
05. Waiting for the Last Kiss
06. Malfunction 09
07. The Forgotten Man
08. No Shut Eye (Fight Back mix)
09. No Shuffle
10. Planet on Fire
11. Waiting for the Last Kiss (Nine Seconds vs Cryo – Club Mix)
12. Attractive Lies (Nine Seconds vs Mind.In.A.Box)
13. Antistar Machinery (Nine Seconds vs Leaether Strip)

Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Space Race Records (EKProduct)
Releasedatum: 24 maj 2013
Genre: Electro, EBM
Bandmedlemmar: Oliver Spring, René Ebner, Thomas Kowalzik
Land: Schweitz/Tyskland
Recensent: Patrik Lark
Köp: TBA

Melodiöst och mörkt

Nine Seconds är en konstellation bestående av Oliver Spring, tidigare sångare i harsh EBM/dark-electrobandet Sleepwalk från Bern, och de två tyska medlemmarna René Ebner och Thomas Kowalzik, från synthpopbandet No Comment. ”Poladroids” är bandets debutalbum och har bara förekommits av den självutgivna EP:n “Irresolution”.

Mötet mellan tyskarnas välproducerade synthpop och schweitzarens mer hårdkokta vokala insatser, visar sig var mycket lyckat. De prickar in en bra balans mellan synthpopens melodiösa arrangemang och tyngden från hårdare EBM. Det är förvånansvärt få band har valt att lägga sig så här lite mitt emellan de bägge genrerna. Närmaste jämförelsen som dyker upp i tanken är förstås And One med sin bodypop, men Nine Seconds variant faller mig bättre i smaken. Man skulle kunna säga att de hamnar någonstans halvvägs mellan And One och Front Line Assembly; melodiösa som de förstnämnda men med ett mer komplext och fränare sound som de senare. Skivan är lite ojämn, med en riktigt stark första halva och en klart sämre andra halva. Påfallande många låtar går i ett högre tempo och är synnerligen lämpade för ett dansgolv.

”Poladroids” inleds med introlåten ”90 Seconds” och det är precis så lång den är. Den slår an tonen men inte mycket mer. Sedan följer Front 242-doftande ”Heal My Hurts” som är ett av de bättre spåren som drar åt EBM-hållet. Dansanta ”Girl Panic” går istället åt synthpophållet och är kanske det spår som mest påminner om And One. “Irresolution” är ett väl valt singelspår som bäst beskrivs som melodiös EBM ämnad för dansgolvet. Det visuella temat från låtens video går igen i omslaget och blir en markering av att detta är plattans bästa spår. Så var det dags för lite synthpop igen. ”Homesick Robot” hamnar i samma kategori som ”Girl Panic” men med en mer metallisk ton och en knyckigare rytm.

Så här långt kommet håller skivan riktigt hög klass, men sedan känns det som att den börjar tappa. Arrangemangen blir rakare och enklare, melodierna inte lika framstående eller varierade. Idéerna verkar ha sinat något. “Burn Burn Superstar” rycker inte riktigt tag i mig som de tidigare låtarna, främst kanske på grund av den lite väl stumma trumtakten. Gästsångerskan Corinne Boichats ljuva stämma lyfter “Dans Les Yeux De L’Autre” några snäpp men bitvis är låten instrumentellt övergödd. “Redeem Your Vision” och “Borderland (First Request)” är helt okej låtar men passerar ändå förbi tämligen obemärkt. Men sedan kommer ”Victim” med sina retrovibbar från sent 70-tal. Detta är synthdisco med influenser av Giorgio Moroder: Tänk Donna Summers ”I Feel Love” men byt ut Donnas soulröst mot Oliver Springs distade stämma och kasta in några vocoderröster. Inte så tokigt alls, faktiskt.

Efter den ljusglimten blir det istället en djupdykning. Den mörka stämning som skivan byggt upp under de tio första spåren faller platt när de lägger in en cover på Trans-X:s gamla schlagerdänga “Living On Video”. Den glättighet som låten utstrålar skär sig bjärt mot övriga materialet och drar ner helhetsintrycket. Sista ordinarie låt är “Mission Accomplished” som är en lite oinspirerad halvmesyr. Efter de tolv ordinarie spåren följer tre remixade bonusspår, bland annat ett av Vomito Negro som tyvärr inte lever upp till förväntningarna. Då har Bak XIII lyckats bättre med sin remix av “Burn Superstar Burn”.

Sammantaget är Nine Seconds en mycket intressant konstellation som jag kommer att hålla ögonen på. De skapar ambitiösa arrangemang gjorda med god fingertoppskänsla och lägger ner en hel del jobb på produktionen. Att skriva melodiösa men fortfarande mörka låtar, utan att trampa över den hårfina gränsen så att resultatet istället landar i kommersiell pop, är inte det lättaste. Här balanserar Nine Seconds väl på den slaka linan, med undantag för Trans-X-covern. Det ska bli spännande att se var de tar vägen i framtida skivsläpp.

Bästa spår: ”Irresolution”, ”Girl Panic”, ”Heal My Hurts” och ”Homesick Robot”

Tracklist

01. 90 Seconds (01:35)
02. Heal My Hurts (04:40)
03. Girl Panic (04:26)
04. Irresolution (05:07)
05. Homesick Robot (04:32)
06. Burn Superstar Burn (03:31)
07. Dans Les Yeux De L’Autre (05:12)
08. Redeem Your Vision (05:20)
09. Borderland (first request) (03:58)
10. Victim (04:33)
11. Living On Video (04:46)
12. Mission Accomplished (04:34)
13. Irresolution (Framework Remix) (04:00)
14. Burn Superstar Burn (Bak XIII Remix) (02:52)
15. Mission Accomplished (Vomito Negro Remix) (04:13)