Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Vertigo"

Felix Marc – “Substance”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) Digital
Skivbolag: RecordJet (osignerat)
Releasedatum: 15 mars 2019
Genre: Synthpop, futurepop
Bandmedlemmar: Felix Marc
Land: Tyskland
Recensent: Jens Atterstrand

 

HemsidaFacebookLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsBandcampSoundcloudYoutube

(English version below)

Felix Marc levererar just nu bäst på egen hand

När Depeche Mode-sångaren Dave Gahan – i en TV-intervju i samband med släppet av hans första soloalbum, fick kommentaren “Men, det här låter ju som Depeche Mode..”, så blev svaret givetvis, “Nåväl, det är ju min röst..”.

Kopplingen mellan denna anekdot och Felix Marcs solomaterial är logisk. För när det kommer till den, från futurepop-akten Frozen Plasma och darkwave-konstellationen Diorama sedan tidigare bekante sångarens signifikativa sångröst, så ligger det nära tillhands att snabbt peka finger på de uppenbara likheterna.

Men på Felix Marcs fjärde soloalbum “Substance”  så verkar det som att han, i alla fall inledningsvis, har haft avsikten att välja en något annorlunda väg. Albumet inleds, något förvånande, med de två vackra och välkomponerade balladerna “Totem” och titelspåret “Substance”. Båda låtarna ramas in av luftiga, dynamiska arrangemang med inslag av både akustisk gitarr och piano. Först när tempot höjs med hjälp av de smattrande padsen och dansanta rytmer i tredjespåret “Our Time” börjar man känna igen sig ordentligt.

En av Felix Marcs stora styrkor har alltid varit hans välskrivna och smarta låttexter. I mitt personliga favoritspår “Lost in Grace” sörjer han en förlorad medmänsklighet, i en upp- och nedvänd värld där ingenting verkar vara som det borde. Låten i sig påminner förvisso om en hel del av det  han gjort tidigare, men den stilrena produktionen och slagkraftiga refrängen är svåra att värja sig emot. Den är en medryckande och väl framförd modern mörk synthpoppärla, som både visar upp Felix goda låtskrivarkunskaper som stora skicklighet när kommer till att komponera starka melodier.

Jag uppskattar i stort att Substance är mer varierad och dynamisk än på det förra albumet Alternative Facts (2017), även om syntharjäveln i mig av naturliga skäl lätt fastnar vid de mer elektroniska inslagen. Som den synthpianoledda “Vertigo” och de mer generiskt elektroniska låtarna som, tillsammans med starka refränger och rena tydliga synthslingor, bjuder in till allsång i “Omen” och “Satellites”. Men om jag, för en kort stund släpper taget om min förkärlek till det rent elektroniska och lyssnar lite närmare på de övriga låtarna, så har jag väldigt svårt att finna några direkta svagheter även om albumet innehåller tendenser av upprepning.

Substance visar Felix Marc tydligt att han vill vidareutveckla sin musik. Albumet är ett väl genomfört hantverk, som garanterat lär uppskattas av många, även utanför den stora skaran av de redan invigda. Nämnvärt är också att Felix har lyckats med ytterligare ett intressant samarbete med sångerskan Lis Van Der Akker, som även gästspelade på Felix Marcs andra soloalbum Parallel Worlds (2011). De båda gör en fin insats på covern av den Amerikanske singer-songwritern Peter Kingsbearys låt “The Promises You Made”.

Felix Marc levererar just nu bäst på egen hand.

Tracklist

01. Totem (04:41)
02. Substance (05:02)
03. Our Time (03:36)
04. The Promise You Made (04:12)
05. Lost In Grace (05:50)
06. New Waves (06:07)
07. Vertigo (03:40)
08. To The World (03:49)
09. Omen (03:50)
10. Satellites (03:59)
11. The Fortress (03:38)
12. Getout (03:26)

(English version below)

Felix Marc currently delivers the best on his own.

When Depeche Mode frontman and lead vocalist Dave Gahan, in a TV-interview around the time of the release of his first solo album, got the comment, “But, this sounds like Depeche Mode..”, the answer he delivered was obviously, “Well, that is my voice..”.

The connection between this anecdote and Felix Marc‘s solo work is quite logical. Because, when it comes to Felix‘ involvement in the futurepop act Frozen Plasma and the darkwave constellation Diorama and his significant vocal style and voice, it is easy to point fingers on the obvious similarities.

But on Felix Marc‘s fourth solo effort Substance, it seems that he, at least initially, has had some intention to choose a slightly different path. The album starts, somewhat surprisingly, with the two beautiful and well-composed ballads “Totem” and (the title track) “Substance”. Both songs are framed in an airy, dynamic arrangement with elements of both acoustic guitar and piano. First when the pace is raised with the help of the smashing pads and the danceable rhythms on the third track “Our Time” one begins to recognize himself properly.

One of Felix Marc‘s great strengths has always been his well-written and clever lyrics. In my personal favorite track “Lost in Grace” he mourns a lost humanity in a world turned upside down where nothing seems to be like it should. The song itself certainly reminds of a lot of what he has done before, but the classy production and its powerful chorus are difficult to defend yourself against. It is a captivating and well-presented modern dark synth pop gem, that shows both Felix’ great songwriting- aswell as great skills when it comes to composing strong melodies.

I greatly appreciate that Substance is more varied and dynamic than on the previous album Alternative Facts (2017), although the electro-head inside me naturally sticks to the more electronic elements. Like the synth piano led “Vertigo” and the more generic electronic songs that, together with strong choruses and pure and clean lead synths, strongly invites everyone to sing along in “Omen” and “Satellites”. But if, for a short moment, manage let go of my fondness for the purely electronic and listen a little more closely to the other songs, I find it very difficult to find any direct weaknesses even if the album contains tendencies of repetition.

On Substance, Felix Marc clearly shows that he wants to further develop his music. The album is a well-executed work of art, which will surely be appreciated by many, even outside the large crowd of the already inaugurated. It is also noteworthy that Felix has succeeded with another interesting collaboration with the singer Lis Van Der Akker, who also made a guest appearance on Felix Marc‘s second studio effort Parallel Worlds back in 2011. They both make a great effort on this cover version of the American singer-songwriter Peter Kingsbeary‘s song “The Promises You Made”.

Felix Marc currently delivers the best on his own.

Miseria Ultima – “Phosphor”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Advoxya Records (AD-HUN-134-CD)
Releasedatum: 23 oktober 2017
Genre: Aggrotech, dark electro
Bandmedlemmar: Aleksi Martikainen, Kimmo Huhtala
Land: Finland
Recensent: Lars-Åke Andersson

(English version below)

Godkänd debut från finska nykomlingar

Det är stor skillnad mellan banden i en rätt så urvattnad genre som aggrotech/dark electro. Att fylla en skiva med tio spår av rätt medioker slaktarsynth ackompanjerat av en rejält distad vokalist verkar vara tämligen standard hos flertalet band för att sedan repetera konceptet på nästa skiva. För att nå högre höjder inom genren i stil med Hocico och Suicide Commando krävs lite mer finess när det gäller musiken och lite mer variation när det gäller sången. Så hur lyckas den finska debutanten Miseria Ultima i sammanhanget?

Det inledande spåret ”Omega Transmission” ger bilden av ett klassiskt aggrotechspår utan att sticka ut. Bra fart, distad röst. Men ett par spår senare känns det som att lyssna på future pop i ett halsbrytande tempo där den distade sången återkommer gång på gång och blir lite för repetitiv låt efter låt. Det hörs tydligt om man exempelvis lyssnar på ”Morningstar”, ”The Deep Red Heat” och ”Submerged”. Fokus ligger mycket på rytmer, mindre på melodier. Enda undantaget är väl egentligen ”Garden Of Abstraction” som framstår som en riktigt bra låt i sammanhanget. Lågmäld, smått melodisk.

Albumet avslutas i samma halsbrytande tempo som inledningen med ”Vertigo”. Och då är man tillbaka där man började.

Sett som debutalbum är det inte dåligt. Musiken som sådan hålls ihop bra på skivan och det finns en tydlig röd tråd. Tyvärr hamnar den här skivan i den breda massan som inte sticker ut på något sätt. Men till toppskiktet i genren är det en bra bit kvar.

Lars-Åke Anderssons favoritspår: ”Garden Of Abstraction”

Tracklist

01. Omega Transmission
02. Shift To Crimson
03. Morningstar
04. Garden Of Abstractions
05. Scarlet
06. Neuroveil
07. The Deep Red Heart
08. Submerged
09. Halo Of Affliction
10. Latter Disarray
11. Shapeshifter Of Dreams
12. Vertigo

(English version below)

Ok debut from Finnish newcomers

There is a big difference between the bands in a worn-out genre like aggrotech/dark electro. Filling a 10-track record with meiocre slaughtered synthmusic accompanied by a sturdy harsh vocalist seems to be quite standard for most bands, to then repeat the concept on the next album. In order to reach higher levels in the genre in the style of Hocico and Suicide Commando, a little more flair is needed in the music and a little more variation in the songs. So how does the Finnish debut band Miseria Ultima succeed?

The initial track “Omega Transmission” gives the image of a classic aggrotech track without protruding. Great BPM, harsh voice. But a couple of tracks later, it seems like listening to future pop at a breakthrough pace where the harsh song reutrns time after time and becomes a bit too repetitive, song after song. It is obvious if you listen to “Morningstar”, “The Deep Red Heat” and “Submerged”. The focus is much on rhythms, less on melodies. The only exception is actually “Garden Of Abstraction” which seems like a really good song on the album. Slow motion tempo and quite melodic.

The album ends at the same breakneck pace as the beginning with “Vertigo”. And then you’re back where you started.

As a debut album, it’s not bad. The music as such is held together well on the album and there is a clear context. Unfortunately, this record ends in the broad mass in the genre and it does not stand out in any way. To reach the top layer of this genre it’s a long way left!

Lars-Åke Andersson’s favourite track: ”Garden Of Abstraction”

CHVRCHES – “Every Open Eye”

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, CD**, CD***, LP, Digital, Digital***
Skivbolag: Universal Music (Vertigo)
Releasedatum: 25 september 2015
Genre: Electropop
Bandmedlemmar: Iain Cook, Martin Doherty, Lauren Mayberry
Land: Skottland
Recensent: Alexander Johansson

 

HemsidaFacebookTwitterMyspaceLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudYoutube

(English version below)

En ny kyrka för alla synthpopare

Skottska CHVRCHES följer upp det debutalbumet som jag 2013 kallade enastående med ytterligare ett mycket starkt album. Nya “Every Open Eye” är ett lite ljusare och popigare album, lite mer Lights skulle man kanske kunna säga om man är insnöad på electro och om man tycker om att överdriva jämförelser.

Inledande “Never Ending Circles” är fin treminuters-Erasure-synthpop med ett mäktigt tonartshöjningsparti. Första singeln “Leave a Trace” är en suverän electrohit i samma stil som de bästa låtarna på förra albumet “The Bones of What you Believe” (2013). “Keep you On My Side” är en härlig upptempolåt med speediga trummor. Lauren Mayberry spottar fram ett litet relationsdrama i en Boytronics-lik Luna Square-låt för det sena 2010-talet. “Make Them Gold” kommer i likhet med vissa Lights-låtar kusligt nära Meloskräpet som sköljer över oss i radio, den räddas av en fin text och viss innerlighet i sången, men skadan är skedd. “Playing Dead” brottas med samma problematik. “Clearest Blue” är häftlig liten upptempohistoria vars refräng hamnar snubblande nära Depeche Modes genombrottshit “Just Can’t Get Enough”. En av mina favoriter är vemodiga “High Enough to Carry you Over” framförd av Martin Doherty. Hans mjuka röst bryter fint av mot Mayberrys mycket ljusare. Ännu bättre är extramaterial “Follow You”, där Doherty gör ännu en fenomenal sånginsats med litet röstregister. “Down Side of Me” är också en fin ballad med ypperligt lagda stämmor, på denna sjunger Mayberry.

Där Purity Ring och Nero 2015 gjorde ett ännu bättre andraalbum så gör CHVURCHES sammantaget ett något sämre. Viljan att göra pop och hitlåtar går ut över den helhet ett sammanhållet album helst ska innehålla. Remixerna på “Leave a Trace” känns också kvalitetsmässigt sämre än de man fick ur sig omkring på singlarna på den förra skivan. Trots detta är ändå ett av de bästa albumen 2015. I alla genrer.

Bästa låtarna: “Follow You”, “Keep You On My Side” och “High Enough to Carry You Over”

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist

chvrches

01. Never Ending Circles (03:07)
02. Leave A Trace (03:57)
03. Keep You On My Side (04:26)
04. Make Them Gold (03:52)
05. Clearest Blue (03:54)
06. High Enough To Carry You Over (03:39)
07. Empty Threat (04:04)
08. Down Side Of Me (05:11)
09. Playing Dead (03:36)
10. Bury It (03:09)
11. Afterglow (03:14)
12. Up in My Arms (05:10) **/***
13. Get Away (04:40) ***
13. Follow You (03:54) ***
14. Bow Down (04:38) ***
15. Leave a Trace (Live at Pitchfork Music Festival) (03:58) ***
16. Clearest Blue (Live at Pitchfork Music Festival) (05:20) ***

 

(English version below)

A new church for synth pop listeners

The Scottish trio CHVRCHES follow up to the debut album that I called ”outstanding” in 2013 with yet another great album. New “Every Open Eye” is lighter, brighter and more pop, a little closer to Canadian LIGHTS than electro of “The Bones Of What You Believe” (2013).

The opening “Never Ending Circles” is fine Erasure-synth-pop with a fine key increase before the final chorus. The first single, “Leave a Trace”, is a nice electro hit in the same manner as the best songs from “The Bones Of What You Believe”. “Keep You On My Side” is a great uptempo hit with speedy drums. Singer Lauren Mayberry spurts a relationship drama with Luna Square qualities. (Since Boytronic’s Luna Square is one of the best speed synth songs in the history in my opinion. This an achievement.)

“Make Them Gold” is pop, and not in the best aspect of the word, it is to much conventional radio music. LIGHTS did the same mistake in my opinion on “Little Machines”. You should never take the synth out of synth pop. The song “Playing Dead” struggle with the same problem.

“Clearest Blue”, on the other hand, is a blustery uptempo hit with a synth melody very close to “Just Can’t Get Enough” by Depeche Mode. One personal favorite is melancholy “High Enough to Carry You Over” sung by Martin Doherty. His soft voice make a fine contrast to Mayberry’s bright female vocals. On the bonus track “Follow You”, Doherty performs an extrodinary vocal contribution despite having a limited vocal range (compared to Mayberry). Finally we must mention the fine ballad “Down Side of Me” with its delicate vocals.

In 2015 both Purity Ring and Nero released their second albums and they were both better than their predessecors. CHVURCHES’ second album is weaker than their debut. The ambition to have radio hits interfere with the coherence required to make a grand album and there is a lack of chafe, of contrast. The remixes on “Leave a Trace” are also weaker then the remixes on the singles from “The Bones Of What You Believe”. Despite these flaws “Every Open Eye” is one of the best albums of all genres 2015.

Best songs: “Follow You”, “Keep You On My Side” and “High Enough to Carry You Over”