Format: (Album) CD, 2CD**, digital
Skivbolag: Metropolis Records
Releasedatum: 9 augusti 2019
Genre: Industrial, Electro
Bandmedlemmar: Bryan Erickson
Land: USA
Recensent: Niklas Hurtig

(English version below)

En perfekt diskografisummering

Bryan Erickson, grundaren, sångaren och hjärnan bakom amerikanska Velvet Acid Christ har sedan debuten 1992 haft ett antal medlemmar vid sin sida. Men sedan några år tillbaka har tyskan Dianna “Shiva” Recalde varit det stående inslaget och på nya albumet Ora Oblivionis bistår hon med både musik och sång.

Förstaspåret “Conviction” är en lika högt smällande, aggressiv albumöppnare som “Evoked” var på Maldire från 2012. Det här är Velvet Acid Christ i sin snabbaste form när det låter som bäst. Det känns överlag som att de har tagit ut svängarna något mer den här gången, då det är mer diversifierat och innehåller fler unika detaljer än motsvarigheterna under det senaste decenniet. Grunden är dock densamma. Obskyra, depressiva och ibland angränsande till nihilistiska textrader framförs med distorsionen uppskruvad till elva. Ibland är det snabbt och hårt, ibland lugnare och mer tillbakalutat, men dock alltid med mer eller mindre framstående aggressioner.

“The Colors of my Sadness” är en vacker pianoballad med kvinnlig sång i samma stil som deras tidigare låtar “Slut” och “Barbed Wired Garden”, ett format som de numera behärskar till fullo. Shivas sånginsatser låter lika magiska som Abby Hasstedts motsvarighet på klassiska “Dilaudid (Postponed)” från Twisted Thought Generator, vilket inte är något dåligt betyg.

Velvet Acid Christ har alltid införlivat andra elektroniska stilar i sin musik. Som gothrock, goatrance, trip-hop och acid, samtidigt som de senaste årens tendens varit att fastna i det där bubbliga acid industri-disco-träsket. Men via de fräscha elementen och kompakta spåren lyfter Ora Oblivionis högre än fallet hade varit annars. Här är det akustiska gitarrer och sångtexter på engelska, tyska och spanska. Det är pianoballader och metal-gitarrer. Det är trippiga, psykedeliska instrument och toner som om vore det självaste Juno Reactor som komponerat det hela. “Twist the Knife” låter som tagen från Maldire fram till det fantastiska The Art of Breaking Apart-flörtande akustiska gitarrsolot i slutet medan “Romero” är en långsam blodisande zombiehistoria och en hyllning till nyligen bortgångna George Romero.

Albumavslutaren “Not of this World” är en instrumental acid-känga som mest känns som en utfyllnad för att nå det standardmässiga dussinet, eller då Bryan behöver vila rösten under livespelningar. Ora Oblivionis framstår i slutändan som en summering av hela Velvet Acid Christs diskografi vilket torde göra det till den perfekta kandidaten att lyssna igenom för de icke redan frälsta.

Tracklist

01. Conviction (04:28)
02. Adventures In Babysitting The Antichrist (Burst Fire Mix) (05:08)
03. The Bullet Wins (04:10)
04. The Colors Of My Sadness (05:21)
05. Twist The Knife (04:20)
06. Wrack (04:40)
07. Trash (04:00)
08. Romero (05:12)
09. Conjuro (04:51)
10. Cog (04:44)
11. Pill Box (04:09)
12. Not Of This Earth (04:20)

(English version below)

A perfect discography summary

Bryan Erickson, the founder, singer and front man behind the American act Velvet Acid Christ, has had a number of members by his side since the debut in 1992. However in later years German Dianna “Shiva” Recalde has been a permanent member and on the new album Ora Oblivionis she has contributed both musically and vocally.

The first track “Conviction” is an just as loud and hard hitting aggressive album opener as “Evoked” was on Maldire (2012). This is Velvet Acid Christ in its fastest form and at its best sound. It generally feels like they have taken the turns a bit more this time, since it is more diversified and contains more unique details than their counterparts over the past decade. However, the basics are the same. Obscure, depressive and sometimes adjacent to nihilistic, lyrics are conveyed with the distortion cranked up to eleven. Sometimes it is fast and hard, sometimes calmer and more laid back, but always with more or less prominent aggressions.

“The Colors of my Sadness” is a beautiful piano ballad with female vocals in the same style as their previous songs “Slut” and “Barbed Wired Garden”, a format which they now fully master. Shiva’s vocal efforts sound as magical as Abby Hasstedt’s equivalent on the classic track “Dilaudid (Postponed)” from Twisted Thought Generator, which is not a bad score.

Velvet Acid Christ has always incorporated other styles into their music. Like goth rock, goatrance, trip-hop and acid, while the tendency of later years has been to get caught in that bubbly acid industrial-disco swamp, especially on the recent albums. But due to the fresh elements and compact tracks, Ora Oblivionis ascends higher than the case had been otherwise. There are acoustic guitars and lyrics in English, German and Spanish. We have piano ballads and metal guitars. There are trippy, psychedelic instruments and tones, as if it were the one and only Juno Reactor that composed it. “Twist the Knife” sounds like taken from Maldire until the amazing The Art of Breaking Apart-like acoustic guitar solo at the end while “Romero” is a slow chilling zombie story and a tribute to the recently deceased George Romero.

The album finisher “Not of this World” is an instrumental acid-kick that mostly feels like a fill-in to reach the standard dozen tracks, or when Bryan needs to rest his voice during live performances. In the end, Ora Oblivionis appears as a summary of the entire discography of Velvet Acid Christ, which should make it the perfect candidate to listen to for those not already a fan.

Niklas Hurtig (text) och Jens Atterstrand (foto) gästade Nalen Klubb i Stockholm den 8 april där Klubb Bodytåget stod för arrangemanget när den amerikanska duon Velvet Acid Christ stod på scenen.

Velvet Acid Christ startade för nästan 30 år sedan men har hela tiden agerat lite i skymundan. De är dock en av de stora från andra sidan pölen, tillsammans med Front Line Assembly och Skinny Puppy. Om Skinny Puppy definierade electro-industrial under det tidiga 80-talet, Front Line Assembly fusionerade det med EBM under andra halvan av det, så stod Velvet Acid Christ för ett tredje ben i början av 90-talet, där trip-hop och acid införlivades i det kalla hårda industrisoundet.

Lördagen den 8 april var det Sveriges tur att få besök och bättre sent än aldrig stod så till slut den gamla akten där på en svensk scen för första gången och fredagens tragiska händelser till trots, som bandet faktiskt såg med egna ögon på plats i centrala Stockholm, så genomfördes spelningen med en hyfsad uppslutning. Detta dock utan förbandet Valhall, vars ena medlem var tänkt att bistå med live-trummor på huvudakten, på grund av den rådande situationen.

Tracklisten var i stort en “Best of” av albumet “Fun With Knives” från 1999, som även är det bäst säljande albumet hittills i Velvet Acid Christs karriär. Detta kombinerat med några guldkorn från övriga album samt några nya spår från den nya ej än släppta fullängdaren. Spelningen var bra med en härlig energi, trots det reducerade antalet livemedlemmar. Assisterande Shiva på synth bistod även med sång på några av de nya spåren. Varför inte “Slut” framfördes då en kvinnlig röst var närvarande på scenen är dock märkligt då det är en av de populäraste spåren på “Fun With Knives”.

Under bättre förutsättningar hade uppslutningen varit bättre, mer av materialet hade framförts live och med några fler livemedlemmar. Detta till trots gjorde Velvet Acid Christ i alla fall inte mig besviken och med den oväntade och fantastiska “Blood” samt den obligatoriska avslutningen “Ghost In the Shell” var detta en mycket bra spelning.

Spana ett smakprov från spelningen (nedan) samt en liten “diss”..

Niklas Hurtig sammanfattar musikåret 2016 från en högst personlig och subjektiv synvinkel.

Då mitt musikaliska engagemang  inte direkt varit på all-time high så nöjer jag mig med att lista mina fem bästa album, spår och spelningar för år 2016. Tillsammans med några bubblare och vad i min mening är årets nykomling så stängde året relativt starkt, trots alla tragedier i övrigt. 2016 kommer nog trots allt att förknippas med det stora antalet stjärnor som försvann från vår himmel, där David Bowie förmodligen var den starkast lysande av dem alla.

Hans betydelse för allt från drag- och gayscenen till att bana väg för experimentell musik och konstnärliga uttryck på livescener kan inte nog ofta understrykas. Det faktum att hans sista och väldigt mörka album släpptes bara dagar innan han lämnade oss förstärker bara legendstatusen ytterligare.

Årets nykomling

Finska Protectorate är förvisso inte en nykomling i klassisk mening då akten åtminstone funnits sedan år 2012. Men det var 2016 som den självbetitlade studioalbumsdebuten kom och visade direkt vart skåpet ska stå.

Album

Protectorate – “Protectorate”

Dead When I Found Her – “Eyes On Backwards”

Ordo Rosarius Equilibrio – “[Vision:Libertine] – The Hangman’s Triad”

Youth Code – “Commitment to Complications”

Diorama – “Zero Soldier Army”

Bubblare: Kent – “Då Som Nu För Alltid”

Majoriteten stabila akter med en lång karriär och omfattande diskografi som gör det de ska och förväntas av dem. De släpper helt enkelt riktiga bra album, vissa för sista gången. Men där en försvinner föds en annan i en helt avskild del av den musikaliska sfären. Kent avslutar riktigt starkt men Protectorate inleder ännu starkare, även om deras musik ligger rätt långt ifrån varandra. Youth Code upprepar och överträffar debutsuccén och Tomas Petterssons erotiska neofolkprojekt visar ännu klass efter mer än 20 år som en del av den svenska alternativa musikscenen.

Spår

Jean-Michel Jarre – “Oxygene, Pt. 17”
Protectorate – “Empty Faces”
Diorama – “Stay Undecided”
Dead When I Found Her – “Midlife Eclipse”
Youth Code – “The Dust of Fallen Rome”

Bubblare: Kent – “Falska Profeter”

Några av spåren är från ovan bästa album av naturliga orsaker. Vissa är även bland det bästa som respektive akt skapat i sina karriärer. Jag låter det stanna där så får ni lyssna och gissa själva.

Spelningar

Youth Code – Fylkingen, Sthlm
Velvet Acid Christ – Infest Festival, Bradford
Kraftwerk – Sthlm Music & Arts, Sthlm
Pain – Debaser Medis, Sthlm
Wulfband – Subkult Festival, Trollhättan

Bubblare 1: Kent – Conventum Arena, Örebro
Bubblare 2: Tobias Bernstrup – Debaser Strand, Sthlm

Kraftwerk en varm julikväll mitt i ett sommarvackert Stockholm är faktiskt lika fantastisk som i botten på ett gammalt dagbrott i de djupa dalska skogarna en lika varm augustinatt. Omgivningen spelar alltså inte så stor roll då legendarerna år efter år levererar fascinerande upplevelser. Kent avslutar sina 26 år på denna jord genom en avslutningsturné i samma gigantiska format som Gyllene Tiders GT25 år 2004. Örebrospelningen är den närmaste deras ursprungsstad Eskilstuna (Varför de inte spelade där är lite märkligt) och Jocke hade många varma minnen att dela med sig av till publiken. Spelningen kändes som en ordinär sådan men det är nog först efter man förstår vad man varit med om. Delat glädje och sorg som om man tänker på en gammal barndomskompis som inte längre finns.

Niklas Hurtig (text & foto) packade resväskan och reste västerut för att bevaka Infest Festival som arrangerades i Engelska universitetsstaden Bradford den 26-28 augusti.

Utöver liverapporten bjuder han även på en videoblogg (nedan) som ni också kan avnjuta på vår nya YouTube-kanal Elektroskull TV.

Infest Festival arrangeras i den lilla universitetsstaden Bradford mitt mellan Manchester och Leeds i hjärtat av England. Festivalen har arrangerats årligen sedan 1998 och var från början mer fokuserad på goth och liknande elektronisk musik men har på senare år breddat sig mot dels EBM, industrial och power noise men också mot synthpop.

Festivalen hålls i lokaler på universitetsområdet mitt i staden och besöks ungefär av tusen personer. Området består av en huvudscen där samtliga band spelar under festivalens tre dagar men det finns även ett antal mindre lokaler i direkt anslutning till scenen med barer, dansgolv, biljardbord, merchandise och annan försäljning. Det finns även en uteservering vid ingången där det bl.a. serveras mat och besökarna kan ta lite välbehövlig frisk luft.

Årets upplaga visade upp akter som Atari Teenage Riot, Pop Will Eat Itself, Leaether Strip, Velvet Acid Christ, 3TEETH, Tapewyrm, Me The Tiger och Dead When I Found Her m.fl. Överlag kändes line-up:en som riktigt bra med tanke på den relativt lilla publiken. Den enda man kan sakna är en till scen som passar de mindre och mer klubborienterade banden bättre än den stora. Men detta är små detaljer att anmärka på då drinkarna är billiga och maten god, folket trevligt och lokalerna bra. Ljudet är felfritt och organisationen perfekt. Allt som allt kan vi varmt rekommendera ett besök till vad som kallas för Storbritanniens främsta festival för alternativ elektronisk musik.

Som en extra bonus bjuder vi på en video-blogg-sammanfattning av Infest Festival 2016. Enjoy!

Det hårdslående electro-industrial-projektet Velvet Acid Christ som är signerat den Colorado-baserade Bryan Erickson följer nu upp de två senaste studioalbumen “Maldire” (2012) och “Subconcious Landscapes” (2014) med remixalbumet “Dire Land”.

Bland de tretton spåren finner vi de två exklusiva bonusspåren “Klaglas” och “Dystonvya” samt remixer av spår hämtade från de senaste två fullängdarna.

Bland remixmakarna hittar vi en lång rad kända namn i scenen som God Module, Decoded Feedback, Dead Hand Project, Dead When I Found Her och Assemblage 23.

Albumet släpps både digitalt, på CD och en begränsad vinylutgåva.

Hösten 2012 publicerade vi även en intervju med Bryan signerad Niklas Hurtig som ni finner här.

“Dire Land” släpps den 5 juni via Metropolis Records men kan förbeställas här redan nu!

Tracklist

01. Christ Whore (God Module Mix)
02. Eye H8 U (Decoded Feedback Mix)
03. Inhale Blood (Dead Hand Project Mix)
04. Big Time Operator (VAC Mix feat Rodney Anonymous)
05. Lust (Anonymous Mix)
06. Sex Disease (2014 Mix)
07. Dire (Disease Factory ov VAC Mix)
08. Even Now (Slightly Tweaked Mix)
09. Klaglas
10. Bend the Sky (Dead When I Found Her Mix)
11. Barbed Wire Garden (Assemblage 23 Remix)
12. Dystvonya
13. The Last Goodbye (Controlled Collapse Mix)

2014 var ett relativt skralt år för mig på musikfronten. Antalet nyfunna artister kunde i princip räknas på en hand men jag lyssnade på nog mycket bra musik för att med hedern i behåll kunna skriva denna krönika vilket får anses vara ett godkänt betyg. Jag börjar med att presentera mina fem favoritalbum oavsett stil:

3TEETH – “3TEETH”
Med en punkig attityd och multiartisteri visade 3TEETH hur man gör musik i ett större sammanhang och ändå vara frånvänd och aggressiv i sitt sound. Det självbetitlade albumet från Los Angeles-borna letade sig ända upp på min topplista vilket inte är illa för en debut.

Velvet Acid Christ – “Subconscious Landscapes”
Gammal visar att gammal fortfarande är nästan äldst. Velvet Acid Christ släppte uppföljaren till sitt “reboot”-album “Maldire” från 2012 kallat “Subconscious Landscapes”. Det var ett album med ambitionen att bli en ny klassiker där det blandades friskt från den digra diskografin och russinen plockades ur kakan. Resultatet är där uppe och nafsar på målet. Det lät klassiskt och riktigt bra, men om det blev en ny klassiker får endast tiden utvisa.

Beatrice Eli – “Die Another Day”
Fantastisk elektropop med starka och vågade texter av denna debutant sköt in sig direkt som ett av mina favoritalbum under senhösten.

Die Form – “Rayon X”
Världens bästa okända synthgrupp Die Form har egentligen aldrig släppt någonting dåligt men det är ändå oförskämt få som känner till denna franska klenod. Med nästan fyrtio års musikskapande i bagaget levererade Die Form ett fantastiskt album i gränslandet mellan symfonisk elektro och Industrial.

Skogen – “I döden”
Från den mörkaste småländska vrån släpptes ett monster lös för sex år sedan när Skogens debutalbum “Vittra” ljöd över Sverige. Tre fantastiska album senare var det dags för senaste kreationen “I döden”. Med ett mörkt melodiskt Black Metal-sound och den sedvanliga fascinationen för folksagor och naturromantik bjöd albumet på en lika grym upplevelse som de tre föregångarna. Skogen är ännu ett i raden av svenska Black Metal band som ger Norge en rejäl match i denna ständiga internationella musiktävling.

Årets nykomling: Beatrice Eli
Utmärkelsen årets nykomling var för min del en ganska oväntad sådan, vilket ju enbart är positivt. Det första jag hörde av Beatrice Eli var när hon gästsjöng med Kent på deras senaste album “Tigerdrottningen”. Efter ett framträdande under Musikhjälpen-veckan började jag lyssna på hennes debutalbum “Die Another Day”. Det visade sig att Beatrice Eli har producerat ett fantastiskt electropoppigt album med innovativa och nyskapande inslag. Albumet avhandlar nästan uteslutande ämnen som kärlek, relationer och sex inramat i ett queerfeministiskt budskap.

Årets comeback: Sonic Mayhem
Året var 1996 och tyskfödde Sascha Dikicyan har precis släppt ett inofficiellt alternativt soundtrack till PC-spelet Quake från samma år. Ett spel som ingen annan än Trent Reznor producerade musiken till. Utvecklaren Id Software blev så imponerade att Sascha fick ansvaret på sig att skapa hela soundtracket till uppföljaren Quake II. Detta var under den tid då Industrial Metal var det tyngsta på marknaden och alla ville ha sin beskärda del av distade gitarrer i sin musik. Sonic Mayhem skapade ett fantastiskt instrumentalt industrialalbum med krispiga och skitiga gitarrer. Detta var starten på en fantastisk karriär som spelmusiker och ljudeffektproducent och sedan dess har en kombinerad musik- och spelvärld inväntat det första fristående albumet av Sonic Mayhem.

Så äntligen under förra året syntes det första officiella framträdandet utanför spelvärlden då Sonic Mayhem remixade spåret “Leveled” av Front Line Assembly. Med samma krispiga gitarrer som för nitton år sedan men med en generation av musikskapande i ryggen levererade Sonic Mayhem den bästa remixen av ett FLA-spår jag hört. Trots att teasern för det nya fristående albumet “Doomsday” legat ute på Youtube sedan 2012 så har det nu äntligen ett releasedatum under tidigt 2015. Men det var under förra året som en spelmusiker visade hur man omdefinierar denna genre på samma nydanande sätt som spelet Quake omdefinierade sin i mitten på 90-talet.

Utan att förhala det vidare presenterar jag härmed min personliga lista över de tio bästa spåren 2014. Och inte helt oväntat återkommer några namn jag redan nämnt tidigare i denna text:

• Beatrice Eli – “Equality”
• Front Line Assembly – “Leveled (Sonic Mayhem remix)”
• Planningtorock – “Steps”
• 3TEETH – “Master of Decay”
• Die Form – “Politik”
• VAC – “Barbed Wired Garden”
• Diary of Dreams – “Malum”
• Kleerup – “As if we never won”
• Skogen – “Sleep”
• Röyksopp – “Running to the sea”

Spotify-lista finns här och även denna gång är det ett spår som inte återfinns där. Denna gång tyvärr inte heller på Youtube så ni får springa iväg och införskaffa Die Forms skiva “Rayon X” istället. Speciellt eftersom det ju också kom med på min albumlista.

Format: (Album) CD, Digital, LP
Skivbolag: Metropolis Records
Releasedatum: 27 oktober 2014
Genre: Industrial, Electro
Bandmedlemmar: Bryan Erickson
Land: USA
Recensent: Niklas Hurtig

(English version below)

En ny klassiker i dubbel bemärkelse

Efter en lite brokigare väg än planerat har nu äntligen Velvet Acid Christs nya studioalbum nått slutdestinationen: Dig!

Grundaren och sångaren Bryan Erickson rapporterade att det skulle dröja cirka ett år tills uppföljaren till 2012 års Maldire skulle släppas. Systeralbumet Mauvais skulle visa upp en mer eterisk och ambientare sida i kontrast till den karga föregångaren. Nu utvecklade sig historien så att Mauvais blev andra halvan av ”dubbelalbumet” Subconscious Landscapes, där den första självbetitlade halvan består av fyra spår där sångerskorna Sabine Theroni bistår med huvudsång och Malgorzata Wacht med körsång. Inledande spåret ”Barbed Wired Garden” är en fantastisk, melodisk och lite märklig produktion där Sabines sång passar den lågmälda elektron perfekt. Den inledande delen av albumet är helt enkelt ett resultat av Bryans vilja att skapa nya spår i samma stil som de klassiska ”Slut” och ”Dilaudid (Postponed)” från slutet av nittiotalet. På ”The Last Goodbye” får vi till och med höra Bryans odistade sångröst i denna melankoliska ballad.

Den andra halvan Mauvais är dock snäppet hårdare och sjätte spåret ”Strychnine” är en typisk dansgolvsvältare där VAC presenterar sin disco-industrial i bästa form. Man känner igen sig i VAC:s sound som har utvecklats under mer än tjugo års tid, men soundet är för den delen inte repetetivt eller pinsamt nostalgiskt. Detta är modern Industrial för de dels partysugna och dels fredagsmysiga ”syntharna”, där en respekt för det historiska och scen-definierande soundet sedan tidigt 80-tal är en självklarhet. Möjligheten att omfamna lyssnare utanför denna lilla del av den elektroniska scenen är en svår uppgift, oavsett om ambitionen har funnits där eller inte. Detta är synd då det finns melodiska och sångmässiga kvaliteter som hade imponerat på vilken icke-insatt som helst.

Enda gången jag finner mig lite smått uttråkad är på den instrumentala ”Zalflex” som påminner om en liknande intetsägande passage på föregångaren. Det känns som ett litet tempotapp mitt i albumet men det reparerar sig snabbt på den småförbannade ”Evil Toxin”.

VAC har med Subconscious Landscapes släppt en av gruppens bästa album som placerar sig i toppen bland Fun With Knives och Lust For Blood. Efter recensionen av Maldire för två år sedan skrev jag att framtiden såg ljus ut för VAC och ingenting har ändrats på den punkten efter detta.

Tracklist

01. Barbed Wired Garden (5:06)
02. Taste The Sin (5:41)
03. Grey (5:17)
04. The Last Goodbye (5:47)
05. Dire (3:44)
06. Strychnine (3:53)
07. Eye H8 U (3:42)
08. Zalflex (4:32)
09. Evil Toxin (3:39)
10. Empusa (4:21)

(English version below)

A new classic in an ambiguous sense

After a somewhat troublesome journey Velvet Acid Christ’s new studio album has finally arrived to please the listeners.

Founder and singer Bryan Erickson stated that it would take a year for the sister release to “Maldire” called “Mauvais” to be finished. The album would present a more ethereal and ambient side in contrast to the harsh predecessor. Instead it happened that “Mauvais” became the other half of the “double album” “Subconscious Landscapes” where the first self entitled half contain four tracks featuring singers Sabine Theroni and Malgorzata Wacht on main vocals and backing vocals respectively. The first track “Barbed Wired Garden” is a melodic and fantastic, but somewhat strange production where Sabine’s vocals matches the mellow electro perfectly. The initial part of the album is in summary a desire from Bryan to create new tracks in the same spirit as the old classics “Slut” and “Dilaudid (Postponed)” from the late nineties. On “The Last Goodbye” we can even hear Bryans clean vocals on this melancholic ballad.

“Mauvais”, which is the other half, is a bit harsher and the sixth track “Strychnine” is a typical club hit where VAC present its Disco Industrial in its purest shape, You clearly recognize the sound of VAC even though it has evolved for more than twenty years. But it has not evolved into a repetetive embarrasing nostalgia, but instead it sounds like modern Industrial for both the dancefloor aswell as a quiet evening at home and manages to respect its roots in the defining sounds of the early eighties. It is a hard task to embrace fans outside of this narrow sub genre even if the ambition was there or not, which is sad since there are enough qualities to impress anyone outside the scene.

The one time I find myself bored is on the instrumental track “Zalflex” which is as bland as a similar low on “Maldire”. But the temporary drop is quickly recovered on the pissed off track “Evil Toxin”.

In “Subconscious Landscapes” Velvet Acid Christ has produced one of the best albums of their career and reaches the top populated by albums like “Fun With Knives” and “Lust For Blood”. After the review I did two years ago I said that the future looks bright for VAC and nothing has changed after this release.

Ett nytt år, allmänna reflektioner

The Knife släppte ett mycket bra och okonventionellt album och deras spelning på Way Out West-festivalen i Göteborg i augusti var en imponerande upplevelse och när Karin sjöng “And that’s when it hurts, when you see the difference” etsades tillfället fast som det starkaste jag hört 2013. Tech Noir firade den sista festen någonsin i den legendariska lokalen Kolingsborg ”Synthborgen” eller ”Sveriges enda bit av Berlin” i Slussen i Stockholm innan hela bygget ska rivas. Det var lugnt den fetaste tillställningen för mig under året och ett bevis för att denna scen kan locka folk i drivor.

2013 präglades annars av den hemska festivaldöden då Siestafestivalen i Hässleholm, Peace And Love i Borlänge samt Hultsfred i Sigtuna (!?) fick slänga in handduken och meddelade att tillställningarna är över. Efter Arvikafestivalens sorti 2011 har Sverige saknat en naturlig samlingsfestival för alla synthare där ute i landet. Kanske kommer Emmabodafestivalen att axla den manteln då de har fokuserat de senaste årens line-up till elektroniska akter blandat med den sedvanliga dosen indie. Den lilla synthfestivalen Kalabalik på Tyrolen kommer aldrig bli någon populär tonårsfestival utan får anses vara en liten nischad festival som kommer få svårt att boka de riktigt stora banden.

Synthåret 2013 i korthet

Skinny Puppy återvände till fornstora dagar, Front Line Assembly slopade gitarrerna detta år medan Psyclon Nine lät de ta över helt och Velvet Acid Christ släppte aldrig uppföljaren till “Maldire”. Covenant släppt nytt relativt kort tid efter föregångaren och det var helt tyst om Necro Facility denna gång. Depeche Mode släppte sitt bästa album på denna sida av millennieskiftet medan In Strict Confidence var en stor besvikelse. Frågan jag ställer mig är om de någonsin kommer repa sig efter de senaste årens popifiering och generella skifte i ljudbild.

Pouppée Fabrikk släppte årets tyngsta album efter en hel tonårslivstid sedan sist, dock med stor del omarbetat gammalt material. I brist på nytt material från Ladytron var Marnies ”Crystal World” en trevlig lindrare av den ständiga abstinensen. Kirlian Camera släppte ett intetsägande album medan Henric De la Cour släppte en mycket bra uppföljare till hans första succé som soloartist där avslutande spåret ”Sound the Alarm” var bland det bästa som ljöd ur mina högtalare. Apropå det så ser min top-10-lista över årets bästa spår ut som följer, utan inbördes ordning:

1. Henric De la Cour – “Sound The Alarm”
2. The Knife – ”Wrap Your Arms Around Me”
3. Pouppée Fabrikk – “Satans Organism”
4. Gary Numan – “My Last Day”
5. Front Line Assembly – “Ghosts”
6. Diorama – “Hope”
7. Austra – “Home”
8. Hypocrisy – “Living Dead” (Inte “synth” men förbannat bra)
9. Skinny Puppy – ”Terminal”
10. Depeche Mode – ”Should Be Higher”

Spotifylista finns här N’s top-10 of 2013. Tyvärr utan Front Line Assemblys bidrag då det spåret inte finns på Spotify.

Velvet Acid Christ presenterar en video till “Mysteric” hämtad från det senaste albumet “Maldire”. Enjoy!

Officiell musikvideo till “Mysteric” hämtad från det nya Velvet Acid Christ-albumet “Maldire”. Enjoy!