Format: (Album) CD, Digital, Spotify
Skivbolag: Mute Records
Releasedatum: 13 mars 2012
Genre: Minimal, Electro, Techno
Recensent: Anders Mellgren

Sparsmakad minimaltechno med suggstiva rytmer

En dag i höstas fick jag höra om något som har varit alla Depeche Mode-fans våta dröm de senaste 25-30 åren. Ett samarbete mellan två av de kanske viktigaste upphovsmännen inom synthen. Vince Clarke och Martin L. Gore skulle göra en platta ihop. Dessa två giganter som ligger bakom flera av de kommersiella listornas största hits inom genren. Låtar som “Enjoy the Silence”, “Personal Jesus”, “Love to Hate You” och “Oh L’amour”, låtar som givit eko och kanske inspirerat. Vad månde detta resultera i.

Egentligen förvånade det mig inte när det dessutom meddelades att de skulle göra minimalistisk techno. Med skyhöga förväntningar kom så första singeln. Tydlig techno och dessutom minimalistiskt. Suggestiva rytmer och väldigt sparsmakat.

Plattan släpptes så den 13 mars, men någon vecka tidigare kom jag över mitt lyssningsex. Efter första genomlyssning, mest i bakgrunden, tyckte jag mig känna igen det mesta. Likheten med musiken som spelas före Depeche Modes konserter är slående och det finns tydliga referenser till millenniets tidiga technoalster. En annan sak som är slående är diverse melodislingor som mycket väl hade kunnat ligga på nästa Depeche Mode-platta eller för all del en bortglömd bootleg i Mutes arkiv som någon glömde släppa 1987 typ. (fortsättning nedan)

Andra gången jag hörde plattan slog det mig att skivan är uppbyggd som ett DJ-set. Med ett beat som är lite återhållsamt i början och vartefter timmen går, ökar i intensitet och “sväng”. Det som förvånar mig är att plattan inte är mixad som ett enda spår, något som hade gjort helheten en tjänst.

Nåväl, hur bra är det då?

Jag tycker att plattans första tre spår mest passerar som en gäspning innan det svänger loss lite med “Windup Robot”, kanske för att den inledningsvis påminner mig om remixen av “Just Can’t Get Enough” från deras förra sammarbete för drygt 30 år sedan – “Speak & Spell”. Det finns tre spår som för mig utmärker sig lite; “Skip This Track”, “Recycle” och “Flux” – där det sistnämda kanske är det bästa. Alltså ingen av singlarna “Spock” eller “Single Blip”.

Jag hade ärligt talat väntat mig mer av dessa två herrar än detta. Men hoppas ändå på en uppföljare, kanske mest för att jag gillar idén och sättet plattan har kommit till på. Vince i Maines och Martin i Santa Barbara med E-mail som ett oumbärligt hjälpmedel. Om jag får önska så skulle dom kanske ta in en producent som en tredje part för att gjuta lite liv i den ganska tråkiga produktionen.

Betyget då? Jag tycker inte att den här skivan är dålig, men den ger mig inget. Godkänt men inte en skiva som kommer att hamna vare sig i bilen eller hemmastereon, faktum är att jag efter ett par spår i bilen kommer på mig själv med att nynna på andra låtar. Snyggt sorterad under V i skivhyllan vilket gör att den kommer att glömmas bort där den står nere vid knäna. Det ger ett betyg strax under godkänt i mina ögon, alltså en fyra.

Tracklist

1. Lowly  5:27
2. Zaat  6:28
3. Spock  5:41
4. Windup Robot  5:26
5. Bendy Bass  6:04
6. Single Blip  5:48
7. Skip This Track  5:40
8. Aftermaths  6:21
9. Recycle  6:37
10. Flux  5:18