Subscribe via: RSS
IAMX presenterar den censorerade versionen av musikvideon till “Stardust” som ger en hint av hur estetiken på den kommande turnén kommer se ut. Den ocensurerade versionen har premiär på Playboy.com nästa vecka.
Låten är hämtad från det nya unisont hyllade albumet “Alive in New Light” som kan beställas här.
Format: (Album) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Orphic (Caroline International/Universal/Border)
Releasedatum: 2 februari 2018
Genre: Electro, Pop
Bandmedlemmar: Chris Corner
Land: England (USA)/Tyskland
Recensent: Jens Atterstrand
(English version below)
Efter en lång och stark längtan så är det äntligen här – IAMX nya album “Alive in New Light”!
Hjärnan bakom IAMX, den forne Sneaker Pimps co-grundaren Chris Corner, har egentligen aldrig behövt vänta på att ljuset skall leda honom tillbaka. För när det kommer till hans musikskapande så har han alltid varit där.
Den svåra depressionen, som skulle kunna liknas vid en lång ansträngande terapisession, avhandlades omsorgsfullt med hjälp av mörka syntharrangemang på de två senaste albumen “Metanoia” och “Everything is Burning (Mentanoia Addendum)”. De depressiva känslorna har nu tagit ett kliv tillbaka och ligger nu istället försiktigt inbäddade i ett organiskt och orkestralt storslaget skimmer av hopp.
“Alive in New Light” innehåller några av Chris Corners absolut bästa vokala insatser någonsin. Den inledande “Stardust” är en medryckande, stark och ganska typisk IAMX-låt, som sakta och försiktigt inleds av en spröd och känslosam Chris placerad ovanpå ett monotont pianokomp omgiven av dissonant knaster, för att sedan mynna ut tillsammans med ett medryckande beat. Det slagkraftiga titelspåret ger oss i sin tur en av albumets absolut starkaste refränger och förmedlar den där unika teatrala och orkestrala känslan av cabaret- och folkmusik som Chris Corner alltid lyckas så otroligt bra med att injicera i sin musik.
Några av mina favoriter i övrigt inkluderar den analogbasmullrande “Break the Chain” och jag gillar även den experimentella mystiken som framträder i den funkigt erotiska “Body Politics”, men faktum är att samtliga nio spår döljer välskrivna och intressanta berättelser att upptäcka. Chris andliga släkting, tatueraren, make-up artisten och superfanet Kat Von D gästspelar på fyra av dem och allra bäst gillar jag den skruvade kärlekshistorien “Stalker”.
Chris Corner besitter fullkomligt unika krafter och kunskaper när det kommer till att konstruera vemodiga, personliga och känslosamma elektroniska poplåtar. I den avslutande balladen “The Power and the Glory” så sjunger han om en väntan på ljuset som skall leda honom tillbaka och hjälpa honom att släppa taget. Chris har nu kravlat sig ut ur det milsdjupa hålrummet och lever helt uppenbart i nytt ljus igen. Han är nu precis där han vill vara och jag välkomnar honom tillbaka av hela mitt hjärta.
OBS! Albumet släpps även i en begränsad vinylutgåva den 23 februari som kan förbokas här redan nu!
01. Stardust (04:55)
02. Alive In New Light (04:25)
03. Break The Chain (04:33)
04. Body Politics (03:49)
05. Exit (04:35)
06. Stalker (04:56)
07. Big Man (03:44)
08. Mile Deep Hollow (03:59)
09. The Power And The Glory (05:12)
(English version below)
After a long and eager wait, it’s finally here – IAMX’s new album “Alive in New Light”!
The mind behind IAMX, the former Sneaker Pimps co-founder Chris Corner, has never really had to wait for the light to lead him back. Regarding his musical creations, he has always been there.
The difficult depression, that could decribed as a long and exhausting therapy session, was by the help of dark synthesizers carefully dealt with on the last two albums “Metanoia” and “Everything is Burning (Mentanoia Addendum)”. Those depressive emotions are now slightly pushed back and now present themselves embedded in an organic and orchestral magnificent skimmer of hope.
“Alive in New Light” contains some of Chris Corner’s absolutely best vocal efforts ever. The introductory “Stardust” is a compelling, strong and fairly typical IAMX song, slowly and carefully launched by crisp and emotional vocals placed on top of a monotonous piano surrounded by dissonant knots and then completely pours out along with a compelling beat. The powerful title track gives us, in turn, one of the most powerful choruses on the album and conveys that unique theatrical and orchestral feeling of cabaret and folk music that Chris Corner always succeeds with injecting into his music.
Some of my other favorites include the analogue bassline thumper “Break the Chain”, and I also like the experimental mysticism that appears on the funky erotic “Body Politics”, but the fact is that all nine tracks hide well-written and interesting stories to discover. Chris spiritual relative, tattoo- and makeup artist and super fan Kat Von D makes guest appearances on four of them and best of all I like the twisted love story “Stalker”.
Chris Corner possesses completely unique skills and knowledge when it comes to constructing humble, personal and emotional electronic pop songs. In the final ballad “The Power and the Glory”, he sings that he’s waiting for the light to lead him back and help him let go. Chris has now crawled out of the mile deep hole and is clearly alive in new light again. He is now exactly where he wants to be and I welcome him back with all my heart.
Veteranerna i Alphaville, som gjorde stor comeback med “Catching Rays on Giant” (2010), är tillbaka.
“Strange Attractor” blir bandets nionde studioalbum i ordningen sedan man debuterade med den numera klassiska “Forever Young” (1984). Den första singeln “Heartbreak City” finns ute nu och levereras med tillhörande musikvideo (se nedan).
Alphaville bildades av sångaren Marian Gold (aka Hartwig Schierbaum) 1982 uppbackad av keyboardisterna Bernhard Lloyd och Frank Mertens medan gitarristen Ricky Echolette (aka Wolfgang Neuhaus) anslöt 1985.
“Strange Attractor” släpps den 7 april via Polydor/Island Records (Universal Music)
01. Giants
02. Marionettes With Halos
03. House Of Ghosts
04. Around The Universe
05. Enigma
06. Mafia Island
07. A Handful Of Darkness
08. Sexyland
09. Rendezvoyeur
10. Nevermore
11. Fever
12. Heartbreak City
13. Beyond The Laughing Sky
Format: (Album) CD, CD**, CD***, LP, Digital, Digital***
Skivbolag: Universal Music (Vertigo)
Releasedatum: 25 september 2015
Genre: Electropop
Bandmedlemmar: Iain Cook, Martin Doherty, Lauren Mayberry
Land: Skottland
Recensent: Alexander Johansson
(English version below)
Skottska CHVRCHES följer upp det debutalbumet som jag 2013 kallade enastående med ytterligare ett mycket starkt album. Nya “Every Open Eye” är ett lite ljusare och popigare album, lite mer Lights skulle man kanske kunna säga om man är insnöad på electro och om man tycker om att överdriva jämförelser.
Inledande “Never Ending Circles” är fin treminuters-Erasure-synthpop med ett mäktigt tonartshöjningsparti. Första singeln “Leave a Trace” är en suverän electrohit i samma stil som de bästa låtarna på förra albumet “The Bones of What you Believe” (2013). “Keep you On My Side” är en härlig upptempolåt med speediga trummor. Lauren Mayberry spottar fram ett litet relationsdrama i en Boytronics-lik Luna Square-låt för det sena 2010-talet. “Make Them Gold” kommer i likhet med vissa Lights-låtar kusligt nära Meloskräpet som sköljer över oss i radio, den räddas av en fin text och viss innerlighet i sången, men skadan är skedd. “Playing Dead” brottas med samma problematik. “Clearest Blue” är häftlig liten upptempohistoria vars refräng hamnar snubblande nära Depeche Modes genombrottshit “Just Can’t Get Enough”. En av mina favoriter är vemodiga “High Enough to Carry you Over” framförd av Martin Doherty. Hans mjuka röst bryter fint av mot Mayberrys mycket ljusare. Ännu bättre är extramaterial “Follow You”, där Doherty gör ännu en fenomenal sånginsats med litet röstregister. “Down Side of Me” är också en fin ballad med ypperligt lagda stämmor, på denna sjunger Mayberry.
Där Purity Ring och Nero 2015 gjorde ett ännu bättre andraalbum så gör CHVURCHES sammantaget ett något sämre. Viljan att göra pop och hitlåtar går ut över den helhet ett sammanhållet album helst ska innehålla. Remixerna på “Leave a Trace” känns också kvalitetsmässigt sämre än de man fick ur sig omkring på singlarna på den förra skivan. Trots detta är ändå ett av de bästa albumen 2015. I alla genrer.
Bästa låtarna: “Follow You”, “Keep You On My Side” och “High Enough to Carry You Over”
(English version below)
The Scottish trio CHVRCHES follow up to the debut album that I called ”outstanding” in 2013 with yet another great album. New “Every Open Eye” is lighter, brighter and more pop, a little closer to Canadian LIGHTS than electro of “The Bones Of What You Believe” (2013).
The opening “Never Ending Circles” is fine Erasure-synth-pop with a fine key increase before the final chorus. The first single, “Leave a Trace”, is a nice electro hit in the same manner as the best songs from “The Bones Of What You Believe”. “Keep You On My Side” is a great uptempo hit with speedy drums. Singer Lauren Mayberry spurts a relationship drama with Luna Square qualities. (Since Boytronic’s Luna Square is one of the best speed synth songs in the history in my opinion. This an achievement.)
“Make Them Gold” is pop, and not in the best aspect of the word, it is to much conventional radio music. LIGHTS did the same mistake in my opinion on “Little Machines”. You should never take the synth out of synth pop. The song “Playing Dead” struggle with the same problem.
“Clearest Blue”, on the other hand, is a blustery uptempo hit with a synth melody very close to “Just Can’t Get Enough” by Depeche Mode. One personal favorite is melancholy “High Enough to Carry You Over” sung by Martin Doherty. His soft voice make a fine contrast to Mayberry’s bright female vocals. On the bonus track “Follow You”, Doherty performs an extrodinary vocal contribution despite having a limited vocal range (compared to Mayberry). Finally we must mention the fine ballad “Down Side of Me” with its delicate vocals.
In 2015 both Purity Ring and Nero released their second albums and they were both better than their predessecors. CHVURCHES’ second album is weaker than their debut. The ambition to have radio hits interfere with the coherence required to make a grand album and there is a lack of chafe, of contrast. The remixes on “Leave a Trace” are also weaker then the remixes on the singles from “The Bones Of What You Believe”. Despite these flaws “Every Open Eye” is one of the best albums of all genres 2015.
Best songs: “Follow You”, “Keep You On My Side” and “High Enough to Carry You Over”
Format: (EP) Digital
Skivbolag: Gubbfritids (Universal Music Grooup)
Releasedatum: 27 maj 2015
Genre: Pop
Bandmedlemmar: Johan Wohlert, Martin Sköld, Ninsun Poli
Land: Sverige
Recensent: Alexander Johansson
(English version below)
Det konstiga året 2015 blev året Kite inte gav ut årets bästa svenska EP. Kite brädades nämligen av Closure med debut-EP:n “Closure”.
Closure är något av en supergrupp med konstnärliga sångerskan Ninsun Poli, kände Kent-basisten Martin Sköld, och Johan Wohler från Mew. Och som om inte det vore en tillräcklig bedrift att bräda Kite så passar de samtidigt på att leverera all ny Kent-musik man kan behöva under ett år.
Första låten “Creatures” inleds som en sval Kent-hit med en pianomelodislinga ovanpå ett mjukt beat med Ninsun Polis fina sång som växer sig starkare och starkare fram till något som bara måste beskrivas som en omisskänlig Kent-driven refräng. Fast i den här tappningen med ännu bättre röst och på popvärldsspråket engelska – förstår ni hur bra resultatet blir? I “Creatures” återfinns allt kärleksvemod en poplåt kan förväntas uppbringa.
EP:n fortsätter med den rockiga balladen “Sing” i vilken Poli får ta i och visa upp sin vackra röst och ypperliga frasering i all dess storslagenhet t o m kryddat med ett ytterst välavvägt f-ord. Det är en av årets två bästa ballader, trots att den i likhet med Kents två senaste album samtidigt har mycket disco över sig och för en gammal syntharsjäl utmärkt ljudbild.
För “10000 Times Harder” får Closure betyget MVG i upptempoballadkunskap. En fullständigt förtjusande historia med en fin elgitarrslinga som ackompanjerar den fina refrängen:
“And you say that it’s easy/But I know now/It’s 10000 harder than you think/And you say that you don’t care/But I know now/you care so much more than you want to admit” och så ett bitterljuvt lalala:ande på detta. Ja, ni förstår ju själva, vi talar om den ståpälsen.
Sist, och minst, är “Snowflakes in Spring”. En fin ballad med ännu ett tjusigt röstcrescendo i refrängen från Poli. På en Kent-platta hade det varit en mellanlåt men med Polis röst och finpopsnickeriet från hela supergruppen så låter “Snowflakes in Spring” också som en hit.
(English version below)
Every year the Swedish electro duo Kite has released a new EP it has been the best Swedish EP of the year. But not in 2015. Kite’s “VI” was beautiful but nevertheless it was beaten by Closure with the EP “Closure”.
The EP starts with “Creatures”. For anybody familiar with the sound of Swedish arena-indie band Kent the song is easy recognisable, it could have been on their latest album “Tigerdrottning” (The Tiger Queen, 2014). There is a fine piano melody over a soft disco beat with the great voice of Ninsun Poli that grows until the final chorus. “Creatures” has strong hit potential. Since Miss Poli is a better vocalist than Joakim Berg in Kent “Creatures” is the perfect song for everybody concerned about a year without any new materials from Kent. Closure is providing the best substitute possible. “Creatures” contains all the love melancholy feellings one can wish for in a pop song.
The second tune “Sing” is a rock’n’roll ballad. Poli’s intense singing, her personal phrasing and a perfect put f-word makes “Sing” one of the two best ballads in 2015. For “10000 Times Harder” they get the highest grade in uptempo ballad music composition. It is a delightful song with a fine guitar melody with direct appeal that accopanies the chorus: ”And you say that it’s easy/But I know now/It’s 10000 harder than you think/And you say that you don’t care/But I know now/you care so much more than you want to admit”
“10000 Times Harder” ends with a bittersweet la-la-la. What more can you wish from a pop song? It gives me goose-skin.
The EP ends with “Snowflakes in Spring”, another fine ballad with inspiring vocals from Poli in the chorus.
The members of Closure are no newcomers, the singer Ninsun Poli has released over twenty songs in her own name and worked with Swedish electro-funk band Familjen among others, Martin Sköld actually plays bass in Swedish indie-giants Kent and Johan Wohler is a member of Mew. Together as Closure they have made the best EP in 2015.
När Kent släppte “Vapen och ammunition” 2002 fruktade jag att ett av mina svenska favoritband skulle drabbas av ett musikaliskt svensktoppssönderfall och att “Hagnesta Hill” skulle visa sig bli Kents “Songs of Faith and Devotion”. Så blev det tack och lov aldrig. Jocke Berg har, till skillnad från Martin Gore, bara fortsatt att skriva smart och vacker pop. Och även om Kent har en bra bit kvar till Depeche Modes melodiparnass är den genomsnittliga låtlistan redan lite bättre än Depeche Modes (skrev jag verkligen det där?). Det stämmer inte riktigt men det får stå kvar, ni förstår vad jag menar). Det är en smått enastående bedrift och värd all beundran.
“Tigerdrottningen” är en smått enastående Kent-platta. Jämnare än “Hagnesta Hill”, “Röd” och “Tillbaka till samtiden”. Om Jocke bara hade en lite större röst och “Tigerdrottningen” varit på engelska så skulle Kent bli Coldplay-stora och arenarocka sig runt världen. Ur ett svenskt perspektiv så är detta inte ett problem, då vi får njuta mer av Kent än om vi skulle behöva dela dem med en större omvärld än den nordiska. Vi får också texter som klär vår språkdräkt på ett sätt få svenska poeter detta millenium kan matcha. I Bergs fatabur kombineras vardagsbetraktelser, politik, populärkultur, hjärta/smärta och skön konst på ett sätt som gör Kents artisteri enormt njutbart för oss som uppskattar det svenska språket och kanske får de största estetiska och existentiella upplevelserna i denna blågula språkförpackning. Kent är nästan det enda band som kan få mig att gråta. (Alltid när jag hör “Visslaren”, säg inte det till någon, tack!)
Musikaliskt tar “Tigerdrottningen” vid där “Jag är inte rädd för mörkret” slutade. Det är driven gitarrpop med soulkörer och tidigt 80-talslångsamma discobeats med mångfacetterade arrangemang och en kaliforniskt ljus ljudbild. Produktionen är oklanderlig och Jocke Berg sjunger på toppen av sin förmåga några av de bästa texterna han någonsin har skrivit. Den ljusa popen står i dynamisk kontrast till de skarpa texterna, som i hatkärleksodet till Stockholm – “Skogarna”. Med “La Belle Epoque” fick Kent en skolgårdshit och det är fascinerande att höra lågstadiebarnen sjunga flera av verserna med dess blytunga innehåll. Versmelodin är i stort sätt hämtad från “Staten och kapitalet” och Kent tackar för lånet genom att inkorporera texten i sista versen. Din enda vän har The New Division– och Coldplay-klass och skulle med lätthet kunna remixas till en mer eller mindre odräglig fotbollshymn i dessa VM-tider. “Godhet” är enastående bra, men jag föredrar att sjunga godis på slutet (annars börjar jag nog gråta) och den har fått mig att gräva fram Willy Kyrklunds “Om godheten” och minnas några av de där stunderna för 200 somrar sedan som Jocke Berg sjunger om i “Skogarna”. Avslutningen Den andra sidan är en klassisk Kentavslutningsmelodi i klass med “747”, “Visslaren” och “Mannen i den vita hatten” med riviga gitarrer och exploderande känslor av nostalgi, kärlek och längtan.
Bästa låtarna: “Skogarna”, “Den andra sidan” och “Godhet”
Kents nya singel “La belle epoque” är en ljus, driven och melodiös Kent-hit som påminner mycket om “Dom andra” i känsla och textinnehåll. Singeln lanserades i natt komplett med Jocke Bergsk synthigt distad pratsång i verserna och en driven refräng med stråkar och Erik Hassles ljusa överstämma i samma stil som “Jag ser dig” och “999” från albumet “Jag är inte rädd för mörkret” från 2012. Refrängen må vara ljusare och luftigare än i den depprockiga “Dom andra” fast texten är lika svart som det senaste halvåret i mörker.
“La Belle Epoque” är en dyster litania över samtidsfenomen i vårt iskalla IKEA-land: främlingsfientliget, nätmobbing, vapenexport, melodifestival, självmordstatistik och SMS-lån. Det är ytterst svårt att se vad som är vackert med vår svenska samtid. Men i refrängens slut slår Kent an samma sträng som i “Ensammast i Sverige”, från mästerverket “Tillbaka till samtiden”, och tar återigen upp en vacker tråd från Depeche Modes “The Sun and Rainfall” (1982) – “Things must change/We must rearrange them”, eller i Kents fall: “Alla för alla och en för en/Så börjar vi om igen”.
Kent är Sveriges bästa band.
Format: (Album) CD, LP, Digital (12 spår), Digital (16 spår)**
Skivbolag: Universal Music (Vertigo Berlin)
Releasedatum: 23 september 2013
Genre: Electropop
Bandmedlemmar: Iain Cook, Martin Doherty, Lauren Mayberry
Land: Skottland
Recensent: Alexander Johansson
Vi lever i en värld full av enorma utmaningar och det är inte alltid lätt att vara optimist inför miljöförstörelse, våld, intolerans och bakåtsträvande konsumism. Fast med CHVRCHES debutalbum har vi kanske fått en musik som kan gestalta de fakta Hans Roslings utvecklingsoptimistiska diagram skildrar och skänka mänskligheten lite hopp?
“The Bones Of What You Believe” är ett smått enastående debutalbum. Det serveras en luftig och elegant electro av högsta klass. Den är bitsk och rapp som The Knifes debut “Deep Cuts” från 2004 fast jämnare och mer harmonisk. Det är fjäderlätt electropop som när The Embassy eller CEO är som allra bäst och ljudbilden påminner mycket om svenska Niki & The Dove, vars fullängdsdebut “Instinct” från 2011 också var helt bedårande. Hitkänslan är lika stark och framträdande som hos Shout Out Louds eller Robyn fast CHVRCHES är smalare, mer electro och mindre kommersiella och amerikanska än den svenska världsstjärnan.
Lauren Mayberrys sångsätt ligger närmare egensinniga konstmusikpionjärer som Kate Bush och Elizabeth Fraser i Cocteau Twins än de Billboard-stjärnor som Robyn matchar sig emot. Med detta sagt så skulle ändå både “Recover” och “Lungs” kunna vara Robyn-låtar. Jag hade inte protesterat om någon påstått det.
Albumet inleds urstarkt med en av fjolårets bästa singlar “The Mother We Share”. Vi möter ett varsamt elektrifierat 80-tal med härliga stereoeffekter och en sockerdricks-poprefräng man vill spela hur högt som helst i stereon på någonting tyskt väldesignat och nedcabbat på en riviera. “We Sink” och nya singeln “Gun” är helt i sin tur perfekta synthpoplåtar fulla av lika delar glädje och melankoliskt vemod. “By the Throat” har “Friday I’m In Love”-kvalitet och när Martin Doherty sedan går in och sjunger “Under The Tide” och “You Caugth the Light” tangerar de ett annat fantastiskt brittiskt band där manliga och kvinnliga röster omväxlande sjunger – The xx. CHVRCHES delar nämligen The xx:s allvar, seriositet och majestätiska anslag och det är väl därför musikmagasinet Pitchfork jämför CHVRCHES med Depeche Mode.
Jag förstår alltför väl varför för det här är ett av årets absolut bästa synthalbum och världen blir alltjämt lite bättre snarare än tvärtom.
Format: CD, Vinyl, Digital, Spotify
Skivbolag: Universal Music
Releasedatum: 16 november 2011
Genre: Electropop, Electrohouse
Många irriterar sig på DJ-duon Rebecca & Fiona. Kanske är de lite för snygga, lite för välbärgade, lite för självsäkra. Och visst sticker det en aning även i mina ögon när två företrädare för champagnevänstern åker gräddfil rakt in på P3:s spellistor, får en egen dokumentärserie på SVT och signas av ett storbolag, åtminstone delvis i kraft av sina efternamn och rätt kontakter.
Men när allt kommer omkring har de faktiskt all rätt att vara både framgångsrika och styva i korken. Det visar ”I Love You, Man”, en albumdebut som förvisso är hyperkommersiell, men håller hög artistisk standard rakt igenom. Det finns några lugnare låtar, men merparten är snygga och smarta dansgolvsvältare, som sjuder, puttrar och pulserar. Kallas genren fortfarande electrohouse? Låt oss säga så. Till skillnad från Rebecca & Fiona saknar jag koll.
”Luminary Ones”, ”Bullets” och ”If She Was Away” är singlar som har spelats sönder och samman på radion, och förmodligen även på de dansgolv runt Stureplan där jag aldrig sätter min fot. Debuten ”Luminary Ones” saknas dock här – kanske tyckte duon att det räckte med albumets tolv låtar där känns nästan ingen som utfyllnad. Rebecca & Fiona lyckas där till exempel Cat 5 inte nådde ända fram. Nya favoriter är senaste singeln ”Jane Doe” samt ”Ted” – bägge är Rebecca & Fiona på sitt mest synthpoppiga humör.
En rolig detalj är att de gör en engelskspråkig version på ”En dag i varuhuset” av Ståålfågel, trion som ibland kallats den första svenska synthbandet. Ståålfågel producerades av Fiona FitzPatricks far, den elektroniska pionjären Greg FitzPatrick, som även var mannen bakom Adolphson-Falks karakteristiska synthpopsound.
”Vi gör inte pop”, säger Rebecca Scheja i en intervju i Expressen. Men där har hon fel. De flesta av Rebecca & Fionas danslåtar har både verser, refränger och alldeles för starka melodier för att inte också vara pop.
// Erik Uppenberg, Elektroskul – Synthportalen
Tyska industrirockarna i Rammstein snålar minsann inte när det kommer till den nya best-of samlingen “Made in Germany”, som landar lagom till julhandeln.
Samlingen innehåller remastrade versioner av det mesta och bästa mellan 1995-2011 och levereras utöver den ordinarie enkeldiscutgåvan (i digipak) även i en dubbeldiscutgåva ** samt i en begränsad deluxeutgåva *** i plåtlåda med bonusdiscen, tre DVD-skivor och en 240 sidig booklet. Bonusdiscen ** innehåller remixer av bland annat Laibach, Nothern Lite och Scooter, men även tyngre metalakter som Faith No More, Tiamat och Clawfinger. De tre DVD-skivorna innehåller i sin tur en komplett videokatalog, inklusive making-of-videos.
Utöver detta kommer båda versionerna även med den nya låten “Mein Land”, vars musikvideo regisserats av svenske Jonas Åkerlund och har premiär den 11 november.
“Made in Germany” släpps den 6 december via Universal Music/Vagrant Records.
