Jannice Faringer (Svartpunkt) och Jens Atterstrand (Elektrophoto) liverapporterar från den nionde upplagan av Bodyfest som presenterade: Roya, Underviewer, Leæther Strip, The Young Gods, S.P.O.C.K. och Diesel Dudes på Nalen i Stockholm den 6 oktober.

Det är en småkylig lördag i början av oktober som vi plockar fram lackdräkten ur garderoben, stryker den svarta skjortan och putsar kängorna. Vi poppar den kylda champagnen och skålar, det är äntligen dags för årets upplaga av Bodyfest! Detta återkommande evenemang hålls, i vanlig ordning, på Nalen i Stockholm och är för många inom den alternativa scenen en av årets stora höjdpunkter. Årets line up med Leæther Strip som kanske det största dragplåstret, S.P.O.C.K., Underviewer, The Young Gods, Roya och Diesel Dudes består ju inte enbart EBM-band, vilket är genren många förknippar med Bodyfest. Men Bodyfest vill locka fler med en bredare mix av artister berättar Thobias Wollhed, som är en av arrangörerna, i den intervju som vi gjorde inför festivalen. Vi pratade med några som enbart kommit för S.P.O.C.K.:s 30-års jubileum och andra som sett fram mot Claus Larsens och hans Leæther Strip på en lite större scen än senast han uppträdde i Sverige. Men oavsett favoritartist så är detta ett ypperligt tillfälle att mingla med både artisterna och den vackra svarta familjen.

Roya

Med andan i halsen slänger vi oss ur taxin på Regeringsgatan två låtar in på Royas set. Portarna slås upp redan halvfem och även om första akten går på vid halvsex så är det redan många som samlats framför Lilla scenen för att se Roya med support av Fredrik Djurfeldt (Analfabetism/Severe Illusion/Boar Alarm). En fin start och Roya som släppte sitt album Hive i våras (4 maj) har i allra högsta grad utvecklat ett sound som även fungerar utmärkt live med en dynamik som lockar en in ett ljuvligt skevt och stundom mörkt landskap.

Underviewer

Underviewer med Jean-Luc De Meyer och Patrick Codenys kliver näst upp på stora scenen och ger oss svårdefinierad och suggestiv musik som kan beskrivas som en sorts tidig förlaga till det som Front 242 sedan skulle komma att leverera på debutalbumet Geography från 1982. De flesta känner sannolikt till de här två herrarna som medlemmar i Front 242 men troligtvis har inte lika många sett dem live i denna konstellation. Vad beträffar denna belgiska akt så är det på sin plats med en kortare bakgrundshistoria. Innan dess att sångaren Jean-Luc De Meyer och Patrick Codenys gjorde Front 242-originalduon Daniel Bresanutti och Dirk Bergen sällskap 1982 så var de  aktiva som Underviewer som de bildades under slutet av sjuttiotalet.

Allra bäst var ”Was Soll Ich Tun” men nämnas bör också den charmiga varianten av Front 242-klassikern “Body to Body” som framfördes till publikens stora förtjusning.

Leæther Strip

I väntan på för oss den artist vi mest sett fram mot, Leæther Strip, fuktar vi våra strupar och kramas med både den svarta Stockholmsfamiljen och den inresta för att konstatera, precis som tidigare år, Bodyfest är en jävla gemytlig tillställning!

Claus äntrar scenen med en energi som gör oss i 40 plus-åldern smått avundsjuka, ”he’s still goning strong” for sure och att 50-åringen har roligt på scenen undgår nog ingen. Claus Larsen besitter en förmåga likt få att helt på egen hand få ett helt publikhav att hoppa i takt med hans musik. Dansken har stor rutin när han träffsäkert framför en kavalkad grundlagd av låtar från det senaste albumet World Molæster och toppad med klassiska hits som “Japanese Bodies”, “Strap Me Down” och “Evil Speaks”. När Claus Larsen sedan kastar av sig tröjan och levererar de avslutande låtarna i sitt läderharness når publikjublet inga gränser.

S.P.O.C.K.

Alexander Hofman, Johan Malmgren och Valdi Solemo i S.P.O.C.K. är i högform kvällen till ära då de firar 30 år som band iförda bandets klassiska vita stjärnfederation uniformer. TV-serien Star Trek har under alla år varit en av bandets största influenser både låt- och stilmässigt. S.P.O.C.K. framför ett stort urval av bandets låtskatt och publiken är snabbt med på noterna. Allra bäst är den underfundigt kantade “E-lectric” som får hela publiken att unisont sjunga med.

The Young Gods

En stillsam atmosfärisk inledning som sedan brakar ut i dissonant industrirockmangel när legendariska The Young Gods intar scenen som också ackompanjeras av kvällens snyggaste ljussättning. Bandets musik är måhända en avstickare i årets lineup men The Young Gods visar prov på stor musikalisk erfarenhet när de mycket samspelt framför ett urval av deras gedigna diskografi.

Diesel Dudes

Kvällen avslutas med svett, bröl, armhävningar, stagediving och allmänt stök när amerikanska Diesel Dudes dundrar upp på Lilla scenen och framför enligt egen genrebenämning: ”Underproduced sweaty, hyper roman electro punk for you to hear while your body is growing stronger”. Deras scenkostym som består av; svettiga torsos, sunkiga shorts, rånarluva, stickade mössor, lösnäsa och något som ser ut som ett bläckfiskhuvud i gummi, verkar gå hem hos publiken. Det bildas snabbt en moshpit och vi hörde i efterhand från några lycksaliga att de hade tillskansat sig en och annan blessyr där och då, alles in Ordnung!

Lite svettigare, lite lyckligare och lite mer berusade (i dubbel bemärkelse) hoppar vi cirka åtta timmar senare in i en taxi igen. Och det är svårt att låta bli att inte börja spekulera över nästa års artistuppställning när vi åker genom stadens och dess nattliga liv. Bodyfest är precis den injektion man behöver för att klara det annalkande höstrusket.

Tack alla inblandade för årets välarrangerade evenemang!

OBS! Fotogallerierna ovan kommer uppdateras med ytterligare ett stort antal livebilder från festivalen inom kort! Håll utkik..

Lördagen 6 oktober smäller det igen på Nalen i Stockholm när festivalen Bodyfest arrangeras för nionde gången i ordningen sedan starten 2010.

Här kommer en intervju med en av arrangörerna Thobias Wollhed tillsammans med livebilder av Jens Atterstrand (Elektrophoto), Jannice Faringer (Svartpunkt) och Patrik Lark (Darklark) från förra årets upplaga som av olika anledningar fallit mellan stolarna.

Nionde upplagan av Bodyfest är äntligen snart här,  tiden går fort när man har roligt. Hur har processen inför årets upplaga sett ut när det gäller bandbokningar och allt annat?

– Som vanligt skulle jag säga. Alla involverade kräver massa olika band som måste spela just i år och så har vi en lista på 20 namn som av förklarliga skäl måste minskas vilket oftast görs med hot, lockelser och till slut en del rationella argument. Vi försöker alltid landa i en EBM-grund med några utsvävningar som kanske lockar lite mer brett.

Ja, det har hänt en hel del med festivalen sedan den första upplagan gick av stapeln på Fryshuset 2010. Hur ser ni som arrangerar på den utvecklingen?

– Genom åren har vi slimmat organisationen vilket jag tror varit nödvändigt för att hålla på så länge som vi gjort. Redan 2011 flyttade vi till Nalen och där har vi stannat. De är väldigt trevliga och proffsiga att ha att göra med. I övrigt vet jag inte om det förändrats så mycket. Vi försöker givetvis att komma med olika och relevanta bokningar varje år.

Att etablera en festival i den här scenen är långt ifrån enkelt i dagens läge, men Bodyfest lockar besökare från hela landet och även en del folk från Tyskland och så vidare. Är ni förvånade över den positiva responsen om du blickar tillbaka?

– Först och främst är det ju subkultur vi pratar om och det brukar ju få folk att resa lite längre. Sedan hade vi ju Pouppée Fabrikk år 2010 som inte hade spelat live på väldigt längre och sin tur drog flertalet bussar från Tyskland. Det gav en bra spridning redan från början. Att de flesta besökare och artister verkar ha väldigt kul på Bodyfest gör ju också sitt till. Så kanske lite förvånande men det ligger också väldigt mycket jobb bakom att få till en bra festival, både från arrangörer och andra som hjälper till varje år.

Alla år har ju haft sina egna höjdpunkter men finns det något av åren som du själv är allra mest nöjd med?

– Det finns givetvis sjukt många höjdpunkter men lite svårt att utnämna ett speciellt år. Att många artister har Bodyfest bland sina absoluta favoriter är ganska mäktigt. När A Split Second spelade första gången är ett bra minne. Jag hade inte sett dem tidigare och blev närmast chockad av hur sjukt bra de var live. Ett annat bra minne är när det finska bandet Oldschool Union, som gjort förfrågningar om att spela hos oss tidigare, gjorde en låt som heter “Bodyfest”. En riktigt bra låt förövrigt. Väldigt smickrande och givetvis spelade de på efterföljande festival. I övrigt har vi ju haft nästan alla av våra favoriter och de största banden inom genren under årens lopp vilket givetvis också varit mäktigt. DAF, The Klinik, Front 242, Douglas McCarthy, Poupée Fabrikk, listan kan ju göras ganska lång.

Med åren har ju festivalen breddats från att från början ha varit en ganska nischad EBM-festival till att idag erbjuda enstaka inslag från andra genrer, förra året Covenant och i år S.P.O.C.K. Är det svårt att försöka göra merparten av besökarna nöjda?

– Först och främst är det ju svårt att hålla besökarantalet på runt 500-600 pers varje år utan en headline som drar massorna. Ska vi hålla oss strikt inom EBM är det kanske högst 5 band som drar så mycket folk. Det hade ju blivit ganska tråkigt i längden. Men som svar på frågan. Nej det är inte alls svårt att göra merparten av besökarna nöjda. Idag tror jag minst lika många kommer för den andra delen av namnet som den första.

När det gäller merchbord och andra inslag, dansgolv och DJ’s, kan vi förvänta oss några nya inslag i år?

– Vi testade ju ett år att köra dansgolv i stora salen och det var ingen större succé om vi säger så. Nej, det kommer inte bli några förändringar på den delen. Jag är inte helt med på vad du frågar efter men det finns en viss trygghet i att vissa saker fungerar som de gjort tidigare. Det är tillräckligt med stress att få klart soundcheck, få changeover att fungera, ha nöjda band etc, så just de saker du nämner ska vara hyfsat självgående.

Claus Larsens Leaether Strip är en av akterna som efterfrågats några år och nu kommer dansken äntligen till Bodyfest, dessutom med ett av hans (enligt undertecknad) starkaste albumsläpp sedan nittiotalet i bagaget. Har Leaether Strip varit påtänkt tidigare?

– Jo, så är det. Förra året var han tillfrågad har jag för mig men då gick det inte. Ska inte nämna tidigare gig men Claus förtjänar att spela på en stor scen i Stockholm.

Bodyfest har ju verkligen etablerat sig som en av den inhemska scenens årliga och absoluta höjdpunkter. Du nämnde Tinitusfestivalen tidigare, har den varit en stor inspirationskälla och drivkraft till att forma festivalen?

– Tinitus var fantastisk så länge den varade och jag tror det var många som kände ett tomrum när de valde att lägga ner. Sedan var ju några av oss redan på den tiden involverade i Bodytåget som körde på Sugar Bar. En förlaga till Bodyfest kördes faktiskt redan 2009 just på Sugar Bar med Kommando XY!, Frontal från Tyskland och Agent Side Grinder som öppnande akt. Det var på Klubb Bodytåget men kallades faktiskt för Bodyfest. Sedan när Tinitus valde att avsluta fanns det helt plötsligt utrymme för att göra något större.

En stor del av publiken har ju givetvis blivit stammisar, men vad skulle du vilja säga till alla de som ännu inte har upplevt festivalen?

– Ta chansen att uppleva en stor nostalgitripp med kängdans och den fysiska upplevelsen av musik precis som EBM-scenen alltid sett ut. Det kommer bli en positiv urladdning där alla besökare är peppade för en stor fest. Vi har lång kö utanför redan när vi öppnar 16.30 vilket är fantastiskt kul och en stor del av anledningen till att vi fortfarande håller på. Sex grymma liveakter och därtill ett sjukt bra party.

Slutligen, vad ser du personligen mest fram emot i år?

– Det är ju hyfsat svårt att välja mellan sina barn (skrattar). Grundarna av industripunken, The Young Gods, Leaether Strip på stor scen som vi pratade om och så ska det bli intressant att se vad Roya har kokat ihop till Bodyfest. S.P.O.C.K. har jag sett förut men det ska bli intressant att se deras spektakel till 30-års jubileum. Svårt att ignorera en av världens bästa röster i Jean-Luc De Meyer och så avslutningen med Diesel Dudes, som mycket väl kan få lilla scenen att kollapsa med sin party-EBM. Det var kortversionen till hela flocken. Skulle du tvinga mig att bara välja en akt skulle det nog ändå bli The Young Gods som var så fruktansvärt bra första gången jag såg dem och jag hoppas de kan frälsa en ny generation som aldrig sett dem tidigare.

Vi tackar Thobias för pratstunden och ser nu verkligen fram emot årets Bodyfest!

För mer information, biljetter och annat matnyttigt så kan vi varmt rekommendera www.bodyfest.se respektive festivalens officiella facebook-event som ni finner här!

Foto Bodyfest 2017 (Elektrophoto/Svartpunkt/Darklark)

Frontal

Menticide

Tyske Ludder

Fixmer/McCarthy

Covenant

Alvar

The Weathermen-bekantingen Jean-Marc Lederman och Front 242-sångaren Jean-Luc De Meyer presenterar nu ett av det här årets mest spännande samarbetsprojekt – Lederman/De Meyer.

De belgiska EBM-veteranerna slår nu nämligen sin samlade erfarenheter ihop och introducerar det kommande albumet Eleven Grinding Songs med EP:n A Tribe of My Own som finns ute nu (lyssna på denna och ytterligare ett spår från det kommande albumet nedan).

Utöver det ordinarie 11-spårs digitala släppet presenteras albumet även i en begränsad dubbeldiscutgåva*** samt en vinylutgåva som, tillsammans med den första EP:n, samtliga kan beställas/förbokas här redan nu!

Bonusdiscen som kommer med den begränsade utgåvan inkluderar, utöver remixer signerade bland andra Sebastian Komor och Peter Rainman, ytterligare sex exklusiva originalspår.

Jean-Luc De Meyer började sin karriär i musikprojektet Underviewer innan han blev sångare i Front 242 1981 och har genom åren även medverkat i en lång rad andra akter som C-Tec, Cobalt 60, Modern Cubism och 32Crash. Jean-Marc Lederman, som har producerat det mesta av musiken på det kommande albumet, inledde i sin tur sin karriär i punkbandet Streets i slutet av sjuttiotalet varpå han flyttade till London och började arbetade med band som Fad Gadget, Matt Johnson, Gene Loves Jezebel och soloprojektet Kid Montana som sedmera utvecklades till ett helt band. Allra mest känd är han från åttiotalsakten The Weathermen där han, tillsammans med andremedlemmen och tillika Tuxedo Moon-bekantingen Bruce Geduldig, slog igenom på bred front med den stora alternativhiten “Poison” 1987.

Fans av Front 242 och The Weathermen kommer inte bli besvikna och bör definitivt inte missa detta album som även inkluderar en cover av Fad Gadget-klassikern “Close to Nature”.

Eleven Grinding Songs släpps den 29 juni via Alfa Matrix.

Tracklist CD 1

01. Atoms in Fury
02. Back to Nature (Fad Gadget cover)
03. Flowers and Birds and Bees
04. I wish we could I hope we will
05. Heartbeat
06. Not really there
07. A Tribe of My Own
08. Run Ahriman Run
09. Dots, Circles and Lines
10. Tout me fait rire
11. The Revenant

CD 2***

01. Hell needs you
02. A Tribe of My Own (Sebastian Komor remix)
03. Back to Nature (Peter Rainman vs. JML remix)
04. I wish we could I hope we will (inst.)
05. A cold Report
06. A Tribe of My Own (Precocious Mouse vs. JML remix)
07. State of the Nation
08. The Old King
09. Dots, Circles and Lines (inst.)
10. A Tribe of My Own (J. Wolf remix)
11. The Revenant II