Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Ultravox"

John Foxx and The Maths – “Interplay” + “The Shape of Things”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album), CD, Digital
Skivbolag: Metamatic
Releasedatum: 21 mars 2011
Genre: Electropop, Minimal Wave
Recensent: Maria Molinder

 

 

 

Analogsynthorgie med dansgolvsambition

Den forne Ultravox-sångaren John Foxx har de senaste åren varit mer produktiv än någonsin. I olika konstellationer har han släppt skiva efter skiva. På de två senaste skivsläppen från i vintras har han tagit hjälp av musiknördkollektivet The Maths. Som alltid är skivorna förpackade i vackra stilistiska omslag, denna gång designade av Barnbrook. The Maths består förutom av John Foxx huvudsakligen av analogsynthentusiasten Benge (Ben Edwards), som har en maskinpark som kan ge vilken synthnörd som helst våta drömmar. De två övriga medlemmarna (endast live) är Serafina Steer och Hannah Peel (som är känd för att ha gjort speldoseversioner av gamla klassiker såsom ”Blue Monday”).

Det musikaliska hantverket är genomgående utomordentligt. Det är uppenbart att kärleken till maskinerna och ljudbilden ständigt är närvarande och inga halvmesyrer tillåts. Den första av de två skivorna, ”Interplay”, är en traditionell platta, medan ”The Shape of Things” är ett hopkok av de goda resterna. Detta gör att den andra skivan inte riktigt håller ihop, men är ändå mer spännande än den första. Tematiken är inte ny. Motorvägarna, storstaden och de surrealistiskt klaustrofobiska scenerna är fortfarande närvarande. Inspirationen har hämtats från alla delar av Foxx drygt trettioåriga solokarriär: Minimalismen från debutskivan ”Metamatic”, det svulstigt melodiösa från 80-talsskivorna, ambienten från ”Cathedral Oceans” samt danstakterna från 2000-talets skivor. Men allt detta har fått en tätare, modernare ljudbild.

”Interplay” är en traditionell fullängdare med många upptempospår som gott och väl platsar på dansgolvet. Skivan inleds med den kaotiska ”Shatterproof”. Det är en explosion av tunga synthriff och sjuder av leklust. Min absoluta favorit är ”Catwalk” med sina mullriga sågtandssynthar och härliga gung. Det är svårt att stå still när man hör den. Titelspåret är betydligt lugnare med fantastisk ljudbild. På surrealistiska ”Watching a Building on Fire” har Foxx tagit in Mira Aroyo från Ladytron på sång. Det är ett lyckat grepp att få med lite kvinnlig sång som vackert bryter av mot Foxx säregna röst. Överlag är det en välgjord skiva med många trevliga överraskningar.

Format: (Album), 2CD, Digital
Skivbolag: Metamatic
Releasedatum: oktober 2011
Genre: Electropop, Minimal Wave
Recensent: Maria Molinder

 

Dubbel-cd:n ”The Shape of Things” är en vidareutveckling av ”Interplay”. På första skivan samsas en brokig skara låtar med olika ljudbilder och tempo. Intuitivt känns det som om de gjorde denna skiva för att slippa kassera låtarna som inte fick plats på ”Interplay”, vilket var ett mycket bra drag, det är här man hittar godbitarna. Skiva nummer två innehåller mestadels remixer. ”Rear-View Mirror” är smäktande och symfonisk, ”September Town” är funkig och ”Invisible Ray” har tydliga drag av ambient. Att alla dessa samsas på samma platta kan kännas spretigt, men å andra sidan lyssnar man sällan på en hel skiva nuförtiden. Det blir mindre förutsägbart och mer intressant för oss musiknördar. Personligen tycker jag sällan att remixer tillför något till originalspåren, men Xeno & Oaklander ploppar till ”Evergreen” till ett fantastiskt dansspår. Originalet kan kännas lite för smetigt trots att melodin klistrar sig fast ett bra tag efteråt. ”Shatterproof (Wrangler Mix) är om möjligt ännu mer brutal än originalet. Den enda låt på skiva nummer två som inte är en remix är ”Where You End and I Begin”. Här har man tagit hjälp av Tara Busch. Det är ett vackert men tråkigt spår som egentligen inte tillför något extra.

“Interplay” och “The Shape of Things” har varit efterlängtade. Det är för första gången på 30 år som John Foxx så tydligt flirtar med ljudbilden han skapade på den klassiska debutskivan ”Metamatic”. Analogsyntharna står i fokus. Här har vi en man som kan göra det han vill. Han behöver inte bevisa något för någon. Det är så nördigt och så bra att jag önskar att jag hade ett skägg att klia. Den gamla fanskaran är trogen samtidigt som den nya hipsterpubliken har hittat honom. Det måste svida ordentligt för hipstern att för en gångs skull ligga trettio år efter. Fotnot: För den som är intresserad av att se John Foxx and The Maths live så bör man åka till London den 5 september då en engångskonsert kommer att ges.

Tracklist “Interplay”

  1. Shatterproof  4:23
  2. Catwalk  5:03
  3. Evergreen  4:17
  4. Watching a Buildning On Fire  4:50
  5. Interplay  2:39
  6. Summerland  4:47
  7. The Running Man  3:25
  8. A Falling Star
  9. Destination  4:45
  10. The Good Shadow  3:55
  11. September Town (Final Master)  3:52  ***
  12. Vapur Trails (Final Master)  4:34 ***

*** Levereras på “Tour Edition”

Tracklist “The Shape of Things” CD 1

  1. Spirus  1:22
  2. Rear-View Mirror  4:56
  3. Talk  2:55
  4. Psytron  0:41
  5. September Town  3:50
  6. Unrecognised  3:49
  7. Modreno  1:58
  8. Falling Away  5:20
  9. Invisible Ray  2:48
  10. Vapur Trails  4:33
  11. Buddwing  1:12
  12. Tides  3:59
  13. Astoria  0:47
  14. The Shadow of His Former Self  3:25

CD 2

  1. Evergreen (Radio Mix)  3:26
  2. Shatterproof (Wrangler Mix)  4:45
  3. Where You End and I Begin  (feat. Tara Busch)  5:02
  4. Summerland (Belbury Poly Mix) 5:42
  5. The Good Shadow (Tim “Love” Lee Mix)  4:45
  6. Watching a Buildning Burning (Greyed Out Mix)  5:35
  7. Interplay (Grayed Out Mix)  5:43
  8. Evergreen (Xeno & Oaklander Mix)  4:18

Ultravox – “Brilliant”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Vinyl, Digital
Skivbolag: EMI
Releasedatum: 28 maj 2012
Genre: Pop
Recensent: Erik Uppenberg

Ett tröstpris mest för de trogna fansen

När Ultravox återbildades för att spela live för några år sedan, var kvartetten osäker på sin förmåga. I intervjuer har medlemmarna berättat om sina farhågor. Tänk om de sög? Under första turnévändan satsade Ultravox på snygga backdrop-projektioner, så att publiken åtminstone skulle ha något att titta på. Men snart insåg de att magin i de gamla låtarna fanns kvar, och att de fortfarande var ett oerhört tajt, kraftfullt och samspelt liveband.

Turnén finns förevigad som liveskivan och live-dvd:n ”Return to Eden – Live at the Roadhouse” (2010). Den rekommenderas varmt – här möter vi ett högst vitalt gäng synthrockgubbar som inte bara har publikens plånböcker i tankarna, utan tydligt njuter av att vara tillbaka på scenen tillsammans.

Under turnén svarade Ultravox undvikande på intervjufrågor om huruvida de tänkte spela in något nytt material, men med ökad självsäkerhet tog planerna på ett nytt album form. Billy Currie och Chris Cross sammanstrålade med sångaren Midge Ure i dennes hus utanför Montreal i Kanada för att komponera och spela. ”Brilliant” är resultatet – den första skivan med den klassiska sättningen på 28 år. Även om den fjärde medlemmen, Warren Cann, inte tycks ha varit med och skrivit materialet.

Skivan börjar relativt starkt, med tre eller fyra spår som någorlunda minner om fornstora dagar, och som kan tilltala de fans som tycker att Ultravox var som allra bäst när de släppte låtar som ”Hymn” och ”Dancing With Tears in My Eyes”. Pampigt, svulstigt, vackert men nästintill parodiskt överlastat och överproducerat. ”Flow” är det tydligaste exemplet och enligt mig skivans starkaste stund. Inte minst klämmer Midge Ure i från tårna och visar att han har sin storslagna stämma i behåll. Viskandet på singeln/titelspåret ”Brilliant” väckte nämligen vissa farhågor på den punkten.

Men efter dessa låtar blir det mera tunnsått mellan guldkornen. Ultravox får inte riktigt till det, vare sig på upptempolåtar som synthpoppiga ”Rise” och ”Hello” eller lugna ”This One”, ”Fall” eller ”Contact”, som sägs vara Midge Ures egen favorit. Själv tycker jag att det är skivans i särklass sämsta spår. Ett bättre balladförsök är vemodiga ”Remembering” och ”Let It Lie” är en annan hymnliknande, för att inte säga ”Hymn”-liknande, låt som håller måttet.

Även ljudbilden fallerar. Det är inte ofta jag önskar mig mer gitarrer, men här saknas den new wave-aktiga skitighet de bidrog med på de gamla albumen.

Dagens Ultravox vill ligga nära soundet från när de var som bäst, runt ”Rage in Eden” (1981) och ”Quartet” (1982). Men ibland är de farligt nära att släta ut sig likt arenarocken på ”U-Vox” (1986), eller till och med nära det sockrade synthfluffet på lågvattenmärket ”Revelation” (1993). Jag skulle gärna ha hört fler andra, typiska markörer för Ultravox-soundet som det gitarrimiterande synksolot i mitten av ”Rise” eller Billy Curries viola i ”Satellite”.

Min kritik mot ”Brilliant” ska sättas i relation till de fullängdare som orkestern släppte mellan 1980 och 1984. Låtmaterialet på dessa fyra klassiska skivor är starkt från första spåret till det sista. Ultravox var inte ett singelband där några hits kontrasterades mot blekare spår. De var ett albumband, med en hög och jämn kvalitet. ”Brilliant”, däremot, kommer inte att övertyga någon icke invigd om vilket fantastiskt band Ultravox en gång i tiden var.

Det senaste årtiondet har en rad synthband med storhetstid under det tidiga 1980-talet överraskat med anmärkningsvärt starka comebackalbum. The Human League, OMD, Devo, DAF, Soft Cell, Telex, Men Without Hats, ja till och med Blancmange har producerat material som inte skäms för sig jämte deras klassiska skivor. För att inte tala om den ström av intressanta album som släppts av Ultravox ursprunglige sångare John Foxx. Det smärtar mig att Ultravox inte kvalar in i detta sällskap.

Kan man lida av för gott självförtroende? ”Brilliant” är ett kaxigt namn på en comeback, men det är också ett namn som skivan inte på ett enda enskilt spår lever upp till. Och ser man till helheten är detta ett hyfsat tröstpris till nostalgiska fans, men inte mer än så.

Tracklist

  1. Live Again  4:12
  2. Flow  4:24
  3. Brilliant  4:22
  4. The Change  4:31
  5. Rise  4:05
  6. Remembering  3:43
  7. Hello  5:40
  8. This One  4:43
  9. Fall  4:08
  10. Let It Lie  4:36
  11. Satellite  3:59
  12. Contact  4:32

Ultravox Revisited – Del 2

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


En storslagen poporkesters uppgång och fall

Här följer den andra och avslutande delen i Erik Uppenbergs genomgång av Ultravox tio tidigare studioalbum, inför splitter nya ”Brilliant” som släpps den 28 maj.

1980-talets klassiska Ultravox-lineup. Från vänster Billy Currie (keyboards, piano, viola), Midge Ure (sång, gitarr, keyboards), Chris Cross (bas, keyboards), Warren Cann (trummor, percussion).

Vienna (Chrysalis, 1980)

Svulstig och majestätisk klassiker

Vienna” gjorde inget större väsen av sig när den släpptes på nya skivbolaget Chrysalis. Det var först när titelspåret blev singel 1981 – tillsammans med en mycket uppmärksammad musikvideo – som Ultravox slog igenom på allvar. Ny på keyboards, gitarr och sång var Midge Ure.

Han hade på några få år skaffat sig en bred musikalisk bakgrund: i  radiovänliga popgruppen Slik, i punkbandet Rich Kids tillsammans med Glen Matlock från Sex Pistols, inom hårdrock som vikarie för Gary Moore i Thin Lizzy, samt inom synthpop och new romantic på Visages första album. Billy Currie var också med i tidiga Visage, och de beslutade att skaka liv i Ultravox. Det gjorde de rätt i. Den resulterade skivan är en klassiker. Det nya Ultravox var ingen omedelbar framgång, men när titelspåret släpptes som tredje singel blev det bandets stora genombrott. Inte minst på grund av den dimhöljda, regnvåta och ytterst tidstypiska new romantic-videon.

Vienna” som helhet är ganska spretig, men det kan också uppfattas som en styrka. Poporkestrar är oftast som mest intressanta innan de hittat fram till sitt slutliga sound och stelnat i sin utveckling. På ”Vienna” experimenterar Ultravox fortfarande med en rad varierande ljudbilder.

Här finns såväl majestätisk och svulstig symfonisynthrock (titelspåret och ”Astradyne”), som röjigt upptempo (”Sleepwalk”och ”All Stood Still”) och minimalsynthexperiment, när trummisen Warren Cann rycker in bakom mikrofonen och pratsjunger sig igenom ”Mr X” – låten som för övrigt är misstänkt lik ”Touch and Go” (se ”Systems of Romance”). Samtidigt finns kopplingar till John Foxx-erans rockigare new wave-sound, som ”New Europeans”.

Den för ett popband ovanliga kompetensen att ha tillgång till en violinist – Billy Currie – utnyttjas med gott resultat och bidrar till att göra det klassiska Ultravox-soundet komplett. Det sker i ”Passing Strangers”, i instrumentala ”Astradyne”, och självfallet i titelspåret ”Vienna”.

Rage in Eden (Chrysalis, 1981)

En musikalisk utveckling når sin fulländning

Rage in Eden” är en mer sammanhållen skiva än ”Vienna”. Här når utvecklingen som anats på enstaka spår ända sedan ”Ha!-Ha!-Ha!”, sin fulländning. På spår efter spår manifesteras gruppens allra mest klassiska ljudbild. En låt som ”Accent on Youth / The Ascent” är bara ett av exemplen på hur skickligt Ultravox smälter samman new wave-bandets klassiska rocksättning – gitarr, bas och trummor – med elektroniska rytmer, organiska stråkar och piano.

Krautrockinfluenserna är även de en del av mixen. Chris Cross basgitarrspel är uppenbart krautinfluerat; entonigt, monotont och nästintill hotfullt, vilket ger en spännande kontrast mot de pampiga, symfoniska inslagen. Det hörs tydligast i introna till ”I Remember (Death in the Afternoon)”, ”The Thin Wall” och titelspåret ”Rage in Eden”.

Att döma av gruppens musikvideor, så brydde Ultravox sig inte lika mycket om sina kläder och frisyrer som övriga artister i den så kallade new romantic-vågen. Däremot tycks de ha vinnlagt sig om den grafiska formen, som under den här perioden håller högsta nyromantiska klass. ”Rage in Eden” och de efterföljande skivorna är formgivna av legendaren Peter Saville, som också gjort en rad klassiska skivomslag åt bland andra Joy Division, New Order och OMD. Omslagsillustrationen bygger på en filmposter av den franske affischkonstnären Hervé Morvan, och rättighetsproblem har gjort att nästan alla återutgivningar av ”Rage in Eden” har ett alternativt omslag. Detta har nästan blivit lika ikoniskt som originalet: ett monogram med bokstäverna ”UV” och hästhuvuden i silhuett.

Quartet (Chrysalis. 1982)


En grupp på toppen av sin förmåga

Ett självsäkert Ultravox fortsätter på den inslagna vägen och levererar ännu en helgjuten skiva. Nu har gruppen avbrutit producentsamarbetet med Conny Plank och ”Quartet” producerades av Beatles-producenten George Martin. Eventuella påverkan av brittisk 1960-talspop undgår mig, men däremot blir ljudbilden om möjligt än mer överlastad.

Framför allt ”Hymn” är så uppblåst och pretentiös att det nästan blir fånigt, och med en lite annan instrumentering skulle det lika gärna ha kunnat vara en låt med Queen eller något pompöst samtida hårdrocksband. Då föredrar jag den mer subtilt och gradvis uppbyggda svulstigheten i ”Quartets” kanske vackraste spår, ”Visions in Blue”.

Sista spåret ”The Song (We Go)” avslutas med en suggestiv och sugande monoton trumrytm. Också i dag, 30 år senare, avslutar Ultravox sina konserter med att alla bandmedlemmar överger sina ordinarie instrument och trummar sig trötta till denna rytm – fast nu överflyttat till låten ”The Voice”.

Efter ”Quartet” gav Ultravox ut liveskivan ”Monument”. Liksom övriga album från Midge Ure-eran är den återutgiven i en generös dubbel-disc-utgåva.

Lament (Chrysalis, 1984)

Triumftåg följs av tecken på trötthet

Ett fortsatt starkt Ultravox levererar en skiva som nästan träffar mitt i prick den också. Framför allt är de fyra första spåren, det vill säga det som var A-sidan på LP-utgåvan, ett enda triumftåg: ”White China”, ”One Small Day”, ”Dancing With Tears in My Eyes” och ”Lament”. Men på B-sidan börjar också små tecken på utmattning att visa sig i de annars så solida melodibyggena. Kanske är ett av tecknen att skivan innehåller endast åtta spår. Materialbrist? Men framför allt känns det som om Ultravox, som denna gång producerar sig själva, har börjat tröttna lite på den ljudbild som suttit som gjuten på de bägge föregående skivorna, och soundet börjar återigen spreta något på ett sätt som den inte gjort sedan ”Vienna”. Det är mindre syntpop och mer gitarrer.

På avslutande ”A Friend I Call Desire” testar Ultravox för första och enda gången ett postpunkigt 1980-talsrocksound som känns ovant, men resultatet är ändå lyckat. Både gitarr och bas andas en gnutta U2, Simple Minds, Echo and The Bunnymen och Psychedelic Furs. Låtarna ”Man of Two Worlds” och ”Heart of the Country”, däremot, har lätt folkrockiga element som man så här i efterhand kan tycka pekar framåt mot stadionrocksoundet på den följande, mindre lyckade skivan ”U-Vox”.

U-Vox (1986)


En trött orkester leker Simple  Minds

U-Vox” räknas allmänt som den sämsta Ultravox-skivan, och har av fansen fått öknamnet ”The Dreaded Pink Thing”. Trummisen Warren Cann – originalmedlem och låtskrivare – har fått sparken och ersatts av en ”hired gun” som inte är fullvärdig medlem; Mark Brzezicki från gruppen Big Country. Synthpop och new romantic har vid den här tiden blivit omodernt, och i likhet med Simple Minds och andra under perioden rör sig Ultravox mot ett utslätat stadionrocksound. De släpper också in keltiska folkmusikinfluenser: singelspåret ”All Fall Down” var ett samarbete med irländska folkrockgruppen The Chieftains.

Men det är inte bara ljudbilden, som drar ner ”U-Vox”. Förutom de tre singlarna ”Same Old Story”, ”All in One Day” och ”All Fall Down”, är låtmaterialet anmärkningsvärt svagt.

Så här i efterhand känns ”U-Vox” som ett plikskyldigt släpp från en grupp som försöker hitta spelglädje genom att utveckla sitt sound, men som egentligen tröttnat både på sin musik och på varandra. Midge Ure har parallellt en någorlunda framgångsrik solokarriär och Ultravox splittrades officiellt 1988.

Revelation (Deutsche Schallplatten Berlin, 1993)


En frånstötande, frireligiös upplevelse

1992 återupplivade Billy Currie Ultravox tillsammans med tvålfagre sångaren Tony Fenelle. Första släppet var en onödig nyinspelning, ”Vienna ’92”, och därefter kom denna frånstötande upplevelse.

De som tycker att ”U-Vox” är den sämsta Ultravox-skivan har nog inte hört ”Revelation”. Eller så godkänner de helt enkelt inte de bägge sista skivorna som Ultravox över huvud taget, eftersom keyboardisten och violinisten Billy Currie var den enda kvarvarande originalmedlemmen.

Det finns en rad låtar på skivan som kunde ha fungerat med en annan inramning. Men det sockrade, insmickrande synthsoundet och de märkliga texterna får mig att – och nu får ni ursäkta fördomarna – tänka på kristen rockmusik av unknaste slag. Under Midge Ure-perioden drog sig Ultravox förvisso aldrig för att använda ett överlastat och religiöst färgat symbolspråk i sina låttexter. (Tänk ”Hymn”.) Men här går det fullständigt överstyr. Med en albumtitel som betyder ”uppenbarelse” och låttitlar som ”I Am Alive” och ”True Believer” var jag faktiskt tvungen att lusläsa texthäftet för att hitta tecken på om Currie gått och blivit nyfrälst väckelsekristen.

Tony Fenelles skickliga men smöriga mainstream-sång passar även den dåligt till Ultravox. Han hoppade av okänd anledning av Ultravox kort efter det att skivan släppts.

Ingenuity (Resurgence / Intercord, 1994)


Fusk-Ultravox hamnar nära det klassiska soundet

På sin andra Ultravox-skiva har Billy Currie tagit sig samman och lagt sig betydligt närmare gruppens klassiska sound från Midge Ure-eran. ”Ingenuity” är ingen jättebra skiva, men den har en rad godkända låtar och några guldkorn. Titelspåret är bra, och avslutande ”Majestic” är en storslagen instrumental som verkligen gör skäl för sitt namn. Den skulle inte skulle skämts för sig på någon Ultravox-skiva.

Mikrofonen har tagits över av Sam Blue, en hårdrockssångare som även varit med i brittiska melodifestivalen några gånger. Han röst fungerar mycket bättre som Midge Ure-substitut än företrädaren Tony Fenelle.

Trots uppryckningen var inte ens de närmast sörjande fansen särskilt intresserade av Billy Curries version av Ultravox. Denna sättning släppte även liveskivan ”Future Picture” år 1995, innan de 1996 officiellt lade ned verksamheten.  På ”Future Picture” finns låtar både från Midge Ure– och John Foxx-eran.

Tillgänglighet

Såväl John Foxx– erans som Midge Ure-erans skivor finns återutgivna på remastrade  utgåvor som samlar det mesta som Ultravox någonsin har släppt.

De tre John Foxx-skivorna återutgavs som remastrade enkel-cd år 2006, med bonusspår (b-sidor, lösa singlar och liveinspelningar). Dessa finns på Spotify, men under namnet Ultravox! med utropstecken på slutet.

De fem Midge Ure-skivorna återutgavs som remastrade dubbel-cd åren 2008–2009. Bonus-cd:arna innehåller tolvtumsversioner, b-sidor, alternativa versioner och liveinspelningar. Dessa har tidigare funnits utgivna på två samlingar med namnet ”Rare” volym 1 och 2. I återutgivningen ingick också liveskivan ”Monument”, men den har en bonus-dvd med konsertfilm i stället för bonus-cd.

Vad gäller de bägge Billy Currie-skivorna har ”Revelation” och ”Ingenuity” återutgivits som dubbel-cd samt under andra namn, såsom ”The New Frontier”, ”New Frontiers” och ”Ultravox’s Majestic”. Den sistnämnda finns på Spotify, och är helt enkelt ”Ingenuity” med en annan låtordning. ”Revelation” och liveskivan ”Future Picture” finns för närvarande inte på Spotify. Men det är inget att ligga sömnlös för.

Slutligen finns också liveskivan ”Return to Eden” (2010) tillgänglig som dubbel-cd med konsert-dvd.

(Red.anm: Inom kort kommer Erik Uppenbergs recension av det nya albumet “Brilliant” som släpps den 28 maj. Håll utkik!)

Ultravox Revisited – Del 1

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Ultravox – från glamrock till new romantic

På måndag, den 28 maj 2012, släpper Ultravox klassiska lineup sitt första nya album på nästan tre decennier. Under de närmaste dagarna går Erik Uppenberg igenom och betygsätter alla skivor som den legendariska new romantic-gruppen har släppt.

Ultravox började på 1970-talet som en glam- och krautrockinspirerad new wave-grupp under ledning av John Foxx. När Midge Ure tog över mikrofonen och huvuddelen av textförfattandet tog karriären fart. Ultravox blev en av det tidiga 1980-talets stora popgrupper, såväl konstnärligt som kommersiellt.

Resultatet var odödliga hits som ”Vienna” och ”Dancing With Tears in My Eyes”, men också en rad klassiska album som var milstolpar i den rörelse som vi i dag sammanfattar som new romantic.

I mitten av 1980-talet stod gruppen på sin absoluta topp och Midge Ure hade en sådan stjärnstatus att det var helt naturligt att han blev Bob Geldofs låtskrivarpartner på singeln ”Do They Know It’s Christmas?”, där Storbritanniens popelit samlades under namnet Band Aid och sjöng till stöd för de svältande i Etiopien.

Därefter började Ultravox falla samman. Inte nog med det; under britpopens och indiepopens 1990-tal blev gruppen och dess sound nästan sinnebilden för allt som ansågs töntigt, passé och patetiskt med ett nära förflutet man helst ville glömma: synthpop, pretentiös och bombastisk produktion, fåniga kläder och frisyrer.

Det var förstås bara en tidsfråga innan Ultravox musik skulle omvärderas och plockas ut ur giftskåpet. Mindre väntat var att de faktiskt skulle återförenas. Efter framgångsrika turnéer från 2008 och framåt har gruppens mest klassiska sättning nu samlat material till en splitter ny skiva. Inför recensionen av comebackskivan ”Brilliant” går jag igenom gruppens samtliga tio studioalbum. Först ut är de tidiga skivorna från John Foxx-eran.

Ultravox i 1970-talets tappning. Från vänster: John Foxx (sång), Warren Cann (trummor), Billy Currie (violin, keyboards), Chris Cross (bas), Robin Simon (gitarr).

Ultravox! (Virgin, 1977)


Debut med punk, glam och lite kraut

Ultravox hade debuterat redan 1974. Under namnet Tiger Lily gav de ut en singel, en glamrockcover på Fats Wallers 1920-talsnummer ”Ain’t Misbehavin’”. Ett antal namnbyten senare blev de Ultravox,

Bakom mikrofonen på de tre första skivorna står John Foxx, sedermera soloartist inom synthpop med en liten men mycket hängiven skara beundrare. Hans röst är mörkare än Midge Ures, och hans texter märkligare och mer skruvade än de pompösa epos som Midge Ure och Warren Cann skrev till senare skivor.

Eftersom orkestern var beundrare av krautrockgruppen Neu!, stavade de Ultravox med ett utropstecken på de två första albumen. Jag tycker dock inte att krautrockinfluenserna är särskilt tydliga, undantaget kanske är låten ”My Sex”.

Och närmare än så kommer man inte elektronisk musik på denna första Ultravox-skiva. Stilen är new wave-rock, med glam- och punkinfluenser, och man hör inte mycket av det som komma skulle.

Ha!-Ha!-Ha! (Virgin, 1977)

De första elektroniska Ultravox-låtarna

Ultravox andra skiva blandas punkiga och glamrockiga influenser (”Rockwrok”, ”Fear in the Western World”, ”While I’m Still Alive”) med de första stegen mot det elektroniska Ultravox, och mot John Foxx kommande solokarriär.

Den vackra ”Hiroshima Mon Amour” är den första rena synthpoplåten som gruppen gör, märkliga vampyreposet ”The Man Who Dies Every Day” är ett annat exempel. (Svenska punkgruppen Charta 77 har för övrigt gjort en sorgligt bortglömd svensk version som heter ”Mannen som dör varje dag”.)

Distant Smile” och ”Artificial Life” slutar förvisso som röjiga rocklåtar, men de inleds med piano, stråkar och synthar, en kombination som senare kom att bli viktiga pusselbitar i Ultravox sound. På cd-versionen har man också plockat med den fristående singeln ”Young Savage”, ett exempel på Ultravox punkiga sida när den är som bäst.

Det hörs på ”Ha!-Ha!-Ha!” att Ultravox är en grupp som vill mycket. Efter denna skiva fick ursprungsgitarristen Stevie Shears sparken, eftersom han ansågs begränsa gruppens utvecklingsmöjligheter.

Systems of Romance (Virgin, 1978)

På väg att hitta sitt sound

Det sista och starkaste albumet med John Foxx som sångare. Men samtidigt som gruppen har blivit allt säkrare, har den börjat knaka i fogarna.

Det sägs ofta att detta tidiga Ultravox med John Foxx som sångare är en helt annan grupp än Ultravox med Midge Ure. Det är att devalvera gruppens övriga medlemmar, och det är bara helt sant vad gäller den allra första skivan. På detta tredje album finns tydliga exempel på det kommande, klassiska Ultravox-soundet –”Slow Motion”, ”Quiet Men” – men också på hur John Foxx skulle komma att låta som soloartist: ”Dislocation” och ”Maximum Acceleration”.

Det låter oftast inte Ultravox som de flesta minns dem än, men det är ändå en väldigt bra skiva. ”Systems of Romance” är liksom de bägge följande skivorna producerad av legendaren Conny Plank, som även hjälpte Kraftwerk och DAF att hitta fram till sina respektive ljudbilder.

Vid det här laget hade det uppstått slitningar mellan John Foxx och resten av bandet, och när de genomförde sin USA-turné 1979, hade Foxx redan bestämt sig för att sluta. På turnén spelade de bland annat de nya låtarna ”Touch and Go” och ”He’s a Liquid”, som senare dök upp på Foxx solodebut ”Metamatic”. Dessa inspelningar finns att avnjuta på Youtube för den som är intresserad. Även gitarristen Robin Simon hoppade av efter endast en skiva.

Det såg mörkt ut för Ultravox: ingen sångare och inget skivbolag, eftersom Island dumpat gruppen på grund av dålig försäljning. Bandets keyboardist och violinist Billy Currie började spela med Gary Numan och bestämde sig för att satsa på sin andra grupp, Visage, i stället för ett Ultravox i dödsryckningar.

(Red.anm: Håll utkik efter Ultravix Revisited – del 2 som kommer inom kort liksom Erik Uppenbergs recension av det nya albumet “Brilliant” som släpps den 28 maj.)

John Foxx and The Maths följer upp

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Knappt ett år har passerat sedan John Foxx and The Maths släppte förra årets rosade album “Interplay”, men redan i slutet av oktober följde man upp med “The Shape Of Things”.

Inpelningarna och slutmixen av “The Shape Of Things” är gjorda i Benge’s Studio i London och är laddad med retrodoftande analogsynthar och trummaskiner. Utöver detta en låt där med John Foxx själv på gitarr.

Det nya albumet levererar en ny experimentell touch till den redan klassiska Foxx-ljudbilden, som man på det nya albumet länkar samman via en lång serie av instrumentalspår.

“The Shape Of Things” kommer nu även (utöver den tidigare släppta tvådiscutgåvan) i en ny enkeldiscutgåva med 16 spår, inklusive en ny version av “Talk” med nya ljudpålägg och ett gästspel på sång av amerikanen Mathew Dear. Utöver detta även den exklusiva bonuslåten “Where You End And I Begin” med gästspel av Tara Busch, som tidigare släpptes på bonusdiscen till tvådiscutgåvan.

Dem nya versionen av “Talk” kommer även inkluderas på en EP som landar senare under våren.

Den mångfcetterade John Foxx är för de flesta mest känd som en av originalmedlemmarna i brittiska Ultravox på sjuttiotalet och har utöver detta samarbetat med en rad olika artister genom åren. Bland annat Brian Eno, Xeno & Oaklander, The Soft MoonConny Plank, Paul Daley (från Coctau Twins), Robin Guthrie och fimregissören Alex Proyas.

“The Shape Of Things” (enkeldiscutgåva) släpps den 19 mars via Metamatic.

Tracklist

  1. Spirus
  2. Rear-View Mirror
  3. Talk
  4. Psytron
  5. September Town
  6. Unrecognised
  7. Modreno
  8. Falling Away
  9. Invisible Ray
  10. Vapour Trails
  11. Buddwing
  12. Tides
  13. Astoria
  14. The Shadow Of His Former Self
  15. Talk (Beneath Your Dreams) Featuring Matthew Dear
  16. Where You End And I Begin Featuring Tara Busch

Kirlian Camera – “Nightglory”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD, 2CD**, Digital
Skivbolag: Out Of Line
Releasedatum: 28 oktober 2011

Genre: Electro, Darkwave

7/10

Sammanhållet och bra trots intetsägande partier

Italienska Kirlian Camera består av grundaren och ständige medlemmen Angelo Bergamini och den vackra sångerskan Elena Alice Fossi, som även är känd från bland annat Spectra*Paris.

Bandet har under de senare åren rört sig i en mer dansant riktning via de två albumen “Invisible Front. 2005” (2004) och “Shadow Mission HELD V” (2009). De välgjorda dansanta remixerna på sistnämnda album är en bra utgångspunkt om man vill få grepp om deras moderna sound, vilket singelsläppet “Nightglory” från deta nya albumet påminner mest om.

Gruppen har i över 30 år avverkat de flesta elektroniska genrer som italodisco, mörk ambient, darkwave, synthpop, neoclassical och neofolk. Ett sammelsurium av genrer och stilar, men ändå ett unikt och igenkännande sound.

Kirlian Camera har alltid haft en väldigt stor och spretig låtsamling vilket märks i de otaliga versioner av dessa och alla samlingsalbum de återfinns på: “The Ice Curtain” (1998), “Odyssey Europa” (2009) och “Not of this World” från tidigare i år. Detta album är något så ovanlig som ett album helt utan remakes av gamla låtar, även om det inte bara innehåller nyproducerat material. Den fantastiska electroballaden “Hymn” är en cover på Ultravox gamla synthpopdänga med samma namn.

“Nightglory” är en fortsättning på det förra studioalbumet “Shadow Mission Held V” när det kommer till sound och stil. Det som skiljer från förra albumet är att det är mer fokus på Elenas röst och texter. Det återfinns även några nya inslag som elgitarrer inbakade i deras dansanta och euforiska electro. Annars låter Kirlian Camera precis som vanligt, med svepande fioler och synthar som samsas med chants, hårda trummor och rappa elektroniska ljud. Elena sjunger texterna på engelska med sin speciella italienska brytning.

Electropoppiga “Nightglory” är albumets solklara radiohit och är en väldigt bra sådan. Korta låtar med kommersiell radio i åtanke brukar i regel vara runt tre minuter, vilket inte ger utrymme för okonventionella partier och experimenterande. “Nightglory” låter dock aldrig nedbantad eller kommersialiserad, utan passar perfekt i det kortare formatet. Albumets tredje spår “Hymn”, å andra sidan – är den totala motsatsen. Med ett långsamt tempo och över fem minuters speltid är den en härlig avstickare från albumets poppiga prägel. Den svepande synthen låter nästan som musiken som spelas på slottet i Super Mario 64, medan det elektroniska basljudet är välproducerat och låter mycket bra.

Det femte spåret, med det något långrandiga namnet “Winged Child Sitting On A Bench Watching Obscure Clouds Getting Closer While People Seek For Shelter”, spelar återigen på gruppens electropoppiga nerv och även den här låter mycket bra.

Låten “Immortal” har ett euforiskt elektroniskt sound blandat med djupa och långsamma partier. Om man uppskattar Kirlian Cameras dansanta inriktning kan detta rent av vara deras bästa i karriären, tillsammans med den odödliga klassikern “Eclipse”.

Den dystra “I Gave You Wings – I Gave You Death” påminner om Spectra*Paris medan mellanspåret “Black Tiger Rising” låter som något Jean Michel Jarre hade kunnat producera. Den har en intressant ljudbild som väl hade kunnat utnyttjas mer än till denna tvåminutare.

Sammanfattningsvis har Kirlian Camera producerat ett bra och sammanhållet album med vissa intetsägande partier, vilket dom förvisso alltid har gjort. Högstanivån är väldigt hög hos detta band och när dom når dit finns det inte mycket man kan klaga på.

Höjdpunkter: “Hymn” och “Immortal”

// Niklas Hurtig, Elektroskull – Synthportalen

Tracklist

  1. I’m Not Sorry  6:00
  2. Nightglory  3:30
  3. Hymn  5:25
  4. Save Me Lord (From Killing Them All)  2:32
  5. Winged Child Sitting On A Bench Watching Obscure Clouds Getting Closer While People Seek For Shelter  4:25
  6. I Killed Judas  2:28
  7. Immortal  5:31
  8. I Gave You Wings – I Gave You Death (Song)  5:37
  9. Black Tiger Rising  1:52
  10. Gethsemane  5:43

Tracklist bonusdisc **

  1. Winged Child (Camera Version)
  2. Immortal (Camera Version)
  3. A Shark’s Tale
  4. Nightglory (Camera Version)
  5. Quicksand City
  6. Save Me Lord (Camera Version)

The Human League – “Credo”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD / Digital Download
Skivbolag: Wall Of Sound / PIAS (Border Music)
Releasedatum: Ute nu!

Genre: Electropop, Synthpop

8/10

Uppdaterat sound med blinkningar till historien

Det våras för gubbsynthpopen. Grupper jag inte väntat mig att få höra något nytt material från har de senaste åren ställt sig i studion igen, ofta med förvånansvärt piggt resultat. Telex, OMD, Devo, Blancmange, snart även Ultravox.

Till skillnad från de ovanstående orkestrarna har The Human League aldrig officiellt lagt ned verksamheten, men det är numera väldigt långt mellan skivorna. Det har gått hela tio år sedan förra studioalbumet ”Secrets”. Det var utan tvekan den mest helgjutna skivan sedan genombrottet ”Dare” (1981): nio starka poppärlor hopmixade med sju kortare instrumentala stycken. Skivan borde varit vältajmad med tanke på electroclashvågen, men tyvärr floppade den fullständigt, inte minst på grund av att skivbolaget gick i konkurs i princip samtidigt som ”Secrets” släpptes.

Med nionde studioalbumet ”Credo” har Human League förhoppningsvis hittat hem: Wall of Sound är en skivetikett som alltid satsat på artister med ena foten på dansgolvet och den andra i den elektroniska popmusiken: Tiga, Röyksopp, Zoot Woman och många andra. Producenter är I Monster, en elektronisk duo som liksom Human League kommer från synthmeccat Sheffield. Deras mål tycks inte ha varit att i första hand tillfredsställa medelålders, nostalgiska fans med något slags retrosound, utan att föra Human League in i 2010-talet och ut på nutida dansgolv där intresset för artistens namn är underordnat. Och det gör de rätt i. Det är inte minst ljudbildens förtjänst att ”Credo” andas självsäkerhet och vitalitet, även om skivan inte har samma genomgående omedelbara låtstyrka som ”Dare” eller ”Secrets”.

Skivan sparkar igång med ”Never Let Me Go”, vars autotunade sång kanske skrämmer en och annan magsur lyssnare, men lugn: när Hi-NRG-discon pumpar loss exakt 3:21 in i låten lämnar Lady Gaga plats åt Giorgio Moroder och därefter är ”Credo” en promenadseger. Förstasingeln ”Night People” är en sugande dansgolvsvältare som i mina öron vuxit konstant sedan den släpptes  i november, inte minst när Phil Oakeys värdiga, lätt kyliga och fullständigt vibratofria barytonstämma bryts mot Susan Ann Sulleys och Joanne Catheralls ljusa körsång. ”Electric Shock” är en annan nämnvärd upptempolåt, medan ”Sky” och ”Breaking the Chains” är klassiskt Human League-popsnickeri som vi lärt känna det alltsedan ”Dare”.

Bakom den uppdaterade ljudbilden finns det blinkningar till Human Leagues hela historia. ”Privilege” och flera andra låtar har ekon av gruppens två första och mer experimentella album, innan halva gruppen hoppade av och bildade Heaven 17. ”Get Together” är Motown-gung i synthpopförklädnad, en annan av Human Leagues paradgrenar sedan start. Annars är faktiskt Pet Shop Boys den tydligaste parallellen jag kan dra. Starka poplåtar med texter som präglas av lika delar vemod och ironi … låt vara att de in Human Leagues fall har en dragning åt det surrealistiska eller rakt av knasiga. Som i ”Night People”: ”Leave your cornflakes in your freezers” … vadfalls?!

// Erik Uppenberg, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist

  1. Never Let Me Go  4:54
  2. Night People  5:30
  3. Sky  4:55
  4. Into The Night  3:43
  5. Egomaniac  3:58
  6. Single Minded  3:50
  7. Electric Shock  4:49
  8. Get Together  3:48
  9. Privilege  3:37
  10. Breaking The Chains  4:01
  11. When The Stairs Start To Shine  3:49

Nytt Ultravox-album på väg under 2011

Tags: , , , , , , , ,


New wave-veteranerna Ultravox är på god väg att avsluta arbetet med ett helt nytt album, enligt uttalanden på bandets officiella hemsida. Produktionen har gått bra och man väntar spänt på det färdiga resultatet. I samma veva annonserar man också ut en kommande EP, innehållande liveinspelningar från senaste återföreningsturnén “Return To Eden”.

Bandet uttalar sig ytterligare

“We’ve had such a great time performing our old songs over the last two years that we just didn’t want it to end! There’s an immense satisfaction in looking across the stage and seeing those familiar faces playing the songs that we wrote as a unit. When we sat down to attempt to write some new songs we found that the ideas just kept coming and so a new album became not just inevitable, but something we really wanted to do together. Once again the whole has proved to be greater than the sum of the parts.”

Några detaljer kring den kommande fullängdaren är ännu inte offentliggjorda, men live-EP’n anländer den 21 februari och släpps, utöver den ordinarie CD-utgåvan, på en begränsad 10″ vinyl. Innehållet på de båda utgåvorna kommer vara det samma med spåren “New Europeans”, “White China”, “Love’s Great Adventure” samt instrumentalspåret “Herr X” – en tysk version av “Mr X”, hämtad från succéalbumet “Vienna” (1980).

Den nya fullängdaren blir den första sedan “Lament” från 1984 där hela originaluppsättningen (Red.anm: Bandet själva envisas med att kalla detta för “orignaluppsättningen enligt en lång rad källor, även om originaluppsättningen ju rent konkret är med Dennis Leigh (alias John Foxx)) av bandet deltar (, med Midge Ure, Chris Cross, Billy Currie och Warren Cann, där andra musiker deltog istället för Ure, Cann och Cross som lämnade bandet 1988. Hela originalsettningen slöt således upp igen inför senaste turnén.

Nyheten om det nya albumet förvånar – då Ure bara för ett par år sedan förnekade att ett nytt Ultravox-album någonsin skulle se dagens ljus; “We’re not trying to recapture our youth and won’t be writing new songs or recording another album. This is about celebrating our music and our anniversary.”

(Foto: Michael Lindström)