Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Two Against One"

Liverapport & intervju: Henric de la Cour, Stockholm 20180920

Tags: , , , , , , , ,


Jens Atterstrand (text) fick en spännande pratstund med den forne Yvonne- och Strip Music-medlemmen Henric de la Cour som nu är högaktuell med sitt tredje soloalbum Gimme Daggers.

Intervjun ackompanjeras av livebilder av Jannice Faringer (Svartpunkt) och Jens Atterstrand (Elektrophoto) från releasepartyt på Slaktkyrkan i Stockholm den 20 september.

 

 

 

Fem år har nu passerat sedan Henric de la Cour följde upp den självtitulerade solodebuten och släppte Mandrills (2013). Både känslomässigt och musikmässigt har det varit en ganska omtumlande tid för frontmannen. En tid som har kantad dels av en viss prestationsångest inför album nummer tre och dessutom av några jobbiga perioder där bieffekterna av Henrics sjukdom gjort sig påminda för att sedan toppas med glädje när han gifte sig nu i somras. Arbetet med Gimme Daggers har med andra ord varit långt ifrån smärtfritt.
“Fem år är aslång tid. Det beror inte bara på att albumet var svårt för mig att göra efter Mandrills, som jag tyckte var väldigt bra, det var mycket på grund av att jag också hamnade på sjukhus för allvarliga blodförgiftningar två gånger under denna tid. Det förstörde mycket av mitt och Rikard Lindhs flow i studioarbetet. Men till slut hittade vi flowet och gjorde hälften av låtarna på skivan på kanske tre månader“, berättar han.

Paul Henric Dornonville de la Cour växte upp i Eskilstuna och diagnostiserades redan vid ung ålder med den dödliga sjukdomen cystisk fibros. Men med hjälp av en ny medicinering och forskningens framsteg så har mötet med livets slut nu i alla fall tillsvidare framflyttats. Men trots detta så påverkar den i allra högsta grad fortfarande hans vardag i stor utsträckning. Med samma medicinering som genererar en del bieffekter. Att följa upp det kritikerrosade och det mycket starka andra soloalbumet Mandrills har inte heller varit alldeles enkelt och svaret på frågan om han har haft någon prestationsångest inför skapandet av det nya albumet är glasklart.
“Minst sagt. Hade väldigt svårt att sadla om och köra igen, allt jag/vi gjorde kändes sämre än vad materialet på Mandrills var. Det var både sanning och till viss mån något jag bara inbillade mig, men när vi väl skrivit någon slags “nyckellåt” så föll allt på plats och jag tycker det blev väldigt bra till slut. En klart mer krävande skiva än Mandrills, men ibland är sånt bra”, förklarar Henric.

Tillsammans med kompisen Rikard Lindh har Henric komponerat och producerad musik under många år nu, både som tidigare bandkamrater i Yvonne och nu som soloartist, vilket säkert ger en trygghet.
“Absolut. Vi vet vad den andre gillar när det kommer till när man ska trixa med musiken, så oftast räcker det med en nick så är det klart, eller i alla fall på rätt spår. Det är ett väldigt smärtfritt samarbete.”

Det är en fem år äldre och numera även gift Henric de la Cour vi möter på nya albumet. Men hurvida detta har påverkat musiken är han något mer tveksam till.
“Inte speciellt mycket, det blir den skivan det blir. Ibland är det liksom bara att följa med och se var man hamnar, men oftast blir det ju såklart asbra. Det finns tillräcklig med dåliga grejer kvar inuti som pockar på ens uppmärksamhet då och då.” säger han.

Och trots att han nu överlag mår mycket bättre, så påverkar sjukdomen honom fortfarande, även om han har “överlevt” den för stunden. I låten “Two Against One”, som släpptes som singel redan 2016 och som även återfinns på det nya albumet, sjunger han “some day but not today I will take the easy way”. Men när det gäller dessa känslor i anslutning till musiken och kring hurvida han nu är mer positivt inställd till livet i allmänhet och musiklivet i synnerhet än tidigare så säger han så här: “även om det är lite lättare att andas nu och jag inte behöver lika många intravenösa kurer antibiotika, så tar jag precis alla mediciner som jag gjorde förr. Men ja, döden är inte runt hörnet just nu, även om det var nära under blodförgiftningen för två år sedan. Jag tror jag i alla fall måste försöka att se något slags ljus förr eller senare. Men det mörka i musiken kommer vara en konstant.”

Det förra albumet Mandrills fick en hel del uppmärksamhet även utomlands och banade en ännu bredare väg för Henric de la Cour och hans musik än tidigare. Efterfrågan till de lite större festivalerna bland annat i Tyskland ökade, festivaler i samma storlek som de han även i år redan är inbokad till. När det gäller tankarna till att framföra de nya låtarna live så svarar han: “ja, i Tyskland ångar det på och det känns ju såklart fantastiskt. Jag tror det kommer bli asfett att spela de nya tracksen, en del är ju rätt jävla mäktiga ändå. Ser verkligen fram emot det!”

Utöver den trogna synthpubliken så hämtar Henric de la Cour sina fans bland både gotare och den allmänt svartklädda alternativa subkulturens publik. Det nya albumet Gimme Daggers upplevs som något mindre elektronisk än hans tidiga material, men på frågan hurvida detta är ett medvetet val svarar han bestämt: “nej, det var inget medvetet grepp. Jag vet att det blev en hel del överstyrda ljud och distade synthar och jag tror faktiskt att det är typ dubbelt så mycket gitarrer på Mandrills än på Daggers. Men som sagt, ibland blir det som det blir.”

När jag frågar Henric hur liveplanerna ser ut och om det skett några förändringar i livesättningen så säger han “det är ett ständigt ämne för debatt i våra led. Det finns olika förslag men det är inget vi kan ta tag i nu i höst. Möjligtvis till våren kommer det göras ändringar” och på frågan om han har några personliga favoriter på det nya albumet så får vi det spontana svaret “Jag tycker nog att Teeth, Please blev en fin bit, mycket tack vare Camillas sång.”

Vad beträffar duetter och gästspel så är listan lång när det kommer till Henric de la Cour. Han har tidigare gästspelat på låtar av allt ifrån Agent Side Grinder till Andreas Tilliander. Utöver detta har han även gjort publikkära duetter som “Shark”, på det förra albumet Mandrills som framfördes tillsammans med livemedlemmen Susanna Risberg. När det sedan kommer till duetter i allmänhet och eventuellt kommande samarbeten så berättar Henric att han har sjungit in en låt med Memoria, som han också har varit med och skrivit. Memoria är hans fru Tess alter ego och både han själv och Rikard Lindh är inblandade i produktionen av skivan som kommer spelas in under hösten. “Wolf Hour” som han gjorde tillsammans med Agent Side Grinder tycker han var ett lyckat samarbete där han egentligen bara gick in och la sång enligt bandets instruktioner, men som han även har tyckt har varit roligt att framföra live några gånger.

Jag är givetvis intresserad av att gå in djupare kring låtmaterialet på Gimme Daggers och på svaret om albumet har något speciellt huvudtema blir Henrics svar omgående rakt och koncist: “saknad, tror jag.”
Och när jag sedan ställer den naturliga följdfrågan angående om han saknar något eller om det bara är känslan av saknad han vill förmedla så berättar han att det väl är tomheten som uppstod när han förstod att han inte ska dö snart och att sjukdomen inte är lika närvarande som förr. Men det är ingenting han vill trycka upp i ansiktet på folk såklart, samtidigt som det har varit och är en stark känsla hos honom nuförtiden. Allt detta måste vara en svår process att gå igenom och när undrar om det har varit svårt att ta in faktumet att han nu sannolikt kommer vara med oss länge till säger han “tänker på det varje dag. Jag tror sånt här shit måste bearbetas.”
Många av de här känslorna har Henric de la Cour injicierat i sin musik under många år nu, på frågan om saknaden av dessa som blivit komplicerade svarar han: “både ja och nej. Jag menar det finns ju alltid kvar i mig och det kommer alltid ta sig uttryck i musiken på något sätt. Men jag vet inte, det här kanske är det sista jag gör, men det känns inte riktigt så.”

Henric har alltid till synes haft en tämligen avslappnad distans till musiken. När det kommer till faktumet att Gimme Daggers är något av det mest personliga albumet han har gjort hittills så är han snabb med att hålla med. Många andra artister idag förbereder sig länge, planerar och följer en sorts struktur hela tiden. Har det betytt extra mycket för dig och din musik att få verka i rätt forum och att ha rätt folk kring dig? “nej, så har jag egentligen aldrig jobbat. Men samtidigt har solo-musiken hittat en viss typ av publik som kanske inte Yvonne- eller Strip Music någonsin gjorde. Och det har väl funnits i tankarna någonstans. I alla fall i början”. 

Henric de la Cour är en väldigt intressant person och en spännande artist och jag har svårt att slita mig från vårt samtal, men till slut så måste jag ställa den sista frågan om han har någon hälsning till alla fans som lyssnar och läser: “Tack för att ni lyssnar. Vi ses i mörkret”.

För er som vill läsa mer om Henric de la Cour kan vi tipsa om Niklas Hurtigs intervju från 2013 som ni finner här!

Foto: Svartpunkt (Jannice Faringer)

Foto: Elektrophoto (Jens Atterstrand)

Henric de la Cour – “Gimme Daggers”

Tags: , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, 2CD**, vinyl, digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 14 september 2018
Genre: Electronicpop, rock
Bandmedlemmar: Henric de la Cour
Land: Sverige
Recensent: Jens Atterstrand

 

SpotifyDiscogs

(English version below)

Det mest personliga och intima de la Cour hittills

Henric de la Cour har tagit god tid på sig, men fem år sedan det senast begav sig så har den forne Yvonne– och Strip Music-ikonen nu ställt dörren mer eller mindre på känslomässig vid gavel på det nya albumet Gimme Daggers, som fullkomligt svämmar över av personliga iakttagelser, känslor och berättelser inramade i såväl mörk nostalgi som kajalsvart romantik.

En bred och tjock ljudmatta omsluter de flesta av de nya låtarna och Gimme Daggers pendlar mellan att kännas både bekant och igenkännbar till att på vissa ställen ta ut svängarna ordentligt i ett elektroakustisk, organisk och varmt inbjudande omfamnande. Synthpuristerna lär rynka på näsan ännu mer än tidigare den här gången, men tillsammans med bundsförvanten, kompisen och producenten Rikard Lindh har Henric, till synes med stor tillförsikt och tålamod, noggrant valt ut spelplanen för de här nya låtarna där den elektroniska grundpaletten nu ligger uppenbart längre bak i ljudbilden än tidigare.

Arbetet med Gimme Daggers har tagit sin tid och processen har dessutom störts något på vägen. Men när den å ena sidan har bromsats upp på grund av de två allvarliga blodförgiftningarna som frontmannen drabbats av under de senaste åren, så har den i sin tur kanske också injicerats med nya krafter när Henric gifte sig i somras?

Jämfört med den självtitulerade debuten och det andra albumet Mandrills (2013), där i synnerhetet det förstnämnda var mer direkt och elektroniskt avskalat, så introducerar Gimme Daggers fler ljudexperiment och många inslag av skev dissonans.

Efter introt möter vi en skör och melankolisk Henric i en av årets vackraste låtar “Kowalski Was Here”. Låten agerade draghjälp när albumet påannonserades och förtydligar på ett väldigt intimt och personligt plan att han nu verkar, åtminstone för stunden, ha kommit till en lite större insikt kring det faktumet att livet är någonting väldigt dyrbart. Att Henric de la Cour nu kan kan lägga delar av mörkret bakom sig och försiktigt börja blicka framåt tillsammans med hela den känslomässiga processen som i sig kommer med detta faktum, är ett tema som på sätt och vis också återkommer i en av de senaste årens starkaste låtar, den bluesdoftande “Two Against One” som inkluderar den känslosamma textraden “some day, but not today, I will take the easy way”.

I den nya intervjun jag nyligen fick med frontmannen, så lyfte han själv fram duetten “Teeth, Please” som framförs tillsammans med Camilla Karlsson. På Gimme Daggers sticker den ut som en av flera favoriter på ett ypperligt genomtänkt och tydligt genomarbetat album.

Henric de la Cour lider i allra högsta grad fortfarande av sin sjukdom och även om han har överlevt den, åtminstone för stunden, så verkar hans nyfunna kärlek till livet ha gjort fortsatta underverk med hans låtskapande. Gimme Daggers är ett album som nog till en början kan uppfattas som lite lågmält och anonymt, men när allt kommer omkring så representerar det sannolikt det mest personliga han gett oss hittills.

OBS! Undertecknad har nyligen gjort en ny intervju med Henric som kommer inom kort!

Tracklist

01. Slow Death Intro (03:31)
02. Kowalski Was Here (03:31)
03. Two Against One (03:47)
04. Body Politic (03:50)
05. Driver (03:20)
06. Hank Sometimes (04:58)
07. Mr. D (03:55)
08. New Building (03:53)
09. Teeth, Please (04:16)
10. Worthless Web (03:52)
11. Arkham Supermarket (02:51)
12. Fury (04:50)

Bonus disc**

01. Close My Eyes (03:16)
02. Forbidden (03:18)

(English version below)

The most personal and intimate de la Cour this far

Henric de la Cour sure has taken his time, but five years since the last time, the former Yvonne and Strip Music icon now has put the door more or less emotionally wide open on the brand new album Gimme Daggers, that is a complete overload of personal observations, emotions and stories framed in both dark nostalgia and quay-black romantics.

A wide and thick carpet of sound encloses most of the new songs and Gimme Daggers varies from being familiar and recognizable at one end to really expand into new terrories in an electro-acoustic, organic and warm inviting embrace. The electroheads and purists might wrinkle their nose even more than before this time around, but together with his right hand, friend and producer Rikard Lindh, Henric with great confidence and patience has carefully chosen the game plan for these new songs where the electronic foundation is now apparently pushed further back in the soundstage than before.

The work with Gimme Daggers has indeed taken its time and the process has also been somewhat disturbed along the way. But when it has on one hand been paused because of the two serious blood poisoning incidents that the front man has suffered in recent years, it on the other hand perhaps it has been injected with some new energy when Henric got married this summer?

Compared to the self-titled debut and the second album Mandrills (2013), on which the former was more direct and electronically more minimalistic, Gimme Daggers introduces more sound experiments and many elements of skew dissonance.

After being treated by the intro “Slow Death Intro”, we’re introduced to a brittle and melancholic Henric in one of the year’s most beautiful songs “Kowalski Was Here”. The track acted as an introduction when the album was announced and underlines on a very intimate and personal level that he now seems, at least for the moment, to have gained a little insight into the fact that life is something very precious. The fact that Henric de la Cour, albeit still with careful caution, now can put some of the darkness behind him and take cautius steps towards brighter days, along with the whole emotional process that comes with that fact is a theme that, in some ways, then returns in one of the strongest songs of the last few years, the blues rock scented “Two Against One” that includes the emotionally strong lyrics “some day, but not today, I will take the easy way”.

In the new interview I recently did with the front man, he himself raised attention to the duet “Teeth, Please”, performed together with swedish vocalist Camilla Karlsson. On Gimme Daggers, it stands out as one of several favorites on a well-thought-out and clearly quite throughly produced album.

Henric de la Cour still suffers from his illness (cystic fibroses), and although he has survived it, at least for the moment, his newfound love for life seems to have continued to make wonders with his songwriting. Gimme Daggers is an album that may initially be perceived as a bit mellow and anonymous, but when it all gets down to it, it probably represents the most personal side he has shown us so far.

Henric de la Cour – “Two Against One”

Tags: , ,


 

Lyssna på Henrik de la Cours nya singel “Two Against One” som släpps imorgon den 29 april via Progress Productions.