Subscribe via: RSS

Tag Archive | "TR/ST"

TR/ST – “The Destroyer – Part One”

Tags: , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital, Vinyl
Skivbolag: Grouch / Royal Mountain Records
Releasedatum: 19 april 2019
Genre: Coldwave, minimal wave
Bandmedlemmar: Robert Alfons
Land: Kanada
Recensent: Niklas Hurtig

FacebookMyspaceLast.fmwimpSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudYoutube

(English version below)

Starka melodier med ikonisk sångröst

TR/ST (Trust) består av Robert Alfons med tillfälliga inhopp av Maya Postepski, som tidigare är känd från bland annat witch house-akten Austra.

The Destroyer – Part One är tredje fullängdaren i ordningen, som med sina åtta spår klockar in på strax över en halvtimme och hade varit i kortaste laget om det inte vore för att det är första delen i ett dubbelalbum. The Destroyer – Part Two planeras att släppas senare i år.

Musikaliskt känner man igen sig från tidigare albumsläpp, TR/ST rör sig i gränslandet mellan darkwave och electropop. Singeln “Bicep”, som släpptes redan 2017, är en av de få rena uptempo-låtarna. Många av spåren är sådär drömska och euforiska som den fantastiska “Heaven” från debutalbumet. Generellt sett blandas snabbare takter med lugna partier med Roberts omfångsrika och kraftfulla sångröst som fogar samman alla beståndsdelar.

Roberts bejublade inhopp på Ionnalees “Harvest” (från Everyone Afraid to Be Forgotten som släpptes förra året) visar hur starkt hans material framstår i lite snabbare tempo. De snabbare spåren, utöver det nyss nämnda, som “Bicep” och exempelvis “Peer Pressure” från Joyland (2015) är det format där Roberts hela register får spela ut sin rätt. Där hans dynamiska röst och innovativa musikaliska förmågor spelar i perfekt harmoni.

Om The Destroyer – Part Two rör sig i den här riktningen, kommer detta bli ett svårslaget dubbelsläpp för året. Som enskild entitet står sig dock The Destroyer – Part One starkt på egna ben som ett minialbum med fantastiska melodier och Roberts ikoniska sångröst.

Tracklist

Bildresultat för tr/st

01. Colossal (05:10)
02. Gone (03:35)
03. Unbleached (03:38)
04. Bicep (04:37)
05. Grouch (03:33)
06. Poorly Coward (03:56)
07. Control Me (03:54)
08. Wake With (03:26)

(English version below)

Strong melodies meet iconic vocals

TR/ST (Trust) is the brainchild of Robert Alfons, with additional assistance by Maya Postepski most known from the witch house act Austra.

The Destroyer – Part One is the act’s third full length album, and with it’s eight tracks it clocks in on just over half an hour and had been in the shortest if it weren’t for the fact that it is the first part of a double album. The Destroyer – Part Two is scheduled to be released later this year.

Musically, it is very much like the previous album releases somewhere in the borderland between darkwave and electropop. The single “Bicep” was released allready back in 2017 and is one of the few pure uptempo songs. Many of the tracks are of the dreamy and euphoric kind, just like the amazing “Heaven” from the debut album. Generally, faster tempo is mixed with calmer episodes along with Robert’s elaborate and powerful vocals to merge together all of the elements.

Robert’s acclaimed contribution on Swedish audiovisual electronica artist Ionalees “Harvest” (from Everyone Afraid to Be Forgotten that was released last year) shows how strongly his music represents itself at a slightly faster pace. The aforementioned track, aswell as “Bicep” along with, for example, “Peer Pressure” from Joyland (2015) is the format in which Robert’s entire register play out its right. Where his dynamic voice and innovative musical abilities play in perfect harmony.

If The Destroyer – Part Two moves towards the same direction, this will be a difficult double album release for anyone to match in 2019. As an individual entity, however, The Destroyer – Part One stands firmly on its own, as a mini-album with fantastic melodies and Robert’s iconic voice.

Ionnalee – “Everyone Afraid to Be Forgotten”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD/DVD**, vinyl, digital
Skivbolag: To Whom it May Concern
Releasedatum: 15 februari 2018
Genre: Electropop
Bandmedlemmar: Jonna Lee
Land: Sverige
Recensent: Alexander Johansson

 

(English version below)

Ett oförglömligt elektroalbum

Ionnalee är ännu en av alla de egensinniga och briljanta svenska kvinnliga artister som ger ut förstklassig musik på eget skivbolag och i likhet med Robyn och Susanne Sundför har hon spelat med Röyksopp. Efter framgångarna med Iamamiwhoami-projektet 2014-2015 drabbades Jonna Lee av förstorad sköldkörtel och tappade rösten. Rädslan för att förlora rösten permanent var en viktig utgångspunkt för det nya albumet Everyone Afraid to Be Forgotten. Till DN sa Lee i februari att rösten: ”varit mitt uttryckssätt så himla länge nu, det är lite där hjärtat sitter för mig”. Det är lätt att förstå detta resonemang då hennes röst verkligen är himmelsk. Den är ljus och rakbladsvass och helt i nivå med världsstjärnor som Katie Stelmanis i Austra, och urmodern till mycket i denna musikaliska genre, Kate Bush.

Musikaliskt följer det nya albumet spåren från den sista Iamamiwhoami-plattan Blue (2014). Visuellt är de musikvideor som hittills producerats lika förstklassig videokonst som vi tidigare har sett med Iamamiwhoami och jag tror fortfarande att det är vackra kläder från Comme de Garcon som används. Everyone Afraid to Be Forgotten tillhandahåller en modern electro à la Purity Ring och TR/STTR/ST som för övrigt deltar på låten “Harvest” på plattan – kombinerat med den björska popigheten som fanns på Björks debutplatta Debut (1993). Ionnaleesingeln “Work” och trollska “Like Hell” har väldigt mycket Debut över sig. Men där den senare Björk, och de svenska medsystrarna Anna von Hausswolff och Jenny Wilson, emellanåt försvinner iväg i ödsliga landskap av svårtillgänglig högskolekonstpop står Ionnalee tryggt i en tradition av tydliga melodier och fina arrangemang som hon kombinerar med sin egen alldeles unika klangvärld. Everyone Afraid to Be Forgotten är som att en CHVRCHES-platta med stort djup och egensinnig atmosfär. Det finns inte ett överflödigt spår på albumet och det är svårt att välja favoriter. Ska man säga något negativt så är det kanske att där inte riktigt finns någon hitlåt helt i nivå med Vista” (2014). Vista” är ren världsklass och en av mina personliga favoriter alla kategorier.

Jag är övertygad om att när man summerar musikåret nästa vinter så kommer Everyone Afraid to be Forgotten att omnämnas som ett av årets album. Det kommer att dröja mycket länge innan Ionnalee blir bortglömd. I maj börjar hennes världsturné, finansierad via Kickstarter, och den 19 maj spelar hon på Slakthuskyrkan i Stockholm.

Bästa låtar: “Blazing”, “Dunes of Sand” och “Temple”

Konstvideo med Jonna Lee hittar ni här: https://ionnalee.com/films

Tracklist

01. Watches Watches (03:44)
02. Joy (04:20)
03. Work (03:36)
04. Like Hell (03:43)
05. Not Human (05:17)
06. Temple (04:18)
07. Samaritan (04:21)
08. Dunes Of Sand (feat. Jamie Irrepressible) (04:44)
09. Blazing (04:05)
10. Simmer Down (04:09)
11. Here Is A Warning (03:36)
12. Gone (04:37)
13. Memento (feat. Barbelle) (04:25)
14. Harvest (feat. TR/ST) (05:02)
15. Fold (05:39)

DVD**

01. To Be Gone (04:29)
02. The Novice (11:04)
03. The Confidant (03:05)
04. The Unending Party (03:42)
05. The Game Of Fire (08:19)
06. They Be Blazing (09:54)
07. Everyone Afraid To Be Forgotten (06:56)
08. Outro (05:41)

(English version below)

An album impossible to forget

Ionnalee is one of many willful and brilliant Swedish female artists that is spending world class music on her own label. She has also, as Robyn and Susanne Sundför, played with Röyksopp. After the success with Iamamiwhoami in 2014-2015 Jonna Lee, the artist behind the moniker Ionnalee and Iamamiwhoami, suffered from an enlarged thyroid gland and lost her voice. Her fear of losing the voice permanent was a point of departure for the new album Everyone Afraid to be Forgotten. In February she told the leading Swedish newspaper DN that, “the voice is really my heart and the main expressing way”. It is easy to understand her notion since her voice is truly eternal. The voice is bright and razor sharp and in the same division as Katie Stelmanis of Austra and the original mother of the genre, divine Kate Bush.

The sound on the new album starts where the last Iamamiwhoami-album Blue (2014) finished. The videos that has been published so far is video fine art at the same level as the Iamamiwhoami-videos that have been showed over 40 million times on YouTube. I believe that she is still working with Comme de Garcon and that they supply the clothes to her artistic projects. Ionnalee provide contemporary electro music close to Purity Ring and TR/ST, TR/ST even contribute to the song “Harvest” on the album. Ionnalee’s electro is combined with Björk’s most delicate pop as we know it from her debut album Debut (1993). The Ionnalee-single “Work” and magical “Like Hell” would fit the Debut album very well. But where the Björk of today, and recent times, has lost her touch with pop, Ionnalee stands strong in the tradition of clear melodies and fine arrangements, and she combines it with her own unique universe of resonance. The pop standard of Everyone Afraid to be Forgotten is equal to CHVRCHES but perhaps even artistically stronger. There are no supernumerary songs on the album and I am having a hard time to pick the best songs. I can’t think of anything negative to say about the album, well there might be one thing, I can’t find any song at the same exquisite level as the Iamamiwhoami-hit “Vista” (2014), but that song is one of my all time favourites.

When we summon the music year 2018 in the next winter I am sure that Everyone Afraid to be Forgotten will be remembered as one of the best albums of the year. I am confident that it will take a very long time for Ionnalee to be forgotten. She starts her world tour in May and will play at least three continents based on Kickstarter funds.

Best songs: “Blazing”, “Dunes of Sand” and “Temple”

TR/ST – “Joyland”

Tags: , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital, Vinyl
Skivbolag: Arts & Crafts International
Releasedatum: 4 mars 2014
Genre: Electro, Electropop
Bandmedlemmar: Robert Alfons, Maya Postepski, (Anne Gauthier), (Esther Munits)
Land: Kanada
Recensent: Alexander Johansson

FacebookMyspaceLast.fmwimpSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsSoundcloudYoutubekollapslogga

(English version below)

Konstnärlig electro från Kanada

En av förra årets bästa nykomlingar på electrohimlen var kanadensiska Tr/St (Trust). Tr/St är en duo från Toronto bestående av Robert Alfons och Maya Postepski. Maya Postepski är också medlem i Austra och Tr/sts debutalbum “Joyland” är full av den fina pop som gjorde Austras “Feel It Break”-album (2011) till en stor framgång men som dessvärre gick förlorad på uppföljaren “Olympia” (2013). På många sätt en likartad resa som svenska The Knife från “Deep Cuts” (2003) till “Shaking the Habitual” (2013).

Albumet “Joyland” är full av upptåg beträffande ljud, melodier, röster och rytmer. Det är orginellt och smart. Mycket är helt lysande. “Capital” är en av 2014 års verkliga hittar och här sjunger Alfons verkligen ut och Postepskis överstämma ovanpå som housesynthslinga är Australjuvlig. Och hennes insats i “Sligthly Floating” är mer uttrycksfull än allt Enya någonsin framfört. I sina bästa stunder är de mycket bättre än The Knife. Men, det håller inte ett helt album. Robert Alfons röst blir emellanåt manierat enerverande som i “Four Gut” och “Rescue, Mister” – de två svagaste spåren på skivan. Han gneksjunger som en tomte från det där riket i nordvast JRR Tolkien glömde uppfinna ett hemland åt. Postepskis gör samma misstag i “Lost Souls/Eelings” och “Rescue, Mister”. När melodierna blir för kufiga så går popkänsla och enhetlig verkshöjd förlorad, ungefär som när Vince Clarke slängde in “Happy People” näst sist på “You and Me Both” (1983) eller The Knife “Na Na Na”Silent Shout (2006).

Det som skulle kunnat vara lysande artisteri framstår istället som bristande konstnärlig vision eller oförmåga att färdigställa en poplåt. Ojämnheterna till trots – “Joyland” är ett av de bästa albumen från 2014.

Bäst låtar: “Capital”, “Geryon” och “Slightly Floating”

7/10 MYCKET BRA!

Tracklist

TRUST

01. Slightly Floating (03:34)
02. Geryon (04:23)
03. Capitol (04:53)
04. Joyland (03:18)
05. Are We Arc? (04:29)
06. Icabod (04:28)
07. Four Gut (05:11)
08. Rescue, Mister (04:31)
09. Lost Souls/Eelings (04:33)
10. Peer Pressure (05:20)
11. Barely (05:25)

 

(English version below)

Arty Canadian electro

The best electro newcomer of 2014 has to be Tr/St (Trust). The Canadian electro-duo from Toronto consists of Robert Alfons and Maya Postepski. I know of Maya Postepski from Austra but had not heard of Robert Alfons before. Their debut album “Joyland” contains much of the same original and sophisticated pop that made Austra’s “Feel It Break” (2011) such a success, but unfortunatelly never turned up on Austra’s sequel “Olympia” (2013). Swedish electro-duo The Knife has made the same anti-pop artistic journey. Apparently, if you compare “Deep Cuts” (2003) to “Shaking the Habitual” (2013).

“Joyland” is full of artistic antics; sounds, melodies, voices and rhythms. Most of it is very clever and original. Some parts are even brilliant, e.g. “Capital”, one of best hits from 2014 with strong voice from both Alfons and Postepski. Her light voice makes the chorus a great house tune and her performance in “Sligthly Floating” beats any expression Enya has ever made. In many ways Tr/St is probably a better duo than The Knife. But unfortunatelly, “Joyland” suffer from inconsistency. Robert Alfons mannered voice in “Four Gut” and “Rescue, Mister” makes you wonder why this gnome JRR Tolkien clearly forgot to invent a heroic kingdom for sings on the album at all. And Postepski makes the same mistake on “Lost Souls/Eelings” and “Rescue, Mister” too. When the songs gets to odd a lot of pop sentiment and consistency gets lost, we all remember Vince Clarke’s attempt on “Happy People” from Yazoo‘s “You and Me Both” (1983) and The Knife with “Na Na Na” on “Silent Shout” (2006).

What could have been the perfect pop album of the year turns out to be an inability to complete an œuvre. Despite these irregularities, “Joyland” is one of the best albums of 2014.

Best songs: “Capital”, “Geryon” and “Slightly Floating”