En storslagen poporkesters uppgång och fall

Här följer den andra och avslutande delen i Erik Uppenbergs genomgång av Ultravox tio tidigare studioalbum, inför splitter nya ”Brilliant” som släpps den 28 maj.

1980-talets klassiska Ultravox-lineup. Från vänster Billy Currie (keyboards, piano, viola), Midge Ure (sång, gitarr, keyboards), Chris Cross (bas, keyboards), Warren Cann (trummor, percussion).

Vienna (Chrysalis, 1980)

Svulstig och majestätisk klassiker

”Vienna” gjorde inget större väsen av sig när den släpptes på nya skivbolaget Chrysalis. Det var först när titelspåret blev singel 1981 – tillsammans med en mycket uppmärksammad musikvideo – som Ultravox slog igenom på allvar. Ny på keyboards, gitarr och sång var Midge Ure.

Han hade på några få år skaffat sig en bred musikalisk bakgrund: i  radiovänliga popgruppen Slik, i punkbandet Rich Kids tillsammans med Glen Matlock från Sex Pistols, inom hårdrock som vikarie för Gary Moore i Thin Lizzy, samt inom synthpop och new romantic på Visages första album. Billy Currie var också med i tidiga Visage, och de beslutade att skaka liv i Ultravox. Det gjorde de rätt i. Den resulterade skivan är en klassiker. Det nya Ultravox var ingen omedelbar framgång, men när titelspåret släpptes som tredje singel blev det bandets stora genombrott. Inte minst på grund av den dimhöljda, regnvåta och ytterst tidstypiska new romantic-videon.

”Vienna” som helhet är ganska spretig, men det kan också uppfattas som en styrka. Poporkestrar är oftast som mest intressanta innan de hittat fram till sitt slutliga sound och stelnat i sin utveckling. På ”Vienna” experimenterar Ultravox fortfarande med en rad varierande ljudbilder.

Här finns såväl majestätisk och svulstig symfonisynthrock (titelspåret och ”Astradyne”), som röjigt upptempo (”Sleepwalk”och ”All Stood Still”) och minimalsynthexperiment, när trummisen Warren Cann rycker in bakom mikrofonen och pratsjunger sig igenom ”Mr X” – låten som för övrigt är misstänkt lik ”Touch and Go” (se ”Systems of Romance”). Samtidigt finns kopplingar till John Foxx-erans rockigare new wave-sound, som ”New Europeans”.

Den för ett popband ovanliga kompetensen att ha tillgång till en violinist – Billy Currie – utnyttjas med gott resultat och bidrar till att göra det klassiska Ultravox-soundet komplett. Det sker i ”Passing Strangers”, i instrumentala ”Astradyne”, och självfallet i titelspåret ”Vienna”.

Rage in Eden (Chrysalis, 1981)

En musikalisk utveckling når sin fulländning

”Rage in Eden” är en mer sammanhållen skiva än ”Vienna”. Här når utvecklingen som anats på enstaka spår ända sedan ”Ha!-Ha!-Ha!”, sin fulländning. På spår efter spår manifesteras gruppens allra mest klassiska ljudbild. En låt som ”Accent on Youth / The Ascent” är bara ett av exemplen på hur skickligt Ultravox smälter samman new wave-bandets klassiska rocksättning – gitarr, bas och trummor – med elektroniska rytmer, organiska stråkar och piano.

Krautrockinfluenserna är även de en del av mixen. Chris Cross basgitarrspel är uppenbart krautinfluerat; entonigt, monotont och nästintill hotfullt, vilket ger en spännande kontrast mot de pampiga, symfoniska inslagen. Det hörs tydligast i introna till ”I Remember (Death in the Afternoon)”, ”The Thin Wall” och titelspåret ”Rage in Eden”.

Att döma av gruppens musikvideor, så brydde Ultravox sig inte lika mycket om sina kläder och frisyrer som övriga artister i den så kallade new romantic-vågen. Däremot tycks de ha vinnlagt sig om den grafiska formen, som under den här perioden håller högsta nyromantiska klass. ”Rage in Eden” och de efterföljande skivorna är formgivna av legendaren Peter Saville, som också gjort en rad klassiska skivomslag åt bland andra Joy Division, New Order och OMD. Omslagsillustrationen bygger på en filmposter av den franske affischkonstnären Hervé Morvan, och rättighetsproblem har gjort att nästan alla återutgivningar av ”Rage in Eden” har ett alternativt omslag. Detta har nästan blivit lika ikoniskt som originalet: ett monogram med bokstäverna ”UV” och hästhuvuden i silhuett.

Quartet (Chrysalis. 1982)

En grupp på toppen av sin förmåga

Ett självsäkert Ultravox fortsätter på den inslagna vägen och levererar ännu en helgjuten skiva. Nu har gruppen avbrutit producentsamarbetet med Conny Plank och ”Quartet” producerades av Beatles-producenten George Martin. Eventuella påverkan av brittisk 1960-talspop undgår mig, men däremot blir ljudbilden om möjligt än mer överlastad.

Framför allt ”Hymn” är så uppblåst och pretentiös att det nästan blir fånigt, och med en lite annan instrumentering skulle det lika gärna ha kunnat vara en låt med Queen eller något pompöst samtida hårdrocksband. Då föredrar jag den mer subtilt och gradvis uppbyggda svulstigheten i ”Quartets” kanske vackraste spår, ”Visions in Blue”.

Sista spåret ”The Song (We Go)” avslutas med en suggestiv och sugande monoton trumrytm. Också i dag, 30 år senare, avslutar Ultravox sina konserter med att alla bandmedlemmar överger sina ordinarie instrument och trummar sig trötta till denna rytm – fast nu överflyttat till låten ”The Voice”.

Efter ”Quartet” gav Ultravox ut liveskivan ”Monument”. Liksom övriga album från Midge Ure-eran är den återutgiven i en generös dubbel-disc-utgåva.

Lament (Chrysalis, 1984)

Triumftåg följs av tecken på trötthet

Ett fortsatt starkt Ultravox levererar en skiva som nästan träffar mitt i prick den också. Framför allt är de fyra första spåren, det vill säga det som var A-sidan på LP-utgåvan, ett enda triumftåg: ”White China”, ”One Small Day”, ”Dancing With Tears in My Eyes” och ”Lament”. Men på B-sidan börjar också små tecken på utmattning att visa sig i de annars så solida melodibyggena. Kanske är ett av tecknen att skivan innehåller endast åtta spår. Materialbrist? Men framför allt känns det som om Ultravox, som denna gång producerar sig själva, har börjat tröttna lite på den ljudbild som suttit som gjuten på de bägge föregående skivorna, och soundet börjar återigen spreta något på ett sätt som den inte gjort sedan ”Vienna”. Det är mindre syntpop och mer gitarrer.

På avslutande ”A Friend I Call Desire” testar Ultravox för första och enda gången ett postpunkigt 1980-talsrocksound som känns ovant, men resultatet är ändå lyckat. Både gitarr och bas andas en gnutta U2, Simple Minds, Echo and The Bunnymen och Psychedelic Furs. Låtarna ”Man of Two Worlds” och ”Heart of the Country”, däremot, har lätt folkrockiga element som man så här i efterhand kan tycka pekar framåt mot stadionrocksoundet på den följande, mindre lyckade skivan ”U-Vox”.

U-Vox (1986)

En trött orkester leker Simple  Minds

”U-Vox” räknas allmänt som den sämsta Ultravox-skivan, och har av fansen fått öknamnet ”The Dreaded Pink Thing”. Trummisen Warren Cann – originalmedlem och låtskrivare – har fått sparken och ersatts av en ”hired gun” som inte är fullvärdig medlem; Mark Brzezicki från gruppen Big Country. Synthpop och new romantic har vid den här tiden blivit omodernt, och i likhet med Simple Minds och andra under perioden rör sig Ultravox mot ett utslätat stadionrocksound. De släpper också in keltiska folkmusikinfluenser: singelspåret ”All Fall Down” var ett samarbete med irländska folkrockgruppen The Chieftains.

Men det är inte bara ljudbilden, som drar ner ”U-Vox”. Förutom de tre singlarna ”Same Old Story”, ”All in One Day” och ”All Fall Down”, är låtmaterialet anmärkningsvärt svagt.

Så här i efterhand känns ”U-Vox” som ett plikskyldigt släpp från en grupp som försöker hitta spelglädje genom att utveckla sitt sound, men som egentligen tröttnat både på sin musik och på varandra. Midge Ure har parallellt en någorlunda framgångsrik solokarriär och Ultravox splittrades officiellt 1988.

Revelation (Deutsche Schallplatten Berlin, 1993)

En frånstötande, frireligiös upplevelse

1992 återupplivade Billy Currie Ultravox tillsammans med tvålfagre sångaren Tony Fenelle. Första släppet var en onödig nyinspelning, ”Vienna ’92”, och därefter kom denna frånstötande upplevelse.

De som tycker att ”U-Vox” är den sämsta Ultravox-skivan har nog inte hört ”Revelation”. Eller så godkänner de helt enkelt inte de bägge sista skivorna som Ultravox över huvud taget, eftersom keyboardisten och violinisten Billy Currie var den enda kvarvarande originalmedlemmen.

Det finns en rad låtar på skivan som kunde ha fungerat med en annan inramning. Men det sockrade, insmickrande synthsoundet och de märkliga texterna får mig att – och nu får ni ursäkta fördomarna – tänka på kristen rockmusik av unknaste slag. Under Midge Ure-perioden drog sig Ultravox förvisso aldrig för att använda ett överlastat och religiöst färgat symbolspråk i sina låttexter. (Tänk ”Hymn”.) Men här går det fullständigt överstyr. Med en albumtitel som betyder ”uppenbarelse” och låttitlar som ”I Am Alive” och ”True Believer” var jag faktiskt tvungen att lusläsa texthäftet för att hitta tecken på om Currie gått och blivit nyfrälst väckelsekristen.

Tony Fenelles skickliga men smöriga mainstream-sång passar även den dåligt till Ultravox. Han hoppade av okänd anledning av Ultravox kort efter det att skivan släppts.

Ingenuity (Resurgence / Intercord, 1994)

Fusk-Ultravox hamnar nära det klassiska soundet

På sin andra Ultravox-skiva har Billy Currie tagit sig samman och lagt sig betydligt närmare gruppens klassiska sound från Midge Ure-eran. ”Ingenuity” är ingen jättebra skiva, men den har en rad godkända låtar och några guldkorn. Titelspåret är bra, och avslutande ”Majestic” är en storslagen instrumental som verkligen gör skäl för sitt namn. Den skulle inte skulle skämts för sig på någon Ultravox-skiva.

Mikrofonen har tagits över av Sam Blue, en hårdrockssångare som även varit med i brittiska melodifestivalen några gånger. Han röst fungerar mycket bättre som Midge Ure-substitut än företrädaren Tony Fenelle.

Trots uppryckningen var inte ens de närmast sörjande fansen särskilt intresserade av Billy Curries version av Ultravox. Denna sättning släppte även liveskivan ”Future Picture” år 1995, innan de 1996 officiellt lade ned verksamheten.  På ”Future Picture” finns låtar både från Midge Ure– och John Foxx-eran.

Tillgänglighet

Såväl John Foxx– erans som Midge Ure-erans skivor finns återutgivna på remastrade  utgåvor som samlar det mesta som Ultravox någonsin har släppt.

De tre John Foxx-skivorna återutgavs som remastrade enkel-cd år 2006, med bonusspår (b-sidor, lösa singlar och liveinspelningar). Dessa finns på Spotify, men under namnet Ultravox! med utropstecken på slutet.

De fem Midge Ure-skivorna återutgavs som remastrade dubbel-cd åren 2008–2009. Bonus-cd:arna innehåller tolvtumsversioner, b-sidor, alternativa versioner och liveinspelningar. Dessa har tidigare funnits utgivna på två samlingar med namnet ”Rare” volym 1 och 2. I återutgivningen ingick också liveskivan ”Monument”, men den har en bonus-dvd med konsertfilm i stället för bonus-cd.

Vad gäller de bägge Billy Currie-skivorna har ”Revelation” och ”Ingenuity” återutgivits som dubbel-cd samt under andra namn, såsom ”The New Frontier”, ”New Frontiers” och ”Ultravox’s Majestic”. Den sistnämnda finns på Spotify, och är helt enkelt ”Ingenuity” med en annan låtordning. ”Revelation” och liveskivan ”Future Picture” finns för närvarande inte på Spotify. Men det är inget att ligga sömnlös för.

Slutligen finns också liveskivan ”Return to Eden” (2010) tillgänglig som dubbel-cd med konsert-dvd.

(Red.anm: Inom kort kommer Erik Uppenbergs recension av det nya albumet “Brilliant” som släpps den 28 maj. Håll utkik!)

Ultravox – från glamrock till new romantic

På måndag, den 28 maj 2012, släpper Ultravox klassiska lineup sitt första nya album på nästan tre decennier. Under de närmaste dagarna går Erik Uppenberg igenom och betygsätter alla skivor som den legendariska new romantic-gruppen har släppt.

Ultravox började på 1970-talet som en glam- och krautrockinspirerad new wave-grupp under ledning av John Foxx. När Midge Ure tog över mikrofonen och huvuddelen av textförfattandet tog karriären fart. Ultravox blev en av det tidiga 1980-talets stora popgrupper, såväl konstnärligt som kommersiellt.

Resultatet var odödliga hits som ”Vienna” och ”Dancing With Tears in My Eyes”, men också en rad klassiska album som var milstolpar i den rörelse som vi i dag sammanfattar som new romantic.

I mitten av 1980-talet stod gruppen på sin absoluta topp och Midge Ure hade en sådan stjärnstatus att det var helt naturligt att han blev Bob Geldofs låtskrivarpartner på singeln ”Do They Know It’s Christmas?”, där Storbritanniens popelit samlades under namnet Band Aid och sjöng till stöd för de svältande i Etiopien.

Därefter började Ultravox falla samman. Inte nog med det; under britpopens och indiepopens 1990-tal blev gruppen och dess sound nästan sinnebilden för allt som ansågs töntigt, passé och patetiskt med ett nära förflutet man helst ville glömma: synthpop, pretentiös och bombastisk produktion, fåniga kläder och frisyrer.

Det var förstås bara en tidsfråga innan Ultravox musik skulle omvärderas och plockas ut ur giftskåpet. Mindre väntat var att de faktiskt skulle återförenas. Efter framgångsrika turnéer från 2008 och framåt har gruppens mest klassiska sättning nu samlat material till en splitter ny skiva. Inför recensionen av comebackskivan ”Brilliant” går jag igenom gruppens samtliga tio studioalbum. Först ut är de tidiga skivorna från John Foxx-eran.

Ultravox i 1970-talets tappning. Från vänster: John Foxx (sång), Warren Cann (trummor), Billy Currie (violin, keyboards), Chris Cross (bas), Robin Simon (gitarr).

Ultravox! (Virgin, 1977)

Debut med punk, glam och lite kraut

Ultravox hade debuterat redan 1974. Under namnet Tiger Lily gav de ut en singel, en glamrockcover på Fats Wallers 1920-talsnummer ”Ain’t Misbehavin’”. Ett antal namnbyten senare blev de Ultravox,

Bakom mikrofonen på de tre första skivorna står John Foxx, sedermera soloartist inom synthpop med en liten men mycket hängiven skara beundrare. Hans röst är mörkare än Midge Ures, och hans texter märkligare och mer skruvade än de pompösa epos som Midge Ure och Warren Cann skrev till senare skivor.

Eftersom orkestern var beundrare av krautrockgruppen Neu!, stavade de Ultravox med ett utropstecken på de två första albumen. Jag tycker dock inte att krautrockinfluenserna är särskilt tydliga, undantaget kanske är låten ”My Sex”.

Och närmare än så kommer man inte elektronisk musik på denna första Ultravox-skiva. Stilen är new wave-rock, med glam- och punkinfluenser, och man hör inte mycket av det som komma skulle.

Ha!-Ha!-Ha! (Virgin, 1977)

De första elektroniska Ultravox-låtarna

På Ultravox andra skiva blandas punkiga och glamrockiga influenser (”Rockwrok”, ”Fear in the Western World”, ”While I’m Still Alive”) med de första stegen mot det elektroniska Ultravox, och mot John Foxx kommande solokarriär.

Den vackra ”Hiroshima Mon Amour” är den första rena synthpoplåten som gruppen gör, märkliga vampyreposet ”The Man Who Dies Every Day” är ett annat exempel. (Svenska punkgruppen Charta 77 har för övrigt gjort en sorgligt bortglömd svensk version som heter ”Mannen som dör varje dag”.)

”Distant Smile” och ”Artificial Life” slutar förvisso som röjiga rocklåtar, men de inleds med piano, stråkar och synthar, en kombination som senare kom att bli viktiga pusselbitar i Ultravox sound. På cd-versionen har man också plockat med den fristående singeln ”Young Savage”, ett exempel på Ultravox punkiga sida när den är som bäst.

Det hörs på ”Ha!-Ha!-Ha!” att Ultravox är en grupp som vill mycket. Efter denna skiva fick ursprungsgitarristen Stevie Shears sparken, eftersom han ansågs begränsa gruppens utvecklingsmöjligheter.

Systems of Romance (Virgin, 1978)

På väg att hitta sitt sound

Det sista och starkaste albumet med John Foxx som sångare. Men samtidigt som gruppen har blivit allt säkrare, har den börjat knaka i fogarna.

Det sägs ofta att detta tidiga Ultravox med John Foxx som sångare är en helt annan grupp än Ultravox med Midge Ure. Det är att devalvera gruppens övriga medlemmar, och det är bara helt sant vad gäller den allra första skivan. På detta tredje album finns tydliga exempel på det kommande, klassiska Ultravox-soundet –”Slow Motion”, ”Quiet Men” – men också på hur John Foxx skulle komma att låta som soloartist: ”Dislocation” och ”Maximum Acceleration”.

Det låter oftast inte Ultravox som de flesta minns dem än, men det är ändå en väldigt bra skiva. ”Systems of Romance” är liksom de bägge följande skivorna producerad av legendaren Conny Plank, som även hjälpte Kraftwerk och DAF att hitta fram till sina respektive ljudbilder.

Vid det här laget hade det uppstått slitningar mellan John Foxx och resten av bandet, och när de genomförde sin USA-turné 1979, hade Foxx redan bestämt sig för att sluta. På turnén spelade de bland annat de nya låtarna ”Touch and Go” och ”He’s a Liquid”, som senare dök upp på Foxx solodebut ”Metamatic”. Dessa inspelningar finns att avnjuta på Youtube för den som är intresserad. Även gitarristen Robin Simon hoppade av efter endast en skiva.

Det såg mörkt ut för Ultravox: ingen sångare och inget skivbolag, eftersom Island dumpat gruppen på grund av dålig försäljning. Bandets keyboardist och violinist Billy Currie började spela med Gary Numan och bestämde sig för att satsa på sin andra grupp, Visage, i stället för ett Ultravox i dödsryckningar.

(Red.anm: Håll utkik efter Ultravix Revisited – del 2 som kommer inom kort liksom Erik Uppenbergs recension av det nya albumet “Brilliant” som släpps den 28 maj.)