Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Torny Gottberg"

Cryo – “The Fall of Man”

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, vinyl, digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 6 juni 2019
Genre: Electro, EBM, Futurepop
Bandmedlemmar: Martin Rudefelt, Torny Gottberg
Land: Sverige
Rencensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookLast.fmSpotifyDiscogs

(English version below)

Ett helgjutet och varierat musikaliskt hantverk

Att Cryo-duon Martin Rudefeldt och Torny Gottberg båda är kräsna och noggranna musikskapare har nu blivit än tydligare efter att jag har fått äran att spendera en hel del tid med bandets kommande femte fullängdare The Fall of Man.

Fem år har passerat sedan Cryo 2014 senast var albumaktuella med Retropia, vilket i sammanhanget är en hel ocean av tid. Men när jag nu fått höra resultatet, så inser jag snabbt varför. Speciellt med tanke på att duon, enligt uppgift, har spenderat det senaste året enbart med att finputsa och polera detaljerna.

Cryo verkar ha en väldigt harmonisk och avslappnad relation till sin skaparprocess. Jag får uppfattningen är att de varsamt låter ljudskisser och låtidéer växa fram med tiden och att de totalvägrar att släppa ifrån sig något innan de är helt nöjda. The Fall of Man lyckas med att ta Cryos igenkännbara stil små, men spännande, steg framåt utan att begå misstaget med att tappa bort deras starka identitet på vägen.

Klassiska analoga synthljud har länge varit ett incitament i Cryos ljudbild, sida vid sida med tjocka pads, effekter och breda reverb. När jag gräver djupare i de välputsade lagren av detaljer så förs tankarna till melodislingor och harmonier inspirerade av allt ifrån Vangelis filmiska och storslagna ljudkulisser och skräckfilmsmusikprofeten John Carpenters iskallt hotfulla analoga ljudväggar till rytmer och basgångar inspirerade av den lätt technodoppade, kalla och atmosfäriska EBM som Front 242 gav oss när de, enligt min uppfattning, peakade på Tyranny For You 1991.

The Fall of Man har Cryo anammat influenser ur ett bredare musikaliskt spektra än tidigare. Ett av exemplen, som påminner om duons starka ambitioner till vidareutveckling, är postpunkvibbarna som, med hjälp av inslag av basgitarr och akustiska trumljud, ramar in den vackert sorgsna och svartrockiga mellantempo-balladen “When You Cross the Line”.

Singelspåren “Control” och “Sanitarium” agerade dragplåster inför albumsläppet och klättrade båda välförtjänt högt på de tyska alternativtopplistorna. De två låtarna, tillsammans med den dissonanta och  kaotiskt energiska “Low Life”, som kommer fullproppad med röstsamplingar, är albumets starkaste upptempolåtar. Den förstnämnda kunde jag inte riktigt ta till mig fullt ut i sin singelform, men när den nu är placerad i sin rätta omgivning så landar den perfekt.

Låttexterna är vidöppna för olika tolkningar och i kombination med musiken gör de att jag upplever The Fall of Man som ett av Cryos mörkare verk hittills. De förmedlar allt ifrån mardrömsskildringar, människans onda natur och psykisk ohälsa till personliga kriser och eftertänksamma kryptiska budskap.

Cryo beskriver sig som en enhet, där den ena delen behöver den andre för att fungera. Cryo är en duo och på The Fall of Man upplever jag det tydligare än tidigare. Den dovt mullrande “Smile Forever” påminner en del om hur Tornys tidigare band Project-X kunde låta när det begav sig. Utöver de många sångpåläggen som är spridda över albumet, så framför han också i lågmäld spoken word-stil, den monotona och kryptiska “läkemedelshyllningen” “Valium” som, i sällskap med “Decay Decay Decay”, är inslag som tillför ytterligare dynamik och variation.

Duon avslutar med flaggan i topp med den tillbakalutade, atmosfäriska och mörkt harmoniska balladen “Human Nature” där Martin Rudefeldt, fint uppbackad av sin syster Karin, förmedlar en välskriven, mörk och känslosam historia om den mänskliga rasens förprogrammerade onda natur.

The Fall of Man imponerar stort och är ett helgjutet och varierat hantverk, som till och med överträffar dess suveräna föregångare. Samtidigt understryker det albumformatets styrkor som ett enda långt musikaliskt konstverk, vilket är viktigt i en tid när one hit wonders och hit-fokuserade kommersiella musikprodukter ges på tok för mycket utrymme.

Jag sticker härmed ut hakan och tilldelar utan tveksamheter min första och mycket välförtjänta tiopoängare för året till Cryo.

Tracklist

01. Know Your Enemy (04:01)
02. Control (04:53)
03. Remember (06:32)
04. Valium (05:21)
05. Smile Forever (04:34)
06. Sanitarium (04:03)
07. Decay Decay Decay (04:31)
08. When You Cross The Line (04:00)
09. Low Life (04:14)
10. Human Nature (06:14)

Foto: Krichan Wihlborg

(English version below)

A solid and varied work of art

The fact that Cryo duo Martin Rudefeldt and Torny Gottberg both are discerning and accurate musicians has now become even more obvious after I’ve got the honour to spend quite some time with the band’s upcoming fifth full-length album The Fall of Man.

Five years have passed since Cryo released Retropia back in 2014, which in this context is a whole ocean of time. But after now having heard the result, I quickly realize why. Especially considering that the duo reportedly have spent the last year merely fine-tuning and polishing the details.

Cryo seems to have a very harmonious and relaxed relationship to their creative process. I get the impression that they gently let sound sketches and song ideas grow over time and that they totally refuse to release anything before they are completely satisfied. The Fall of Man succeeds in taking Cryo’s recognizable style small, but exciting, steps forward without making the mistake of losing their strong identity along the way.

Classic analogue synth sounds have for a long time been an incentive in Cryo’s sound, side by side with thick pads, effects and broad reverbs. When I dig deeper into the well-groomed layers of details, the melody loops and harmonies make me think of everything from Vangelis cinematic and magnificent soundstages and horror movie soundtrack maestro John Carpenter’s ice-cold haunting analogue walls of sound to rhythms and basslines somewhat inspired by the cold, atmospheric and slightly techno-doped EBM that Front 242 gave us when they, in my opinion, peaked on Tyranny For You 1991.

On The Fall of Man, Cryo have embraced influences from a wider musical spectra than before. One of the examples, that reminds about the duo’s strong ambitions to develope further, are the vibes of post punk that, with the help of sounds from bass guitar and acoustic drums, frames the beautifully sad and goth rock-styled mid-tempo ballad “When You Cross the Line”.

The singles “Control” and “Sanitarium” acted as teasers ahead of the album release and both deservedly climbed high on the German alternative charts. The two songs, along with the dissonant, chaotic and energetic “Low Life” that comes packed with vocal samples, are the album’s strongest uptempo tracks. I could not fully absorb the first one mentioned in its single form, but when it is now placed in its proper environment it fits perfectly.

The lyrics are wide open for different interpretations and in combination with the music they make me experience The Fall of Man as one of Cryo’s darker pieces of work so far. The songs convey everything from nightmarish depictions, humans evil nature and mental ill-health to personal crises and thoughtful cryptic messages.

Cryo describes themselves as a unit, where one part needs the other to work. Cryo is a duo and on The Fall of Man It becomes clearer than before. The rumbling “Smile Forever” is reminiscent of how Torny’s previous band Project-X could sound back in the days. In addition to his many vocal inputs that are spread across the album, he also, in low-key spoken word-style, performs the monotonous and cryptic “drug commercial” “Valium” which, in along with “Decay Decay Decay”, brings in elements that add further dynamics and variation.

The duo ends the album with their flags flying high with laid-back, atmospheric and dark harmonic ballad “Human Nature” where Martin Rudefeldt, nicely backed up by his sister Karin, conveys a well-written, dark and emotional story about the pre-programmed evil nature of the human race.

The Fall of Man impresses greatly and it is a solid and varied work of art that even outperforms its sovereign predecessor. At the same time, it underlines the strengths of the album format as one complete musical artwork, which is important at a time when one hit wonders and hit-focused commercial music products are being given way too much attention.

I hereby stand my ground and, without doubts, deliver my first and very well-deserved, ten pointer of the year to Cryo.

Intervju: Peter Fristedt (Agent Side Grinder)

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,


Vi är många som har längtat efter ny musik från den svenska postpunk/industri-akten Agent Side Grinder. Snart är väntan över då bandet nu är aktuella med nytt material. Dessutom har de en rad livespelningar inbokade under det kommande året, bland annat på Slaktkyrkan den 26 maj i Klubb Döds regi.

Jannice Faringer fick ett litet snack med Peter Fristedt om både det som varit och det som komma skall.

 

Om vi backar bandet till då allt började. Ni har ju varit med ett tag nu, vill du ge en kort recap?

– Jag och Johan Lange lärde känna varandra när jag drev ett litet skivbolag och skulle spela in en skiva med en grupp Johan var medlem i och vi pratade en hel del om synthar och sound. Vid den tidpunkten hade jag ett annat band och ville att Johan skulle komma med i det bandet men de andra medlemmarna ville inte det. Så småningom ringde jag Johan och berättade att jag vill starta ett nytt band och att jag hade hittat på namnet ”Agent Side Grinder”. Vi träffades regelbundet och experimenterade med trummaskiner, sequencers och synthar. Under 2006 spelade vi i Amsterdam och fick ett erbjudande efter spelningen om att släppa en vinyl sjua på skivbolaget Enfant Terrible. 2008 kom våran debutskiva och det blev lite av en hit både bland synthare, gother, punkare och hipsters etcetera. En skiva som var bred men ändå smal. Det har blivit lite av vårt sätt att jobba, att göra musik som är smal och svår men att hitta ett sound som gör den tillgänglig.

Namnet är ju intressant, vad betyder det egentligen? Var det bara du och Johan som spelade in debutplattan och var det först på Irish Recording Tape som de övriga medlemmarna kom in i bilden?

– Namnet var en gammal anteckning jag hade och har ingen egentlig betydelse annat än att det lät bra. När vi spelade in sjuan och första albumet hade Kristoffer Grip (sång) kommit med. Sedan var Johan i USA under drygt ett år och då kom Alexander Blomqvist (vår första basist) och Henrik Sunbring med som vikarier. När Johan kom tillbaka blev dom kvar och vi spelade in Irish Recording Tape.

På tal om medlemmar (och en fråga många undrar över) – Kristoffer hoppade (plötsligt) av, kan du berätta om vad som egentligen hände?

– Jag hade ingen aning att han gick i tankar på att lämna bandet, det kom som en chock. Till oss andra sa han att han ville fokusera på det han är utbildad till det vill säga konstnär. Henrik och Thobbe lämnade bandet då de inte såg någon framtid utan Kristoffer.

Vi är ju så nyfikna på den nya sångaren Emanuel Åström, som blev er nya sångare på ett lite annorlunda sätt, hur gick det till?

– Vi började i princip direkt efter Kristoffers avhopp att leta efter en ny frontperson. Dock var det väldigt svårt och det kändes nästan hopplöst. En kväll satt jag och Johan på Bierhaus innan vi skulle gå och se Lebanon Hannover på Nalen. När vi gick upp mot Nalen så sprang vi på Emanuel (vi kände Emanuel då han hade arrangerat en ASG spelning i Uppsala). Emanuel frågade hur det gick om vi hade hittat någon sångare och så vidare. Då frågade Johan honom om han kan sjunga och Emanuel svarade då, ”ja, klart att jag kan sjunga”, ”jag kommer till er replokal i veckan”. Det var som i en film, vi tänkte inte alls på honom eftersom att vi inte visste att han var en duktig sångare. Han är en fantastiskt person och frontman.

Med tanke på den nya konstellationen hur har det påverkat er och soundet på det kommande albumet? Kommer det gemene ASG-fanet att känna igen sig?

 

– Absolut! Låtarna och soundet finns där och jag skulle snarare säga att det låter mer ASG än tidigare. Sedan upplever vi att vi kan jobba snabbare och effektivare nu när vi bara är 3 personer. Det blev ett rätt så stort projekt när vi var sex personer som skulle säga sitt i princip om allt, från ett trummslag till huruvida vi skulle ta en spelning eller ej.

Sedan starten har ni släppt via en handfull olika etiketter men precis som med senaste släppet Alkimia (2015) släpper ni även nu via Progress Productions, hur kommer det sig?

– Vi har alltid haft bra relationer med tidigare labels och med många bolag har det varit bestämt från början att det ska släppas bara en vinyl, ep etcetera. När vi började jobba med Torny Gottberg var det för att vi ville ligga på ett bolag och jobba långsiktigt. Vi har ett väldigt bra samarbete och bollar mycket idéer.

Avslutningsvis, nytt album och turné på gång under 2018 och ni spelar tillsammans med Hemgraven och Isolated Youth på Slaktkyrkan den 26 maj. Hur resten av planerna ut? Hur kommer förändringarna i bandet påverka live-setupen?

– Vi har en hel del spelningar bokade i höst så det kommer att bli ett kul år. Live har vi gjort lite omflyttningar angående vem som gör vad på scenen. Vi repar för fullt nu och tror att många kommer att gilla det vi gör nu. Det blir både nytt och gammalt.

 

 

 

 

Catching up with Elektroskull: Lucifer’s Aid (med intervju)

Tags: , , , , , , , , ,


Stockholmsbaserade Calle Nilsson har gjort stor succé med sitt soloprojekt Lucifer’s Aid under de sista två åren.

Jens Atterstrand fick en pratstund med Calle och bjuder i samma veva på konsertbilderna från Lucifer’s Aids spelning på Progress 13.

 

 

 

OBS! I samband med den här intervjun så bjuder vi även på recensioner av Lucifer’s Aids två album “New to Reality” och “Human Rights” (som tidigare har fallit mellan stolarna) av Lars-Åke Andersson.

Hej Calle! Lucifer’s Aid har under de senaste två åren hamnat ordentligt i rampljuset. Men om vi backar bandet lite till NerWraK och dina andra projekt först. Vem är Calle Nilsson? Kan du berätta lite mer om din bakgrund?

– Innan Lucifer’s Aid har jag spelat i en hel del band och även gjort remixer. Hösten 2014 bildade jag The Operating Tracks tillsammans med Carolina Lindahl. Några år efter det Lucifer’s Aid och då som ett soloprojekt. Redan i The Operating Tracks började jag utforska det råa och monotona soundet. Men allt efter som ville jag utveckla den ljudbilden ännu mer. Melodierna skalades bort och jag fokuserade ännu mer på beats och bas. Det var då idén till Lucifer’s Aid föddes. Grundtanken var att jag ville komma åt ett mer direkt sound som ingen egentligen skulle mäkta med. Men det visade sig tilltala en ganska stor del av lyssnarna.

Jag har ditt grymma Depeche Mode DJ-set från det sista releasepartyt på Kolingsborg färskt i minnet. Är ditt remix- och DJ alias NerWraK fortfarande aktuellt? Kan vi hoppas på något mer inom en snar framtid?

– Tack! Nej, det känns som ett avslutat kapitel. När jag remixade åt andra band så lyssnade jag aldrig på hur originallåtarna lät, utan utgick bara från sången och tog det vidare därifrån. Det kanske blev mer som en ny låt mer än en remix.

Med andra ord är det enbart fokus på Lucifer’s Aid nu? Eller kan det tänkas hända något mer med The Operating Tracks också inom kort?

– Ja, nu ligger min fokus på Lucifer’s Aid.

Det förstår jag ju verkligen! Du släppte första albumet 2016, uppföljaren kom i höstas (2017) och du har redan fått chansen att spela på flera av de allra största tyska festivalerna. Allt måste ha gått väldigt fort? Hur är känslan nu när du kanske kan blicka tillbaka på de har hektiska och imponerande två åren? Har du hunnit reflektera över det?

– Dessa två år har verkligen gått snabbt. Allt som har hänt med två album en EP och en drös stora festivalspelningar är tack vare Torny Gottbergs (Progress Productions) enorma drivkraft. Jag jobbar vidare med min musik och har nog inte hunnit att tänka tillbaka och reflektera över allt som har hänt. Jag har en enorm drivkraft när det kommer till att skriva låtar. Jag fullkomligen går upp i musikskrivandet när jag prova nya idéer. Jag jobbar vidare, framåt, helt enkelt. Att ha fått spela på dessa festivaler har varit fantastiskt kul och det är en stor knuff framåt för mig.

Trots att din musik är mörk, rytmisk och monoton, så uppfattar jag det som att du även är väldigt ambitiös när det kommer till låttexterna, som på det andra albumet i flera spår återspeglar många av dagens problem i världen och där flera av dem har väldigt allvarsamma och intressanta budskap. Har låttexterna alltid varit viktiga?

– Texterna är en stor del av Lucifer’s Aid. Jag jobbar mycket med att få dem att sitta bra mot rytmerna. Budskapet i mina texter hoppas jag kommer fram till lyssnaren. Men vad budskapet handlar om är upp till lyssnarna att tolka.

Är det oftast så låtskaparprocessen ser ut? Att musiken kommer före texterna?

– Jag börjar ofta med ett beat och bygger vidare runt det. Det börja med en bastrumma som jag skruvar på tills den får en egen karaktär. Sen bygger jag vidare runt den. Ljuden i sig är väldigt inspirerande. Idéerna kommer av sig själv desto mer jag sitter och provar mig fram. Jag gillar det snabba arbetssättet med just hårdvara. Det är ett direkt sätt att jobba på. Maskinerna gör att mina idéer snabbt kommer fram. Från idé till ljud. Min musik är monoton. Det monotona får inte låta enformigt så jag lägger ner stor vikt på att få just en eller två takter att kunna hålla i fyra minuter. Texten skriver jag i efterhand till ljudbilden och rytmerna. Så att allt får ett sammanhang och det blir som en enhet.

Vi som följer dig via sociala medier får ju regelbundet njuta av små experiment och snapshots du postar. Du måste samlat på dig en stor mängd utkast. Känner du direkt om något funkar och arbetar vidare eller lägger du utkast åt sidan och plockar upp gamla idéer igen vid senare tillfälle?

– Jag brukar ofta sitta och testa saker utan att egentligen ha en tanke på att det ska bli en låt. Lite som att sitta och jamma, fast med synthar och trummaskiner. Sen kan jag spela in en liten videosnutt och lägga upp så andra kan lyssna på dem. Jag tycker det är kul att öppna dörren till studion och låta er andra få se lite hur jag jobbar. Låtarna till “New to Reality” och “Human Rights” har dock inte varit låtar jag har jobbat på vid tidigare tillfällen. Där satte jag mig ner och började jobba från scratch.

Du verkar vara inne i ett härligt flow nu med mycket positiv respons från publik och fans sista tiden. Nästa album är redan under konstruktion vad jag har hört. Tar du det bara som det kommer eller känner du någon press på dig?

– Jag känner ingen press med att släppa ny musik regelbundet. Det är något jag gör för att det är en sådan fantastisk rolig process att skriva musik. Att jag har så mycket musik inom mig kan hänga ihop med att jag sitter ofta i studion och testar saker, experimenterar med mina maskiner. Det gör jag ganska regelbundet. Jag kan nog aldrig ta en riktig paus från musikskapandet, mest för att det är sådan njutning att sitta i studion och prova nya idéer. Musiken är ett driv inom mig som jag måste få utlopp för och drivet finns där hela tiden.

Du har ju spelat live en hel del sista åren. Vad är roligast med att spela live och hur skiljer sig den känslan mot att arbeta med musiken i studion?

– På scen kan man inte ångra sig eller ändra på det man gjorde bråkdelen av en sekund innan. Det gillar jag. Det blir så direkt. Jag är helt själv på scen och det finns inte en sekund att tveka på vad man ska göra. Jag måste ha fullt fokus på det jag gör uppe på scenen. I studion är det helt ett annat läge. Där kan jag jobba med små detaljer i oändlighet. Finslipa och ta om.

Ja, på scenen är du ju alltid ensam med maskinerna. Har du någon gång funderat på att ha med någon mer på scenen, en batterist eller så? Eller finns det en poäng i ditt uttryck med just det faktumet att du är ensam på scen?

– Det passar mig väldigt bra att vara själv på scen med Lucifer’s Aid. Scenen ska vara lika avskalad och kall som musiken.

Trots en del spelningar på stora tyska festivaler sista åren, så har du även spelat ett antal gånger i Sverige. Känns det viktigt att även vara representerad live på hemmaplan?

– Ja absolut! När jag spelade i Göteborg på Progress 13 i höstas var publiken helt fantastisk och röjde rejält. Det smittar av sig uppe på scen.

Du är, vad jag har förstått, nu i slutfasen av arbetet med album nummer tre. Är det några livespelningar spikade för det här året som vi kan se fram emot redan?

– Jag ska spela på E-Tropolis Festival i Oberhausen (Tyskland) i mars och jag hoppas på lite fler spelningarna framöver.

När tror du vi kan förvänta oss det nya albumet?

– Det kommer info om det inom kort.

Spännande! Tack för en väldigt intressant och trevlig intervju. Du får sista ordet till våra läsare… ordet är fritt!

– Svårt med att få sista ordet men jag vill säga tack för intervjun och tack för alla som supportar Lucifer’s Aid!

 

Liverapport: Progress 12, Göteborg

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Progress Productions bjöd in till Sticky Fingers i Göteborg den 19 november med Haul, Nattskiftet, Hearts of Black Science, Johan Baeckström, Mr Jones Machine, Wulfband, Henric de la Cour, Titans, Cosmic Overdose och Pouppée Fabrikk på de två scenerna.

Jens Atterstrand (text & foto) var på plats med sin kamera i publikhavet för att rapportera från kvällen.

 

 

(English version below the photo galleries)

Ett för tredje året i rad utsålt Sticky Fingers väntade besökarna till vad som nu bör räknas som en av de viktigaste årliga händelserna på vår inhemska svartklädda elektroniska alternativscen: Progress Productions årliga fest

Precis som tidigare så radades det upp ett stort av de egna akterna med fokus på de för det här året aktuella och nytillkomna. Jönköpingsakten Haul inledde med dramatisk och nattsvarta mörk experimentell postpunk på den stora scenen inför en förvånande stor publik trots den tidiga starten. Hauls musik fungerade för mig mycket bättre live än på skiva med en vacker om än väldigt mörk tillhörande scendesign.

Lite mer kraft och omfång var det på Hearts of Black Science som släppte det starka albumet “Signal” förra vintern. Bandet stod för en av de proffsigare och mest träffsäkra live-insatserna under kvällen med trivsamma gitarrpålägg på deras shoegaziga synthpop och en snygg mörk scenshow.

Mr Jones Machine genomförde sedan albumet “Återvändsgränd” från början till slut. Jarmo Ollila levererade i vanlig ordning en väldigt träffsäker sånginsats från den stora scenen, uppbackad av sin, från Asien speciellt för kvällen hemflugen, bror Jouni. Låtarna står sig mycket bra även 2016 och bra synthpop på svenska är vi ju verkligen inte bortskämda med.

Henric de la Cour levererade en, om än relativt kort, precis lika känslosam konsert som vanligt med sin fantastiska scennärvaro och känsla. Nya singeln spelades och den får mig verkligen att sukta efter det nya albumet som är på gång.

Titans stod sedan för kvällens stora bedrift då den amerikanske sångaren Dan Von Hoyel för första gången stod på scen tillsammans med sina bandkamrater utan att ha repat en enda gång tillsammans. Sitt allra första liveframträdande gjorde även Daily Planet-bekantingen Johan Baeckström, som solodebuterade med “Like Before” förra sommaren. En väldigt tonsäker Johan, som från den lilla källarscenen, utöver utvalda spår från debutalbumet, även bjöd på en riktigt trevlig cover på Rational Youths klassiker “Saturdays in Silesia”.

Wulfband röjde som bara Wulfband kan på den mindre källarscenen där den, för mig personligen, största överraskningen Nattskiftet också sedan kom att leverera en intensiv och härligt energisk spelning. Jag skall erkänna att jag inte riktigt har fastnat för bandets tokroliga bodypop på skiva, men live fungerar konceptet alldeles ypperligt med tillhörande blåställ, oljefläckar och sot i pannan.

Cosmic Overdose, som nyligen har släppt en unik samlarbox med klassiskt material, agerade sedan överraskningsakt till åtminstone den äldre publikens stora jubel. Gentlemännen Dan Söderqvist och Karl Gasleben visar upp stor rutin och jag imponeras över hur pass bra deras nu över trettio år gamla låtmaterial fortfarande håller.

Pouppée Fabrikk, som för kvällen gjorde ett udda uppträdande i full originaluppsättning med en hemflugen Jouni Ollila på keyboard levererade sedan en riktig käftsmäll med nya fantastiskt snygga arrangemang av bandets klassiker.

Progress Productions årliga festival levererar en mysig familjär alla-känner-alla stämning och kärleken som Torny Gottberg och hans artister levererar i det här formatet är svårslaget. Boka in 18 november 2017 för då smäller det igen! Som livefotograf är man dock lätt sliten i benen efter en sådan här kväll då akterna avlöser varandra i tät följd på de olika våningarnas livescener, vilket leder till en hel del springande i trappor alternativt avkortade spelningar för att kunna förbereda sig inför det som komma skall.

Ett stort tack till Progress Productions och alla andra inblandade. Vi ses igen nästa år!

Haul

Nattskiftet

Hearts of Black Science

Johan Baeckström

Mr Jones Machine

Wulfband

Henric de la Cour

Titans

Cosmic Overdose

Pouppée Fabrikk (foto: Anja Böttcher)

For the third year in a row a sold out Sticky Fingers invited the visitors to what now should now be counted as one of the most important annual events in Sweden’s black-clad electronic alternative scene: Progress Productions annual celebration.

Just as usual, the line up consisted of the label’s own acts with the main focus on the new ones. Jönkoping act Haul opened the night with their dramatic, dark and experimental post-punk on the big stage in front of a surprisingly large crowd despite the early start. Haul’s music worked much better for me live than on record with a beautiful albeit very dark stage design and lightning effects.

A little more bite was delivered by Hearts of Black Science who released the strong album “Signal” last winter. The band presented one of the more professional and spot-on live shows of the evening with pleasant guitars add ons top of their shoegaze style synthpop together with a stylish dark stage show.

Mr Jones Machine performed the “Återvändsgränd” album from beginning to end. Jarmo Ollila as usual delivered a very good vocal performance from the big stage, backed by his, from Asia, especially for evening brought home, brother Jouni. The songs are still high quality even in 2016 and good synth pop sung in Swedish are something we’re definetely not spoiled with these days.

Henric de la Cour gave a, albeit relatively short, just as emotional concert as usual with his amazingly emotional and charismatic stage performance. He played the new single and it really makes me hankering for the new album that is on it’s way.

Titans then did the biggest achievements of the night when the band’s American singer Dan Von Hoyel stood on a stage with his band mates for the first time ever, without even rehearsing a single time together. Another live debut then came from the Daily Planet acquaintance Johan Baeckström, who released his solo debut “Like Before” last summer. A vocally secure Johan, who from the small basement stage, in addition to selected tracks from his debut album, also did a really nice cover of the Rational Youth classic “Saturdays in Silesia”.

Wulfband ranted on in the way that only Wulfband can on the small basement stage where, for me personally, the biggest surprise of the evening Nattskiftet then also delivered a intense and wonderfully energetic gig. I must admit that the band’s hilarous bodypop are not really my cup of tee on record, but live the concept worked excellent with associated overalls, oil stains and soot on the band members faces.

Cosmic Overdose, who has recently released a unique collectors box with their classic songs then acted as the secret suprise act of the evening and it was highly appriciated by the older parts of the audience. Gentlemen Dan Söderqvist and Karl Gasleben put great experience on display and I am impressed by how well their now over thirty years old songs still hold up very well.

Pouppée Fabrikk, who especially for the event made an odd appearance in the original full setup with Jouni Ollila on keyboards then delivered a real punch in the face with new fantastic sounding arrangements of the band’s classics.

Progress Productions annual festival is executed in a cozy family-all know-all mood and the love that Torny Gottberg and his label’s bands give is hard to beat. Book in November 18, 2017 because then it’s time again! As a live photographer you get slightly worn in the legs after a night like this when the different acts follow one and another in quick succession on the different floors two live stages, leading to a lot of running up and down the stairs and a need to skip a few songs at the end of the gigs to be able to prepare for what is to come on the other stage.

Massive thanks to Progress Productions and everyone else involved in this event. See you again next year!

Liverapport: Progress 11 20151121, Göteborg (Jens Atterstrand) (foto)

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


Progress Productions följde upp förra årets tioårsjubileum med ytterligare en utsåld helkväll i egen regi på Sticky Fingers i Göteborg lördagen den 21 november.

På scen: Agent Side Grinder, SPARK!, Necro Facility, Saft, Cryo, Red Cell, Children Within, 8kHz Mono och Delaykliniken.Jens Atterstrand

 

Foto: Jens Atterstrand

 

 

Agent Side Grinder

SPARK!

Necro Facility

Saft

Cryo

Red Cell

Children Within

8kHz Mono

Delaykliniken

Kite – “Nocturne”

Tags: , , , , , , ,



Kite
presenterar videon till “Nocturne” som är det andra smakprovet från bandets kommande EP “VI” som innehåller fem nya spår och släpps den 17 april via Progress Productions.

Various Artists – “10 Years Anniversary Compilation”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Samling) 2CD, Digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 26 november 2014
Genre: Synthpop, EBM, Electro, Industrial, Futurepop, Dark Electro, Harsh-EBM, Experimental, Powernoise
Bandmedlemmar: Various
Land: Sverige, Norge, Danmark, Grekland
Recensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookSpotifyDiscogsSoundcloud

(English version below)

Tio år av kvalitet före kvantitet

Kvalitet före kvantitet har alltid varit Progress Productions slogan och ingenting kunde vara mer berättigat när man nu firar tio år som skivbolag.

Den Göteborgsbaserade etiketten med Torny Gottberg i spetsen har under de här tio åren hållit ett nästan overkligt högt snitt på sina skivsläpp. Det gäller både när man handplockat och släppt skivor med mer etablerade akter och (i synnerhet) när man med fantastisk fingertoppskänsla har lanserat nya diton. Genidragen har varit många och i flera fall har man också satsat på artister som inte speciellt många andra trodde på.

När man nu i samband med tioårsfesten presenterar 28-spårs samlingen “10 Years Anniversary Compilation” råder inget undantag: Bortsett från ett par alternativa, tidigare en outgivna versioner och remixer, så är det genomgående exklusivt och starkt material som presenteras här. Alla akter som presenteras har enligt uppgift spelat in unika spår enbart till den här samlingen och dipparna är genomgående oerhört få.

Bland höjdpunkterna på den första CD:n finner vi bland annat Henric de la Cours kraftfulla och på svenska framförda “Venen”, en ovanligt dansant och fartfylld electropopdänga från DelayklinikenWulfbands passande “Was Für Ein Fest!” som mycket väl hade platsat på bandets debutalbum utan problem, en ny stark låt från Grekiska Iambia och en splitterny och stenhård dansgolvsrökare från 8kHz Mono.

Den andra CD:n starkare nummer finns sedan representerade i Agent Side Grinders moderna Joy Division-doftande “This is Us”, en ny dänga från Spark! med Spetsnaz-bekantingen Pontus Stålberg vid mikrofonen, nya starka låtar från The New DivisionKiteChildren Within och sist men inte minst en blytung version av Stürm Cafes “Der Grosse Schwein” signerad Terror Punk Syndicate.

Progress Productions levererar kvalitet före kvalitet och inget som helst undantag råder på den här samlingen.

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist CD1

01. Henric de la Cour – Venen
02. Delaykliniken – Wishes
03. Necro Facility – Last Breath (Cthulhu Demo Mix)
04. Wulfband – Was Für Ein Fest!
05. Dupont – Corridor
06. Kingdom Of Evol feat. Freddie Wadling – Pleasure & Pain (Leaether Strip Remix)
07. Red Cell – Neverending Story
08. Iambia – The Wrong Direction
09. Xenturion Prime – Voyagers (Infinity Remix By Zone Tripper)
10. Daily Planet – Tunnels Of Light
11.  Hype – Make You Wonder
12. 8kHz Mono – The Game
13. Scapa Flow – Wailing (1991 Live)
14. Nexus Kenosis – Arcus Pluvius Nigrum

 

CD2

01. Agent Side Grinder – This Is Us
02. Spark! – Infectious (feat. Spetsnaz)
03. Cryo – Zero-G (Live Evolved Version)
04. Kite – True Colours
05. The New Division – Curse
06. Children Within – Architecture Of Love
07. Mr Jones Machine – Eyes Of Anger
08. System – Under Surveillance
09. Titans – Plausible
10. Angst – Rädda Barn (Dansar Bäst)
11. Vanligt Folk – Vitt Skum
12. Sturm Café – Der Grosse Schwein (Terror Punk Syndicate Version)
13. Mommy Hurt My Head – Engulfed By A Black Sun (Rough Mix)
14. Kopfer Kat – Ventilate

 

(English version below)

Ten years of quality above quantity

Quality above quantity has always been Progress Productions slogan and nothing could be more justified when they now celebrates ten years as a record company.

The Gothenburg-based label fronted by Torny Gottberg has during these ten years kept an almost unrealistic high standard on it’s releases. That comes to both the cases where they’ve hand picked and released records with more established acts and when they’ve with a fantastic touch have launched their newcomers. The genius features have been many down the line and in several cases they’ve also gone all in on bands and artists that noone else believed in in the first place.

And when they now in time for their 10 year celebration present the 28-track collection “10 Years Anniversary Collection” there make no exceptions: Aside from a couple of alternative, but still previously unreleased remixes and versions, there are constantly exclusive and strong material presented here. We’re told that all the represented acts have composed new songs only for this collection and the lowpoints are very few.

Among the highlights of the first CD we find Henric de la Cour‘s powerful (and swedish) “Venen”, an unusually danceable and energetic electropop-stunner from Delaykliniken, Wulfband‘s for the occation very fitting “Was Für Ein Fest!” that would easily have made it’s place onto their debut album, a strong new song from Greek Iambia and a brand new and fierce dancefloor smoker from 8kHz Mono.

The second CD’s stronger tracks are the represented in Agent Side Grinder‘s modern and Joy Division-inspired “This Is Us”, a new wallop from Spark! with Spetsnaz-acquaintance Pontus Stålberg at the microphone, new strong songs from The New DivisionKite, Children Within, and last but not least a leaden version of Stürm Cafe‘s “Der Grosse Schwein” signed Terror Punk Syndicate.

Progress Productions deliver quality above quantity and no exception whatsoever is made on this compilation.

Intervju: Torny Gottberg (Progress Productions)

Tags: , , , , , , , , , , ,


Jens Atterstrand

Göteborgsbaserade Progress Productions, som sedan starten 2004 huserar band och artister som Henric de la Cour, Spark!, Necro Facility, Mr. Jones Machine, Xenturion Prime (tidigare Code 64) och många fler och som på senare år har lanserat och återlanserat bland andra Daily Planet och Wulfband fyller tio år.

Elektroskulls redaktör Jens Atterstrand fick en pratstund med upphovsmannen Torny Gottberg.

 

Hej Torny! Så, Progress Productions firar tio år i år. Hur känns det?

Hej Jens! Jag har nog inte riktigt förstått att det gått 10 år redan. Herregud, känns som tiden har gått så otroligt fort. Men det känns helt fantastiskt! Det har vart tio helt otroliga år!

Det är så mycket minnen, intryck och annat som är svåra att smälta faktiskt. Jag har under dessa år fått vara med om så otroligt mycket roligt och att vi har lyckats från att vara en liten svensk label till att bli en stark spelare även internationellt har varit en resa jag aldrig någonsin kommer kunna sätta ord på!

Vem trodde detta 20 Oktober 2004 när vi släppte PROCD001 som var 8kHz Mono “Monochromator”?! Jag kan säga att det fanns folk som sa att vi inte skulle klara oss i det tuffa skivbolagsklimatet mer än max 6 månader! Well. I got news for you: Mer än 80 produkter senare – We are still here!

Artister har debuterat via er och ni har släppt ett stort antal skivor genom åren. Vilket eller vilka är du mest stolt över att ha fått vara med om?

Det där är en omöjlig fråga för mig att svara på. Jag får ju ofta frågan om vilken skiva jag gillar mest på Progress. Det går inte att svara på. Jag gillar ju alla på sitt sätt annars hade vi aldrig satt namnet Progress Productions på skivan!

Progress är och kommer alltid vara en etikett som värderar kvalitet före kvantitet. Men det är klart att det har vart otroligt häftigt att jobba fram band mot större framgångar. Samtidigt skall man aldrig glömma att det är artisterna som gör musiken. Man skulle kunna säga att jag är snickaren och artisterna är verktygen.

Och vilka verktyg jag har haft möjligheten att få hantera dessa tio år. Jag tycker på riktigt att Progress Productions har världens absolut bästa artister. I och för sig så hoppas jag att alla bolag känner så om sina artister. För vad är ett bolag utan sina band? Ett tomt skal med en logo. Alla skivbolag måste lära sig att tänka så, de gör inte artisterna en tjänst att släppa något, det är faktiskt artisterna som ger mig möjligheten att få jobba med deras kreativitet och verk. Jag är otroligt ödmjuk inför det, att vi får förtroendet.

Progress Productions adderar ett stort antal arbetstimmar på din ordinarie arbetsvecka. Var hittar du orken och inspirationen att bara ösa på?

Ja, det är klart att det funnits stunder som jag funderat “Vad fan håller jag på med!??” även om de stunderna är otroligt korta. Man kommer snart underfull med varför. Jag älskar verkligen musiken, jag älskar människorna i och runt skivbolaget. Man kan ju säga att det är en livsstil för det har kommit att bli det under åren som gått. Man är liksom en del i maskineriet. Men det är klart att det många gånger känts kämpigt, jag skulle ljuga om jag inte säger det.

I början när vi var en liten spelare så kämpade man för allt. Att få press, få radio att synas, höras. Det kanske är lite lättare idag för oss, men man får aldrig som skivbolag ta saker för givet. Jag tycker mig ha sett det för många gånger nu. Indiebolag som hype:as upp som fan och får massa mediautrymme helt utan jobb. Men den där hype:en håller sällan länge och det brukar kunna bli ett brutalt uppvaknande den dagen man inser att man är “yesterdays news” och man måste jobba.

Det är bättre att jobba långsiktigt och sätta upp delmål som man försöker nå tillsammans med banden. Och det är faktiskt i bandens musik jag hittar inspirationen att köra på. De har liksom lagt ner sin själ i något och har vi tagit på oss att förvalta detta så är det till att kavla upp armarna och bjuda till. Jag fick fråga av en kille som ville starta skivbolag om det var värt att starta ett skivbolag. Jag svarade ungefär “Om du är sjuk i huvudet så är det faktiskt det bästa man kan göra”. Var kanske att dra det jävligt hårt, men det ligger något i det. Jag är en rastlös själ och jag trivs med mycket som händer. Men det är definitivt inte gjort för alla. Det lovar jag.

front242debaser_960

Vilket är det spontant trevligaste Progress-minnet?

Oj, tack för den! Inte den lättaste frågan, det är så många. Men skall jag sätta ett så får det ju nästan vara känslan när jag höll i PROCD001 första gången. Det var ju liksom då det var på riktigt, det var nu det skulle hända. Jag känner i och för sig precis likadant varje gång en ny skiva kommer från tryck fortfarande. Det är något nästan religiöst att hålla i en produkt man vart med om att göra. Att se det från bilder och filer på datorn till att verkligen känna den i handen!

..och nu 10 års jubileum. Det blir en riktig brakfest i Göteborg den 22 november och en stor del av ert garde kommer också stå på scen under kvällen. Men utöver detta blir det också ett antal speciella jubileumssläpp och nya utgåvor, kan du berätta mer?

Detta är verkligen vår fest! Det är bandens och bolagets. En slags hyllning till oss själva, en kväll vi förtjänar. Ett bevis på att vi byggt något under ett decennium. Det är en kväll vi delar med oss av vår vänskap, vår musik, våran vision till folket!

Jag är verkligen så lycklig för att vi gör denna kväll och att jag kommer få möjligheten att dela den med inte bara väldigt många Progress band utan folk som är på plats. Det är väl även ett sätt att säga tack till alla som stöttat oss, drivit oss framåt och köpt våra skivor!

Vi kommer släppa en fantastisk CD-samling på 10 års festen som innehåller 28 låtar. Men de andra 10 års specialutgåvorna som Spark! “60 Ton Stål”-vinylen och Necro Facility “The Black Paintings”-vinylen kommer ju finnas redan innan festen.

Vilken av våra recensioner på Elektroskull är du mest stolt över?

Det vill jag inte svara på! En recension är ju väldigt subjektiv. Det är ju bara en persons åsikt. Och man kan ju ifrågasätta det där med recensioner och om de betyder något. Kanske på ett sätt, men samtidigt nej. En person kan inte tycka åt resten. Men visst är det kul med bra recensioner. Vore ju att ljuga om jag sa annorlunda, men att välja ut en specifik känns galet. Jag tackar då snarare de som recenserat skivorna på Elektroskull. Tack för att ni lyssnar och tar er tid!

progress_10_år

Progress Productions firar tio år

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Göteborgsbaserade Progress Productions med Torny Gottberg i spetsen fyller tio år! 8kHz Monos “Monochromator” (som bär katalognumret PROCD001) släpptes 2004 och innebar starten på en lång framgångssaga där skivbolaget år efter år har fortsatt att presentera nya spännande namn på den svenska synth- och alternativmusikhimlen.

Spark!, Code 64Red Cell, DupontNecro FacilityMr. Jones Machine, HypeCryoKite och Henric De La Cour är bara ett axplock av inhemska akter som har lanserats inför större publik via etiketten. Under senare år har man presenterat band som Vanligt FolkAngst och Wulfband.

Man har även först fram internationella diton som Iambia och givit ut både The New Division och vår svenska storhet Covenant på licens.

En stor fest arrangeras i Göteborg den 22 november och i samband med detta släpper man även samlingsskivan “2004-2014: 10 Years Of Progress Productions Anniversary Compilation” som innehåller 28 exklusiva och tidigare outgivna spår.

Vi har gjort en intervju med Torny Gottberg som kommer inom kort – håll utkik!

2004-2014: 10 Years Of Progress Productions Anniversary Compilation” släpps den 16 november via Progress Productions.

Tracklist CD1

01. Henric de la Cour – Venen
02. Delaykliniken – Wishes
03. Necro Facility – Last Breath (Cthulhu Demo Mix)
04. Wulfband – Was Für Ein Fest!
05. Dupont – Corridor
06. Kingdom Of Evol feat. Freddie Wadling – Pleasure & Pain (Leaether Strip Remix)
07. Red Cell – Neverending Story
08. Iambia – The Wrong Direction
09. Xenturion Prime – Voyagers (Infinity Remix By Zone Tripper)
10. Daily Planet – Tunnels Of Light
11.  Hype – Make You Wonder
12. 8kHz Mono – The Game
13. Scapa Flow – Wailing (1991 Live)
14. Nexus Kenosis – Arcus Pluvius Nigrum

 

CD2

1. Agent Side Grinder – This Is Us
2. Spark! – Infectious (feat. Spetsnaz)
3. Cryo – Zero-G (Live Evolved Version)
4. Kite – True Colours
5. The New Division – Curse
6. Children Within – Architecture Of Love
7. Mr Jones Machine – Eyes Of Anger
8. System – Under Surveillance
9. Titans – Plausible
10. Angst – Rädda Barn (Dansar Bäst)
11. Vanligt Folk – Vitt Skum
12. Sturm Café – Der Grosse Schwein (Terror Punk Syndicate Version)
13. Mommy Hurt My Head – Engulfed By A Black Sun (Rough Mix)
14. Kopfer Kat – Ventilate

 

Cryo – “Common Man”

Tags: , , , , ,


Cryo presenterar en video till “Common Man” hämtad från det senaste albumet “Retropia”.