Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Torben Wendt"

Coma Alliance – “Weapon of Choice”

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Accession Records
Releasedatum: 16 november 2018
Genre: Darkwave, synthpop
Bandmedlemmar: Torben Wendt, Adrian Hates
Land: Tyskland
Recensent: Niklas Hurtig

(English version below)

Snubblande nära en genreklassiker

Supergruppen Coma Alliance är ett samarbete mellan Adrian Hates från Diary of Dreams och Torben Wendt från Diorama och debutalbumet Weapon of Choice lanseras nu i samband med den nyligen påannonserade tysklandsturnén som duon kommer att genomföra tillsammans med In Strict Confidence som nyligen släppte nya albumet Hate2Love.

Weapon of Choice är producerat i Adrians egna White Room-studio där det inarbetade Diary of Dreams-soundet verkar sitta i väggarna. Torben och Adrian har en över 20 år gammal relation till varandra då de både har släppt skivor på Adrians egna skivbolagsetikett Accession Records och dessutom producerade producerade Dioramas första album Pale som släpptes 1999.

Diorama har hela tiden haft fokus på mörk synthpop, eller darkpop, medan Diary of Dreams är en av de mest klassiska darkwave-akterna. Båda grupperna har dock tidvis införlivat poppigare, dansantare och rockigare inslag utan att tappa den speciella anknytningen till sitt respektive sound.

Torben är huvudvokalist på de flesta av låtarna och man slås verkligen av hur dynamiskt bred rösten är och hur väl den passar in, speciellt med Adrians mörkare stämma i bakgrunden. Vissa av spåren skulle dock lika gärna kunna tillhöra det ena av medlemmarnas huvudprojekt. Sjätte spåret “Dark Vibes” innehåller alla de element som definierat Diary of Dreams sound de senaste 10 åren. Låten i sig är inte dålig, men kunde lika gärna ha hamnat på Adrians nästa album istället.

Det känns som att albumet består av tre typer av låtar i ingenmanslandet mellan varm euforisk, mörk synthpop och melankolisk darkwave. En är den synthpoppiga “Starfruit” där influenserna från Torben är tydligt framhävda. En annan typ de darkwave-rockiga “Dark Vibes” och “Trembler”. Men det är den tredje varianten, när de bästa och intressantaste elementen plockas ur respektive medlems musikaliska historia som ren magi uppstår.

Hade hela albumet hållit denna nivå skulle vi ha sett på “Weapon of Choice” som ett av årets bästa album. Spår som “Royd”, “Sepia” och “Finsta” låter verkligen som det perfekta äktenskapet i ljudform. Detta låter mycket mer inspirerat än respektive grupps senaste albumrelease. Torbens intelligenta, fler-dimensionerade och underfundiga texter kombinerat med Adrians solida musikaliska ramar, felfria ljudmatta och högklassiga produktion.

Trots vissa petitesser i sammanhanget så befäster Torben och Adrian med Weapon of Choice rollen som ohotade mästare inom den här musikstilen.

Tracklist

01. Unusual (05:10)
02. Sepia (04:25)
03. Royd (05:39)
04. Starfruit (05:45)
05. Trembler (04:31)
06. Dark Vibes (05:43)
07. Miracle (05:00)
08. Finsta (05:34)
09. CA2 (04:32)
10. Coma Supreme (05:34)
11. Buttons (04:46)
12. Trip Job (04:08)

(English version below)

Stumbling close to a genre classic

The new super group Coma Alliance is a collaboration between Adrian Hates from Diary of Dreams and Torben Wendt from Diorama. The debut album Weapon of Choice is launched in conjunction with the recently announced tour that the duo will perform together with In Strict Confidence, who recently put out a new album of their own – Hate2Love.

Weapon of Choice is produced in Adrian’s own White Room studio, where the typical Diary of Dreams sound is firmly attatched to its walls. Torben and Adrians relationship goes back about 20 years releasing records on Adrian Hates’ own label Accession Records and he also produced Diorama’s first album Pale back in 1999.

Diorama has always focused on dark synthpop, or darkpop, while Diary of Dreams is one of the most classic darkwave acts. However, both bands have occasionally incorporated elements of pop, dance and rock into their music without losing the special connection to their respective sound.

Torben is the main vocalist on most of the songs, and you really feel the width and dynamics it brings and how well it fits in, especially with Adrian’s darker voice in the background. However, some of the tracks might as well belong to one of the members’ main projects. The sixth track “Dark Vibes” contains all the elements that defined the Diary of Dreams sound for the past 10 years. The song itself is not bad, but could also have ended up on Adrian’s next album instead.

It feels like the album consists of three types of songs put inbetween warm euphoric, dark synthpop and melancholy darkwave. One is the electronic “Starfruit” where the influences of Torben are clearly highlighted. Another style is presented is on the darkwave rock-styled tracks “Dark Vibes” and “Trembler”. But it is on the third variation of them all where the best and most interesting elements are picked from each member’s musical history where the pure magic occurs.

Had the entire album kept this high level Weapon of Choice would have been one of the albums of the year. Tracks like “Royd”, “Sepia” and “Finsta” really sound like the perfect marriage in their audible forms. This sound is much more inspired than their respective band’s latest album releases. Torben’s intelligent, multi-dimensional and subtle lyrics is combined with Adrian’s solid musical surroundings and builds flawless carpets of sounds placed in a high-quality production.

Despite some minor flaws in context, Torben and Adrian consolidates their role as undefeated champions of the genre with Weapon of Choice.

Diorama – “Zero Soldier Army”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Accession Records
Releasedatum: 9 september 2016
Genre: Darkwave, synthpop
Bandmedlemmar: Torben Wendt, Felix Marc, Sash Fiddler, Sascha Judt
Recensent: Niklas Hurtig

 

HemsidaFacebookLast.fmtidalSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsReverbnation

(English version below)

En uppföljare av dignitet

Diorama fortsätter sin karriär inom den evigt unga darkwave-scenen och levererar ett album som är precis lika bra som allt de någonsin släppt tidigare. Ljudbilden har vidareutvecklats från stillsam och melankolisk gothrock i slutet av 90-talet till dagens dansgolvsvältande darkwave-pop. Men allt som oftast är det klassisk Diorama vi får höra på det nya studioalbumet “Zero Soldier Army”.

På samma sätt som Necro Facility sköt in mer melodiska och ”poppiga” element på albumet ”Wintermute” så påminner andra spåret ”Off” om samma resa. Eller är det kanske bara Felix Marc som fått ösa på med sina euforiska synthar på samma sätt som i sitt självbetitlade soloprojekt samt Frozen Plasma.

”Smolik” vrider Torben sin röst mot klassisk EBM på ett sätt som vi inte tidigare hört från Diorama. Den uppmanande texten bidrar till ett kallt och hårt intryck. Så som EBM ska vara. Albumets klockrena klubbhit står “Amnesia Club” för där refrängen etsar sig fast på trumhinnan. Som en hårdare, och intressantare, variant av förra albumets singel “The Scale”. Hela spåret är inramat i ett alkoholrus där det inte finns tid för en paus, likt en festkväll man aldrig vill ska ta slut.

Likt föregångaren innehåller detta album något för alla och inslag från de flesta elektroniska genrer blommar upp hela tiden, allt inramat i Dioramas klassiska ljudbild. Något lättillgängligare än föregångaren ”Even The Devil Doesn’t Care” som ibland var snubblande nära att finta bort sig själv i all sin ljudliga komplexitet. En komplexitet som ändå höll hela vägen och undertecknad gav albumet högsta betyg. Gruppen har alltid haft en helt unik förmåga att kombinera toner som man inte trodde var möjliga, men som när man hör dem i sin helhet låter helt självklara. Inte helt olikt det som sveriges största rockband också är väldigt bra på. Beröringspunkterna dessa två grupper emellan är relativt många på vissa spår även om framförandet är helt skilt från varandra.
Näst sista spåret “Nebulus” är ett instrumentalt sådant och påminner om t.ex. “Two Boats” från “Amaroid” och sista spåret “Stay Undecided” är en väldigt vacker och stillsam ballad som åter igen visar bredden på Dioramas musikaliska omfång.

Torbens texter har alltid varit något utöver det vanliga. Djupt filosofiska historier om de kollektiva upplevelser som utgör ett helt ordinärt västerländskt välmående medelklassliv. Man vet att man är en låtskrivare av rang när till och med det ordinära kan bli intressant om det studeras på djupet. Åter igen inte helt olikt nyss nämnda svenska rockband och de texter signerade en viss herr Joakim Berg. Inte lika fantastiskt som föregångaren, men med en alltid lika imponerande musikalisk bredd sätter Diorama åter igen standarden för hur intressant musik ska låta, både på hemmastereon som på dansgolvet.

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist

diorama

01. ZSA (05:47)
02. Off (07:02)
03. Defcon (05:52)
04. Beta (05:01)
05. Smolik (04:13)
06. & (05:53)
07. Polaroids (05:14)
08. Reality Show (04:49)
09. Amnesia Club (06:49)
10. Comfort Zone (05:46)
11. Nebulus (05:29)
12. Stay Undecided (05:40)

(English version below)

A sequel of dignity

Diorama continues its development within the Darkwave-scene and has produced an album that is as good as all previous releases by them. Moving from goth rock in the late nineties into todays Darkwave-pop one can recognize the sound as classic Diorama on the new album “Zero Soldier Army”.

The second track “Off” sound in the same way as when Necro Facility infused more melodic and poppy elements on the “Wintermute”-album. Or perhaps it is just Felix Marc that has got the opportunity to blast away with his euphoric synths like in his self titled solo project or in Frozen Plasma.

Torben twists his voice into an old school EBM-style on the track “Smolik” that is a first from Diorama. The lyrics has a harsh and cold message, just like old school EBM should be. The club hit of the album is presented on “Amnesia Club” where the chorus really leaves a mark as a harsher and more interesting version of “The Scale” from the previous release. The track is like an alcohol induced party without time for breaks, just like it should be.

“Even The Devil Doesn’t Care” was an album which included elements for everyones taste, where bits and pieces from a large range of electronic genres was presented in the classic Diorama soundscape. This album continue on that road but is more accessible whereas the previous album was almost overexagerrated in its sonic complexity. A complexity that was kept under control since the scriber granted the album the top score. The group has always had an almost unique talent to combine sounds and tones that seemed impossible, but when you here them they leave no room for questions. Quite similar to that which swedens largest rock band does very good. The similarities between these two groups a rather plenty on some tracks although the appearance differ. The second last and instrumental track “Nebulus” is reminiscent of tracks like “Two Boats” from “Amaroid” and the last track “Stay Undecided” is a beautiful and mellow ballad that really shows the wide musical circumference of Diorama.

The lyrics of Torben has always been second to none. Deeply philosophical stories of the collective experiences of an ordinary western middle class life. You know a lyrical writer of dignity when even the ordinary can be turned into extraordinary and interesting when it is studied in depth. Yet again not as uncommon to the previously mentioned rock band and the lyrics signed J. Berg. Not as amazing as the predecessor but with an ever impressive musical width Diorama sets the bar yet again for how interesting music should sound. A sound just as good on the hifi gear at home as on the dance floor.

Diorama – “Hope”

Tags: , , , ,


Diorama presenterar en video till “Hope” från bandets senaste album “Even the Devil Doesn’t Care”. Enjoy!

Diorama – “Even the Devil Doesn’t Care”

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Accession Records
Releasedatum: 25 januari 2013
Genre: Synthpop, Darkwave
Bandmedlemmar: Felix Marc, Torben Wendt, Sash Fiddler, Marquess (live trummor)
Land: Tyskland
Recensent: Niklas Hurtig

 

Sammansvetsat, välljudande och fruktansvärt bra

Diorama består av multimusikern Torben Wendt, Felix Marc samt gitarristen Sash Fiddler. För de bevandrade i den tyska Darkwave-scenen är Torben bekant då han är keyboardist och andrevokalist i Adrian Hates projekt Diary of Dreams. Detsamma gäller för Felix Marc som, förutom sitt egna soloprojekt ju också är aktiv med sitt huvudprojekt Frozen Plasma samtidigt som han är keyboardist och andrevokalist i just Diorama.

Torben och Adrian blev vänner i slutet av 90-talet då Adrian signade Diorama på sitt egna skivbolag Accession Records. Han hjälpte skriva och producera debutalbumet “Pale” som släpptes 1999. Nu i januari släpptes deras åttonde studioalbum “Even the Devil Doesn’t Care” – fortfarande på samma skivbolag.

Albumet är uppföljaren till den tre år gamla “Cubed” som var en stor framgång världen över. Singelsläppet “Child of Entertainment” toppade den tyska alternativa DAC-listan i sex veckor.

Even the Devil Doesn’t Care öppnar med den lugna och lite break-beat’iga “Maison du Tigre” och soundet är omedelbart bekant. Diorama följer sin vana trogen och blandar friskt mellan engelsk och tysk flerstämmig sång, snabba poplåtar, lugna ballader, elektroniska ljudlandskap och akustiska instrument.

De avancerade tonbyten i vissa av spåren är en vidareutveckling från förra albumet men en aning mer melodiöst. Ibland är det svårt att följa med i hur melodin utvecklas och det krävs några lyssningar för att man ska uppfatta det som Torben och Felix försöker förmedla. Detta brukar vara ett gott tecken för ett bra album. Even the Devil Doesn’t Care växer för varje genomlyssning och det märks att det är ett gediget arbete bakom!

Texterna kräver även dessa en viss uppmärksamhet av lyssnaren för att komma till sin fulla rätt.  De är i vanlig ordning fyllda med underfundiga liknelser och betydelser. Ett exempel är från “Maison du Tigre” där Torben sjunger “Mother nature lost her child, there’s no earth beneath my feet”.

Albumet fortsätter med den fantastiska “Hope” där man för första gången i Dioramas historia får höra någon annan än Felix eller Torben som andrestämma. Under en kort passage hörs en kvinnlig, lite flickaktig sångröst bidra med ett utmärkt inslag i denna euforiska och mörka poplåt.

“The Scale” är albumets singel och en bra låt om än inte lika bra som braksuccén “Child of Entertainment”. Texten avhandlar de rikas perversa extravaganser och detta är något som gruppen berört i tidigare produktioner.

Resterande spår på albumet är en fenomenal blandning av tyska electroballader, synthrockiga gitarrer, funkiga beats och vackra pianospel tillsammans med upp till tre stämmor av de mycket skickliga sångarna (Rekordet är fortfarande på spåret “Someone Dies” från albumet Amaroid med fyra stämmor). Det märks att Diorama hela tiden har haft den halvrockiga och poppiga ådran i sin musik. Det låter aldrig medvetet poppigt eller medvetet aggressivt med gitarrerna. Till skillnad mot ljudbilden på In Strict Confidences senaste fullängdare “Utopia” är alla influenser och genrer helt införlivade i soundet och det låter aldrig krystat.

Diorama har återigen visat att de är mycket skickliga musiker som tillsammans har skapat ett fruktansvärt bra album. Jag har svårt att tro att musik i allmänhet kan låta mer sammansvetsat eller välljudande än så här. Albumet har något för alla och även den som inte är en inbiten synthare kan uppskatta detta. Att sammanfoga ett så nischat sound med mer kommersiella inslag och lyckas så här bra är imponerande.

Tracklist

01. Maison du Tigre  (06:06)
02. Hope  (05:05)
03. The Scale (05:34)
04. My Favourite Song (05:36)
05. The Expatriate (04:35)
06. Sumit (07:20)
07. Weiss und Anthrazit (05:27)
08. When We Meet Again in Hell (06:36)
09. The Long Way Home From… (05:14)
10. Hellogoodbye (06:02)
11. My Justice for All (05:32)
12. Over (05:30)

Diorama – “The Scale”

Tags: , , , , ,


Officiella musikvideon till Dioramas “The Scale” hämtad från nya albumet “Even the Devil Doesn’t Care” som finns ute nu via Accession Records. Enjoy!

Detaljerna klara kring Diary Of Dreams nya album

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Tyska darkwaveakten Diary Of Dreams med Adrian Hates i spetsen är nu redo att presentera detaljerna kring det nya albumet “Ego:X” som blir Diary Of Dreams‘ tionde i ordningen.

Singeln “Echo In Me” släpptes i mitten av november förra året (lyssna nedan!) och är enligt frontmannen själv en bra indikation för soundet på det kommande albumet som följer upp 2009 års “(If)”. Albumet innehåller också ett intressant gästspel av Amelia Brightman (Sarah Brightmans yngre syster) på “Push Me!”. Amelia är tidigare känd från tyska Gregorian, en gregoriansk ensemble som är kända för sina tolkningar av moderna pop/rock-låtar.

“Ego:X” släpps i tre olika utgåvor. Utöver den ordnarie enkel-CD’n så släpps även en begränsad 2CD-utgåva ** innehållande det exklusiva bonusspåret “The Return” samt tre remixer. Albumet släpps också i en specialbox i 7″-format som innehåller 2CD-utgåvan ** samt extra lull-lull.

Adrian Hates bildade Diary Of Dreams i slutet av åttiotalet efter att han – som klassiskt utbildad gitarrist och pianist och även bassist – bland annat varit en del av bandet Garden Of Delight. Efter framgångar med debutalbumet “Cholymelan” (1994) som släpptes via Dion Fortune så valde han under mitten av nittiotalet att starta det egna skivbolaget Accession Records, ett skivbolag som sedan dess gjort skivsläpp med storheter som bland annat Diorama, Painbastard, SITD, Lights Of Euphoria och Haujobb. Adrian Hates var också inblandad i Torben Wendts Diorama under bandets första år. Adrian Hates sköter allt låtskrivande och sin produktion på egen hand med viss elektronisk assistans av Daniel Myer (känd från bland annat Haujobb, Destroid, Architect och Covenant) och Torben WendtDiary Of Dreams blir ett band först på scenen då Adrian backas upp av bland annat Gaun:AFlexDNSDejanTorben Wendt och Daniel Myer.

“Ego:X” släpps den 26 augusti via Accession Records.

Tracklist

  1. Into X
  2. Undividable
  3. Lebenslang
  4. Grey The Blue
  5. Element 1: Zeitgeist
  6. Immerdar
  7. Push me! – feat. Amelia Brightman
  8. Echo In Me (X-Version)
  9. Splinter
  10. Element 5: Resignation
  11. Mein-Eid
  12. Fateful Decoy
  13. Weh:Mu
  14. Out of X

Disc 2 **

  1. The Return
  2. Push Me! (X-Version)
  3. Undividable (E-Mix)
  4. Undividable (Alternative-Mix)