Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Tom Lesczenski"

Future Lied To Us – “Born in Silence”

Tags: , , , ,


 

Den nybildade trion Future Lied To Us, som består av Tom Lesczenski (från SITD och Dynasti), Frozen Plasma-medlemmen Vasi Vallis och Harmjoy– och Rotersand-producenten Krischan Jan-Eric Wesenberg, presenterar den första 2-spårs singeln “Born in Silence”.

Liverapport: Gothic meets klassik 2012, Leipzig (DE)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


 

Då arrangemanget Gothic Meets Klassik (den 26-27 oktober i Leipzig) gick ut med information om att ett samarbete mellan en symfoniorkester och synthband skulle gå av stapeln så vaknade vår gästskribent Anders Nords intresse.

Efter att han både har lyssnat på och sett Deine Lakaiens samarbete med ”Die Neue Philharmonie Frankfurt” under flera år så fann han ingen annan utväg än att försöka lägga vantarna på en biljett. Och efter att han har bevakat hemsidan ”Gothic meets klassik” till morgonkaffet varje dag under ett halvår så blev det äntligen tid för biljettsläpp!

Festivalen är uppdelad på två dagar:

Dag 1: Chrome, Rabia Sorda, Staubkind, Blutengel och VNV Nation med sedvanliga konserter på vanlig scen.

Dag 2: Staubkind, Blutengel och VNV Nation – ackompanjerade av endast symfoniorkester bestående av 42 musiker, uppdelade i sträng-, stråk-, blås- och slagverkssektioner.

Dag 1, Haus Auensee

Efter en drygt 90 minuter lång promenad från Leipzig centrum anlände jag vid Haus Auensee precis samtidigt som Chrom gick på scenen. Chrom är ett band som jag inte sett live innan, så det var med nyfikenhet jag sällade mig till publikhavet. Efter dryga 25 minuters framträdande kan jag konstatera att dom trivs ihop på scen samt att den tyska publiken verkade gilla det dom såg och hörde!

När sedan Rabia Sorda gick på scenen höjdes pulsen i publikhavet. Med låtar som “Out of Control”, “Money Talks”, den kommande singeln “Eye M the Blacksheep” och inte minst, deras bästa låt enligt mig: “Radio Paranoia”, så kan man inget annat göra än att tacka Erk Aicrag för en mycket bra och energisk spelning. Det är inte många sekunder som Hocico-frontmannen står still under spelningen.

Efter en kort paus var det sedan dags för Staubkind att gå på scen. De presterade bra och den tyska publiken uppskattade bandet. Tysk gothrock tillhör dock inte mina favoritgenrer och Staubkind blev inget undantag. Efter 45 långa minuter gick dom av och det var äntligen dags för Blutengel.

Blutengels förtrupp bestod av fyra fanbärande kvinnor. När sedan Chris Pohl och Ulrike Goldmann äntrade scenen steg jublet i lokalen. Blutengel levereade som vanligt en uppsjö av hits och en sprakande liveshow. Dansöser, vampyrer, bödlar och döden avlöste varandra i ett rasande tempo till låtar som “Über den horizont”, “Lucifer” och “Children of the Night”. Det som saknas i form av musiker ersätts med teater. Efter att ha njutit med både öron och ögon i lite mer än en timme var det dags för kvällens huvudband.

VNV Nation bestod dagen till ära av Ronan Harris (sång), Mark Jackson (trummor), Tom Lesczenski (keyboards) och André Winther (keyboards). Publikens jubel visste inga gränser när de fyra herrarna klev upp scenen under introt “On Air” (hämtat från senaste albumet). Spelningen genomfördes i ganska högt tempo utan några långa monologer mellan låtarna. Enda längre uppehållet var när Ronan tårögd förklarade att en tjugoårig dröm äntligen gått i uppfyllelse i och med morgondagens symfoniska konsert. Denna första kvälls konsert innehöll den vanliga hit-kavalkaden bestående av bland annat “Illusion”, “Control”, “Honour 2003”, “Chrome” och såklart den obligatoriska avslutande “Perpetual” med tillhörande allsång a’ la fotbollsarena!

Första kvällens två minus var att garderoben blev fulla, så att hälften av besökarna snällt fick bära runt på sina vinterjackor och väskor samt att arrangörerna inte öppnade upp balkongsektionen fastän det var extremt trångt i lokalen och publiken stod packade på varenda kvadratcentimeter golvyta som fanns.

Dag 2, Gewandhaus

Med bestämda steg och en enorm förväntan på kvällen anlände jag till konserthuset Gewandhaus en kvart innan dörrarna öppnades. Det första som slog mig var hur uppklädda alla var. Merparten av besökarna hade kostym respektive långklänning. När jag hittat min sittplats och slagit mig ner var min första tanke: Skönt att Staubkind bara får 25 minuter, då jag inte var allt för imponerad av gothrocken dagen innan. Redan från första stråktaget hos orkestern var gåshuden ett faktum! Alla stråkmattor och orkesterarrangemang lyfte dom till en helt ny nivå. Låtar som “Wenn du” och “Dein engel schweigt” får nytt liv. Det som jag trodde skulle bli en transportsträcka blev istället en alldeles för kort stund av gåshud och perfektion. Så otroligt vackert!

Efter en kort paus gick sedan Blutengel upp på scenen och med Staubkind fortfarande färskt i minnet trodde jag att jag visste vad jag skulle få uppleva. Jag hade fel, enormt fel. De mer komplexa orkesterarrangemangen, Ulrike Goldmanns stämma, samt Chris Pohls timing i varenda låt lyfte tillställningen till det bästa jag upplevt under mina dryga 25 år som synthare. Redan under första låten “Man in the Mirror” var jag så hänförd att det kändes som om tårarna inte var långt borta. Under vackra “Über den horizont” uppenbarade sig på en avsats bakom orkestern en vitklädd dansös med fågelvingar fästa vid armarna. Hennes graciösa rörelser följde texten på ett gripande sätt och kan omöjligt ha lämnat någon oberörd. Utöver tidigare nämnda låtar lyfte sig “Die With You” och “Seelenschmerz” något över den övriga repertoaren. Musik kan nog inte bli mycket bättre än så här!

Efter en 40 minuter lång paus då man kunde passa på att köpa förfriskningar, mingla och pudra näsan var det dags för VNV Nation.

Ronan ensam gick upp scenen och dirigenten höjde händerna i absolut tystnad. Med de första spröda tonerna från stråksektionen inleddes konserten med “Nova (Shine a light On Me)”, en låt som tillsammans med symfoniorkester och Ronans röst förvandlades till absolut magi. Jublet och applåderna efter detta nummer höll på så länge att frontmannen till sist och med ett leeende fick be publiken om tystnad. Detta hände sedan efter varenda låt som framfördes skall tilläggas – Ronan var rörd till tårar i slutet av spelningen.

Konserten fortskred med låtarna “Legion (Anachron)”, “Solitairy” och “Further”, alla sagolikt vackra och mycket passande att framföras på detta sätt. Under “Standing” slutade plötsligt Ronans mikrofon att fungera och under den stund det tog för honom att få en ny fungerande sjöng han ändå och publiken applåderade, innan resten av låten framfördes utan problem. Då de första välkända tonerna i “Illusion” hördes spontan-applåderade och jublade hela konserthallen så högt att Ronan återigen fick be om tystnad, då publiken nästan överröstade orkestern! Mer än en person grät när Ronan framförde “Illusion”. Därefter framfördes “Beloved” i en ”välkänd” version, fast med riktiga stråkar och tusen gånger bättre än vad som hörts innan.

Innan “Perpetual” började bad Ronan publiken om att inte sjunga med och när låten började gick ett fniss genom konserthallen, sedan var det tyst. Den låten har väl aldrig framförts med sådan värdighet någon gång förut, vilket var befriande att uppleva. “Perpetual” förtjänar bättre än att bli reducerad till något man lallar sönder. Efter flera minuters stående ovationer och jubel som inte upphörde fastän Ronan gått av scenen kom han så in igen och jublet ökade om möjligt i styrka. Till och med orkestern och dirigenten som torde vara vana vid stora applåder såg både glada och överraskade ut. Ronan höll sedan ett tacktal till alla i arrangemanget inblandade och berättade att detta var en dröm som gått i uppfyllelse, samt bjöd pubilken på ett skratt när han förklarade att Mark skulle varit med på scenen men att hans trummor inte fick plats.

Därefter blev det “Standing” som extranummer till allas glädje då en del av den låten pga tekniska problem gått förlorad tidigare under kvällen. Till er som inte var där kan jag bara beklaga. Denna spelning var fullständigt unik. Samtliga konserter kommer släppas på DVD men kan aldrig kunna jämföras med akustiken och atmosfären i Gewandhaus i Leipzig.

Enligt utsago blir det ett Gothic Meets Klassik även nästa år. Missa inte det, det kommer i alla fall jag inte göra!

Liverapport: Emmabodafestivalen 2012

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Hocico, VNV Nation, Combichrist
Datum: 26 juli 2012
Scen: Emmabodafestivalen
Rapport & Foto: Anders Nord och Benny Tillberg

OBS! Missa inte fotoalbumet nedan!

När Arvikafestivalen kastade in handduken 2010, efter många års trogen tjänst, så var det många såg chansen att se synthband på någon av de större svenska festivalscenerna som en utopi i framtiden. När Emmbodafestivalen i år så bokade inte mindre än tre större band: VNV Nation, Mexikanska Hocico och de Norsk/Amerikanska giganterna Combichrist så var känslan euforisk!

Elektroskulls Anders Nord och Benny Tillberg packade kamerorna och drog i väg till Småland..

Festivalarrangörerna hade förlagt alla tre banden till samma dag, torsdagen, vilket gjorde att man kunde göra det till en endagsfestival om man ville. Först ut var Hocico, som består av Erk Aicrag och Racso Agroyam.

Efter introt “Breathe Me Tonight” var det full fart på Erk. Med en speltid på dryga timmen, så var det en väldigt intensiv hitkavalkad med låtar som “Bite Me”, “About a Dead”, “Dog Eat Dog” och “Where Words Fail, Hate Speaks”. Trots att det bara var drygt 50(!) synthare i publiken såg Erk synbart nöjd ut. Han hoppade ner i fotodiket och hade allsång med publiken som svarade med att slita sönder en kedja på scenklädseln och dra honom i håret. Allt i ren glädje! Detta var en av de bästa Hocico-spelningar jag bevittnat och får ni möjlighet att gå på en spelning med Tacobodyns mästare så ta den!

När VNV Nation gick på scenen vid tiotiden så hade syntharskaran ökat till 100-150 personer. Efter introt besteg Ronan Harris, Mark Jackson, Tom Lesczenski och André Winter scenen. I vanlig ordning öppnade man starkt med “Chrome”. Speltiden var en dryg timme, vilket gjorde att det inte fanns så mycket tid för Ronans tradiotionella mellansnack. Publiken var med på noterna redan från  första tonen och sedan var det allsång hela spelningen igenom! Låtarna flöt på i ett. “Resolution”, “Standing”, “Space and Time” och avslutande “Perpetual” med den obligatoriska allsången, som även fortsatte av publiken långt efter det att bandet gått av scenen. I och med att det inte funnits tid för spexandet och allsången på svenska, så valde publiken att själva sjunga “Små grodorna”. En bra avslutning på en mycket bra konsert!

Den enda arrangörsmissen var att när VNV Nation precis slutade spela så började Combichrist samtidigt på en annan scen! Jag ilade snabbt över och såg bland annat Andy LaPlegua på scen i beklädd i en djur-one-piece. Bandet hade precis som på Amphifestivalen förstärkts med en gitarrist på scen. Såg ett par låtar med TBM-pionjärerna innan jag tog en tur på festivalområdet.

Sammanfattningsvis konstateras att detta är ett underbart initiativ av Emmabodafestivalen och om man planerar att göra samma satsning på synthen nästa år så kommer i alla fall undertecknad garanterat tillbaka! Efter att ha pratat med massa VNV Nation-fanatiker i Göteborg när jag kommit hem så var det många ledsna miner, då informationen inte gått fram att VNV Nation spelade i Sverige i sommar. Lite mer marknadsföring på Synthklubbar (och kanske här på Elektroskull.com?) och dylikt kommer garanterat resultera i att fler kommer åka till Emmaboda 2013.

Tack för tre bra spelningar och en trevlig festival! Som sagt, jag hoppas vi syns nästa år!

Hocico – Foto: Anders Nord

Hocico – Foto: Anders Nord

VNV Nation – Foto: Anders Nord

VNV Nation – Foto: Anders Nord

VNV Nation – Foto: Anders Nord

VNV Nation – Foto: Anders Nord

Combichrist – Foto: Benny Tillberg

Combichrist – Foto: Benny Tillberg

Combichrist – Foto: Benny Tillberg

Combichrist – Foto: Benny Tillberg

Combichrist – Foto: Benny Tillberg