Jens Atterstrand fick en pratstund med den svenske italodisco-ikonen och multikonstnären Tobias Bernstrup som i  skrivande stund är högaktuell med det nya albumet Technophobic. Till detta bjuder vi också på livebilder från hans konsert Debaser Strand i Stockholm den 15 september signerade Patrik Lark (Darklark).

Tre år har passerat sedan du senast var albumaktuell med Romanticism. Hur har livet sett ut sedan dess och hur har arbetet med det nya albumet tagit form?
– Förra plattan mixade jag ihop med Doruk Ozturkcan från She Past Away. Vi har samarbetat under flera år, men denna gång kände jag lust att prova göra hela produktionen själv då jag precis installerat mig i en ny studio och ville jobba in mig i den nya miljön. Tematiskt har nya albumet präglats av en ganska dyster samtid, något som lyser igenom i låtar som Utopia, Everything Is Wrong och Metropolis Of Tomorrow. Musikaliskt har jag försökt jobba mer enkelt. Klassisk synthpop i modern tappning med ingredienser av Minimal Wave, Italo och Dark Wave, fast med ett mera sammanhållet sound än i tidigare albumproduktioner.

Hèléne (från Hante. och Minuit Machine) medverkar på en av spåren du nämner – “Metropolis of Tomorrow” och om jag förstått det rätt har hon även skrivit texten. Hur kom det samarbetet till?
– Min partner (som för övrigt är min bästa kritiker) hade nyligen introducerat mig till Hantes musik och sagt att våra röster skulle låta fint ihop. Jag skickade över en demo på “Metropolis of Tomorrow” till Hélène som nappade på idén. Jag föreslog att hon gärna fick lägga till några textrader gärna på Franska utöver det jag sjöng. Detta blev sedan låtens två verser i den annars minimalistiska texten.

Italodiscon har ju alltid varit och är fortfarande en del av ditt sound, men på senare tid har du injicerat en hel del annat i din musik. Är det något speciellt som har inspirerat till den utvecklingen?
– Jag växte upp med italo disco, men lyssnade framför allt på punk och metal. Min musikaliska bana började som trummis. Bland annat i postpunk bandet Raftsmen (tillsammans med Andreas Catjar som numera spelar med Covenant). När jag började med elektronisk musik 1997 var min främsta inspiration just Italo Disco och Gary Numan. Mellan 2002-2008 bodde jag i New York och kom då i kontakt med minimal wave och cold wave musiken, främst genom DJs och artister som Martial Canterel, Xeno & Oaklander. Vi var ett gäng konstnärer och musiker som hängde och spelade på samma klubbar. Detta var en väldigt inspirerande tid som kom att påverka min musik i en mörkare riktning.

Hur ser din musikaliska skapandeprocess ut idag?
– Musikskapandet sker oftast parallellt med mitt arbete med bildkonst. Det kan handla om stämningar, ämnen eller rena textfraser. Jag gör vanligen ett låtskisserna först på någon trevlig synth med riktigt klaviatur. Jag sitter och jammar, provar olika ljud och melodier tills det känns bra. Sen spelar jag in, och förhoppningsvis har det blivit en text samtidigt. Annars kan det få ligga och vänta. När det blivit till ett femtontal låtskisser brukar jag börja känna vart jag är på väg och arbetet med ett album tar vid. De senaste åren har jag gjort en del remixar åt andra artister. Detta brukar också funka som ett sätt att prova nya ljud och arrangemang och korsbefrukta någon annans musik, vilket kan vara befriande. Min remix av Lebanon Hanovers “Babes of The 80’s” från 2016 var ett sådant projekt som blev väldigt lyckat. En ganska långsam monoton postpunklåt blev till en riktigt dansröjare som idag har över en miljon visningar på Youtube.

Apropå bildkonsten, det visuella uttrycket har länge gått hand i hand med din musik. Vad inspirerar till den sammansättningen och vad kan vi förvänta oss i samband med kommande konserter?
– När jag började väva in musiken som en del av mitt arbete som konstnär föll det sig också naturligt att det visuella blev en del av musiken. Många av mina tidigare arbeten såväl i min bildkonst som i musiken var starkt influerade av film och dataspel. Allt från Fritz Lang, John Carpenters filmer och musik, Jan Hammers soundtrack till Miami Vice över till HR Giger och Pierre Moliniers surrealistiska queersjälvporträtt. Bildspråket på förra plattan var starkt inspirerat av Caspar David Friedrichs målningar. Men jag har också samarbetat med ett bra team andra kreatörer. På både förra och nya skivan arbetade jag med den stylisten Christopher Insulander och fotokonstnären Julia Peirone samt Stilgurun Emma Veronica som alla är extremt begåvade.

Din musik uppmärksammades tidigt i exempelvis Sydamerika, Östeuropa och Ryssland, men i Sverige så är det först på senare år som du hamnat lite mer i ropet i vår alternativa bubbla. Hur ser du själv på den utvecklingen?
– Jag hade inte direkt några kontakter med synthscenen i Sverige till en början. Kanske främst för att jag bodde utomlands och detta var ju på tiden innan sociala medier hade börjat koppla ihop musikvärlden ordentligt. Jag gjorde visserligen ett par spelningar i Stockholm under denna tid på bl.a. Moderna Museet och Debaser men detta var uppträdanden som skedde lite mera i en konstkontext. När jag sen flyttade tillbaka till Sverige hade tiden hunnit ikapp och min musik börjat upptäckas i Sverige. Jag tror det var väl i samband med min spelning på Kalabalik Festivalen 2012 som folk på allvar började få upp ögonen för min musik och uppträdanden. Mitt genombrott i Sydamerika, framför allt i Mexico var en intressant historia. Mina skivor började plötsligt sälja väldigt bra i Mexico. Det var min Italienska låt Ventisette från 2003 som utan min vetskap hade blivit en kultlåt. När jag åkte dit första gången och spelade visade sig att fansen hade all min musik. Oftast i bootleg format; allt från CDs, 12” vinyler till merchandise. Då förstod jag att Italoscenen där var stor och på allvar. Det var också just i Mexico City som jag kom i kontakt med Pascal Languirand (Trans-X) som bosatt sig där grund av scenen. Sedan 80-talet har danskulturen med Hi-NRG och italomusiken varit väldigt stark och spreds via turnerande DJ-kollektiv sk. Soundssystem, bland dessa Polymarchs och Patrick Miller. Den senare har sedan lång tid också en permanent klubb i Mexico City. Men det är inte bara italo som är sort i Sydamerika. Även synth/goth/alternativscenen där är väldigt stark och flera av de svenska synthband har ju spelat där.

Hur skiljer sig den sydamerikanska scenen mot den europeiska i allmänhet och svenska i synnerhet?
– Den är mer av allt. Publiken är så extremt dedikerad och det finns ett stor bredd på den alternativa scenen som inkluderar, Synthpop, EBM, Techno, Postpunk, Goth, Indie, Phychobilly, Punk mm. Men jag vill jag ändå poängtera att scenen i Sverige är också väldigt engagerad men mindre.

Hur ser planerna ut för den närmsta tiden? Har du några fler spelningar inbokade och hur vill du rama in musiken från scenen?
– Nu efter de första spelningarna i Stockholm och Göteborg i samband med releasen av nya albumet följer flera spelningar i Europa bland annat i Berlin. Det blir ny kostym så klart!

Det låter strålande! Har du någon hälsning eller några avslutande ord till alla som läser detta?
– Kolla in albumet, det är nog mitt bästa hittills och hoppas vi ses på någon av kommande spelningar!

Missa inte Jens recension av nya albumet Technophobic här!

Foto: Darklark (Patrik Lark), Debaser Strand 20180915

Format: (Album) CD **, vinyl, digital **
Skivbolag: Nadanna Records
Releasedatum: 5 oktober 2018
Genre: Electropop, italodisco, synthpop
Bandmedlemmar: Tobias Bernstrup
Land: Sverige
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

Träffsäker och lekfullt melodiös

Tobias Bernstrup är nu tillbaka med det nya albumet Technophobic som stilmässigt känns som den självklara och fullt logiska fortsättningen på det förra albumet Romanticism. Technophobic är dock ett rakare album som ljudmässigt inte svävar ut i lika många olika stilar och experiment utan disciplinerat håller sig innanför den publikkäre italodisco-ikonen och multikonstnärens elektroniska popbox.

Träffsäkra och lekfullt melodiösa låtar, som trots de numera något mörkare och kantigare undertonerna sällan gör avkall på Tobias kompetens när det kommer till finessrikedom och melodiös lekfullhet. De starka refrängerna är många till antalet och en övervägande del av dessa fastnar snabbt likt superlim på trumhinnorna. Alltsammans kommer paketerat i en genomgående detaljrik och luftig ljudmix som sällan gör avkall på de produktionstekniskt tjusiga finesserna.

Utöver den tidigare hitsingeln “Utopia”, den rytmiskt smattrande och härligt repetetiva “Hear Me Calling” och den mörkare lite mer mystiska “Uncanny Valley”, så har Tobias Bernstrup också injicerat en hel del nya influenser på Technophobic, med inslag av såväl minimalistisk techno som nutida elektronisk pop.

Det retrodoftande åttiotalet utgör dock fortfarande hörnstenarna i ljudbilden och när det kommer till låttexternas budskap på albumet så är det två ytterligheter som möts. Dels anammar de känslorna kring vår mörka och dystra nutid, en nutid där allt till synes verkar falla samman i en snudd på nattsvart vision av framtiden medan de i andra änden likt en sorts känslomässig motpol förmedlar hopp och en önskan att bara vilja fly bort från alltihop. Bort från den dystra tristessen. Till dansgolvet och festen ständigt sökande efter lycka, glädje och något att tro på.

Med hjälp av ett fint gästspel av Helene (från Hante. och Minuit Machine) och några simpla Jean-Michel Jarre-doftande melodislingor levereras albumets simplaste men förmodligen vackraste låtar “Metropolis of Tomorrow” och alltmedan Technophobic gör få avstickare från huvudmallen så upplever jag albumet bra varierat, tillräckligt bra för att fungera även i sin helhet.

Topparna på Technophobic är höga och sida vid sida med det förra albumet Romanticism lär Tobias Bernstrup garanterat kunna hämta ett stort antal nya fans långt utanför den trogna armén av italodiscopurister som sedan länge han lockat med sin musik.

OBS! Håll utkik efter en intervju med Tobias Bernstrup som kommer inom kort!

Tracklist

01. Night In The Science Zone (02:04)
02. Doesn’t Matter (04:04)
03. Metropolis Of Tomorrow (03:54)
04. Technophobic (03:55)
05. Something to Believe In (04:14)
06. Hear Me Calling (03:52)
07. Everything Is Wrong (04:18)
08. Utopia (04:31)
09. Uncanny Valley (04:36)
10. Redundant (02:33)
11. Doesn’t Matter (Makina Girgir Remix) (04:37) **
12. Technophobic (Techniques Berlin Remix) (04:56) **
13. Everything Is Wrong (Confrontational Remix) (05:14) **
14. Uncanny Valley (Nao Katafuchi Remix) (03:48) **
15. Utopia (Italoconnection Remix) (05:58) **
16. Utopia (Flemming Dalum Remix) (05:41) **
17. Utopia (23rd Underpass Remix) (04:33) **
18. Utopia (Covenant Remix) (04:26) **

(English version below)

Striking and playfylly melodic

Tobias Bernstrup is back with the new album Technophobic that in style feels like the obvious and fully logical continuation to his last release Romanticism. Technophobic, however, is more direct and it doesn’t bring as many different styles and sound experiments as it stays quite confortably within the popular swedish italodisco icon’s electronic box of pop.

Striking and playfully melodious songs, which despite the somewhat darker and wider undertones rarely relinquish Tobia’s skills when it comes to his own sophisticated style and melodious playfulness. The strong choruses are brought in abundance and many of them of the kind that really sticks to your eardrums like super glue. It all comes packed in a thorough and airy audio mix that rarely relinquishes the production-technical finesses.

In addition to the previous hit single “Utopia”, the rhythmically smashing and beautifully repetetive “Hear Me Calling” and the darker, a bit more mysterious “Uncanny Valley”, Tobias Bernstrup inserts some other influences on Technophobic, with elements from minimalist techno aswell as more contemporary electronic pop.

However, the retro-dazzling eighties still make up the cornerstones of the sound image and when it comes to the lyrics of the album, there are two emotional counterparts and themes that meet. On one hand, the album is alot about the doom and gloom of our dark present, a moment in time where everything seems to built into a pitch black vision of the future, while on the other hand there is an emotional counterpart built of joy a desire to just escape away from it all. Away from the gloomy sadness to the dance floor and the party constantly searching for happiness, joy and something to believe in.

With guest starring Hélène (from Hante. and Minuit Machine) and some simple Jean-Michel Jarre-influenced melodies, the album’s simplest but probably most beautiful song, “Metropolis of Tomorrow”, is presented. And while Technophobic deserts the main templated on quite few occations, I experience the album well varied and good enough to work fine even played back in one go.

The tops on Technophobic are high and side by side with the previous album Romanticism Tobias Bernstrup will certainly attract a variety of new fans far beyond the faithful army of italo disco fans who he has attracted for many years now.

Den numera Stockholmsbaserade Göteborgaren och tillika mycket publikkäre Hi-NRG- synthpop- och italodisco-ikonen Tobias Bernstrup, som albumdebuterade med Images of Love redan 1998, presenterar nu de spännande detaljerna kring det kommande albumet Technophobic.

Tobias Bernstrup, som tidigare har samarbetat med bland andra Martial Canterel, Saralunden och Trans-X var senast albumaktuell med Romanticism (2015) och släppte dessförinnan Sing My Body Electric (2011).

Bland de tio nya spåren (lyssna på snippets nedan) så inkluderas, utöver de två singlarna “Utopia” och titelspåret “Technophobic” som släpptes tidigare i år, även ett samarbete med Hélène de Thoury (från Hante. och Minuit Machine) på “Metropolis of Tomorrow” samt “Hear Me Calling” som är skriven av Jenny och Malin Berggren.

Albumet släpps via Nadanna Records som drivs av Marc Schaffer (Anna Logue Records) och Nader Moumhne (Electro Agression Records) både digitalt och i två olika begränsade vinylutgåvor vara den ena i marmorerad silverdesign.

OBS! Missa inte den stora intervjun med Tobias Bernstrup som kommer inom kort!

Technophobic släpps den 5 oktober via Nadanna Records.

Tracklist

01. Night in the Science Zone (02:04)
02. Doesn’t Matter (04:04)
03. Metropolis of Tomorrow (03:54)
04. Technophobic (03:55)
05. Something to Believe in (04:14)
06. Hear Me Calling (03:52)
07. Everything is Wrong (04:18)
08. Utopia (04:31)
09. Uncanny Valley (04:36)
10. Redundant (02:33)

 

Niklas Hurtig sammanfattar musikåret 2016 från en högst personlig och subjektiv synvinkel.

Då mitt musikaliska engagemang  inte direkt varit på all-time high så nöjer jag mig med att lista mina fem bästa album, spår och spelningar för år 2016. Tillsammans med några bubblare och vad i min mening är årets nykomling så stängde året relativt starkt, trots alla tragedier i övrigt. 2016 kommer nog trots allt att förknippas med det stora antalet stjärnor som försvann från vår himmel, där David Bowie förmodligen var den starkast lysande av dem alla.

Hans betydelse för allt från drag- och gayscenen till att bana väg för experimentell musik och konstnärliga uttryck på livescener kan inte nog ofta understrykas. Det faktum att hans sista och väldigt mörka album släpptes bara dagar innan han lämnade oss förstärker bara legendstatusen ytterligare.

Årets nykomling

Finska Protectorate är förvisso inte en nykomling i klassisk mening då akten åtminstone funnits sedan år 2012. Men det var 2016 som den självbetitlade studioalbumsdebuten kom och visade direkt vart skåpet ska stå.

Album

Protectorate – “Protectorate”

Dead When I Found Her – “Eyes On Backwards”

Ordo Rosarius Equilibrio – “[Vision:Libertine] – The Hangman’s Triad”

Youth Code – “Commitment to Complications”

Diorama – “Zero Soldier Army”

Bubblare: Kent – “Då Som Nu För Alltid”

Majoriteten stabila akter med en lång karriär och omfattande diskografi som gör det de ska och förväntas av dem. De släpper helt enkelt riktiga bra album, vissa för sista gången. Men där en försvinner föds en annan i en helt avskild del av den musikaliska sfären. Kent avslutar riktigt starkt men Protectorate inleder ännu starkare, även om deras musik ligger rätt långt ifrån varandra. Youth Code upprepar och överträffar debutsuccén och Tomas Petterssons erotiska neofolkprojekt visar ännu klass efter mer än 20 år som en del av den svenska alternativa musikscenen.

Spår

Jean-Michel Jarre – “Oxygene, Pt. 17”
Protectorate – “Empty Faces”
Diorama – “Stay Undecided”
Dead When I Found Her – “Midlife Eclipse”
Youth Code – “The Dust of Fallen Rome”

Bubblare: Kent – “Falska Profeter”

Några av spåren är från ovan bästa album av naturliga orsaker. Vissa är även bland det bästa som respektive akt skapat i sina karriärer. Jag låter det stanna där så får ni lyssna och gissa själva.

Spelningar

Youth Code – Fylkingen, Sthlm
Velvet Acid Christ – Infest Festival, Bradford
Kraftwerk – Sthlm Music & Arts, Sthlm
Pain – Debaser Medis, Sthlm
Wulfband – Subkult Festival, Trollhättan

Bubblare 1: Kent – Conventum Arena, Örebro
Bubblare 2: Tobias Bernstrup – Debaser Strand, Sthlm

Kraftwerk en varm julikväll mitt i ett sommarvackert Stockholm är faktiskt lika fantastisk som i botten på ett gammalt dagbrott i de djupa dalska skogarna en lika varm augustinatt. Omgivningen spelar alltså inte så stor roll då legendarerna år efter år levererar fascinerande upplevelser. Kent avslutar sina 26 år på denna jord genom en avslutningsturné i samma gigantiska format som Gyllene Tiders GT25 år 2004. Örebrospelningen är den närmaste deras ursprungsstad Eskilstuna (Varför de inte spelade där är lite märkligt) och Jocke hade många varma minnen att dela med sig av till publiken. Spelningen kändes som en ordinär sådan men det är nog först efter man förstår vad man varit med om. Delat glädje och sorg som om man tänker på en gammal barndomskompis som inte längre finns.

Format: (Album) LP+12″, (Digital), (CD)
Skivbolag: Gooiland Electro (Enfant Terrible)
Releasedatum: 25 april 2015 (CD+Digital inom kort)
Genre: Electropop, italodisco, synthpop
Bandmedlemmar: Tobias Bernstrup
Land: Sverige
Recensent: Gustaf Hermansson

(English version below)

Mörk Romantik med stilmässigt oväntade komplement

Jag satt på jobbet en dag 2002 då telefonen ringde. Det var inte en kund eller leverantör utan en för mig okänd person som presenterade sig som Tobias Bernstrup. Han undrade om han kommit rätt, om det var jag som var Italodisco-DJ och om jag i så fall ville spela skivor på det stundande releasepartyt för hans kommande CD. Jag – som fram till dess aldrig framträtt som DJ men länge velat, i synnerhet då det gäller italodisco som ligger mig varmt om hjärtat – tvekade någon sekund men svarade sedan självsäkert: Javisst!

På den efterföljande releasefesten på Färgfabriken insåg jag Tobias Bernstrups bredd som artist, där han blandar musik och videoprojektioner med utmanande bildspråk och unika scenframträdanden.

De världar som målas upp kretsar kring teknologi, genusöverskridande och mörk / kylig dystopi. Texterna är mestadels futuristiska medan musiken innehåller många åttiotalsreferenser och ibland rena melodistölder. Då Tobias nu, tretton år senare, släpper sitt fjärde album så har hans låtmaterial utvecklats mot ett mörkare och mer modernt sound.

Musiken på “Romanticism”, som den nya skivan heter, var egentligen inspelad och färdig för snart två år sedan och jag fick höra flera av låtarna redan under hösten 2013. Men eftersom Tobias Bernstrup sällan arbetar med enbart ett artistiskt medium så återstod arbetet med det visuella formatet, vilket skulle visa sig bli en utdragen process.

Inspiration hämtades från konstverket Klosterfriedhof im Schnee, av den tyske romantikern Caspar David Friedrich. Oljemålningen förstördes då de allierade bombade Berlin under andra världskriget och numera existerar enbart en kopia i form av ett svartvitt fotografi. Tobias Bernstrup ville återskapa originalets gotiska känsla som omslagsbild på det kommande albumet.

Men istället för att ta den enkla vägen och t.ex. använda det existerande fotografiet så byggde han en nästintill identisk modell, där de knotiga och förvridna träden skapades av uppochnervända rötter. Detta diorama utsattes sedan för rök och konstgjord snö och filmades och fotograferades som ett konstverk i sig (vilket senare visades på utställningen “South of Heaven” i Stockholm och Bohuslän). Det visuella var dock inte färdigt i och med detta, Bernstrup hade en vision att få med en bild av sig själv på en slags tron och då kände han sig tvungen att bygga en stol från grunden och sedan för hand snida träet till det slutresultat han sett framför sig. Flera av de arbetsmetoder och material Bernstrup kommit i kontakt med på vägen är nya för honom vilket har varit en utvecklande och lärorik process men som såklart gjort att det tagit extra lång tid.

Nu i april 2015 är alltsammans äntligen klart och den nya skivan släpps på Gooiland Electro / Enfant Terrible, först som limiterad vinylutgåva (300 ex) i formatet LP+12” och lite senare som CD och download. Istanbulbaserade Doruk Süpermatik Öztürkan står för produktion och mixning medan Siri von Zeipel bidrar med gästsång.

De tidigare vanligt förekommande italodiscoinfluenserna har nu valts bort till förmån för ett mörkare och samtidigt modernare sound. Det är en medveten kursändring mot hårdare synthmusik. Textmässigt så känner vi igen flera tidigare förekommande teman men som albumtiteln avslöjar så filosoferar Tobias Bernstrup även kring kärlek och romantik, dock med en inramning av kallt stål och mörk grå betong snarare än ljusa varma blomsterängar.

Inledande “Moments Lost” tar avstamp i Philip K Dick’s / Ridley Scott’s Blade Runner-värld och handlar om förgänglighet och en förhoppning om en något ljusare framtid. Detta är ett av de starkaste spåren, med dragningar åt futurepop och med en mäktig refräng som kommer göra sig bra på synthklubbarnas dansgolv.

LP:ns andra låt “Happy Sad” är en oväntat poppig komposition med närmast naiv refräng, som behandlar kärlekens svåra svängningar mellan lycka och sorg. Jag har själv lite svårt att riktigt ta detta på allvar men tror att en del lyssnare kommer tycka det är lite charmigt. Almar David från holländska gothrockbandet Götterdämmerung förstärker på gitarr.

“Until Tomorrow” inleds fint med synthkomp, gothbas (signerad Marc Bijl, även han från Götterdämmerung) och en hel galax full av spaceljud i en lite överraskande kombination. Den minimalistiska texten består av tre korta rader om längtan och väntan. Mer behövs inte.

I “Oceans” seglar vi ut i evigheten och påminns om livets gång. Stämningsfulla melodier varvas med gammalt hederligt Covenant-untz på ett effektivt sätt där låtuppbyggnaden känns igen från nutida klubbmusik, med finstämda break och tungt droppade basar.

“Hitman” är en gammal bekantskap från 2009 som nu fått nytt liv i en något ommixad version. Originalet släpptes enbart som download och vi som tyckt att denna EBM-pärla förtjänar att ges ut på ett fysiskt medium blir nu äntligen tillfredsställda. You can always run but you can’t hide!

Vi fortsätter i en mörk våldsam värld i “Search and Destroy”. Redan på Bernstrups andra album “Killing Spree” fanns det spår med hårdare sound och en större svärta än på debuten men denna komposition är kanske det tyngsta och mest industriella han gett ut hittills. Förvrängda röster varvas med en vägg av manglande riff och texten behandlar modern krigsföring med skoningslösa drönare som jagar sina byten i natten.

Det efterföljande titelspåret “Romanticism” är typiskt för hela albumet. Istället för värme och spirande rosor så består inramningen av förfallna rester av en svunnen era och en fundering över vart vi är på väg. Allt till ett fräscht och effektivt discobeat.

LP’n avslutas på ett pampigt och värdigt sätt med “Dorian Gray” som inleds med en fin pianomelodi. Tobias Bernstrup funderar över åldrandet och beskriver en önskan om en sista stund med föremålet för sin kärlek.

Dessa åtta spår som utgör vinylalbumet har ganska olika stilar som kompletterar varandra samtidigt som det finns en röd tråd med ett nytt och hårdare elektroniskt sound. Resterande låtar har Bernstrup valt att ge ut på en medföljande bonus 12” vilket har sin förklaring. Om han på LP-låtarna tagit en stilmässigt ny riktning jämfört med det vi tidigare hört så dansar han här iväg fullständigt från vad vi kunde föreställa oss.

“Revolution” är något så pass ovanligt som ett politiskt ställningstagande. Bernstrups texter brukar ofta sakna egentligt budskap och utspela sig i avlägsna fantasivärldar men här blir vi plötsligt påminda om den censur, de orättvisor och den diskriminering som idag pågår runtom i världen i bl.a. Ryssland och Uganda. Låten skrevs efter att Bernstrup inte tillåtits uppträda i St Petersburg. HBTQ-rörelsen får här en ny kampsång med karnevalskänsla, inklusive autotunerefräng och och en liten stöld från Sam Cookes klassiker “Wonderful World”.

I “Laterna Magica” bjuds vi på oväntade latinorytmer och en svårtydd text om den italienske renässansmannen Giovanni Batista della Porta och det uppstår en märklig mix av olika influenser. Det är ett kul experiment och ett vågat steg men jag kan inte riktigt uppskatta det mer än så.

Till sist så får vi på bonustolvans baksida en remix av “Moments Lost” signerad Apoptygma Berzerk. Deras version är ganska trogen originalet men istället för Vangelis svepande synthmattor så blir det metalliska ljud och pumpande Giorgio Moroder-basgångar.

Sammantaget så är detta Tobias Bernstrups mest spretiga release hittills. Jag tycker kanske att kärnan med LP-låtarna, som ändå håller ihop bra stilmässigt, kunde fått innehålla ett par ytterligare alster i samma anda. Åtta spår känns lite kort. Och extramaterialet vi bjuds på är lite svårt att få ihop med resten. Nu skall jag säga att jag hittills, då Tobias Bernstrup släppt nytt album, alltid tyckt att vissa spår inte håller måttet eller passar in. Men efter ett tags lyssnande har ofta just dessa blivit mina favoriter.

Det är intressant att se kursändringen jämfört med det i och för sig utmärkta förra albumet “Sing My Body Electric” och det skall bli spännande att följa den kommande musikaliska utvecklingen.

Extra plus för lyxig dubbelvinylutgåva i denna dekadent digitala tidsålder!

Tracklist

A1. Moments Lost (06:10)
A2. Happy Sad (03:59)
A3. Until Tomorrow (04:53)
A4. Oceans (05:51)
B1. Hitman (05:09)
B2. Seek And Destroy (03:18)
B3. Romanticism (04:13)
B4. Dorian Gray (04:59)
C1. Revolution (03:57)
C2. Laterna Magica (03:57)
D1. Moments Lost (Apoptygma Berzerk Remix) (05:56)

(English version below)

Dark Romance with stylish and unexpected complements

I sat at work one day in 2002 when the phone rang. It was not a customer or supplier but one for me unknown person who introduced himself as Tobias Bernstrup. He wondered if he had got in touch with the right person, if it was me who was the Italo Disco DJ he was told about, and if so if I would like to play records at the release party for his upcoming CD. I, who wanted to become a DJ, but never had – especially when it comes italo disco that is close to my heart – hesitated for a second but then replied confidently: Sure!

On the subsequent release party at Färgfabriken (in Stockholm) I realized Tobias Bernstrup’s width as an artist, where he mixes music and video projections with challenging imagery and unique stage performances.

The described worlds revolves around technology, transgenderism and dark / cold dystopia. The lyrics are mostly futuristic while the music contains many eighties references and sometimes actual melody thefts. So when Tobias now, thirteen years later, releases his fourth album the song material has developed into somewhat a darker and more modern sound.

The music on “Romanticism” was recorded and finished almost two years ago. Actually I heard several of the finished songs already back in the autumn of 2013. But Bernstrup rarely works with only one artistic medium and the remaining work on the visual format would prove to be a lengthy process. Inspiration was taken from the artwork Klosterfriedhof im Schnee, by the German romantic Caspar David Friedrich. The Oil Painting was destroyed when the Allies bombed Berlin during World War II and now exists only as a copy in the form of a black and white photograph. Bernstrup wanted to recreate the original gothic feel as cover art on the upcoming album. But instead of taking the easy route and for example use the existing photo, he built an almost identical model, where the gnarled and twisted trees weed created by upturned roots. This diorama was then subjected to smoke and artificial snow and filmed and photographed as a work of art in itself (which later appeared on the show “South of Heaven” in Stockholm and Bohuslän). The visual was not finished with this, Bernstrup had a vision to get a picture of himself on a kind of throne and he felt compelled to build a chair from scratch and then hand carve the wood to the final results he’s imagined. Several of the methods and materials Bernstrup came in contact with during the process are new to him which has been a stimulating and instructive process but which of course meant that it took an extra long time.

Now, in April 2015, everything is finally finished and the new album is released on Gooiland Electro / Enfant Terrible, first as a limited vinyl edition (300 copies) in the format LP + 12 “and later as CD and download. Istanbul-based Doruk Süpermatik Öztürkan has been producing and mixing while Siri von Zeipel contributes with guest vocals.

The previously common italo disco influences have now been removed in favor of a darker, while more modern sound. It is a conscious shift towards harder synth music. Lyrically we recognize several previously existing themes but as the album title indicates, Bernstrup also philosophizes about love and romance, with a drop of cold steel and dark gray concrete rather than bright warm flower meadows.

The previously common italo disco influences have now been removed in favor of a darker, while more modern sound. It is a conscious shift towards harder synth music. Lyrically we recognize several previously existing themes but as the album title indicates, Bernstrup also philosophizes about love and romance, but with a setting of cold steel and dark gray concrete rather than bright warm flower meadows.

The initial “Moments Lost” builds on Philip K Dick’s / Ridley Scott’s Blade Runner-world and is about transience and hope for a somewhat brighter future. This is one of the strongest tracks, with a style towards futurepop and with a mighty chorus that will be popular on the synth club dance floor. The LP’s second song “Happy Sad” is an unexpected pop composition with almost naive chorus, which deals with love’s complicated swings between happiness and sadness. Personally I find it a little bit difficult to really take this seriously but I think that some listeners will find it a bit charming. Almar David from Dutch goth rock band Götterdämmerung provides guitar.

“Until Tomorrow” begins nicely with synth accompaniment, gothic bass (signed Marc Bijl, also from Götterdämmerung), and a whole galaxy full of space sounds in a bit surprising combination. The minimalistic text consists of three short lines about longing and anticipation. That’s all that’s needed. In “Oceans” we sail out into infinity and are reminded of the cycle of life . Soothing melodies alternates effectively with old-fashioned Covenant-untz, where the build up of the song is familiar from contemporary club music, with subtle breaks and heavy dropped bases.

“Hitman” is an old acquaintance from 2009 which is now given new life in a slightly remixed version. The original was released exclusively as a download, and we who thought that this EBM gem deserved to be released on a physical medium will now finally be satisfied. You Can Always Run But You Can not Hide!

We continue in a dark violent world of “Search and Destroy”. Already on Bernstrup’s second album “Killing Spree” there were tracks with harder sound and a greater darkness than on the debut, but this composition is perhaps the heaviest and most industrial he has published so far. Disorted voices mixes with a wall of mangling riffs and the text deals with contemporary warfare with merciless drones that hunt their prey in the night.

The subsequent title track “Romanticism” is typical of the entire album. Instead of warmth and roses it composes a picture of dilapidated remnants of a bygone era and a reflection of where we are heading. All on top of a fresh and effective disco beat.

The LP ends in a grand and dignified manner with “Dorian Gray” which starts with a nice piano melody. Bernstrup is thinking about aging and describes a desire for one last moment with the object of his love.

These eight tracks that make up the vinyl album has quite a variety of styles that complement each other whilst there is a common thread with new and harder electronic sound. Bernstrup has chosen to publish the remaining songs on an accompanying bonus 12″ and they take a stylistically new direction compared to what we have previously heard as he dances off completely from what we could imagine.

“Revolution” is something so unusual as a political statement. Bernstrup’s lyrics are often lacking proper message and played out in distant fantasy worlds but here we are suddenly reminded of the censorship, the injustices and discrimination which currently take place around the world in, for example, Russia and Uganda. The song was written after Bernstrup was not allowed to perform in St. Petersburg. This is a new LGBT activist anthem with a carnival spirit, including auto-tune chorus and a small theft from Sam Cooke’s classic “Wonderful World”.

In “Laterna Magica” we are being served some unexpected latin rhythms. The text about the Italian Renaissance man Giovanni Batista della Porta is quite difficult to understand and there is an interesting mix of different influences. It’s a fun experiment and a bold step but I can not really appreciate it more than that.

Finally, on the bonus 12″ we get a remix of “Lost Moments” signed Apoptygma Berzerk. Their version is quite faithful to the original but instead of the Vangelis-sweeping synth carpets it brings a more metallic sound with pumping Giorgio Moroder-bass lines.

Overall, this is Tobias Bernstrup’s most varying release to date. I would have wanted that the core of the LP songs, which still holds together well in terms of style, could have contained a couple of additional works in the same spirit.

Eight tracks feels a little short. And the extras we are treated with are a bit hard to fit in with the rest. Now I want to say that so far, when Bernstrup has releases a new album, I have always found some tracks a bit weak or that they do not fit in with the rest. But after a while of listening, these have often become my favorites.

It is interesting to see the change of course compared with the (in itself) excellent last album “Sing My Body Electric” and it will be exciting to follow Tobias Bernstrup’s further musical development. Extra plus for deluxe double vinyl edition in this decadent digital age!

Tobias Bernstrup, som senast var albumaktuell med “Sing My Body Electric” (2011) och som sedan följde upp med den fristående EP:n “Destruction” (2013), återvänder nu med det nya albumet “Romanticism”.

På det nya albumet, där Tobias Bernstrup tar ett litet kliv bort från italodiscon mot ett mer renodlat synthpopsound, levereras 11 spår.

Bland dessa finner vi bland annat en nyinspelning på den fristående singellåten “Hitman” från 2009 samt en bonusremix signerad norska Apoptygma Berzerk.

Albumet levereras digitalt och i en dubbel vinylutgåva via Holländska L’Enfant Terribles dotteretikett Gooiland Elektro.

Lyssna på de första smakproven, se videon till “Destruction” (nedan) och håll utkik efter vår nya italodisco-specialist Gustaf Hermanssons recension som kommer inom kort.

Den inom vissa kretsar i hemlandet och i synnerhet utomlands omåttligt populäre italodisco-ikonen debuterade med minialbumet “Images of Love” redan 1998.

“Romanticism” släpps i april via Gooiland Elektro.

Tracklist

01. Moments Lost
02. Happy Sad
03. Until Tomorrow
04. Oceans
05. Hitman
06. Seek and Destroy
07. Romanticism
08. Dorian Gray
09. Revolution
10. Laterna Magica
11. Moments Lost (Apoptygma Berzerk remix)

En ceriserosa, plastig och glittrande kulturgärning

Italienska originalgubbar i all ära – det var en trio svenska italodiscofantaster som var bäst på Nalen.

Åtminstone enligt Erik Uppenberg, som rapporterar från Sthlm Italo Disco Party.

Vad får du om du korsar en svag valuta med dåliga språkkunskaper? Ett svar är italodisco. Det var dyrt att importera skivor till Italien i början av 1980-talet, och det tvingade fram en inhemsk produktion av skamlöst kommersiell bruksmusik på låtsasengelska.

Fantastiska, medryckande melodier parade med ibland surrealistiskt usla texter blev två av hörnstenarna i genren som dominerade 80-talets europeiska dansgolv innan basen skruvades upp till elva och techno och house tog över. 1984 kunde vi exempelvis njuta av oavsiktlig dadaistisk homoerotik i inledningen till Ken Laszlos fantastiska ”Hey Hey Guy”:

Ken Laszlo: ”Hello.”
Fransk snubbe: ”Hello. You have (ohörbart)?”
Ken Laszlo: ”Oh dear, you have phone.”
Fransk snubbe: ”Yeah, hey guy, tell me about your manicure.”
Ken Laszlo: ”I love you and feel the groove.”
Fransk snubbe: ”Tell me about it, is it the true?”
Ken Laszlo: ”It’s true, yes, it’s true.”
Fransk snubbe: ”Don’t fool out, it’s dangerous.”
Ken Laszlo: ”Don’t worry, baby gold.”
Fransk snubbe: ”Everything is same as all.”
Ken Laszlo: ”Everything is the same.”
Fransk snubbe: ”Oh, I love you.”
Ken Laszlo: ”Me too.”
Fransk snubbe: ”I love you.”

Efter storhetstiden 1983–1987 tystnade koskällorna, handklappmaskinerna och oktavbasarna. Genren föll i glömska, möjligen ihågkommen som ett pinsamt fenomen som sammanfattade 1980-talets solbrända, pastellfärgade ytlighet – ett nära och axelvaddstungt förflutet som de flesta helst ville glömma.

Genren fortsatte dock att vårdas av en liten skara hängivna skivsamlare och italodiscoentusiaster. Under det tidiga 00-talet började allt fler återupptäcka de svåremotståndliga 80-talshitsen skapade av alias som Ryan Paris, Miko Mission, Fun Fun, Righeira, Silver Pozzoli och Scotch.

Samtidigt började det dyka upp nya starkt italodiscoinfluerade artister, i Sverige exempelvis Sally Shapiro och Cloetta Paris. I dag hittar vi grupper av hängivna fantaster i exempelvis Finland, Mexico och Polen – som hade en livaktig italodiscoscen redan före Berlinmurens fall 1989.

Den 14 och 15 februari var det äntligen dags för Sthlm Italo Disco Party. Det är såvitt jag vet den första festivalen i sitt slag någonsin i Sverige. Visst har det anordnats italodiscoklubbar, men inget av den här digniteten.

Ett första försök att få till stånd en festival genom crowdfunding gick i stöpet förra våren. Den här gången har de ambitiösa, för att inte säga överambitiösa, planerna skalats ned något. I stället för åtta italienska originalartister blir det tre, kompletterade med några intressanta sentida efterföljare.

Vackert så, inte minst för att arrangörerna nu kunnat fokusera på artister som fortfarande är aktiva: Albert One, Brian Ice och Fred Ventura, som numera släpper skivor hos entusiasterna på finska italodiscobolaget Flashback Records.

Sthlm Italo Disco Party inleds på fredagkvällen med en dj-kväll på Nalen Klubb, där Discokatze och Galliano från arrangörsgänget får sällskap av holländaren Peet Need som skickligt taktmixar sig igenom sitt set – något av en lyx i dessa sammanhang.

De underhåller en brokig skara besökare, där hipstermustascher och brokiga skjortor möter ett antal mer eller mindre ironiska hockeyfrillor. Många är tillresta italodiscofans från Polen, Holland, Finland, Norge, Ryssland, Tyskland och Island, laddade av förväntan  inför den ”riktiga” festivaldagen.

Nalen Klubb är en trevlig lokal med bra ljud som dock lider av inbyggda logistiska problem. Den fungerar som liten konsertarena när gästerna faktiskt vill se bandet, men mindre väl som just klubblokal. Trots att första kvällen är slutsåld trängs folk i baren i stället för på dansgolvet, som aldrig riktigt fylls upp. Nalen Klubb borde disponeras om, med bar och scen i samma öppna planlösning.

Dagen efter tar festivalen över Nalens huvudlokal, vars guldtyngda och lätt bedagade skönhet passar italodiscogenren som hand i handske. Många av besökarna, ändå alltför få enligt min mening, har klätt upp sig i lämplig anda.

”Miami Vice”-t-shirt under bästa sommarkostymen. Aprikosfärgad byxdress med rejäla axelvaddar och nylonstrumpor. Boy George– eller Madonna-stuket med tunna flätor till den lilla tajta, assymetriska svarta. Demonproducentstuket – stora solglasögon med vita bågar och gulddetaljer. Eller varför inte ett enhörningshuvud? Göteborgs italodiscostoltheter från bandet Disco Digitale imponerar med tjusiga flygaroveraller à la ”Top Gun”.

Själv har jag bytt fredagskvällens silverkostym mot en gulddito – en garanterat äkta Armani som jag har köpt på en bakgata i Shanghai, staden som fått sitt namn efter Lee Marrows välkända italodiscohit. Läderslipsen och de grå lackskorna får dock hänga med även denna dag. Mot slutet av kvällen åker mycket av mina kläder av, för att avslöja ett smakfullt och kroppsnära limegrönt linne, med texten ”Sunset Disco – Mallorca”.

Men nu går jag händelserna i förväg.

Först ut på scenen, tappert kämpande inför en till att börja med gles publik, är Amaya och Neon Game från Spanien. Både låtar och uppträdande ger ett sympatiskt men något blekt intryck. Typiskt mellansnack: ”This is a new song, we hope you like it!” I en fortfarande väldigt mansdominerad genre är Amaya för övrigt den enda kvinnan på scenen denna kväll.

Scennärvaro och attityd är A och O på en festival där – enligt trovärdiga källor, som till exempel mina egna öron – inte en enda ton förutom sången framförs live. Så klasskillnaden blir uppenbar när den svenska trion Italove med smattrande Hi-NRG-rytmer intar scenen för det som jag anser är kvällens höjdpunkt.

Flankerad av två visuellt coola, men troligen helt sysslolösa medmusikanter, äger sångaren Martin Blix showen fullständigt. Hans kompromisslösa dansgolvsmoves och moonwalkande ställer Alcazars Andreas Lundstedt i skuggan som något slags avdankad broder Herrey. Blix får mig att vid 42 års ålder vilja införskaffa en pojkrumsspegel att själv träna framför.

Med fyra tolvtummare i bagaget och färska samarbeten med både Ken Laszlo och Albert One har Italove etablerat sig som en väldigt originaltrogen italodiscoakt fullt i klass med sina förebilder.

Nästa artist, mångsysslande konstnären Tobias Bernstrup, förhåller sig friare till genren. Med italodisco som musikaliskt centrum rör han sig även mot synthpop, EBM och andra typer av elektronisk dansmusik. Och när Tobias Bernstrup uppträder, gör han (hen) det som en androgyn gender-bendande uppenbarelse i olika fantasieggande metallkreationer, som i och för sig inte lämnar så mycket kvar åt, eh, fantasin.

Just nu gäller metallhuva, solfjädersliknande metallvingar, lösbröst med spikar som bröstvårtor samt något slags råttsvans på rygg-jetpack. Hjälmen åker raskt av, och efter ett tag ramlar även svansen.

Vi får bland annat höra ”Revolution”, en färsk Bernstrup-låt som mycket tydligt tar ställning mot Rysslands och Vladimir Putins anti-HBT-lagar och andra inskränkningar av mänskliga rättigheter.

Men värt att notera är att Tobias Bernstrup enligt egen utsago mött en helt annan typ av fördomar i den förment fritänkande konstvärlden där han också verkar. Där tycks många ha svårt att acceptera att han gör italodisco på allvar och att genrevalet inte är något slags ironisk pose.

Bernstrup drabbas dessvärre av några tekniska motgångar denna afton. Backdropsen fungerar bara under delar av framträdandet, och han har glömt extranumret hemma.

DJ Svartin underhåller i väntan på setet med de tre klassiska originalartisterna. Hur ser de ut i dag? Hur låter de? Jag har ingen aning. Italodisco har alltid varit en låtbaserad genre. Artisterna har aldrig varit huvudsaken, och var ibland rena konstruktioner – ett känt exempel är Den ”Catch the Fox” Harrow, där fotomodellen på omslagen inte hade någon koppling till de olika sångare som lånades in att sjunga.

Det visar sig vara tre högst olika nyanser av italienskt gubbtycke som väntat oss. Alla med ett par storhits i bagaget, men inget som håller för någon längre spelning.

Albert One (Alberto Carpani) stod ut som en av få överviktiga popartister när det begav sig, och han har inte blivit mindre kurvig med åren. Han sjunger sina låtar med ”Secrets” och ”Turbo Diesel” i spetsen rakt upp och ner, utan krusiduller och utan någon show att tala om. Sista låten är ett samarbete med Italove, texten är så färsk att Albert One måste använda fusklapp. Det är ganska charmigt, men från en gammal italodiscocrooner hade jag hellre sett ett stillastående uppträdande i smoking än ett i svart t-shirt och jeans.

Fred Ventura (Federico di Bonaventura) har exakt samma klädsel som Albert One, men där tar likheterna slut. Här får vi oss en riktig machoitalienare till livs, med stora gester och kraftfullt scenutspel. Fred Ventura, även känd från duon Italoconnection och en rad artistsamarbeten, har dock enligt min mening ett svagare låtmaterial – eller kanske snarare inte de där jättehitsen som bär upp exempelvis den på scenen tråkigare Albert One.

Brian Ice skruvar upp showen ytterligare, åtminstone inledningsvis. Egentligen heter han Fabrizio Rizzolo och är även skådespelare. Trots viss tunnhårighet är det svårt att tro att han fyller 50 i sommar, när han med spelevinkaktig charm börjar härja på scenen och, möjligen dumdristigt, inleder med sin största hit ”Talking to the Night”. Därefter följer bland annat ”Tokyo” och kvällens kanske mest aparta inslag – en smäktande ballad.

Kalla mig trångsynt, men den i och för sig starka italienska balladtraditionen är inte den genre som lockade mig till Nalen i kväll. Brian Ice bevisar hursomhelst att han är en mångsidig entertainer som dessutom sjunger riktigt bra även när han har ont i halsen. Näst bäst efter Italove!

När artisterna har uppträtt färdigt, kommer tidpunkten då en festivallokal brukar börja tömmas. Det säger en hel del om den här genrens entusiaster att besökarna i ovanligt hög grad inte går hem utan fyller dansgolvet i stället. Kvällen avslutas i italoeufori, med vevande med armarna över huvudet och som sagt även enhörningshuvuden och blottade limegröna linnen.

Sthlm Italo Disco Party är en kulturgärning, men tyvärr ett långtifrån utsålt evenemang. Att nästan hälften av besökarna är hitresta utrikes fantaster imponerar visserligen, men faktum är att vi är drygt 300 besökare i en lokal som rymmer 600. Att just denna helg har en uppsjö av arrangemang i närliggande genrer är bara en del av förklaringen.

Denna ceriserosa, glittrande och plastiga subkultur är helt enkelt inte större än så här. Åtminstone inte i vårt land. Jag tror att arrangörerna trots allt har siktat för högt, även efter nedskalningen av ursprungsplanerna. Därför hoppas jag faktiskt på en mindre upplaga nästa vår. Kanske med mina personliga favoriter Appareil på scenen?

[zooeffect AEPAqf7RHags]

Tobias Bernstrup presenterar en video till “Destruction” som är titelspåret från den kommande 12″ maxin som släpps under juni via Gooiland Records. Videon är signerad regissören Johan Vik. Enjoy!

Knappt två år efter att det senaste albumet “Sing My Body Electric“ landade i skivhyllorna så återvänder italodisco-ikonen och mångkonstnären Tobias Bernstrup med den nya 12″ maxin “Destruction”.

En musikvideo till titelspåret – signerad regissören Johan Wik – dök upp i dagarna. Till det nya materialet har den göteborgsfödde Tobias Bernstrup också skiftat skivbolag från Ryska Other Voices till holländska Gooiland Records.

Den fyra spår långa maxisingeln släpps på vinyl och digitalt. (Se videon och lyssna på ytterligare ett smakprov nedan).

Tobias Bernstrup albumdebuterade med “Images of Love” redan 1998 och här sedan dess släppt ytterligare tre album – med det senaste inräknat: “Re-Animate Me” släpptes 2002 och följdes upp tre år senare (2005) med “Killing Spree” som släpptes av frontmannen och Steve Beckers egna skivbolag som man bildade i Berlin under 2002.

“Destruction” släpps under juni via Gooiland Records.

Tracklist

A1. The World Falls Apart
A2. She’s in Love
B1. Orrendamente Solo
B2. Destruction

Den andra upplagan av Kalabalik på Tyrolen går av stapeln under helgen som kommer. Jens Atterstrand fick en kort pratstund med en av arrangörerna Christoffer Gunnarsson som hade en del intressant att berätta om festivalen..

ES: “Så, äntligen dags för den andra upplagan av Kalabalik på Tyrolen. Kan du berätta lite om bakgrunden, Klubb Kalabalik och hur tankarna gick när ni kom fram till att köra igång?”

CG: “Absolut. Någonstans runt hösten 2010 beslutade vi att lägga Klubb Kalabalik lite på is. Det var svårt att hitta den publik vi behövde för att kunna driva klubben med de förutsättningar vi önskade. Tidig Sommar 2011 åkte vi ut och besökte Tyrolen för första gången och strax därefter började vi planera festivalen. Det är ett väldigt unikt ställe och vi såg direkt potential. Med en festival av denna typen har vi helt andra förutsättningar än med en klubb i Växjö.”

ES: En nischad elektronisk (synth)festival i det tuffa klimatet som råder i festivalsverige. Hur ser förväntningarna ut inför årets upplaga?

CG: “Vi har väldigt jordnära förväntningar. Att växa långsamt har hela tiden varit ett uttalat mål. Lyckas vi gå runt så är vi mer än nöjda. Vi är ganska säkra på att det kommer att bli en minnesvärd helg i övrigt.”

ES: Tyrolen som festivalområde har fått mycket beröm för att vara väldigt gemytlig och trivsam. Hur kom det sig att ni valde att arrangera festivalen just där?

CG: “Tyrolen är ett häftigt projekt som drivs med en imponerande kompromisslöshet. Det var först när vi kom i kontakt med dem som festivalplanerna började växa fram. Vi har inte funderat över andra potentiella arenor och lär så heller ej göra.”

ES: Ni smystartade lite förrra året och var lite försiktiga med bandbokningar och övriga satsningar, men i år har ni satsat lite mer och bokat internationella storheter som Portion Control med flera. Hur har ni resonerat kring detta, och har det varit svårt att hitta balansen med mellan mer och mindre kända band?

CG: “Förra året var vi ganska osäkra på det mesta. Tiden var knapp och omständigheterna speciella. Vi är väldigt nöjda med de artister som uppträdde under 2011 och tror oss ha funnit helt rätt publik. I år har vi helt andra förutsättningar och har funderat mer på vilka band vi vill arbeta med. Vi tycker att resultatet är en bra blandning mellan bekant och udda.”

Kalabalik på Tyrolen äger rum den 17-18 augusti strax utanför Alvesta i Småland. Bokade band och artister är Portion Control (UK), Martial Canterel (US), Agent Side Grinder (SE), Jäger 90 (DE), Henric de la Cour (SE), Die Selektion (DE), Tobias Bernstrup (SE), Petra Flurr (DE), Michael Dacre (SE), Severe Illusion (SE), Mortal Memories (SE) och Råsynth i Blekinge Megamix (med Kord, Frak, Monster Apparat samt Wobbler).

All information om festivalen på www.klubbkalabalik.se.

Missa inte heller Erik Uppenbergs liverapport från den första upplagan förra sommaren.