Format: (Album) CD, 2CD**, Vinyl, digital
Skivbolag: Nuclear Blast
Releasedatum: 9 september 2016
Genre: Industrial rock, metal, industrial metal
Bandmedlemmar: Peter Tägtgren
Land: Sverige
Recensent: Niklas Hurtig

(English version below)

Industrimetall med hemkänsla

Pain är svenska Peter Tägtgrens industrimetall- och tillika soloprojekt vid sidan av sin huvudsysselsättning som låtskrivare och sångare i Death Metal-bandet Hypocrisy, samt som en av världens mest respekterade Metal-producenter.

Projektet skapades i mitten av 90-talet och är Peters kreativa utlopp för önskan om att fusionera elektronisk musik med metal. Det betyder dock inte att multi-instrumentalisten och det musikaliska geniet har någon aning om vilka Front 242, Die Krupps, Nine Inch Nails, Cubanate eller Front Line Assembly är. Tyndpunkten i Pain har alltid varit mot metal-hållet med elektroniska inslag och det är av den anledningen Pain har sin största fanbase i metal-scenen. Om nyss nämnda band kom från den elektroniska musikscenen och började inkludera distade gitarrer, trummor och tempot från Metal-världen så var Pain reaktionen på motsvarande resa från andra hållet, i något slags gyllene medelpunkt mellan de två världarna. Nu är inte Peter helt frånvarande från den elektroniska scenen då han bl.a. gjort en mycket bra cover på Depeche Modes “Behind The Wheel” som ett bonusspår på albumet “Cynic Paradise” från 2008.

Pain har sedan starten varvat väldigt snabba och aggressiva manglande spår med mer lugna som i olika former tagit inspiration från amerikansk Rock, Metal-ballader och rena elektroniska stycken. Musiken är dock alltid byggd på en tydlig melodi och konventionell vers-refräng.

På senaste albumet “Coming Home” så är sångrösten mer ren än tidigare. Det ger ett försiktigare intryck rent generellt, även om ljudbilden i naturlig ordning försöker vara maffigare och mer bombastisk än på förra albumet. Med detta lite lugnare framträdandet framträder även ett antal intressanta element av andra instrument och intryck från andra musikaliska genrer. De sedvanliga fiolerna i bakgrunden får nu sällskap av trumpeter, akustisk gitarr och andra odistade instrument. Andra spåret “Call Me” inkluderar gästsång från Joakim Brodén känd som sångare från Power Metal-gruppen Sabaton.

På “Coming Home” hörs plinkande gitarrer och en lugn bastrumma i versen medan Peter släpper lös sin melodiska industrimetall i refrängen, snarlikt några av Psyclon Nines halv-ballader på senare år såsom “Take My Hand While I Take My Life” och “Suicide Note Lullaby”.

Peter verkar också ha tagit inspiration från Till Lindemanns krav på “nästan Depeche Mode-aktiga” mellanspel i deras gemensamma projekt Lindemann som släppte sitt första album förra sommaren. Samma typ av “break” eller melodiska mellanspel återfinns på detta album, t.ex. på halvsnabba “Natural Born Idiot” som även bjuder på albumets vackraste refräng. Albumet är betydligt mindre gitarrfokuserat än föregångaren “You Only Live Twice” från 2011 som inte innehöll en enda passage utan skramlande distade gitarrer. Denna inriktning påminner t.ex. om tidigare spår som “Just Hate Me” från “Nothing Remains the Same” från 2002.

Texterna är ofta enkelt skrivna och handlar i stort om Peters egen syn på livet och hur man bör leva det. Det är sällan ämnen inspekteras på djupet utan det hela hålls på en hyffsat begriplig nivå. Ämnen som berör mänskliga öden, samhällets sjuka ideal eller att handskas med sina hjärnspöken varvas med mer banala som historien om en härlig festkväll, ett gammalt ragg eller leva hårt men kort. Detta dock hela tiden med ett synsätt på det hela från en person som på ett sätt står utanför det vanliga inrutade samhället, vilket alltid ger en intressant vinkel på de ämnen som avhandlas.

Albumet följer Pains musikaliska utveckling utan några större överraskningar och man vet vad man får. Det är också den stora svagheten då “Coming Home” inte har som ambition att blåsa bort oss från högtalarna utan få oss att luta oss ned i soffan och avnjuta ett fläckfritt producerat album. De gånger Pain verkligen lyser lika starkt som tidigare höjdpunkter är på de två bästa spåren “Black Knight Satellite” och “Natural Born Idiot”. Det är då man känner att man kommit hem igen!

Tracklist

01. Designed To Piss You Off (03:54)
02. Call Me (04:13)
03. A Wannabe (04:15)
04. Pain In The Ass (04:06)
05. Black Knight Satellite (03:41)
06. Coming Home (04:40)
07. Absinthe – Phoenix Rising (03:40)
08. Final Crusade (03:54)
09. Natural Born Idiot (04:16)
10. Starseed (04:44)

Bonus Disc – Live In Vienna June 3 2016 **

01. Same Old Song (04:04)
02. Zombie Slang (03:38)
03. Suicide Machine (04:30)
04. I’m Going In (03:25)
05. End Of The Line (04:54)
06. It’s Only Them (05:03)
07. The Great Pretender (04:59)
08. Dirty Woman (04:38)
09. Monkey Business (04:31)
10. Shut Your Mouth (05:21)

(English version below)

A familiar type of Industrial Metal

Pain is the Industrial Metal side-project of Peter Tägtgren, mosly known as the frontman and singer of Death Metal act Hypocrisy and as one of the worlds most respected Metal producers.

The project was created in the mid nineties as a creative outlet of Peters desire to fuse Metal with electronic music. That itself is not a proof that the multi-instrumentalist and the musical genius have any idea who Front 242, Die Krupps, Nine Inch Nails, Cubanate or Front Line Assembly are. The emphasis of Pain has always been on the Metal side of the sound with some electronic elements, which is the reason that the majority of the fanbase is from the Metal scene. When the previously mentioned acts originated in the electronic scene and started including riffs, drums and the tempo from Metal then Pain was the equivalent of the same journey from the other side. Resulting in a sound conjoined in the center picking the best out of the two worlds. Despite all this Peter is not completely absent from the electronic scene. Pains cover of Depeche Modes “Behind The Wheel” on “Cynic Paradise” from 2008 is a proof of this.

Since the beginning Pain has been about very fast and aggressive tracks combined with some more mellow ones that in different forms has taken inspiration from american rock, Metal-ballads and pure electronic pieces. The sound is though produced with a conventional verse-chorus structure and very melodic elements.

The vocals on the latest album “Coming Home” is more pure which result in a more easy approach than before, although the sound aims bigger and grander for each record. In this more mellow appearance other kind of elements appear like trumpets, acoustic guitars and other non-distorted instruments that now accompany the usual background strings. On the second track “Call Me” Joakim Brodén known from the Power Metal act Sabaton contribute with vocals.

On the track “Coming Home” acoustic guitar is combined with a single bass drum in the verse until Peter unleashes his Industrial Metal in the chorus, somewhat similar to Psyclon Nines half ballads in later years. Tracks like “Take My Hand While I Take My Life” and “Suicide Note Lullaby”.

It seems that Peter has taken inspiration from the demands of Till Lindemann of Depeche Mode-esque kind of breaks from their common project Lindemann and its debut last summer. The same kind of melodic breaks are present on this album, on for example “Natural Born Idiot” which contain this albums most beautiful chorus. The album is much less focused on distorted guitars than on the predecessor “You Only Live Twice” from 2011 which barely had a single moment without them. This is more akin to tracks like “Just Hate Me” from “Nothing Remains the Same” released in 2002.

The lyrics are often simple with Peters view on how to live life in general. Rarely does he go deep into the topics at hand but keeps it on an understandable level. Lyrics about human endevours, the ideals of a sick society or to cope with your own mind are mixed with more corny ones concerning a night out partying, an old hookup or to live fast, die young. All this from a person who in one sense lives outside of the normal everyday society, which makes it interesting at all times.

The sound of the album follows the logical musical path of Pain without any bigger surprises. This also makes for the one real weakness since the ambition of “Coming Home” is not to blow you away from the speakers but instead wants you to relax in the sofa and enjoy really excellent produced music. The moments when Pain shines as bright as the previous peaks are on the two best tracks “Black Knight Satellite” and “Natural Born Idiot”. That is when you feel you have come home again!

Format: (Album) Digital, CD, LP *(Deluxe, Limited edition) CD
Skivbolag: Warner Music
Releasedatum: 19 juni 2015
Genre: Industrial Metal
Bandmedlemmar: Till Lindemann, Peter Tägtgren
Land: Sverige
Recensent: Niklas Hurtig
 

(English version below)

Obskyrt och välproducerat av drömduon

Till Lindemann är den karaktäristiska sångaren i Rammstein och har sedan debuten 1995 provocerat och chockat musikvärlden med sin hårda framtoning, skruvade scenshow och bombastiska tyska texter. Peter Tägtgren är sångaren, multi-instrumentalisten och producenten bakom Death Metal-gruppen Hypocrisy och Industrial Metal-soloprojektet Pain. På ”Skills in Pills” slår de ihop sina förmågor och levererar ett sprakande välljudande metalalbum med provocerande innehåll.

Lite grovt kan man säga att Lindemann är en blandning av musiken från Pain och texterna och den bisarra framtoningen från Rammstein, men allt är uppskruvat till 11. Den som tror att Lindemann är en mer elektronisk variant av Rammstein misstar sig. Detta är helt och hållet Peter Tägtgrens karaktäristiska metal med ett dansant och medryckande sound genom starkt distade gitarrer. Lindemann är aggressivare och snabbare än Rammstein men inte med samma långsamt tunga malande som det klassiska tyska industribandet. De melodiska partierna får sällskap av stråkar, mässosång, orgel och pianon – precis som i Pain.

Texterna är magstarka med på gränsen till sexistiskt innehåll. Ämnena som avhandlas är allt från en fetisch för tjockisar i ”Fat” via den självförklarande ”Golden Shower” till förespråkandet av abort som bot för jobbiga ungar i ”Praise Abort”. Jag har svårt att avgöra om jag ska känna avsmak för texterna eller om man kan dra på smilbanden enbart på grund av det bisarra innehållet.

Man kan dock inte annat än beundra Till för att han kommer undan med en sådan gubbsjuk ”humor” eller vad man ska kalla det. Men jag antar att det har med hans stenhårda yttre att göra. Man är beordrad att flina åt texterna om man inte vill att författaren själv sätter dit smilet med sina bara dasslock till händer. Tills röst låter lika mullrande och bra på engelska som på tyska trots att man nu förstår hela innebörden av texterna.

Låtmaterialet är överlag mycket starkt med fantastiska melodier och allt är perfekt producerat i Peters studio The Abyss. Det som ger ett extra djup till det distade oljudet är de två balladerna ”Home Sweet home” och avslutande ”That’s My Heart” där den sistnämnda nog är det bästa spåret på hela albumet. Den påminner om den vackra ”Ohne Dich” med en pianobaserad melodi där Tills mörka stämma visar prov på hans poetiska förmågor.

Trots ett tveksamt textmässigt innehåll som möjligtvis kan användas som slagträ i debatten om den manliga dominansen och eventuella sexismen inom Metal så är ”Skills in Pills” ett mycket bra album, men främst om man är ett fan av Pain snarare än av Rammstein.

Tracklist

01. Skills In Pills (04:13)
02. Ladyboy (03:20)
03. Fat (04:12)
04. Fish On (04:12)
05. Children Of The Sun (03:40)
06. Home Sweet Home (03:45)
07. Cowboy (03:11)
08. Golden Shower (04:25)
09. Yukon (04:44)
10. Praise Abort (04:44)
*11. That’s My Heart (04:35)

(English version below)

Obscure and well produced of the dream duo

Till Lindemann is the characteristic vocalist of Rammstein and has provoked and chocked the musical community with his grim appearance, twisted live show acting and bombastic german lyrics since the debut in 1995. Peter Tägtgren is the vocalist, multi-instrumentalist and producer of the Death Metal group Hypocrisy and the Industrial Metal soloact Pain. On ”Skills in Pills” they join forces and deliver a stunningly well produced album with a provoking content.

In general one could say that Lindemann is a mix of the music from Pain and the lyrics and bizarre appearance from Rammstein, with all the levers tweaked up to 11. Those who believe that Lindemann is a more electronic version of Rammstein is mistaken. This is Peters characteristic dance friendly and uptempo metal with distorted guitars in full. Lindemann is more aggressive and faster than Rammstein but not as slow grinding and heavy as the German Industrial act. The melodic elements are accompanied by strings, chants, organ and piano just as in Pain.

The lyrics are offensive with an almost sexist content. The topics are among other a fetisch for fat people in ”Fat”, the self explanatory ”Golden Shower” and the advocation of abortion in ”Praise Abort”. I have a hard time to decide if i find the lyrics repulsive or if I actually can treat them as bizarelly humorous and just smile.

You have to admire Till for his ability to invoke his humour into these topics, if one should see it as humorous at all. But I guess he pulls it off because of his harsh appearance. If you don’t smile the author himself will put the smile on your face with his bare hands, so you better watch it! Tills voice is just as dark and growling in English as in German, the difference being that you now actually understand the lyrics.

The tracks are produced in Peters The Abyss studio and are overall really good with fantastic melodies. The two ballads ”Home Sweet home” and the finishing ”That’s My Heart” give an extra depth to the distorted sound of the other tracks. The last track is probably the best on the album and reminds of the beautiful ”Ohne Dich” with its piano based melody where Tills dark vocals show his excellence in poetry.

Despite some uncertainty of the lyrical content that probably can be used in the debate of the male dominance and the possible sexism of the Metal genre ”Skills in Pills” is a very good album, although it is more appealing to the fans of Pain than of Rammstein.

Lindemann, det nya projektet från Rammsteins Till Lindemann och Pain-bekantingen Peter Tägtgren, presenterar videon till “Praise Abort”. Spåret är det första smakprovet från bandets kommande album “Skills in Pills”.

Peter Tägtgren från de svenska industrirockarna Pain och Rammstein-sångaren Till Lindemann gör sig nu redo att presentera det nya gemensamma projektet Lindemann.

Peter är även känd från Hypocrisy och för studion The Abyss där han tillsammans med sin bror Tommy har producerat band som Dimmu Borgir, Dark Funeral, Immortal, Sabaton och Raise Hell.

Ytterst lite informaton finns i skrivande stund att tillgå kring den nya konstellationen, men med tanke på de båda medlemmarnas bakgrund så är vi övertygade över att inom kort få återkomma i ämnet.

En promobild kan vi dock bjuda på (nedan) och en rolig detalj i sammanhanget är att Lindemanns facebooksida har vuxit från runt 300 till över 25000 fans på mindre än 24 timmar!

Ett första smakprov har nu släppts på Youtube som du kan lyssna på nedan.

Artist: Rammstein
Datum: fredag 17 februari 2012
Scen: Globen, Stockholm

Rapport: Thobias Wollhed

Rammstein är definitivt inga innovatörer av den musik de manglar fram. Däremot kan man lungt säga att de fört industrimetallen framåt och i det närmaste förfinat den. Eventuellt har de även tagit sin musik så långt det går, givet de låtar de släppt ifrån sig på de sista plattorna. Det återstår givetvis att se men ett annat skäl som skvallrar om det är givetvis när ett band släpper en “best of”.

Hursomhelst så är musiken inte det centrala när Rammstein spelar live. Snarare ett riktigt bra kompliment till showen. Det finns en orsak till att undertecknad ser detta band spela för jag vet inte vilken gång i ordningen. Tyskarna har inga övermän när det gäller att skapa underhållning och storslagna konserter. Scenen är ombyggd till en gammal industrilokal och tankarna går till Fritz Langs “Metropolis”. “Dödsfällor” finns överallt iform av eld, gas och tryckluft som sprutar från alla möjliga håll och det gäller verkligen för bandmedlemmarna att veta var de får och inte får stå.

Scenshowen är faktiskt även den en “best of” med sångare Till Lindemann och keyboardisten Flake Lorenz i centrum för de flesta upptågen. Brinnande jättevingar under “Engel”, grytan i “Mein Teil” där Till agerar kock och flamberar Flake, dildon i “Büch Dich” som sprutar länge och väl över adrenalinstinna åskådare, gummiflotten där Flake paddlar runt i publiken, sedvanligt eldinferno under “Feuer Frei” osv.

Lägg därtill en del nya grejer som sjukt snygga. De flesta av dem involverar en sänkbar jättebrygga som går mellan scenen och en miniscen mitt ibland Globens ståplats. Denna används när bandet kommer in och knallar över bryggan till stora scenen och halvvägs in i konserten dyker gitarristen Richard Kruspe upp här och spelar keyboard.

Efter ett par minuter skiftar ljuset till stora scenen där en port öppnas och övriga medlemmar kryper på sina knän hårt piskade av trumslagare Christoph Schneider. De kryper hela vägen över bron och väl där spelar de ett gäng låtar från den lilla scenen som högst kan mäta fyra gånger sex meter. Garagerockbandet Rammstein tar vid och det ser faktiskt riktigt snyggt ut. Nämnda “Büch Dich” och den blytunga “Mann Gegen Mann” i all ära, men det är när den sjukt vackra “Ohne Dich” går igång som konserten når sitt crescendo. Den lilla scenen höjs ett par meter och med allt ljus koncentrerat hit blir balladen ett perfekt nummer i kontrast till machoeffekter och industritema. Här är jag egentligen helt nöjd med konserten och kan inte direkt säga att jag sitter och hoppas på några speciella låtar när extranumrena drar igång. “Mein Herz Brennt” är ju såklart riktigt bra. “Amerika” spelas, vilket är helt på sin plats och när “Engel” – med ovan nämnda jättevingar – drar igång, som första låten på andra delen extranummer, så jublar jag en sista gång och tänker att det här vore faktiskt en helt perfekt avslutning. Därför smiter jag fort ut när sista låten “Pussy” börjar för att behålla minnet av en som vanligt helt perfekt konsert.