Format: (Album) 2CD, Digital
Skivbolag: Space Race Records (EK Product)
Releasedatum: 20 mars 2015
Genre: Electro, electropop, experimental
Bandmedlemmar: Nikk Allen, Rob Early, Jenna Christensen, Dmitry Pavlovsky
Land: USA
Recensent: Jens Atterstrand

(English version below)

En salig blandning av relativt medryckande kompositioner

Electropop med touch av triphop, electrorap, dansant electro,  vocoderkryddad futurepop och electrorock. Låter det rörigt? Det är det. Men inte i spretighetens ordinära negativa bemärkelse.

Att nå hela vägen fram i nutidens hitfokuserade elektroniska popbrus är som alla vet ingen enkel uppgift. Retrogrammes arsenal av olika experiment gör det heller inte nödvändigtvis enklare. Men det gör tveklöst den här Amerikanska duons senaste album “Feed” mer originellt och spännande.

Här samsas nämligen en salig blandning av relativt medryckande kompositioner i en salig röra: Spikrak refrängstark electropop, som den dansanta “She Gives Me Nightmares” och “Furthest Planet”, binds här på ett underfundigt vis samman med bitar av studsig experimentell triphop, vocoderkryddad futurustisk futurepop och riviga experimentella electrorocknummer som “Thorns” och “Saved”.

Sång- och textbidrag har även de fyra medlemmarna Nikk Allen, Rob Early, Jenna Christensen och Dmitry Pavlovsky fått av Wojciech Król (från Controlled Collapse), Shane Gardner, Laya Monarez och Roy Retrofit som även är känd från New Wave-akten Red This Ever.

Retrogramme verkar till synes inte finna några som helst begränsningar i vilka stilar som med relativ framgång kan presenteras sida vid sida på ett och samma album. Och när man inbillar sig att den sista fullkomligt skamlösa, men ack så geniala, överraskningen har landat mellan trumhinnorna så kommer en till. Och en till.

Trots den uppenbara spretigheten så är jag både fascinerad och förvirrad, mest av beundran.

Tracklist

01. Feed (intro) (01:02)
02. She Gives Me Nightmares (05:14)
03. Thorns (05:28)
04. Confidant (04:48)
05. Saved (05:17)
06. Psychosis (05:42)
07. It’s Time (04:31)
08. Angel (04:41)
09. Furthest Planet (02:51)
10. Flesh Drive 2 (05:08)
11. Wars and Fear (05:05)
12. Unsettled (05:36)

CD 2

01. Confidant (Framework Remix) (04:01)
02. Thorns (Atropine Remix) (06:01)
03. She Gives Me Nightmares (Stoneroom Mix by Project K11) (05:02)
04. Saved (Bites Remix) (04:22)
05. Furthest Planet (DrMOllE Remix) (04:39)
06. Thorns (Red This Ever Fairy Mix) (05:42)
07. Unsettled (Goddamn Italo Disco Mix by TourdeForce) (03:52)
08. She Gives Me Nightmares (PDR Remix) (06:19)
09. Saved (For Last Mix by Deadliner) (04:52)
10. She Gives Me Nightmares (Echoknocks Remix) (05:09)
11. Psychosis (Revolution Remix by Citizen 16) (05:43)
12. Confidant (Enough Is Enough Mix by Halo Effect) (05:22)

(English version below)

A crazy mix of relatively catchy compositions

Electropop with a touch of triphop, electrorap, danceable electro, vocoderfilled futurepop and electro rock. Sounds messy? It is. But not in the sprawling and negative sense.

Reaching all the way in today’s hitfocused popscene is as everyone knows no easy task. Retrogramme’s arsenal of different experiments do not necessarily make it easier. But for sure makes this American duo’s latest album “Feed” more original and exciting.

Put together on here are a mix of relatively catchy compositions in a full-on-crazy mess: straightforward chorus strong electropop, as the danceable “She Gives Me Nightmares” are in a subtle way tied together with pieces of bouncy experimental triphop, vocoderfilled futurustic futurepop and spicy experimental electrorock like “Thorn” and “Saved”.

The four members Nikk Allen, Rob Early, Jenna Christensen and Dmitry Pavlovsky have also gotten some vocal and lyrical contributions from guest singers Wojciech Król (from Controlled Collapse), Shane Gardner, Laya Monarez and Roy Retrofit who’s also known from the new wave act Red This Ever.

Retrogramme seems to have no limitations whatsoever on what styles that with relative success can be presented side by side on one and the same album. And when one imagines that the final utterly shameless, but oh so brilliant, surprise has landed between the ears then there’s one more. And another one.

Despite the appearance of this sprawling unity I’m both fascinated and confused, mostly of admiration.