Format: (Album) CD, Vinyl, Digital
Skivbolag: EMI
Releasedatum: 28 maj 2012
Genre: Pop
Recensent: Erik Uppenberg
Ett tröstpris mest för de trogna fansen
När Ultravox återbildades för att spela live för några år sedan, var kvartetten osäker på sin förmåga. I intervjuer har medlemmarna berättat om sina farhågor. Tänk om de sög? Under första turnévändan satsade Ultravox på snygga backdrop-projektioner, så att publiken åtminstone skulle ha något att titta på. Men snart insåg de att magin i de gamla låtarna fanns kvar, och att de fortfarande var ett oerhört tajt, kraftfullt och samspelt liveband.
Turnén finns förevigad som liveskivan och live-dvd:n ”Return to Eden – Live at the Roadhouse” (2010). Den rekommenderas varmt – här möter vi ett högst vitalt gäng synthrockgubbar som inte bara har publikens plånböcker i tankarna, utan tydligt njuter av att vara tillbaka på scenen tillsammans.
Under turnén svarade Ultravox undvikande på intervjufrågor om huruvida de tänkte spela in något nytt material, men med ökad självsäkerhet tog planerna på ett nytt album form. Billy Currie och Chris Cross sammanstrålade med sångaren Midge Ure i dennes hus utanför Montreal i Kanada för att komponera och spela. ”Brilliant” är resultatet – den första skivan med den klassiska sättningen på 28 år. Även om den fjärde medlemmen, Warren Cann, inte tycks ha varit med och skrivit materialet.
Skivan börjar relativt starkt, med tre eller fyra spår som någorlunda minner om fornstora dagar, och som kan tilltala de fans som tycker att Ultravox var som allra bäst när de släppte låtar som ”Hymn” och ”Dancing With Tears in My Eyes”. Pampigt, svulstigt, vackert men nästintill parodiskt överlastat och överproducerat. ”Flow” är det tydligaste exemplet och enligt mig skivans starkaste stund. Inte minst klämmer Midge Ure i från tårna och visar att han har sin storslagna stämma i behåll. Viskandet på singeln/titelspåret ”Brilliant” väckte nämligen vissa farhågor på den punkten.
Men efter dessa låtar blir det mera tunnsått mellan guldkornen. Ultravox får inte riktigt till det, vare sig på upptempolåtar som synthpoppiga ”Rise” och ”Hello” eller lugna ”This One”, ”Fall” eller ”Contact”, som sägs vara Midge Ures egen favorit. Själv tycker jag att det är skivans i särklass sämsta spår. Ett bättre balladförsök är vemodiga ”Remembering” och ”Let It Lie” är en annan hymnliknande, för att inte säga ”Hymn”-liknande, låt som håller måttet.
Även ljudbilden fallerar. Det är inte ofta jag önskar mig mer gitarrer, men här saknas den new wave-aktiga skitighet de bidrog med på de gamla albumen.
Dagens Ultravox vill ligga nära soundet från när de var som bäst, runt ”Rage in Eden” (1981) och ”Quartet” (1982). Men ibland är de farligt nära att släta ut sig likt arenarocken på ”U-Vox” (1986), eller till och med nära det sockrade synthfluffet på lågvattenmärket ”Revelation” (1993). Jag skulle gärna ha hört fler andra, typiska markörer för Ultravox-soundet som det gitarrimiterande synksolot i mitten av ”Rise” eller Billy Curries viola i ”Satellite”.
Min kritik mot ”Brilliant” ska sättas i relation till de fullängdare som orkestern släppte mellan 1980 och 1984. Låtmaterialet på dessa fyra klassiska skivor är starkt från första spåret till det sista. Ultravox var inte ett singelband där några hits kontrasterades mot blekare spår. De var ett albumband, med en hög och jämn kvalitet. ”Brilliant”, däremot, kommer inte att övertyga någon icke invigd om vilket fantastiskt band Ultravox en gång i tiden var.
Det senaste årtiondet har en rad synthband med storhetstid under det tidiga 1980-talet överraskat med anmärkningsvärt starka comebackalbum. The Human League, OMD, Devo, DAF, Soft Cell, Telex, Men Without Hats, ja till och med Blancmange har producerat material som inte skäms för sig jämte deras klassiska skivor. För att inte tala om den ström av intressanta album som släppts av Ultravox ursprunglige sångare John Foxx. Det smärtar mig att Ultravox inte kvalar in i detta sällskap.
Kan man lida av för gott självförtroende? ”Brilliant” är ett kaxigt namn på en comeback, men det är också ett namn som skivan inte på ett enda enskilt spår lever upp till. Och ser man till helheten är detta ett hyfsat tröstpris till nostalgiska fans, men inte mer än så.
Tracklist
- Live Again 4:12
- Flow 4:24
- Brilliant 4:22
- The Change 4:31
- Rise 4:05
- Remembering 3:43
- Hello 5:40
- This One 4:43
- Fall 4:08
- Let It Lie 4:36
- Satellite 3:59
- Contact 4:32
