Subscribe via: RSS

Tag Archive | "The Operating Tracks"

Lucifer’s Aid – “Reconstruction”

Tags: , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 25 maj 2018
Genre: EBM, electro, industrial
Bandmedlemmar: Calle Nilsson
Land: Sverige
Recensent: Jens Atterstrand

 

(English version below)

Upphottad suggestiv mörk electro

Knappt hade man hunnit återhämta sig sedan Calle Nilsson a.k.a. Lucifer’s Aid fullkomligt pulvriserade allt motstånd i genren med hans andra studioalbum i ordningen Human Rights som släpptes tidigt i höstas innan det var dags för ytterligare en omgång av den tidigare Nerwrak– och The Operating Tracks-bekante Stockholmarens träffsäkra mörka och blytunga mix av EBM och dystopiskt mörka electro.

Reconstruction innehåller, precis som titeln antyder, ett antal omarbetade versioner av låtar hämtade från Lucifer’s Aids två första fullängdare och utöver detta de fyra nya spåren “Suffer in Silence”, “Apart”, “Be Prepared” och “Anger”.

Lucifer’s Aids musik förmedlar genomgående hotfulla och suggestiva känslor i ett tungt rytmiskt och väldigt beroendeframkallande ljudlandskap för alla som älskar den här typen av musik. Känslan skulle kunna liknas lite med att genomföra den där ensamma nattvandringen genom en sliten och smutsig industristads allra mörkaste gränder, där frågan inte är om utan snarare när man skulle kunna bli överfallen och få ett baseballträ i nacken! Och när jag tidigare har inbillat mig att originalversionerna redan var perfekta, så lyckas Calle Nilsson ändå på ett imponerande sätt med bedriften att skruva upp drivet och tempot ytterligare när han utan pardon hälsar dig välkommen tillbaka in till sitt allra innersta och mörkaste ljudlandskap. Landskapet som ständigt kantas av träffsäkra monotona rytmer, loopar och basgångar som i perfekt tempo vaggar dig fram i ett avgrundsdjupt nattsvart mörker, där Lucifer’s Aid  är den ensamme och obarmhärtige bödeln likt härskaren på tronen.

Av de nya versionerna så är de kantigt tillspetsade och otroligt snygga “Future Mess” och “Deep Inside” två av mina personliga favoriter. Låtarna har piskats upp ytterligare ett par pinnhål och har nu ännu mer blivit till nya givna soundtracks ämnade för de mörka och svettiga dansgolven. När det sedan kommer till de fyra nyskrivna låtarna, så sticker den mörkt väsande “Suffer in Silence” ut ur mängden, men faktum är att låtmaterialet håller en väldigt hög lägstanivå rakt igenom.

Fotbolls-VM är nu avslutat och när det gäller Sveriges insats så är det svårt att med facit i hand ge herrlandslaget något annat betyg än med beröm godkänt. När det kommer till Lucifer’s Aid och hans musik, så är han dock redan min överlägsna favorit till att kamma hem hela klabbet i årets motsvarande turnering i den här genren musik. Detta är ett faktum som jag är tämligen övertygad om att alla ni som, tillsammans med undertecknad, har haft det stora nöjet att få avnjuta Lucifer’s Aid på scen den här sommaren, till exempel på Subkultfestivalen utan tvekan skriver under på!

Tracklist

01. Future Mess (Reworked) (03:36)
02. Deep Inside (Reworked) (03:43)
03. Suffer In Silence (03:10)
04. No Way Back (Reworked) (03:43)
05. Unfollow Me (Reworked) (03:55)
06. Apart (04:07)
07. Confusion (Reworked) (04:33)
08. The Warning (Reworked) (03:24)
09. Be Prepared (04:01)
10. Anger (01:19)

(English version below)

Upgraded suggestive dark electro

Barely had we all been done recovering from when Calle Nilsson a.k.a. Lucifer’s Aid completely crushed most of the opposition in the genre with his second studio album Human Rights released early last autumn before it was time for another round of the former Nerwrak and The Operating Tracks-known swede once again hits us with his accurate and heavy mix och of EBM and dark and dystopian electro.

Reconstruction contains as hinted in the album title, a number of remade versions of songs taken from Lucifer’s Aid’s two first longplayers and in addition to that ads the four new tracks “Suffer in Silence”, “Apart”, “Be Prepared” and “Anger”.

Lucifer’s Aid’s music imparts conveys an abundance of threatening and suggestive feelings in a heavily rhythmic and very addictive soundscape for anyone who loves this kind of music. The feeling could be a bit like a lonely midnight walk through the darkest alleys of a worn and dirty industrial part of a major city, where the question is not about how, but rather when will be attacked and recieve a hit of a baseball tree in the back of your neck! And when I had previously imagined that the original versions were as perfect as they could be, Calle Nilsson manages to twist up the drive and pace even more as he welcomes us back to his personal and innermost dark soundscapes. The soundscape that is constantly packed with hit-to-back monotonous rhythms, loops and basslines that pulls you into an abyss of pitch black darkness, where Lucifer’s Aid is the lonely and merciless executioner and the ruler on the throne.

Of the new versions, the shaperened up editions of “Future Mess” and “Deep Inside” are two of my personal favorites. The songs have been pulled up a couple of notches and have become rawer and even more addapted for the dark and sweaty dance floor. When it comes to the four new compositions, the dark suction “Suffer in Silence” stands out of them all, but the fact is that the quality holds a very high standard all the way through.

The World Cup has now ended and in Sweden’s case it is difficult to give the men’s team a different grade than with praise. When it comes to Lucifer’s Aid and his music on the other hand he’s already my number one favorite to go all the way in a hypothetical tournament of the year in this genre of music. This is a fact that I am quite convinced that all of you who, along with myself, have had the great pleasure of catching Lucifer’s Aid on stage this summer, for example at the Subkult festival in Sweden, would undoubtedly vouch for!

Catching up with Elektroskull: Lucifer’s Aid (med intervju)

Tags: , , , , , , , , ,


Stockholmsbaserade Calle Nilsson har gjort stor succé med sitt soloprojekt Lucifer’s Aid under de sista två åren.

Jens Atterstrand fick en pratstund med Calle och bjuder i samma veva på konsertbilderna från Lucifer’s Aids spelning på Progress 13.

 

 

 

OBS! I samband med den här intervjun så bjuder vi även på recensioner av Lucifer’s Aids två album “New to Reality” och “Human Rights” (som tidigare har fallit mellan stolarna) av Lars-Åke Andersson.

Hej Calle! Lucifer’s Aid har under de senaste två åren hamnat ordentligt i rampljuset. Men om vi backar bandet lite till NerWraK och dina andra projekt först. Vem är Calle Nilsson? Kan du berätta lite mer om din bakgrund?

– Innan Lucifer’s Aid har jag spelat i en hel del band och även gjort remixer. Hösten 2014 bildade jag The Operating Tracks tillsammans med Carolina Lindahl. Några år efter det Lucifer’s Aid och då som ett soloprojekt. Redan i The Operating Tracks började jag utforska det råa och monotona soundet. Men allt efter som ville jag utveckla den ljudbilden ännu mer. Melodierna skalades bort och jag fokuserade ännu mer på beats och bas. Det var då idén till Lucifer’s Aid föddes. Grundtanken var att jag ville komma åt ett mer direkt sound som ingen egentligen skulle mäkta med. Men det visade sig tilltala en ganska stor del av lyssnarna.

Jag har ditt grymma Depeche Mode DJ-set från det sista releasepartyt på Kolingsborg färskt i minnet. Är ditt remix- och DJ alias NerWraK fortfarande aktuellt? Kan vi hoppas på något mer inom en snar framtid?

– Tack! Nej, det känns som ett avslutat kapitel. När jag remixade åt andra band så lyssnade jag aldrig på hur originallåtarna lät, utan utgick bara från sången och tog det vidare därifrån. Det kanske blev mer som en ny låt mer än en remix.

Med andra ord är det enbart fokus på Lucifer’s Aid nu? Eller kan det tänkas hända något mer med The Operating Tracks också inom kort?

– Ja, nu ligger min fokus på Lucifer’s Aid.

Det förstår jag ju verkligen! Du släppte första albumet 2016, uppföljaren kom i höstas (2017) och du har redan fått chansen att spela på flera av de allra största tyska festivalerna. Allt måste ha gått väldigt fort? Hur är känslan nu när du kanske kan blicka tillbaka på de har hektiska och imponerande två åren? Har du hunnit reflektera över det?

– Dessa två år har verkligen gått snabbt. Allt som har hänt med två album en EP och en drös stora festivalspelningar är tack vare Torny Gottbergs (Progress Productions) enorma drivkraft. Jag jobbar vidare med min musik och har nog inte hunnit att tänka tillbaka och reflektera över allt som har hänt. Jag har en enorm drivkraft när det kommer till att skriva låtar. Jag fullkomligen går upp i musikskrivandet när jag prova nya idéer. Jag jobbar vidare, framåt, helt enkelt. Att ha fått spela på dessa festivaler har varit fantastiskt kul och det är en stor knuff framåt för mig.

Trots att din musik är mörk, rytmisk och monoton, så uppfattar jag det som att du även är väldigt ambitiös när det kommer till låttexterna, som på det andra albumet i flera spår återspeglar många av dagens problem i världen och där flera av dem har väldigt allvarsamma och intressanta budskap. Har låttexterna alltid varit viktiga?

– Texterna är en stor del av Lucifer’s Aid. Jag jobbar mycket med att få dem att sitta bra mot rytmerna. Budskapet i mina texter hoppas jag kommer fram till lyssnaren. Men vad budskapet handlar om är upp till lyssnarna att tolka.

Är det oftast så låtskaparprocessen ser ut? Att musiken kommer före texterna?

– Jag börjar ofta med ett beat och bygger vidare runt det. Det börja med en bastrumma som jag skruvar på tills den får en egen karaktär. Sen bygger jag vidare runt den. Ljuden i sig är väldigt inspirerande. Idéerna kommer av sig själv desto mer jag sitter och provar mig fram. Jag gillar det snabba arbetssättet med just hårdvara. Det är ett direkt sätt att jobba på. Maskinerna gör att mina idéer snabbt kommer fram. Från idé till ljud. Min musik är monoton. Det monotona får inte låta enformigt så jag lägger ner stor vikt på att få just en eller två takter att kunna hålla i fyra minuter. Texten skriver jag i efterhand till ljudbilden och rytmerna. Så att allt får ett sammanhang och det blir som en enhet.

Vi som följer dig via sociala medier får ju regelbundet njuta av små experiment och snapshots du postar. Du måste samlat på dig en stor mängd utkast. Känner du direkt om något funkar och arbetar vidare eller lägger du utkast åt sidan och plockar upp gamla idéer igen vid senare tillfälle?

– Jag brukar ofta sitta och testa saker utan att egentligen ha en tanke på att det ska bli en låt. Lite som att sitta och jamma, fast med synthar och trummaskiner. Sen kan jag spela in en liten videosnutt och lägga upp så andra kan lyssna på dem. Jag tycker det är kul att öppna dörren till studion och låta er andra få se lite hur jag jobbar. Låtarna till “New to Reality” och “Human Rights” har dock inte varit låtar jag har jobbat på vid tidigare tillfällen. Där satte jag mig ner och började jobba från scratch.

Du verkar vara inne i ett härligt flow nu med mycket positiv respons från publik och fans sista tiden. Nästa album är redan under konstruktion vad jag har hört. Tar du det bara som det kommer eller känner du någon press på dig?

– Jag känner ingen press med att släppa ny musik regelbundet. Det är något jag gör för att det är en sådan fantastisk rolig process att skriva musik. Att jag har så mycket musik inom mig kan hänga ihop med att jag sitter ofta i studion och testar saker, experimenterar med mina maskiner. Det gör jag ganska regelbundet. Jag kan nog aldrig ta en riktig paus från musikskapandet, mest för att det är sådan njutning att sitta i studion och prova nya idéer. Musiken är ett driv inom mig som jag måste få utlopp för och drivet finns där hela tiden.

Du har ju spelat live en hel del sista åren. Vad är roligast med att spela live och hur skiljer sig den känslan mot att arbeta med musiken i studion?

– På scen kan man inte ångra sig eller ändra på det man gjorde bråkdelen av en sekund innan. Det gillar jag. Det blir så direkt. Jag är helt själv på scen och det finns inte en sekund att tveka på vad man ska göra. Jag måste ha fullt fokus på det jag gör uppe på scenen. I studion är det helt ett annat läge. Där kan jag jobba med små detaljer i oändlighet. Finslipa och ta om.

Ja, på scenen är du ju alltid ensam med maskinerna. Har du någon gång funderat på att ha med någon mer på scenen, en batterist eller så? Eller finns det en poäng i ditt uttryck med just det faktumet att du är ensam på scen?

– Det passar mig väldigt bra att vara själv på scen med Lucifer’s Aid. Scenen ska vara lika avskalad och kall som musiken.

Trots en del spelningar på stora tyska festivaler sista åren, så har du även spelat ett antal gånger i Sverige. Känns det viktigt att även vara representerad live på hemmaplan?

– Ja absolut! När jag spelade i Göteborg på Progress 13 i höstas var publiken helt fantastisk och röjde rejält. Det smittar av sig uppe på scen.

Du är, vad jag har förstått, nu i slutfasen av arbetet med album nummer tre. Är det några livespelningar spikade för det här året som vi kan se fram emot redan?

– Jag ska spela på E-Tropolis Festival i Oberhausen (Tyskland) i mars och jag hoppas på lite fler spelningarna framöver.

När tror du vi kan förvänta oss det nya albumet?

– Det kommer info om det inom kort.

Spännande! Tack för en väldigt intressant och trevlig intervju. Du får sista ordet till våra läsare… ordet är fritt!

– Svårt med att få sista ordet men jag vill säga tack för intervjun och tack för alla som supportar Lucifer’s Aid!

 

Liverapport: Subkultfestivalen 2016, Trollhättan

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Helgen den 12-13 augusti så arrangerades den första upplagan av den nya storsatsande festivalen Subkult.
patrik_larkniklas_hurtig

Niklas Hurtig och Patrik Lark ger här varsin sammanfattning ur lite olika perspektiv.

 

Text: Niklas Hurtig och Patrik Lark
Foto: Patrik Lark, Jens Atterstrand och Krichan Wihlborg

 

Niklas Hurtig (festivalbesökaren)

I mitten av augusti anordnades den första av förhoppningsvis många inkarnationer av Subkultfestivalen i Folkets Park i Trollhättan. Med fokus på alternativ musik och stilar såsom synth, goth, alternativ pop och liknande var tanken att föra arvet från Arvikafestivalen vidare. Med organisationer som Rätten till sin identitet, SUBRiksförbundet för subkulturer, Subvox m.fl. bakom festivalen så är intrycket att dessa verkligen brinner för allt det som festivalen står för och ämnar åstadkomma.

Trots att det var första upplagan av Subkultfestivalen fanns det en liten camping på andra sidan Göta Älv, ungefär 15 minuters promenad från Folkets Park. Där huserades ca 100 besökare från alla möjliga ställen i Sverige (och även världen) som höll festivalfanan högt med partytält, trasiga campingstolar, drickbart i mängder, härlig inställning och slumpmässig musik av alla sorts typer. Allt det som en festivalcamping ska innehålla med andra ord. Det var städat (rent generellt sagt, inte så mycket på marken kanske) och folk var väldigt trevliga och hjälpsamma trots promillehalten.

Om man ska fokusera på själva festivalområdet för en stund så kan det sammanfattas i folktomma spelningar som varvades med smockfulla, men det hade vädret en stor del i. Extra mycket då det aldrig är speciellt gynnsamt att spela runt lunch och speciellt inte om det öser ner. Huvudscenen Aura var fullstor och låg mitt i området, medan den mer klubbinspirerade scenen Stella låg i en närliggande fastighet. Över huvud taget var det nära till allt men ändå inte ”för litet”. Den lilla DJ-scenen Helgon höll besökarna varma med pumpande musik mellan akterna. Trots det regniga vädret på dagarna var kvällsakterna välbesökta. Vakterna och arrangörerna var trevliga och det hela var bra organiserat trots lite förvirring om möjligheterna till matservering strax efter öppning på fredagen. Bra priser och inte för mycket kö någonstans indikerar att det var bra dimensionerat efter besökarantalet.

Rent generellt är det ett mycket högt betyg för denna premiär nästan helt fri från barnsjukdomar, vilket tyder på professionella eldsjälar bakom det hela. En bra organisation toppat med en riktigt bra line-up bidrog till detta. Förhoppningsvis avskräckte inte vädret varken artister eller besökare så pass att det inte ska bli en uppföljare nästa år, vilket verkligen behövs för att föra Arvika-andan vidare till nya generationer!

Bästa liveakter: Tiamat och Wulfband.

Foto: Jens Atterstrand

Patrik Lark (skribent och fotograf)

Lava Bangs inledde festivalen som första liveband redan kl. 12:30 på fredagen. Det var tyvärr få som hade lyckats ta sig till Trollhättans folkpark så tidigt, dessutom duggregnade det. Men det var betydligt bättre tryck uppe på stora Aura-scenen. Lava Bangs var ett riot grrl-band med bra energi som inte skämdes för sig, ösigt och melodiöst på en gång. Förde tankarna lite till tidiga Sahara Hotnights.

Asperger Synthdrome gick upp på den mindre inomhusscenen Stella, vilket var ett bra drag då scenljuset blev mycket snyggare därinne än ute på stora scenen så tidigt på dagen. Asperger Synthdrome spelar ingenting på scenen, det är de två goth-ikonerna Adora BatBrat och Victoria Lovelace som kör singback till nostalgisk synthpop. Att sången sladdar mer än lovligt vägs upp av tjejernas patenterade och unika visuella stil, i form at kläder och smink, som gjort dem kända internationellt. Musiken får man ta för vad den är.

Then Comes Silence blir bara bättre för var gång man ser dem. I begynnelsen gick det lite långsamt och de betonade det psykedeliska, men numera har de blivit ett indierockband med kraftfulla upptempolåtar vars riff och melodier håller högsta klass. De spelade säkert fyra till fem riktiga vassa låtar i den mörkare skalan, doftandes postpunk och gothrock. Det envisa duggregnet skrämde nog bort en del, men i publiken stod flera namnkunniga musiker och såg nöjda ut. Det är ett sådant band som andra musiker gärna upplever.

Me The Tiger från Falun var överraskande bra, klart tuffare live än på skiva. I botten låg någon form av synthpop men Tobias Anderssons gitarrpålägg drev upp ljudbilden till något rivigare och mäktigare, i trakterna av vad Machinista gör. Gabriella Åströms röst satte utan vidare alla starka melodier och man förstår att det här bandet även var inbokat på M’era Luna och Infest.

Agent Side Grinder visade varför de är ett av Sveriges absolut bästa band inom den mörkare scenen. Med sin unika blandning av Joy Division, Kraftwerk och Throbbing Gristle spred de en skön melankolisk stämning från den rökfyllda scenen. Kristoffer Grips djupa stämma och karismatiska scenpersonlighet fick oss alla att glömma det lätta duggregnet. Det skitiga och lite råa retrosoundet från tape-effekter och gamla analoga synthar vävdes elegant ihop till originella låtar som “Into the Wild” och “This Is Us”. Tempot var inte lika högt som hos Then Comes Silence, istället låg styrkan i bandets karaktär och närvaro på scen. Det är alltid lika kul att se Agent Side Grinder live.

The Operating Tracks spelade en kompromisslös belgisk EBM i samma skola som The Klinik. Tyvärr tvingades EBM-tjejen Rein ställa in sitt uppträdande vilket även kom att påverka The Operating Tracks, Rein brukar dyka upp som gästartist under låten “Testify”. När hon inte kunde medverka plockades hela låten bort, vilket var synd då jag anser det vara deras allra bästa låt. Bortplockade var även de estetiska backdropfilmerna. Kvar blev bara två ganska stillastående keybordister som manglade Stella-scenens väggar och tak med riktigt hårdför body-synth mellan blixtrande lampor. Gott nog, men det var inte deras bästa framträdande.

Covenant får med sina många år på nacken räknas som Sveriges allra största synthband, inte minst i ett internationellt perspektiv, där de ofta headlinar på stora festivaler. Denna kväll bestod trion av Andreas Catjar och Daniel Myer bakom Eskil Simonsson och de hyllades i Trollhättan med ett mycket uppskattat uppehåll i regnvädret. Kanske berodde det på Daniel Myers medverkan att många låtar tycktes sakna stråkar, pads och körer. I Haujob jobbar han mest med basgångar och rytmer och så tenderade det att låta denna kväll. Det gav Eskils sång lite dåligt understöd och det sedvanliga flytet i örhängen som “Call the Ships to Port” och “Bullit” ville inte riktigt uppstå. Däremot fungerade konceptet utmärkt när Daniel Myer klev fram och sjöng ledstämman på “Lightbringer” i en ny mer rytmisk version, som kanske var spelningens mest positiva överraskning. En ny låt från kommande albumet spelades också. Den lät väldigt lovande i verserna med sitt kraftfulla och lite råa sound, men det där lilla extra i refrängen verkade saknas. Vi får väl se hur den tar sig när den kommer ut. Kul var det i alla fall att se de tre så inspirerade på scenen. Eskil gjorde flertalet glädjeskutt mellan sina stilistiska poser, Daniel Myer gav järnet som vanligt och Andreas Catjar skruvade frenetiskt på sina synthar och sitt fastspända stränginstrument. Även om det inte var den bästa spelning Covenant har gjort så var det fullt tillräckligt för att sprida en härlig stämning från den snyggt upplysta Aura-scenen och avsluta första festivaldagen på bästa sätt.

Wulfband gjorde en bejublad spelning på den lite mindre inomhusscenen Stella. Det var exakt rätt band på rätt plats i rätt sammanhang. Deras kompromisslösa energi-body piskade upp en lätt kaotisk moshpit framför scenen. Man må säga vad man vill om plojband med masker och skoltyska, men det var riktigt tajt och medryckande och mycket svårt att värja sig emot live. Denna kväll nöjde sig inte de maskerade med att bara vara två på scen. Det ramlade in flera maskerade gästartister. Hela The Operating Tracks var också uppe på scen. Chockerande nog visade sig Carolina vara en mästare i att headbanga, med sitt jättelånga hår som en vinande piska, till “Attentat”. Får en synthare verkligen göra så, frågar man sig? För de body-synthare som hade hoppats på svett-dans till något hårt så var detta den självklara höjdpunkten på festivalen. Troligen en av Wulfbands bästa spelningar hittills.

Clan of Xymox fick äran att gå ut som sista band på Subkultfestivalen. Tyvärr hade delar av bandet fastnat i Finland så de blev bara tre man på den stora Aura-scenen. Det var lite synd för Ronny är ju inte känd för att leva rövare på scenen och de andra två var fast bakom vardera synthstativ. På Castle Party i Polen nyligen var de fem, med både basist och extra leadgitarrist. Intrycket blev en smula meditativt i jämförelsen med Wulfbands spelning alldeles innan. Men så har Clan of Xymox en utmärkt repertoar av gamla fina gothklassiker som de fyrade av till Aura-scenens mäktiga ljusbad. Lite synd att Clan of Xymox fokuserade på ganska lågmälda låtar, själv hade jag gärna hört mer av de lite äldre och tuffare upptempolåtarna. Hur som helst var det en pampig avslutning på Subkultfestivalens första år.

Elektroskull ber att få tacka eldsjälarna bakom arrangemanget för en fantastisk vistelse och redaktionen ser redan fram emot nästa års upplaga.

Foto: Patrik Lark

Foto: Krichan Wihlborg

Liverapport: Rein (+ The Operating Tracks + Alan Wilders Floppy Discs) 20160310, Stockholm (foto)

Tags: , , , , ,


Jens Atterstrand var på plats för att föreviga Rein, The Operating Tracks och Alan Wilders Floppy Discs (Jonas från Michigan med gästspel av The Mobile Homes) på Göta Källare i Stockholm den 10 mars.

Rein firade släppet av sin första EP och Calle från The Operating Tracks bjöd på ett DJ-set.

Jens Atterstrand

 

 

 

Rein

The Operating Tracks (feat. Rein)

Alan Wilders Floppy discs (Jonas från Michigan feat. The Mobile Homes)

Calle (The Operating Tracks) DJ-set

Musikvideo och EP från The Operating Tracks

Tags: , , , ,


Stockholmsbaserade The Operating Tracks, som förra året levererade levererade en av årets stora hitar “Testify” (med gästspel av nykomlingen Rein), är nu redo att presentera EP:n “Colliding Bodies”.

“Daniel”, som är det inledande spåret på EP:n kommer nu med tillhörande musikvideo (se nedan) och i samband med släppet medverkar The Operating Tracks också till miniturnén “Cold School Tour” som inleds på Göta Källare i Stockholm nu på torsdag den 10 mars.

 

 

The Operating Tracks har redan gjort en handfull spelningar på hemmaplan, senast på Bodyfest i höstas och är till sommaren inbokade till bland annat den nya alternativfestivalen Subkult i Trollhättan.

“Colliding Bodies” släpps den 10 mars.

Tracklist

01. Daniel
02. The Collider
03. Human Blood

Liverapport: Bodyfest 2015, Stockholm

Tags: , , , , , , ,


Den sjätte upplagan av Bodyfest radade upp Sturm Café, Karin Park, NZ, Portion Control, Apoptygma Berzerk och The Operating Tracks på ett välfyllt Nalen lördagen den 24 oktober.

 

patrik_larkJens AtterstrandJens Atterstrand och Patrik Lark var i vanlig ordning på plats med kamerorna i högsta hugg för att rapportera från kvällen.

 

Bodyfest – Sveriges stora EBM-festival – var nu framme vid den sjätte upplagan. Festivalen hade premiär på Fryshuset 2010, men har sedan dess huserat fem år i rad på Nalen i Stockholm. Oftast brukar sex band spela, varav tre svenska och tre utrikiska, så också i år. Men till skillnad från tidigare år fanns varken ett tyskt eller belgiskt band med i lineup, istället fick vi ett österrikiskt, ett engelskt och ett norskt band.

Sturm Café

(Patrik Lark) Först ut på den lilla scenen var svenska Sturm Café. De deltog i Bodyfest redan 2011 på samma scen, men gav då ett väldigt blekt intryck med hemmasnickrat trumset som gick sönder mitt i spelningen. Den här gången kom man stärkta av nyutgivna albumet ”Europa!”, som tidigare i år fick bra betyg av vår egen Carolina Lindahl. Trots att spelningen började så tidigt som klockan 17:30 på lördagen så var lilla salen ändå fylld till bredden med kängdansande bodysynthare. Klassiker som ”Koka Kola Freiheit” och ”Stiefelfabrik” fyrades förstås av till publikens förtjusning, men också låtar från ny albumet. Bäst bland de nya låtarna var i mitt tycke titelspåret ”Europa”. En helt okej spelning, men jag drack antagligen för lite öl och Jägermeister för att riktigt gå ingång på detta.

5/10 GODKÄNT!

Karin Park

(Patrik Lark) Karin Park på stora scenen följde direkt efter Sturm Café utan någon paus. Av alla banden och artisterna på Bodyfest var hon den mest avvikande med sin personliga elektropop. Ibland låter hennes röst väldigt lik Björks, andra gånger som Karin Dreijers från The Knife, men hon har ett knippe verkligt starka låtar som den nya ”Look What You’ve Done” eller de lite äldre ”Restless” och ”Out of the Cage”. På scen är hon underhållande att se med sin speciella karisma, lite som en kvinnlig version av David Bowies androgyn. Hennes bärbara Korg-synth gav förstås extra stilpoäng.

(Jens Atterstrand) Kanske är det så att Karin Park egentligen är “större” än Bodyfest och just av den anledningen är det extra givande att se henne leverera sin melankoliska och kraftfulla pop noir just i det här sammanhanget. Karin Park tillhör det nya gardet av akter som lider av allvarlig underskattning och som garanterat skulle kunna uppskattas av en väldigt mycket större publik om hon bara fick chansen att visa upp sig för densamma. Att hon vid upprepade tillfällen medverkar i de här sammanhangen är värt en stor eloge. När hon tonsäker och fylld av energi och spelglädje parar ihop sin underbara karisma med sitt starka låtmaterial så är det värt hundra missnöjt fnysande gubbsynthare för att få se henne på scen alla dar i veckan.

7/10 MYCKET BRA!

NZ

(Patrik Lark) Österrikiska duon NZ ställdes på lilla scenen och mycket snabbt blev lilla salen överfull så att många missade spelningen för att de inte kom in.  NZ är ett så kallat tribute band, det vill säga att de imiterar Nitzer Ebbs sound in i minsta detalj, men samtidigt gör egna låtar. Hittills har de gett ut tre EP med fyra till fem låtar vardera. De låter alla som hämtade från Nitzer Ebbs första album ”That Total Age”. Efter sin lyckade spelning på Stadtbad i Leipzig under Wave Gotik Treffen i våras har de fått ett rykte om sig att vara ett mycket energiskt liveband. Bodyfest-publiken blev inte heller besviken. Tempot var högt och den aggressiva energin från scenen smittade av sig på publiken. Låtar som ”The Golden Age”, ”Terror for Money” och ”No Time to Stay” fick moshpit så extatisk att det ramlade in folk på scen mest hela tiden. Säga vad man vill om NZ:as Nitzer-emulerade musik, men det är näst intill omöjligt att inte dras med i den.

(Jens Atterstrand) Som Pontus StålbergSpetsnaz sa – “det finns tvåtusen band som låter som Rolling Stones och ingen bryr sig..”NZ må ha kopierat Nitzer Ebb in i minsta detalj både när det gäller ljudbild och estetik men det är ju heller ingenting man hymlar med och trots detta så fortsätter man leverera starkt “eget” material och live är duon ett riktigt energiknippe. Att den svenska bodypubliken älskar det här kommer därför inte som någon överraskning. Något säger mig också att om NZ fortsätter sin resa så kommer man så småningom säkerligen också utvecklas musikaliskt och forma en egen stil inom ramarna för den Nitzerbody man nu levererar. Jag ser fram emot det.

7/10 MYCKET BRA!

Portion Control

(Patrik Lark) Engelska Portion Control brukar sägas vara föregångare till Skinny Puppys tidiga sound. Själva har de dock inte rönt samma framgångar som sin copy cat. Duon var inga ungdomar längre kunde man konstatera på Nalens stora scen. Men deras musik har troligen aldrig varit bättre än på de senare albumen. Låtarna kanske inte varierade sig så mycket sinsemellan, men rytmer, sound och produktion var av världsklass. Låtar som ”Amnesia”, ”Deadstar” och ”Katsu” är verkliga favoriter för mig och jag tvekar inte att sätta Portion Control högst av Bodyfest-artisterna, rent musikaliskt, men tyvärr var inte själva framförandet så upphetsande.

(Jens Atterstrand) Den brittiska veteranduon ramade sedan in sin kalla, suggestiva och råa EBM i monotona videoprojektioner och en isande kall ljussättning på den stora scenen. Faktum är att Portion Control (som bildades i London redan 1980) är en av de få akterna därute vars låtmaterial går från klarhet till klarhet även på senare år. Deras set innehöll en trevlig mix av både gammalt och nytt där mina personliga höjdpunkter för kvällen definitivt var bandets nyare alster som “Deadstar” och “Relapse”. Bandets musik kan bli väldigt slätstruken och monoton över en hel spelning dock och scenlayouten med en av och an vandrande Dean Piavanni bakom en stationär John Whybrew i mitten var tyvärr lite trist i mina ögon. Den ljudmässiga liveinsatsen var det dock inget fel på.

7/10 MYCKET BRA!

Apoptygma Berzerk

(Patrik LarkApoptygma Berzerk, från början ett futurepop-band men i modern tid mer av ett indierockband, var den självklara headlinern för kvällen. De hade spekulerats om de skulle köra ett klassiskt set med bara deras gamla elektroniska låtar, men så blev det inte. Även de gamla hittarna fick gitarrpålägg och blev till arenarock långt ifrån den avskalade elektropunk som EBM har som sitt ursprung. Publiken verkade dock inte tycka illa vara och Apoptygma Berzerk visade upp en driven liveshow med Stephan Groths självklara pondus på scenen.  Helt oväntat kom en svensk gästartist in på scen under låten ”Something I should”. Det var multikonstnären Tobias Bernstrup som visade upp sin androgyna scenpersona i full latexmundering och lyfte publikens entusiasm ytterligare ett snäpp.

(Jens AtterstrandApoptygma Berzerk är fullblodsproffs vid det här laget och trots att jag blev eld och lågor när jag fick veta att bandet hade gjort en helelektronisk retrospelning i hemlandet bara några veckor tidigare så blev jag inte alls besviken när gitarriffen drog igång redan från första låten. Bandet besitter en gigantisk dos rutin vid det här laget och de fortsätter leverera snudd på perfekta liveinsatser varje gång jag ser dem nuförtiden. Energin och spelglädjen har sanneligen inte runnit ur StephanApoptygma Berzerks gedigna låtskatt kryllar av så många tidlösa synthklassiker att frustrationen över att bandet inte släpper speciellt mycket nytt material numera lägger sig väldigt snabbt. Från “Deep Red” till “Non-Stop Violence” och från “Mourn” till “Kathy’s Song”Apoptygma Berzerk live är en härlig upplevelse även 2015. Extra kul överraskning när svenske Tobias Bernstrup plötsligt dök upp på scenen och gästspelade på “Something I should“.

8/10 STRÅLANDE!

The Operating Tracks

(Patrik Lark) Vid midnatt var det dags för Stockholms eget EBM-band The Operating Tracks på lilla scenen. Duon är så nystartad att de bara hade gjort två Stockholmsspelningar före Bodyfest. De har liknats vid belgiska The Klinik till soundet, men bara dagar innan festivalen släppte de sin första singel: ”Testify”, och den lät annorlunda. Fortfarande handlade det om typisk belgisk oldschool EBM men med mer låtstruktur och vokala inslag, mer som Front 242. Faktum är att ”Testify” var något av en hit. Den lät lite som ”Headhunter” och borde ha potential att slå internationellt. Ett mycket viktigt inslag i låten var gästartisten Rein (Joanna Reinikainen) som lånade ut sin aggressiva skrik-stämma i refrängen på ett sätt som förde tankarna till Los Angeles-bandet Youth Codes sångerska Sara Taylor.  På scen var hon också betydligt mer livlig än de två Laibach-stilistiska stenstoderna bakom varsin synth. När Rein inte var på scen blev The Operating Tracks lite orörliga och stela. Då blev det de suggestiva videoskärmarna som fick stå för mycket av underhållningen.  Mot slutet kom överraskande nog ytterligare än gästartist. Det var Stefan Brisland-Ferner från Garmarna som kom in och spelade vevlira (!) på låten ”Daniel”. Jag vet inte om jag direkt tände på inslaget, men i en näst intill betonggjuten genre som EBM, är det trevligt att bli lite överraskad ibland.

7/10 MYCKET BRA!

På hela taget var årets Bodyfest-upplaga mycket lyckad. Lägstanivån bland artisterna var ovanligt hög. För första gången var det inget band som jag inte kände för att se, allt var av intresse och inget band utgjorde någon negativ överraskning. Om det förra året kändes lite tunt med folk i Nalens anrika lokaler så var det betydligt bättre detta år, och vikten av välfyllda lokaler under en sådan här folkfest kan inte underskattas. Även arrangörerna verkade ovanligt nöjda med evenemanget och ropade snabbt ut att det blir ett Bodyfest nästa år också. Det ser vi mycket fram emot!

The Operating Tracks – “Testify (feat. Rein)”

Tags: , , ,


 

The Operating Tracks levererar videon till den nya låten “Testify” med gästspel av Rein. Videon är regisserad och produceradav Daniel Bäckström.

The Operating Tracks – “Isaiah 45:8”

Tags: ,


Nykomlingarna The Operating Tracks presenterar ett mystiskt smakprov titulerat “Isaiah 45:8”.

Liverapport: Wulfband (+The Operating Tracks) 20150327, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , ,


Den maskerade succéduon Wulfband gästade tillsammans med The Operating Tracks Göta Källare i Stockholm den 27 mars.

Jens Atterstrand (foto) och Patrik Lark (text & foto) och  och  rapporterar från kvällen.

 

patrik_larkJens Atterstrand

 

 

 

(English version below)

Wulfband har från ingenstans snabbt blivit EBM-scenens senaste hype. Deras vidareutveckling av old school-soundet, typ DAF och Nitzer Ebb, har fått ett överväldigande mottagande. Få vet emellertid vilka personerna bakom duon är. De antas vara svenskar eftersom de är kontrakterade till Progress Production och en av debutalbumets låtar (SMF) innehåller textstrofen ”Wir sind die Swedische Muttificker”. Deras officiella premiärspelning hölls också i Stockholm på Bodyfest 2014 den första november. Där bet de ifrån sig rätt rejält på lilla scenen och förhoppningarna var därför högt ställda inför fredagskvällens spelning på Göta Källare i Stockholm.

Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Förbandet The Operating Tracks är också en duo och utgörs av Calle Nilsson och Carolina Lindahl. De är också nystartade under 2014 och har sina rötter inom old school EBM. Men deras sound drar lite mer åt det Belgiska hållet. Att främsta förebilden torde vara The Klinik framgick tydligt, inte minst i låten ”1001”.  Bandet har liksom Wulfband ”världens största Depeche Mode-fan” till manager: Andreas Jismark. Men om The Operating Tracks lät som The Klinik så såg de på scenen mer ut som något i stil med Kraftwerk eller Laibach, i sina svarta uniformsliknande kläder. De stod som i givakt rakt igenom hela setet. Ibland lutade sig någon av dem fram mot mikrofonen för att bidra med några av de sparsamma vokala inslagen. Allt var väldigt stilistiskt stramt och minimalistiskt, både musiken och det sceniska uttrycket. Istället för en energisk och vokaliserande frontperson var det de tre bildskärmarna i bakgrunden som fick stå för mycket av uttrycket och känslan. Ett par låtar in i setet kom dock en tredje person in och spelade trummor och höjde energinivån ett par snäpp.

Men inget band slår Wulfband när det gäller energi. Efter en stunds paus, och i takt med att scenen fylldes med rök, steg förväntningarna i lokalen och trycket framme vid scenen ökade. Två maskerade silhuetter avtecknades vagt i det stora rökmolnet och plötsligt exploderade scenen i låten ”3, 2, 1, Nein”. Det är deras i mitt tycke klart bästa låt. En packe dynamit med smått genialiska baktakter och breaks som mitt i all aggressiv primitivism visar på stort kunnande i hantverket. Wulfbands låtar är i stort sett alla mellan två och tre minuter långa, precis som 70-talets snabba punklåtar, och det är precis just vad det är: industriell synthpunk. Tempot är nästan galet högt och den anonyme sångaren med den Cthulhu-inspirerade masken for runt på scenen som en muskulös Johnny Rotten på steroider. Bredvid stod trummisen i sin svarta bondagemask och försökte banka ner trummorna genom scengolvet. Chocköppningen fortsatte sedan med ”Jetzt”, en annan av bandets allra bästa låtar.

Röken låg tjock mest hela tiden och stroboskopen blixtrade så hårt och frekvent att min kamera inte ville samarbeta. Till slut stängde jag av autofokus och försökte fokusera manuellt, det gick sådär. Inte lätt att sikta in några skarpa konturer i den massiva röken, dessutom på ett synnerligen snabbrörligt mål, medan ögonen pepprades av epileptiska ljusblinkningar. Resultatet blev inte de bästa bilderna jag har tagit under en spelning, men de visar ändå hyggligt stämningen och energin som bjöds. Mot slutet av setet forcerade de med några starka kort i form av ”Gewalt” och ”Attentat” och jag kastade ett öga mot Gösta som i vanlig ordning stod längst fram i moshpits epicentrum. Gösta är inte vem som helst, utan den ende jag känner till som blivit namngiven i en EBM-låttitel: ”Du står i vägen Gösta!” av Geist. Så när jag såg Gösta hängandes dubbelvikt över kravallstaketet hyttandes med näven mot Cthulhus tentakler, insåg jag att det är precis så här EBM ska vara: hårt, svettigt och skitigt, med energin sprutandes ut över en extatisk publik. Wulfband kommer att lägga Tyskland under sina fötter när de spelar på Familientreffen i sommar, det är jag säker på. Det enda jag egentligen kan anmärka på i Wulfbands sound är att det låter lite torrt och sprött, aningen digitalt. Jag saknar de där riktigt feta analogbasarna som genren är så känd för. Det finns alltså lite att slipa på även för detta sensationsband.

En riktigt fin EBM-kväll kröntes sedan med en officiell efterfest på klubben Resurrected (Tech Noir) vid Mariatorget. Den var väl befolkad och det var idel glada miner efter detta mycket lyckade evenemang.

(English version below)

Wulfband have out of nowhere fast become the EBM scene’s latest hype. Their further development of the old-school EBM sound, like DAF and Nitzer Ebb, has received an overwhelming response. Few know, however, which the people behind the duo are. They are believed to be Swedes because they are signed to swedish Progress Production, and one of the debut album’s songs (SMF) contains the text line: “Wir sind die Swedische Muttificker”. Their official first gig was also held in Stockholm on Bodyfest 2014. They made quite an impression there on the small stage and expectations were therefore high before Friday night’s gig at Göta Källare in Stockholm.

But we should not jump the gun. The supporting band The Operating Tracks is also a duo, consisting of Calle Nilsson and Carolina Lindahl. They are also newly established in 2014 and has its roots in old school EBM. But their sound draws slightly towards the Belgian side of it. Their prime influence are obviously The Klinik, not least noticable in the song “1001“. Just like Wulfband they have “the world’s greatest Depeche Mode fan” for manager: Andreas Jismark. But if The Operating Tracks sounded very much like The Klinik their look on stage, in their black uniforms, were more like Kraftwerk or Laibach. They stood as if at attention throughout the entire set. Only sometimes one of them leaned toward the microphone to contribute with some of the sparse vocal elements. Everything was very stylistically austere and minimalistic, both the music and scenic expression. Instead of focusing on an energetic vocalist at the front, the three monitors in the background had a great deal in the over all sinister stage mood. A few songs into the set, however, came a third person in and played drums and raised the energy level a few snap.

But no band beats Wulfband when it comes to pure energy. After a short break, and as the scene was filled with smoke, expectations were arising and the pressure at the stage front increased. Two masked silhouettes were outlined vaguely in the big smoke cloud and suddenly the scene exploded in the song “3, 2, 1, Nein“. In my opinion by far their the best song. It’s a pack of dynamite with a somewhat ingenious back beat and breaks that midst of all the aggressive primitivism shows great skill in craftsmanship. Wulfband’s songs are almost all between two and three minutes long, like 70’s fast punk songs, and that’s exactly what it is: industrial synth-punk. The tempo is almost insane and anonymous singer with the Cthulhu-inspired mask moved around the stage like a muscular Johnny Rotten on steroids. Beside was the drummer in his black bondage mask and hitting hard to bang down the drums through the stage floor. The shock opening then continued with “Jetzt“, another of the band’s best songs, and accounted for a truly powerful start of the gig.

The smoke was continuously thick and the stroboscopes flashing so hard and frequently that my camera would not cooperate. Eventually I turned off the auto focus and tried to focus manually, not completely succesfull. It was not easy to target any sharp contours through the massive smoke, trying to capture a very fast moving target, while the eyes were peppered by epileptic light flashes. The result was not the best pictures I’ve taken during a gig, but they still show the mood and the amount of energy in the show.

Towards the end of the show they forced with some strong cards in form of “Gewalt” and “Attentat” and I cast an eye toward Gösta as usual, was standing in front of the moshpits epicenter. Gösta is not just anybody, but the only one I know of who have been named in an EBM song title: “Du står ivägen Gösta!” (You are standing in the way Gösta!) by Geist. So when I saw him hanging folded over the riot fence shaking his fist against the Cthulhu tentacles, I realized that this is exactly how EBM should be: hard, sweaty and dirty, with energy spraying out on an ecstatic audience.

I’m sure Wulfband will put Germany under their feet when they play at Familientreffen this summer. The only thing I can complain about in the Wulfband sound is that it sounds a bit dry and brittle, kind of digital. I miss those really fat analog basses that the genre is so famous for. Thus, there is little to hone in on even for this sensational band.

A really nice EBM evening was then crowned with an official after party at the club Resurrected (Tech Noir) at Mariatorget. It was well populated and there was nothing but happy faces after this very successful event.

The Operating Tracks – “1000 Ways to Die”

Tags: ,