Artister: Container 90, Spark!, Pankow, Pouppé Fabrikk, The Neon Judgement, Das Ich, Healed/NerWraK
Datum: lördag 26 oktober 2013
Scen: Nalen, Stockholm
Rapport & Foto: Patrik Lark
Patrik Lark greppade också han sin kamera för att bege sig till Nalen i Stockholm för årets upplaga av Bodyfest. Han levererar här följande rapport..
Årets upplaga av endagsfestivalen Bodyfest var den fjärde i ordningen och för tredje året i rad höll man till i Nalens glamourösa lokaler med två scener. Egentligen är de alldeles för eleganta för bodysynth och passar bättre till burleskfestivaler. EBM trivs ju som bekant bäst i Berlinska betongbunkrar och fabriksbyggnader. Men den dekadens som satt i väggarna spred ändå en påtaglig trivsel som gillades av de många svartklädda som hade lockats dit. Lokalerna blev tämligen välfyllda utan att det blev besvärande trångt. Gissningsvis rörde det sig om närmare fem hundra personer och stämningen var på topp redan från början.
Redan klockan halv fem på lördagseftermiddagen stod första bandet Container 90 på den lilla scenen. Trots det tidiga klockslaget hade en månghövdad publik redan samlats i Nalens lilla sal. Container 90 från Kungsör spelade old school EBM med avskalade basgångar i rakt nedstigande led från DAF:s original à la tidigt 80-tal. Musiken var så okomplicerat rak att den blev mer fysisk än musikalisk. Främst handlade det om galet ös och texter med glimten i ögat. Deras testosteronstinna musik lämpade sig bättre till kängdans i bar överkropp, än att lyssna till. Några glada norrmän i första raden höjde stämningen genom att bjuda bandet på öl mitt under spelningen. Men från publiken höjdes röster som krävde Jäger, och snart var samme norrman tillbaka med ”eine tasse Jäger” till publikens stora jubel. Att Nalens lilla sal hade en ganska usel ljudanläggning var det nog få som tänkte på under den svettiga kängdansen och moshandet. Festivalen hade fått en lysande start.
Utan någon återhämtningspaus efter det första bandet startade Spark! på stora scenen. Även de hade putslustiga texter men de var alla på svenska och deras EBM var mer melodiös och med påtagliga inslag av synthpop och italodisco. Göteborgarduons humor gick ibland lite över styr, som i låten ”Man över bord” som snarare får tituleras Glen-humor. Men Spark! hade även ett antal riktigt starka låtar som ”Tankens Mirakel”, ”Döden och Jag” och ”Ett Lejon i Dig” vars basgångar och melodier svepte med publiken långt bort från verkligheten för en underbar stund. Den dadaistiska kultlåten ”Glassbilen” inleddes med Hemglass-gingeln autentiskt genererad genom ett lånat glassbilshorn, komplett med blå saftblandare. För många kan Spark! rent av ha varit kvällens höjdpunkt, även om själva scenshowen inte var märkvärdig i sig.
Från Italien kom trion Pankow som har rötter från tidiga 80-talet men bara originalmedlemmen Maurizio Fasolo är kvar från den tiden. Att de nya medlemmarna var så påtagligt mycket yngre störde på något sätt intrycket. Sångaren Bram DeClercq (belgare) kunde inte riktigt övertyga publiken. Keyboardisten såg dessutom ut att i hast ha plockats från ett hippt gaydisco på Ibiza. Kanske hade det fungerat bättre om originalmedlemmen hade varit en karismatisk frontman istället för att anonymt gömma sig bakom en synth och aldrig någonsin titta upp och möta publiken med blicken. Det ska tilläggas att Pankow inte har haft några riktigt stora hittar som nått ut på bredden och därför framstod de troligen som okända för många besökare, särskilt de yngre.
Pouppée Fabrikk, ursprungligen från Karlskoga, plojade knappas med några roliga texter på svenska. Här behandlades bara ondskefulla och otäcka dödsteman på engelska. Musiken var en väldigt rå och rak EBM med militant framtoning i högt tempo. Pouppée Fabrikk hör till våra namnkunnigaste band inom EBM-genren, internationellt sett, och kanske främsta orsaken till att ett antal tyskar hade rest till Stockholm för att närvara under Bodyfest. Sångaren Henrik Björk med sina dryga två meter framstod som en kraftfull skogshuggare med storvulna gester och praktfullt Dostojevskij-skägg. Någon skönsång bjöd han knappast på, Pouppée Fabrikk har alltid gått på kraft, men publikkontakten jobbade han hårt med. Flertalet gånger hoppade han ner från scen för att klättra på kravallstaketet och få närkontakt med en minst sagt entusiastisk publik. Det blev festivalens i särklass hårdaste och röjigaste framträdande.
Belgiska legendarerna The Neon Jugdement är jämnåriga med Pankow men har bägge sina två originalmedlemmar kvar. Ursprungligen var de en del av EBM-scenen tillsammans med landsmännen Front 242, men adderade efter hand gitarrer och blev mer av ett new wave-band. På Nalens stora scen var de det enda band som avstod all form av färgat scenljus för att istället uppträda som svarta siluetter i hårt vitt motljus. Bland alla strikt elektroniska EBM-band framstod de som avvikande med TB Franks gitarrsound som mer signalerade postpunk och gothrock. Tyvärr kladdade gitarrerna till ljudbilden en hel del. Det blev aldrig någon riktig ordning på ljudet och klassiska hittar som ”Miss Brown” och ”Chinese Black” kändes inte riktigt igen, åtminstone inte för oss som stod ganska långt fram.
Huvudband för kvällen var duon Das Ich från Bayern, skaparna av musikstilen ”Neue Deutsche Todeskunst”. Liksom Laibach har de ett alldeles unikt uttryck och liknar inget annat band. Deras musik var kanske inte helt lättsmält för den oinvigde. De spelade ingen typisk taktfast EBM utan en mer orkestrerad teatraliskt pampig musik, ett slags industriell cabarémusik i satanisk anda. Under senare år har Das Ich knappt gjort några spelningar då sångaren Stefan Ackermann drabbades av en allvarlig hjärnblödning. För oss som såg deras spelning på Wave Gotik Treffen i Leipzig i våras var det uppenbart att han var långt ifrån sitt forna intensiva scen-jag. Att scenuppträdandet blev ganska stillsamt på Nalen var därför väntat. Däremot verkade inte rösten ha tagit stryk på något vis. Das Ich lät precis lika aggressivt bombastiskt och mäktigt som någonsin tidigare när de framförde örhängen som ”Kain und Abel”, ”Gottes Tod” och förstås den självklara hitten ”Destillat”. Stefan Ackermann hade kvällen till ära doppat hela sig själv i en röd färgburk och keyboardisten Bruno Kramm antagit skepnaden av en apokalyptisk clown vars illröda hårutväxter liknade sataniska horn. Mot slutet av spelningen var det meningen att norska Gothminister-sångaren Bjørn Alexander Brem skulle göra ett gästinhopp. Men det hela blev en smula pinsamt då han just hade gått på toaletten när han blev uppropad till scenen. Das Ich fick ändra låtordningen och ta en annan sång emellan innan gästspelet kunde fullbordas.
Efter huvudbandets spelning flyttades fokus åter till Nalens lilla sal där DJ:s underhöll ett fullmatat dansgolv. Men det skulle bli ännu ett litet extrainsatt live-set om tre låtar med den nya konstellationen Healed/NerWraK, bestående av sångerskan Hilda Sandgren och keyboardist Calle Nilsson. Hilda Sandgren verkade inte alls höra hemma i de här sammanhangen men Calle Nilssons insatser med NerWraK kändes ändå som något värt att hålla ögonen på i framtiden. Fast någon egentlig EBM var det förstås inte.
Sammantaget var Bodyfest 2013 en mycket lyckad tillställning med ett förhållandevis jämnt startfält och med lite variation i stilarna, inte bara oldschool EBM. Kanske var det rent av snäppet bättre än 2012 som också var ett stabilt år. Men oavsett banden så är det förstås folkfesten i sin helhet som räknas, och det är ganska fantastiskt att det går att bygga en festival av det här slaget, kring en så smal genre med begränsad kommersiell potential. Det är en bedrift i sig och man kan bara hoppas att arrangörerna mäktar med att göra om det nästa år igen.
[zooeffect AwKAPXbZuExi]
