Subscribe via: RSS

Tag Archive | "The Model"

Liverapport: Kraftwerk 20140802, Dalhalla

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Kraftwerk håller lyckad högmässa i kalkbrottet

 

uppenberg kvadratisk

Stämningen är andaktsfull och inramningen perfekt när Kraftwerk besöker Sverige för andra gången i år. Erik Uppenberg rapporterar från spelningen i Dalhalla.

Liverapport: Kraftwerk, Dalhalla, lördag 2 augusti. (Foto: Niklas Hurtig (Kompaktkamera))

 

Jag har sällan upplevt en så lugn, närmast sakral stämning på ett konsertområde som skymningstimmen innan Kraftwerk går på scenen i det mäktiga gamla kalkbrott som utgör Dalhalla.

Det har inte bara med att göra att snittåldern på fansen numera är relativt hög. Skillnaden mot härom året, då jag såg Simple Minds på samma arena och med en likartad publik, är påtaglig. Det beror inte heller på bristande pepp – förväntningarna tycks vara enorma.

Snarare beror det på att ett uppträdande med just detta legendariska band mer påminner om en konstinstallation än en popkonsert, och för många fans tror jag att en resa till denna märkliga jättegrop i skogen känns som en vallfärd och en kulturell rit – helt enkelt det närmaste en sekulär gammal synthare kommer en högmässa. Ovanligt många har också klätt sig i klassisk liturgisk dräkt: Röd skjorta, svart slips.

Kraftwerk besökte Sverige så sent som i våras, med fyra fullsatta konserter på Cirkus och en 3D-installation på Moderna Museet. Kopplat till ett saftigt biljettpris – runt tusenlappen – medför det att Dalhalla-spelningen är något så unikt som en icke slutsåld Kraftwerk-konsert.

Kanske till bandets förtret, för de tycks ha som medveten policy att välja för små arenor för att skapa efterfrågan och upprätthålla myten. Ungefär samma strategi som Harley-Davidson, som håller nere tillverkningen av sina motorcyklar för att skapa köpsug och behålla exklusiviteten i sitt varumärke.

Vad är det då vi får oss till livs? Kvällens repertoar är mycket lik den på Cirkus-spelningarna. Den största skillnaden är att ”Airwaves” och ”Metropolis”, bägge två glada överraskningar i våras, har ersatts av småsega ”La Forme” från ”Tour de France Soundtracks”.

Trots det gör miljö, ljud, ljus och stämning att jag rankar den här spelningen som en starkare upplevelse än den jag såg på Cirkus. Dalhalla är byggt i första hand som en operaarena. Jag inbillar mig att just detta passar väldigt väl en afton som denna. I likhet med en operaföreställning kommer du inte till en Kraftwerk-3D-konsert för att röja: du sitter, du lyssnar, du ser, du tar in.

Kvartetten Ralf Hütter, Fritz Hilpert, Henning Schmitz och relativt nytillkomne VJ:en Falk Grieffenhagen äntrar scenen prick klockan tio, denna gång med rutmönstrade cykeldräkter redan från start – inga klädbyten i kväll. De inleder med ”The Robots”, ”The Man-Machine” och en rad låtar från ”Computerworld”.

Med sin pixelbaserade typografi, sin lek med robotar, siffror och sina minimalistiska rytmer fungerar inledningen som ett slags programförklaring, och den tredimensionella grafiken får en närmast hypnotisk effekt som suger in publiken i Kraftwerks universum.

Därefter följer en mjukare och mer analog del av kvällen. ”Spacelab” är Kraftwerks version av Giorgio Moroders Hi-NRG-disco, en varmare och mer lekfull låt efter den striktra inledningen. I projektionerna närmar sig Kraftwerks rymdlaboratiorium Sverige och Siljan, för att slutligen i en charmigt tafflig animation landa i själva Dalhalla.

The Model”, ”Neon Lights” och ”Autobahn” är alla sånger som blickar tillbaka till ett framgångsoptimistiskt förflutet, med femtiotalets syn på modernitet och ett gott samhälle. Hotell Cristallo och UFA svävar förbi i de drömska projektionerna till ”Neon Lights”. Låten känns bitterljuv med sina neonskyltar, en gång själva symbolen för modernitet och modernt storstadsliv, nu ett utrotningshotat fenomen.

Tyvärr blir det inte den tyska versionen av ”The Model”, med sitt utrop ”Sekt? Korrekt!”, som vi faktiskt bjöds på Cirkus. Däremot tycks Kraftwerk nu ha skakat fram ett antal 3D-filmsnuttar i stället för bilderna från den gamla musikvideon.

En rak poplåt som ”The Model” lämnar inte mycket utrymme för improvisationer. ”Autobahn”, däremot, ger gruppen tillfälle att visa att den stela kvartetten faktiskt gör något på scenen och inte bara kollar sina mejl på scenen (som en av få negativa recensenter ansåg efter deras spelning på Way Out West härom året).

Denna gång framförs en version som känns rekordlång – nästan i klass med de 23 minuterna på skivans original – men aldrig tråkig. Låten ger utrymme för improvisationer med tonslingor, omstarter och samplade ljud, och projektionernas bilfärder med Volkswagen och Mercedes-Benz kan loopas i det oändliga.

Autobahn” har fått nytt liv efter att länge ha varit fjättrad i den lätt techniofierade versionen från ”The Mix” (1991), och både improvisationer och ljudbild gör att den nu ligger mycket nära den analoga krautrocktradition som Kraftwerk kommer ifrån.

Bilarna färdas genom ett romantiskt, idylliserat landskap med industrier i horisontlinjen som vi aldrig tycks nå fram till. Noter svävar fram över naivistiskt tecknade instrumentbrädor, och det känns som om Kraftwerk och Hütter blickar tillbaka till en naiv barndoms oskuldsfulla tid, då sommarlovet var oändligt, horisontlinjen likaså, solen alltid sken och det alltid spelade en glad sång av Beach Boys på Deutsche Rundfunk. Tolkningen är magisk, och låten är enligt mig kvällens höjdpunkt.

Det ordinarie setets sista tredjedel återkopplar till den första, med en rad dansanta klassiker i långa versioner.

Radio-Activity” är uppdaterad med referens till Fukushima och japansk text. Största invändningen är att vi inte får fler spår från albumet – ”Airwaves” var det kanske modigaste låtvalet på Cirkus-spelningarna, en organisk, böljande och sinnlig överraskning som tyvärr strukits i kväll.

Tour de France”-originalet mixas ihop med sin housigare och yngre systerlåt ”Tour de France 03”. Det fungerar betydligt bättre än att framföra dem separat, som under 2D-turnéerna under tidigt 00-tal.

La Forme” är något av ett sömnpiller, men fungerar åtminstone som en välbehövlig temposkiftare mellan ”Tour de France” och ”Trans Europe Express”. Det ordinarie setet avslutas, som vanligt, med ”Musique Non Stop” – med sitt sugande och stela elektrosväng ännu en programförklaring både för Kraftwerk och all den elektroniska dansmusik som de är medskyldiga till.

Ljudet under konserten är lysande, inte för högt men mäktigt och välbalanserat. Jag befinner mig snett framför scenen och missar därför mycket av de snygga surroundeffekter som sveper genom de bakre högtalarna, exempelvis ljudeffekterna i ”The Robots” och rymdskeppets färd i ”Spacelab”. Det känns hursomhelst som en lyx att få avnjuta en konsert med en sådan nivå på omsorg om hur det låter.

Även ljuset får en extra dimension, eftersom det går att projicera olika färger bakom scenen, samt på och ovan vattnet som omsluter scenen. Extra exklusivt denna afton är att även vattenspeglingen av projektionerna förstås är tredimensionella så länge vi behåller 3D-brillorna på!

Ska jag ändå komma med tekniska invändningar, så gäller det 3D-effekterna. Projektionen för respektive öga släpper igenom en skugga från bilden avsedd för det motsatta ögat, vilket förtar en del av effekten. Cirkus-spelningarna led av samma problem, medan projektionerna på Moderna Museet var klockrena.

Till skillnad från vad jag tidigare trodde, så beror det inte på att Kraftwerks egna 3D-glasögon skulle vara dåliga (jag har med mig bioglasögon för att kunna jämföra), utan verkar ha med själva projektionen att göra. Det verkar helt enkelt inte helt lätt att få till det på en arena, trots att perfektionisten Ralf Hütter med all säkerhet har gjort sitt bästa.

Jag tycker inte heller att bandet utnyttjar 3D-effekterna till max. Jag skulle gärna sett att Kraftwerk hade återskapat robotstreckgubbarna i ”The Robots” i 3D och haft riktiga 3D-filmer från Tour de France-loppet, i stället för att återanvända de tvådimensionella versionerna från tidigare turnéer och videor. Petigt? Kanske det, men Kraftwerk är petiga och det är inte likt dem att kompromissa med kvalitet, och därför förvånar det mig att de inte vässat showen ytterligare ett snäpp.

Efter förra besöket på Dalhalla så klagade jag på de märkliga utskänkningsbestämmelser som gjorde det omöjligt att se konserten samtidigt som man avnjöt en öl. Till min glädje tycks de fåniga avspärrningarna nu hävts, och det är tillåtet att dricka öl ända fram till balustraden som ringar in sittplatserna. Inte för att detta vore rekommendabelt just denna kväll – där uppifrån mattas nog mycket av kraften i Kraftwerks 3D-show.

Kraftwerk avslutar med tre extranummer – samtliga som de körde på Cirkus, men då var de fördelade som ett enda extranummer per konsert. Detta är alltså högst generöst för att vara Kraftwerk, en orkester som fram tills härom året vägrade att framföra extranummer över huvud taget.

Tyvärr är det lama låtar de har valt. Åtminstone ”Aéro Dynamik” och ”Electric Café” är urvattnade variationer på bättre låtar som bandet framför tidigare i setet. Det är Kraftwerk när de är som mest förutsägbara: Ralf Hütter slörappar diverse coola slagord till en i bästa fall rudimentär melodi.

De fungera som en del i kontexten på sina respektive album, men som extranummer? Det borgar för en svag avslutning som lägger sordin på en storslagen upplevelse, men räddas i viss mån av allra sista låten, ”Planet of Visions”.

I denna omstöpning av singeln ”Expo 2000” så hyllar Kraftwerk sina efterföljare inom techno, electro och house och passar på att stjäla tillbaka en del av det som senare generationer av musiker har tillfört. Det är en basintensiv dansgolvsrökare, men inte så typiskt Kraftwerk som jag skulle önskat som avrundning.

Om de ändå kunde damma av någon av låtarna från sina tre första album, de krautrockklassiker som Ralf Hütter länge inte velat låtsas om. Vilken fantastisk avslutning det skulle vara.

Kanske är det inte helt omöjligt? Ralf Hütter har antytt att de arbetar med en återutgivning av även dessa skivor. Om detta blir verklighet så håller jag det inte för omöjligt att vi i framtiden kan få höra uppdaterade liveversioner av exempelvis ”Ruckzuck” (1970), ”Kling-Klang” (1971) eller ”Tanzmusik” (1973).

Tvärflöjtsolon lär jag dock vänta förgäves på, eftersom flöjtisten Florian Schneider har lämnat gruppen och Ralf Hütter i en intervju reagerat med förskräckelse på tanken att återinföra akustiska instrument i sättningen. ”No! I play the keyboard!”

Låtarna i huvudsetet

  1. The Robots
  2. Numbers/Computerworld
  3. It’s More Fun to Compute
  4. Computerlove
  5. The Man-Machine
  6. Spacelab
  7. The Model
  8. Neon Lights
  9. Autobahn
  10. Geiger Counter/Radio-Activity
  11. Tour de France/Tour de France 03
  12. La Forme
  13. Trans Europe Express/Metal on Metal/Abzug
  14. Boing Boom Tschak/Techno Pop/Musique Non-Stop

Extranummer

  • Aéro Dynamik
  • Electric Café
  • Planet of Visions (Expo 2000)

[zooeffect A8EAk0LJKfVd]

 

Liverapport: Kraftwerk 20140122, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,


Artist: Kraftwerk
Datum: 22 Januari 2014
Scen: Cirkus, Stockholm

Rapport: Alexander Johansson

Alexander Johansson beskådade en av konserterna under bandets Stockholmsbesök den gångna veckan och levererar härmed följande rapport..

 

Große Kunst för vår tid

Ända sedan SvD-journalisten Anders Q Björkmans Kraftwerkreportage och intervju med Ralf HütterRoskildefestivalen i somras, i vilken Herr Hütter förklarade att Kraftwerk var intresserade av att komma till Moderna museet i Stockholm, har det gått rykten om att ställa ut i Stockholm. 8 juli berättade Modernas vice museichef Ann-Sofie Noring för SvD att Kraftwerk är ”jätteintressanta” och kort därefter började en radikal synthcell, med allvarliga säkerhetsläckor, att diskutera lämplig taktik för att påverka Moderna museet till ett positivt engagemang. Skulle det ske medelst namninsamling? Genom att hota överintendenten Daniel Birnbaum med att konstfackselever skulle genomföra tondöva konstevent utanför hans privatbostad dagligen i ett års tid? Eller genom att ta honom som gisslan? Taktik och strategi diskuterades i smågrupper.

Verkligheten hann dock ifatt konspiratörerna och den 21 januari stod åter Ralf Hütter, 67 år ung, med tre kroppsstrumpeiförda medklaviaturmusikanter på Cirkus scen med bättre kvalitet på micken än den där första kvällen på “Minimum-Maximum”-turnén för 9 år sedan då micken kärvade och Hütter fick en ansträngt rynka i pannan som förtog lite av den eleganta mensch-maschine-illusionen han så framgångsrikt odlat även om arga tungor i media beskriver honom som robotmännens pladdertacka.

Kraftwerk hälsade publiken välkommen med konsertens enda mellansnack, “meine Damen und Herren”, och inledde med “The Robots”. Blockbokstäver av texttevetypsnittnatur och skyltdocksarmar letade sig med 3D-teknikens hjälp visuellt förbi de fyra herrarna på scen fram till parkett där det kändes fullt möjligt att kunna vidröra dem. En tajt “Metropolis” följde innan tempot höjdes med en pulserande “Numbers” som gick över i “Computerworld”. “Spacelab” inleddes med en publikfriande inzoomning över en Nordenkarta vidare till Sverige. Den hade också mest lyckade 3D-effekter där man hela vägen upp på läktaren kände hur satelliten vid ett par tillfällen skulle frontalkrocka innan den evaporerade.

Tyvärr är det omöjligt att inte störas av Kraftwerks relativa lättja, det är väl ok att de inte gjort en ny låt sedan 2003 och att de nästan aldrig integrerar låtar från de olika albumen med varandra, utan endast mixar inomalbumligt, eller vad det nu heter på korrekt svenska? Men varför inte fler och bättre 3D-effekter? I både “Autobahn” och “Trans Europe Express” så viker objekten, bilarna och tågen, av i höjd med skärmen bakom Kraftwerk istället för att fortsätta i z-led ut i rymden emellan oss. Så ska det inte ha varit i Helsingfors i somras på Flow Festival enligt initierade kretsar. Även estetiskt är flera av objekten onödigt enkla, både tåg, bilar och satelliter ser ut som elevarbeten i 3D, och åtskilliga projektioner var helt utan 3D och endast baserade på bandets videor. “Boing Boom Tschak” gestaltades med malplacerade serietidningssplashar. Charmigt? Ja, kanske. Eller lite slött. Musiken är ju i dessa fall så onödigt mycket starkare än det visuella uttrycket. Och så ska det väl inte behöva vara hos ett band som är så visuellt och estetiskt drivet och ultragenomtänkt som Kraftwerk?

Sena alster som “Tour de France” och “Tour de France Ètape 1-3” fungerade väldigt fint i sin kombination av svartvit journalfilm från 30-talet och tevebilder från 2000-talet från cykeltävlingarna genomskurna av rent baertlingska triangelformationer i ljusblått, rött och vitt. Här fanns också den moderna dansmusikenergin och djupet i basen som präglat materialen efter “Electric Café” och som gör Kraftwerk till något mer än en ren nostalgiutflykt för de allra mest rättrogna.

Bäst var givetvis mästerverket “Trans Europe Express” med ett industrislamrande medley värdigt bundesrepublikkamraterna i Einstürzende Neubauten. “Trans Europe Express” måste väl för övrigt vara den mest rimliga Euro-hymnen? Den handlar ju om det moderna Europa med dess teknik, industrier och innovativa kultur. Istället för Bachs nattståndna “Ode an die Freude”? Visst är det dags att blicka framåt och byta? Där har ni en supervalsfråga att driva europaparlamentswannabies! En fråga som kanske, högst eventuellt, skulle kunna väcka undertecknad ur dennes politiska slummer.

Nästan lika bra, och dagspolitiskt aktuell, var “Radioactivity” som den här gången inledningsvis framfördes i den senaste versionen på japanska med japanska tecken och berörde de tre härdsmältorna i de sex reaktorkamrarna i Fukushima Daiichi, ett område som kommer att förbli obeboeligt i decennier framöver enligt experter.

“Computerworlds” stilla mässande där säkerhetstjänster och banker blandas och ges likartat utrymme tangerar kongenialt det senaste årets Edward Snowden– och övervakningsdiskussioner. Hade Kraftwerk, återigen, varit lite mer ambitiösa, kunde de ha bytt ut CIA mot NSA och fått en ny yngre publik och en plats också i en dagsaktuell debatt istället för en museal placering på musikhistoriens parnass.

Själv saknade jag bara “Sex Object” som också den tangerar en dagsaktuell privatpolitisk diskussion om hur vi ska förhålla oss till varandra som sexuella varelser. Kan konst och musik bli så mycket mer angeläget än så här? Över 40 år efter debuten. Große Kunst!