The Knife-sångerskan Karin Dreijer presenterar den sjunde musikvideon från hennes senaste Fever Ray-album “Plunge” som finns ute nu och kan beställas på både CD och vinyl här!

The Knife sångerskan Karin Dreijer har släppt en video till “Wanna Sip”. Låten är hämtad från hennes nya hyllade album “Plunge” som nu finns att beställa både på CD och i en begränsad vinylutgåva här!

Format: (Album) CD, digital, vinyl, deluxe vinyl
Skivbolag: Rabid Records
Releasedatum: 23 februari 2018 (27 oktober 2017)
Genre: Electro, electropop
Bandmedlemmar: Karin Dreijer
Land: Sverige
Recensent: Niklas Hurtig

(English version below)

Karin Dreijer tillbaka med ett politiskt ställningstagande

Syskonen Dreijer har sedan de släppte ett av världens bästa album som The Knife år 2006 valt olika musikaliska vägar som då och då under åren korsats. Karins soloprojekt Fever Ray släppte debuten 2009 och lanserade en logisk fortsättning på ”Silent Shout” med den mystiska framtoningen och fantastiska electro.

The Knife’s album från 2013 visade en mer experimentell sida med inriktning mot hårdare electro och Techno. Ett sound som är närmare Olofs Techno-projekt Oni Ayhun. ”Plunge” placerar sig ungefär mitt emellan dessa två ytterligheter. Sången är inte lika androgyn som på debuten utan Karins ljusa feminina röst spelar ut hela registret.

Rent temamässigt är ”Plunge” ett otroligt starkt statement mot alla typer av sexuella övergrepp. Lika vanligt i gemene mans vardagsrum som i rättssalarna. I en av singlarna som släpptes med tillhörande mycket märkliga musikvideor ”To the Moon and Back” proklamerar Karin kort att hon varit borta ett tag men nu är tillbaka med ett album om sex, skam och politik.

Med tanke på hösten och vinterns #Metoo-upprop kunde inte tajmingen vara bättre. Men har det inte alltid varit Dreijers största styrka? Att ta det som är i sin linda och göra det superaktuellt, oavsett om det är rent musikaliskt eller tematiskt. Som när Fever Ray tog emot priset som Årets Dans vid P3 Guld-galan 2009 av en okänd person iförd en grotesk mask i form av ett deformerat ansikte. Tydligen i det fallet som ett ställningstagande mot syra-attacker mot kvinnor av deras män.

De starka låttexterna ger delvis nytt sken till både föregångaren och även The Knife’s kollektiva diskografi. “Plunge” är ett mer uttalat politiskt ställningstagande än tidigare, på samma utstakade väg som “Shaking the Habitual” för fyra år sedan. Fjärde spåret “Falling” är ett av de starkaste på albumet och för tankarna till den fantastiska lägerelds-balladen “Wrap Your Arms Around Me” från nyss nämnda album av The Knife. När jag nu alla dessa år senare i detalj lyssnar på texten så kan jag inte dra någon annan slutsats än att den handlar om en våldtäkt, vilket gör hela spåret betydligt kusligare än tidigare.

De mystiska melodierna finns där även om de helt överskuggas av sången och texterna. Risken med att säga för mycket är att det rent musikaliska hamnar i bakgrunden (Ja jag tittar åt ert håll Hip-Hop och Rap), men att det kanske var helt nödvändigt för att engagera på riktigt. Melodierna har dock Dreijer-syskonens säregna och välkända stämpel på sig.

Karin befäster med “Plunge” sin världsunika förmåga att blanda från- och inåtvänd electro med fantastiska melodier kombinerat med mycket starka texter, allt insvept i hennes absolut unika sångröst.

OBS! Albumet släpps på CD samt i två olika vinylutgåvor den 23 februari som kan förbokas här redan nu!

Tracklist

01. Wanna Sip (03:28)
02. Mustn’t Hurry (04:17)
03. A Part of Us (03:30)
04. Falling (05:03)
05. IDK About You (03:40)
06. This Country (03:12)
07. Plunge (05:36)
08. To the Moon and Back (04:37)
09. Red Trails (04:50)
10. An Itch (03:45)
11. Mama’s Hand (04:58)

(English version below)

Karin Dreijer back with a political statement

The Dreijer siblings released one of the greatest albums in music history as The Knife in 2006 and have since then chosen different musical directions that from time to time have crossed paths. Karins solo project Fever Ray debuted in 2009 in what was a logical continuation of “Silent Shout” with the mysterious appearance and amazing electro.

The Knife’s 2013 album showed a more experimental side focusing on harsher electro and Techno, a sound closer to Olof Dreijer’s Techno-project Oni Ayhun. “Plunge” is placed somewhere in between these extremes. The vocals are not as androgynous as on the debut but Karins light and feminine voice plays out its entire field.

Thematically “Plunge” is an incredible strong statement against sexual abuse, as common in one’s bedroom as in our courts. On one of the singles “To the Moon and back”, that was released with a very disturbing video, Karin briefly states that she’s been away for a while but has now returned with an album about sex, shame and politics.

In regards to the #Metoo-uprising during the fall and winter the timing couldn’t be more perfect. But hasn’t that always been Dreijers gratest strenght? To take what is in its crypt and make it the topic of the day, regardless if it’s musically or thematically. Like when Fever Ray received the swedish radio station P3:s award for dance achievement of the year at the P3 Guld-awards in 2009 by an unknown recepient covered in a grotesque mask in the shape of a deformed face. Apparently as a statement against acid attacks against women by their men.

The strong lyrics partly puts the collective discography of The Knife in a new light. “Plunge” is a more specific political statement than previous, continuing on the same direction set by “Shaking the Habitual” four years ago. The fourth track “Falling” is one of the best on the album and reminds of the fantastic camp fire-ballad “Wrap Your Arms Around Me” from the previously mentioned The Knife-release. Listening to this track in more detail all these years later I can not conclude other than the lyrics deal with rape, making the track all the more eerier than before.

The mystical melodies are still present but they are completely covered by the vocals and the lyrics. The risk of saying too much is that the pure musical elements are put in the background (Yeas I’m looking at you Hip-Hop and Rap), but that it could be completelt necessary to engage the listener. The melodies do have the Dreijer-siblings unique and identifieable mark on them.

On “Plunge” Karin confirms her one of a kind ability to blend nonpopular and introvert electro with fantastic melodies along with very strong lyrical elements, all shrouded in her absolutely uniqe voice.

Karin Dreijer är tillbaka med sitt soloprojekt Fever Ray. Spana in videon till “To the Moon and Back” som är The Knife-sångerskans första nya material på åtta år.

Format: (Album) CD, digital, vinyl
Skivbolag: Domino (Playground Music)
Releasedatum: 20 januari 2017
Genre: Electropop
Bandmedlemmar: Katie Stelmanis, Maya Postepski, Dorian Wolf
Land: Kanada
Recensent: Niklas Hurtig

(English version below)

Ytterligare ett starkt album från Austra

Efter sin succé med debutalbumet “Feel it Break” för sex år sedan och den strålande och poppiga uppföljaren “Olympia” från 2013 så verkar Austra – med Lettisk-Kanadensiska Katie Stelmanis som huvudkvinna – och med singeln “Utopia” till trots, ha mer realistiska förväntningar på världens framtid i nya fullängdaren “Future Politics”.

Austra gör på ett sätt samma resa som The Knife och blir (mer) politiska på sin tredje fullängdare. Det är dock inte med ambition att skaka om våra invanda förväntningar utan är snarare en klagosång över allt som är fel i dagens samhälle.

Fokus är i vanlig ordning Katies fantastiska röst och samma lågmälda elektropop som i tidigare alster. Ibland flyter sången på som ett instrument i mängden men ibland trycker hon i från tårna med en röst så skarp att man kan skära i smör med den. Detta är tydligast på tredje spåret “Utopia” som är inlindad i elektropoppen känd från främst “Olympia”. Fjärde spåret “I’m a Monster” är dock en betydligt mörkare historia som påminner om de personliga texterna från föregångare och med ljudbilden från första albumet. Och är det lite vemodiga Henric de la Cour-synthar i bakgrunden på “Angel In your Eye”?

Albumet startar starkt men avslutar något svagare då andra halvan går i ett lugnare och inte lika utstickande tempo. Ungefär som skillnaden mellan Ladytrons lugnare “Gravity The Seducer” och deras tidigare elektropunkiga album. Detta till trots finns det många höjdpunkter även om de ofta omges av relativa dalar, vilket alltså gör att albumet känns ganska ojämnt. Men de starka melodierna och Katies overkliga sångröst gör åter igen att Austra levererar ett riktigt bra album.

Tracklist

01. We Were Alive (04:35)
02. Future Politics (04:09)
03. Utopia (04:03)
04. I’m A Monster (04:38)
05. I Love You More Than You Love Yourself (04:58)
06. Angel In Your Eye (03:14)
07. Freepower (05:09)
08. Gaia (03:08)
09. Beyond A Mortal (05:45)
10. Deep Thought (01:09)
11. 43 (04:28)

(English version below)

Yet another gem from Austra

After their debut with “Feel It Break” six years ago, along with the magnificent and poppy sequel “Olympia” from 2013 the Latvian Canadian Katie Stelmanis with crew is back with the new studio album “Future Politics”. But aside their single “Utopia” they are here to tell a more realistic story about the future of the world.

In some way Austra makes the same trip as The Knife and become (more) political on their third studio album. It is however not with the ambition to shake the habitual but it is instead a lamentation over everything that is wrong in todays society.

As usual Katies fantastic voice is in focus along with the same mellow electro-pop as in the previous releases. Sometimes the vocals flows like an instrument among others but sometimes she uses her full potential with a voice so sharp that you could cut butter with it. This is most prominent in the track “Utopia” that is wrapped in the electro-pop known mostly from “Olympia”. A much more darker story is told on the forth track “I’m a Monster” that remind of the more personal lyrics of the predecessor and the sound from the first album. And do we hear some melancholy synths signed Henric de la Cour in the background of “Angel in your Eye”?

The album starts off strong but finishes somewhat weaker since the other half of the album proceeds in a more mellow and laid back tempo. Something like the difference between Ladytrons “Gravity the Seducer” compared to the older electro-punky albums. Despite this there are alot of gems although the album is perceived as pretty uneven. But the strong melodies and Katies unreal voice yet again result in a very good album by Austra.

Planningtorock är som bekant aktuella med det nya albumet “All Love’s Legal” och den 28 februari spelade man live på Kägelbanan i Stockholm.

Vår utsände Niklas Hurtig lämnar följande liverapport från kvällen

Vid halvelvatiden hoppade två neonrosa tjejer in på den lilla scenen till tonerna av 90-talshouse. Det är enda medlemmen av Planningtorock Jam samt vännen Rroxymore på scen bakom ett bord med synthar och maskiner  och första spåret är ett dansvänligt technospår och min farhåga om att detta skulle utvecklas till ett stelt DJ-set grusas  som tur är redan vid andra spåret ”Human Drama”. Under öppningsspåret ses en text på den något sneda bakprojektionen som berättar om att visa sin kärlek till någon fortfarande är olagligt i 83 länder runtom i världen.

Jam får extra mycket jubel från den kvinnliga delen av publiken när textraden “This love can go wherever it wants” basuneras ut samtidigt som hon pekar på sig själv som ett feministiskt statement. Utseendemässigt ser hon ut någonstans mellan The Knifes ”The Shaking the Habitual tour”-look och Yoko Ono på 70-talet.

Lugnare låtar blandas med dansanta stycken och Jams kontakt med publiken är bidragande till den härliga stämningen i lokalen. Hon ursäktar sig till och med för att hon har svårt att sjunga så högt som tänkt i ”Lets talk about gender baby” men då hon klarar det galant är det mest en godhjärtad sidokommentar.

Spelningen är perfekt genomförd utan att överraska men stämningen var god och ljudet bra, mer kan man inte begära.

Ungefärlig setlist

• Public Love
• Human Drama
• Steps
• All Love’s legal
• The Breaks
• Misogyny Drop Dead
• Let’s talk about gender baby
• Doorway
• The One

Extraspår

• Patriarchy over and out
• Living it out

Kvällens höjdpunkter var stråkarna på “Steps” samt basljudet på ”Doorway”.

Format: (Album) CD, LP, Digital
Skivbolag: Human Level
Releasedatum: 17 februari 2014
Genre: Electro
Bandmedlemmar: Jam Rostron
Land: Tyskland
Recensent: Niklas Hurtig

Electropolitiskt om kärlek och allas lika rättigheter

Planningtorock är ett enkvinnoprojekt bestående av Jam Rostron och  ”All Love’s Legal” är hennes tredje fullängdsalbum sedan debuten med ”Have It All” från 2006.

Med en fot i disco, en i minimal techno och en i melodisk electro blandat med ett mystiskt omslagspapper och nedpitchad sång ger Planningtorock ett diversifierat intryck som kanske inte faller alla i smaken, men på något sätt hålls allt ihop. Budskapen i texterna är korta men effektiva och behandlar ämnen som det patriarkala samhället, allas rätt till kärlek och meningslösheten med könsindelning. Det politiska har blivit mer tydligt än tidigare.

Det övergripande temat på albumet är att alla ska kunna älska alla oavsett vad någon annan säger, vilket ger ett starkt avtryck i dessa tider med anti-gay-lagar i bl.a. Ryssland och Uganda. På symfonin ”All Love’s legal” sjunger Jam ”You can’t illegalize love” vilket direkt för tankarna till nyss nämnda länders nystiftade kränkande lagar. Man kan bara hoppas att budskapet om allas lika rättigheter når fram till dem som bestämmer i de länder där människor befinner sig i utanförskap på grund av sin sexuella läggning.

Spåret ”Public Love” påminner om The Knifes ”Full of Fire” med sin Techno-fokuserade okonventionella melodi och hela spåret “Let’s talk about gender, baby” är baserat på de sista textraderna i nyss nämnda  “Full of Fire”:

”Let’s talk about gender baby, let’s talk about you and me”

Faktum är att ett par omarbetade versioner av “Let’s talk about gender baby” släpptes först som en The Knife-singel med Planningtorock som upphovskvinna.

Det är omöjligt att prata om Planningtorock utan att nämna Dreijer-syskonens inflytande. Alla tre bor i Berlin och har samarbetat vid flera tillfällen tidigare, t.ex. på operasoundtracket ”Tomorrow, in a year”. Planningtorocks sound på sina album har i viss mån följt Dreijers utveckling från det suggestiva albumet ”W” som har många beröringspunkter med Fever Rays debut från 2009. Trots några kortare instrumentala mellanspel som inte bidrar till helheten är detta fortfarande ett starkt album.

Bästa spår: ”Steps”

Tracklist

01. Welcome (2:01)
02. All Love’s Legal (3:31)
03. Human Drama (4:05)
04. Answer Land (2:50)
05. Let’s Talk About Gender Baby (4:21)
06. Words Are Glass (1:15)
07. Misogyny Drop Dead (4:47)
08. Beyond Binary Binds (4:55)
09. Steps (1:23)
10. Public Love (6:58)
11. Purple Love (1:37)
12. Patriarchy Over & Out (4:47)

Ett nytt år, allmänna reflektioner

The Knife släppte ett mycket bra och okonventionellt album och deras spelning på Way Out West-festivalen i Göteborg i augusti var en imponerande upplevelse och när Karin sjöng “And that’s when it hurts, when you see the difference” etsades tillfället fast som det starkaste jag hört 2013. Tech Noir firade den sista festen någonsin i den legendariska lokalen Kolingsborg ”Synthborgen” eller ”Sveriges enda bit av Berlin” i Slussen i Stockholm innan hela bygget ska rivas. Det var lugnt den fetaste tillställningen för mig under året och ett bevis för att denna scen kan locka folk i drivor.

2013 präglades annars av den hemska festivaldöden då Siestafestivalen i Hässleholm, Peace And Love i Borlänge samt Hultsfred i Sigtuna (!?) fick slänga in handduken och meddelade att tillställningarna är över. Efter Arvikafestivalens sorti 2011 har Sverige saknat en naturlig samlingsfestival för alla synthare där ute i landet. Kanske kommer Emmabodafestivalen att axla den manteln då de har fokuserat de senaste årens line-up till elektroniska akter blandat med den sedvanliga dosen indie. Den lilla synthfestivalen Kalabalik på Tyrolen kommer aldrig bli någon populär tonårsfestival utan får anses vara en liten nischad festival som kommer få svårt att boka de riktigt stora banden.

Synthåret 2013 i korthet

Skinny Puppy återvände till fornstora dagar, Front Line Assembly slopade gitarrerna detta år medan Psyclon Nine lät de ta över helt och Velvet Acid Christ släppte aldrig uppföljaren till “Maldire”. Covenant släppt nytt relativt kort tid efter föregångaren och det var helt tyst om Necro Facility denna gång. Depeche Mode släppte sitt bästa album på denna sida av millennieskiftet medan In Strict Confidence var en stor besvikelse. Frågan jag ställer mig är om de någonsin kommer repa sig efter de senaste årens popifiering och generella skifte i ljudbild.

Pouppée Fabrikk släppte årets tyngsta album efter en hel tonårslivstid sedan sist, dock med stor del omarbetat gammalt material. I brist på nytt material från Ladytron var Marnies ”Crystal World” en trevlig lindrare av den ständiga abstinensen. Kirlian Camera släppte ett intetsägande album medan Henric De la Cour släppte en mycket bra uppföljare till hans första succé som soloartist där avslutande spåret ”Sound the Alarm” var bland det bästa som ljöd ur mina högtalare. Apropå det så ser min top-10-lista över årets bästa spår ut som följer, utan inbördes ordning:

1. Henric De la Cour – “Sound The Alarm”
2. The Knife – ”Wrap Your Arms Around Me”
3. Pouppée Fabrikk – “Satans Organism”
4. Gary Numan – “My Last Day”
5. Front Line Assembly – “Ghosts”
6. Diorama – “Hope”
7. Austra – “Home”
8. Hypocrisy – “Living Dead” (Inte “synth” men förbannat bra)
9. Skinny Puppy – ”Terminal”
10. Depeche Mode – ”Should Be Higher”

Spotifylista finns här N’s top-10 of 2013. Tyvärr utan Front Line Assemblys bidrag då det spåret inte finns på Spotify.

Artister: The Knife + 100 andra
Datum: 8-10 augusti 2013
Scen: Flamingo, Slottsskogen, Göteborg
Arrangör: Luger
Rapport och foto (mobilkamera): Niklas Hurtig

The Knife gjorde sin enda festivalspelning i Sverige i år på Way Out West i Göteborg. Som sista band på scenen Flamingo under fredagskvällen gjorde bandet sin unika – i dubbel bemärkelse – livespelning.

Halv elva är den utsatta tiden för akten och marken framför scenen är fylld med förväntansfulla festivalbesökare. En kort tid därefter kommer en ensam man ut på scenen till ett enormt jubel. Han ska inte spela musik utan är här för att värma upp publiken inför spelningen med diverse fysiska aktiviteter. Eller detta kanske är en del av spelningen, eller konst-akten som man nog snarare kan kalla den. Men vad är vitsen med den aerobiksinfluerade uppvärmningen – ledd av en pride-utsmyckad skäggig man med gäll röst – då själva spelningen inte är speciellt dansant, åtminstone inte till en början. Jag antar att det är en del i hela filosofin att skaka om vår uppfattning om hur en livespelning ska vara.

När den kycklinggula mannen är klar släcks ljusen och ett dovt ljud sprider sina decibel över Slottsskogen. Spelningen börjar med “A Cherry on Top” och det kraftiga basljudet mullrar över hela Göteborg. Märkliga neonupplysta instrument spelas av märkligt klädda personer och Karins röst sjunger ut det märkliga budskapet i låten. Dock är det kanske den starkaste upplevelsen under hela akten och man får vibbar från det mörka soundet från albumföregångaren “Silent Shout”.

Kvällen fortsätter med den fantastiska “Raging Lung” där “And that’s when it hurts” fortfarande är den starkaste textrad någon framfört i år.

The Knife låter oss uppleva omskakade versioner av “Bird” och avslutande “Silent Shout” som påminner om remaken av “Pass This On” på Silent Shout-turnén, men då den versionen var helt fantastisk gör sig kvällens motsvarigheter bättre i originalutförandet.

Spåret “One Hit” från “Silent Shout” spelas upp i vad som upplevs som playback ackompanjerat av diverse dans och ljuseffekter. Men det var inte detta potentiellt irriterande inslaget jag kom att tänka på utan hur bra deras förra album verkligen är. Kontrasten mot Karins soloprojekt Fever Rays statiska, mörka livespelningar är stor även om de udda instrumenten och den mörka inramningen återfinns även här.

Under inledningen av “Full of Fire” står dansarna i en klunga i en märklig kaosartad fryst position. Karin står utanför publikens syn och man ser endast henne genom de två enorma monitorerna på var sin sida om scenen. Efter hand som den nio minuter långa låten avverkas ökar dansarnas aktivitet och de avslutar i full rörelse. En snygg variant av att försöka visualisera musiken genom dans.

The Knifes spelning var en ojämn och bitvis udda tillställning men den hade verkligen sina höjdpunkter. Jag saknar dock “Wrap Your Arms Around Me” i setlisten som är ett av de bästa spåren på senaste albumet. Spelningen blir aldrig tråkig men jag kan bara anta att de som fick förmånen att uppleva “Silent Shout – An Audiovisual Experience” nog tycker att denna omgång är lite tunnare.

Setlist

1. A Cherry on Top
2. Raging Lung
3. Bird
4. Without You My Life Would Be Boring
5. A Tooth for an Eye
6. One Hit
7. Got 2 Let U
8. Ready to Lose
9. Full of Fire
10. Stay Out Here
11. Silent Shout

Format: (Album) 2CD, 3LP, Digital
Skivbolag: Rabid Records
Releasedatum: 8 april 2013
Genre: Electro, experimental
Bandmedlemmar: Karin Dreijer Andersson, Olof Dreijer
Master: Mandy Parnell
Mix: Johannes Berglund, The Knife
Land: Sverige
Recensent: Niklas Hurtig
Köp: TBA

Experimentell elektro som skakar om musikvärlden

Det var över sju år sedan The Knife släppte sitt förra album – supersuccén “Silent Shout” – och de som har väntat på “Silent Shout 2” kan sluta läsa nu..

“Shaking The Habitual” vänder upp och ner på allt vi trodde oss veta om The Knife och levererar ett experimentellt album utan ett spår av populärmusikaliska inslag. Det närmaste man kommer en kommersiellt gångbar singel är öppningsspåret “A Tooth for an Eye”. Man känner igen The Knife med Karins unika röst och enkla oljefatselektro. Det är även detta öppningsspår som mest påminner om gruppens föregående album. Det som följer under resterande 12 spår är något helt annat.

Andra spåret “Full of Fire” var det första spåret som släpptes från albumet tidigare i år. Det är ett 9 minuter långt slagverk med kalla toner och tunga elektroniska ljud. Den släpptes som en musikvideo på Youtube och gruppen har samarbetat med konstnären Marit Östberg för videon samt Liv Strömquist för den grafiska utsmyckningen av albumet.

The Knife har lämnat det kommersiella elektrospåret och slagit in på en väg ledande mot experimentell elektronisk världsmusik. The Knife idag låter mer som en blandning av Olofs technoprojekt Oni Ayuhun och Karins kända alias Fever Ray än soundet på albumföregångarna “Silent Shout” och “Deep Cuts”. Melodierna i spåren vävs in i ett kaos av halv- och helelektroniska instrument och Karins röst låter ibland som något man aldrig hört förut. Vissa partier låter som en odefinierad klyscha av typen “afrikansk elektro” vilket ironiskt nog är samma typ av klyschor och fördomar som de försöker bryta genom sina intentioner.

Spåret “Wrap Your Arms Around Me” är ett orientaliskt elektroniskt verk som påminner om musik i samma liga som den svenska Arcana producerar. (fortsättning nedan)

Den 19 minuter långa “Old Dreams Waiting to be Realized” som avslutar första halvan av albumet låter som en produktion av den brittiske Dark Ambient-grundaren Lustmord. Ett mörkt instrumentalt stycke som är ungefär så långt ifrån kommersiell musik man kan komma. Många inslag påminner även om operasoundtracket “Tomorrow, In a Year” från 2010 och det albumet framstår såhär i efterhand mera som ett smakprov inför detta.

Texterna avhandlar i vanlig ordning orättvisorna i världen. På spåret “Raging Lung” sjunger Karin om den rika västvärlden som skor sig på fattigdom och ilskan det frammanar. Om ökande klassklyftor och rut-avdrag.

Det är fascinerande hur The Knife kan bryta mot så många definitioner och uppfattningar om vad musik är och ändå leverera något intressant. Albumtiteln betyder verkligen någonting i detta fallet: Att skaka om normalläget – det invanda – och göra musik ur en ny synvinkel. Detta sammanfaller såklart helt med gruppens ideologi och politiska åsikter. Att se på problem och strukturer ur en helt annan vinkel än dagens hierarkiska, patriarkala, konservativa och heteronormativa värld skapar utrymme för konstnärliga uttryck helt olikt det vi är vana vid. Och enligt den logiken bör musiken bestå av vitt skilda komponenter och musikaliska inspirationer från hela världen. På denna punkt levererar The Knife helt klart. Att sedan få allt att fungera tillsammans och få en gedigen skara fans att uppskatta allt detta är betydligt svårare. Man får nog som lyssnare acceptera att man inte kommer tycka om varje minut av albumet utan får fokusera på de partier man fastnar för, för de är ändå många.

The Knife har gjort ett vågat album som varken vårdar det de byggt upp eller banar väg för en bredare publik samtidigt som de är tydligare politiskt än någonsin tidigare. Generellt sett blir musikgrupper mer kommersiella när de fått smaka på framgångens sötma, men Olof och Karin skulle med en sådan rörelse helt rasera det budskap de förmedlar med detta albumsläpp. Det enda logiska som återstod då var att göra ett så okonventionellt album att det nästan omöjligen skulle kunna slå kommersiellt. I vanlig ordning när det gäller The Knife så gäller inte ordinarie marknadslagar. De har hela tiden kämpat mot kommersialism men ändå blivit Sveriges största elektroniska band. Kanske är det denna attityd som drar fans till deras musik. De skiter fullständigt i vad musikvärlden tycker om gruppen, deras ställningstaganden och deras musik. De har alltid gjort vad de själva velat och det har blivit succé varje gång. Albumet växer – inte helt osannolikt – ju mer man tar in av det, ju mer man funderar kring det och ju mer man lyssnar på det trots några intetsägande spår. Resultatet är ändock fantastiskt!

Tracklist

01. A Tooth For An Eye (06:04)
02. Full Of Fire (09:17)
03. A Cherry On Top (08:43)
04. Without You My Life Would Be Boring (05:14)
05. Wrap Your Arms Around Me (04:36)
06. Crake (00:55)
07. Old Dreams Waiting To Be Realized (19:02)
08. Raging Lung (09:58)
09. Networking (06:42)
10. Oryx (00:37)
11. Stay Out Here (10:42)
12. Fracking Fluid Injection (09:54)
13. Ready To Lose (04:36)