Format: (Album) Digital, CD
Skivbolag: Subterrane Records
Releasedatum: 22 september, 28 december 2018
Genre: Electropop, synthpop
Bandmedlemmar: John Von Ahlen med gäster
Land: Australien
Recensent: Stefan Last

(English version below)

Dags för årets coverfest!

Parralox ger oss den femte volymen av sin årliga coverkavalkad, och i vanlig ordning bjuds det både välkända dunderhits och mer obskyra alster.

Albumet både öppnas och avslutas med ”Daisy” (eller ”Daisy Bell (Bicycle Built For Two)” som den heter i original) som skrevs av Harry Dacre i slutet av 1800-talet och som långt senare framfördes av HAL 9000 när ”han” avaktiverades i Stanley Kubriks science fiction-epos ”2001: A Space Odyssey”.

”Don’t Change”, en av INXS tidigare singlar (1982), blir till en riktig synthpopdänga när John von Ahlen givit låten hans karakteristiska Parralox-touch.

Efter det lyckade samarbetet på låten ”Together In Electric Dreams” (på soundtracket till filmen ”Electric Dreams”) bestämde sig Giorgio Moroder och Philip Oakey för att spela in ett helt album tillsammans. Här gör Parralox sin version av en av dess singlar, ”Be My Lover Now”, med trummor och basgång som parafraserar The Human Leagues ”Don’t You Want Me”, och det fungerar märkvärdigt väl.

Precis som förra året finns svenska Secret Service representerade i låtlistan, den här gången med klassiska ”Flash In The Night” som passar utmärkt i Parralox-kostym.

Och vi kan ju inte ha en ”Holiday…”-platta utan The Human League. Genom åren har Parralox gjort covers av samtliga låtar från ”Reproduction”-plattan och nu tar man sig an ”Travelogue”. Valet föll i år på låten ”The Black Hit Of Space” där originalets oputsade skevhet bekymmerslöst går hand i hand med Parraloxs mer exakta popkänsla.

Bland de kanske något mindre kända låtarna hittar vi ”Sharp As A Knife” (icke att förväxlas med Parraloxs debutsingel ”Sharper Than A Knife”) som i original släpptes 1986 av electro/hip-hop-kombon Brandon Cooke och Roxanne Shanté. När John gjort sitt har låten fått en uppfriskande effektiv Moroder-esque dansgolvsvibb.

Det kan inte vara många som lyckats missa Blondies ”Heart Of Glass”. Här har låten fått ett Pet Shop Boys-doftande midtempo-arrangemang och de vokala insatserna framförs förtjänstfullt av Louise Love.

Det är inte många artister som lyckas med konststycket att hålla lyssnarens intresse vid liv när låtar tänjs ut till en bra bit över nio minuter. När Parralox tar sig an The Cures klassiska ”Lullaby” från 1989 och ger den en vocoderkryddad, elektronisk bearbetning funkar det dock precis hela vägen. Det skulle säkert gå alldeles utmärkt att klippa ner låten till en fyra-minuters singelversion, och i allt väsentligt skulle man kunna se versionen vi hör här på ”Holiday ’18” som ett typexempel på en klassisk ”extended version” där låtens olika beståndsdelar ges utrymme att glänsa både tillsammans och individuellt.

Innan albumet avslutas med ovan nämnda ”Daisy” så tar vi ett litet steg in i 90-talet med en cover av The Beloveds ”Time After Time”. Denna version håller sig relativt trogen originalet men har en mer distinkt ljudbild jämfört med originalets softare produktion.

”Holiday…”-seriens femte upplaga lever gott och väl upp till alla förväntningar, och jag är nog inte ensam om att hoppas att detta är en jultradition som nu är såpass etablerad att den är här för att stanna. Den digitala upplagan finns ute nu och den begränsade CD-upplagan släpps den 28 december och kan förbokas här redan nu!

Tracklist

01. Daisy (Part 1) (00:40)
02. Don’t Change (04:29)
03. Be My Lover Now (04:03)
04. Flash In The Night (05:00)
05. The Black Hit Of Space (04:18)
06. Sharp As A Knife (05:44)
07. Heart Of Glass (05:45)
08. Lullaby (09:27)
09. Time After Time (05:03)
10. Daisy (Part 2) (04:22)

(English version below)

Time for the annual cover fest!

Parralox give us the fifth volume of their annual covers extravaganza, and as usual both huge megahits and more obscure numbers are on offer.

The album opens as well as closes with ”Daisy” (or ”Daisy Bell (Bicycle Built For Two)” as it was originally titled) which was written by Harry Dacre towards the end of the 19:th century and was much later sung by HAL 9000 as ”he” was deactivated in Stanley Kubrik‘s sci-fi epic ”2001: A Space Odyssey”.

”Don’t Change”, a single from the early years of INXS (1982), becomes a proper synthpop smash as John Von Ahlen bestows his characteristic Parralox-touch upon the song.

After the successful collaboration on the ”Together In Electric Dreams” single (from the ”Electric Dreams” movie soundtrack) Giorgio Moroder and Philip Oakey decided to record a full album together. Parralox do their version of one of its singles, ”Be My Lover Now”, with the drums and bassline paraphrasing The Human League‘s ”Don’t You Want Me” and it works remarkably well.

Just like last year Swedish band Secret Service are represented in the track list, this time with their classic ”Flash In The Night” which proves to be perfectly suited for a Parralox makeover.

And we can’t have a ”Holiday…” album without The Human League. Over the years Parralox have covered all songs from the ”Reproduction” album and now they take on ”Travelogue”. The choice for this year fell upon the track ”The Black Hit Of Space” where the unpolished wonkiness of the original go effortlessly hand in hand with the precise pop sensibility of Parralox.

Among the somewhat lesser known tracks we find ”Sharp As A Knife” (not to be confused with Parralox‘s debut single ”Sharper Than A Knife”) which was originally released in 1986 by the electro/hip-hop combo Brandon Cooke and Roxanne Shanté. When John‘s had his way with the song it’s been given a refreshingly effective Moroder-esque dancefloor vibe.

Few could have missed Blondie‘s ”Heart Of Glass”. The song has ben given a Pet Shop Boys-flavoured mid tempo arrangement with vocals delightfully provided by Louise Love.

Not many artists can pull off keeping the listener’s interest alive when songs are stretched out well beyond nine minutes. When Parralox have a go at The Cure‘s classic ”Lullaby” from 1989 and give it an electronic, vocoder-embellished workover it really does work all the way though. I’m certain the song could be cut down to a four-minute single edit, and the version we have at hand on ”Holiday ’18” could be seen as a classic extended version where the various elements of the song gets to shine, both in unity and individually.

Before the album closes with the above mentioned ”Daisy” we take a small step into the 90s with a cover of The Beloved‘s ”Time After Time”. This version remains relatively faithful to the original but features a more distinct sonic palette compared to the softer production of the original.

The fifth volume of the ”Holiday…” series certainly lives up to all expectations, and I’m sure I’m not the only one hoping this Christmas tradition is now established enough to stay. The digital edition of the album is out now while the limited CD edition is released on December 28 and can be pre-ordered right here!

Format: (Album) CD, Digital **
Skivbolag: Conzoom Records
Releasedatum: 23 december 2016, 27 januari 2017 **
Genre: Electropop
Bandmedlemmar: John Von Ahlen med gäster
Land: Australien
Recensent: Stefan Last

(English version below)

En efterlängtad julklapp från Parralox!

När tredje volymen i Holiday-serien nu har landat tror jag vi törs konstatera att Parralox har skapat en ny jultradition. Dessa coveralbum, som startade som en hyllning till The Human League och deras klassiska EP ”Holiday ’80”, har hittills bjudit på en skön blandning av välkända hits och bortglömda guldkorn i versioner som sträckt sig från hyfsat trogna hyllningar till drastiska nytolkningar. Så även denna gång.

Albumet inleds med en fantastisk version av ”Flamboyant”, i original en fristående och kanske lite bortglömd singel av Pet Shop Boys från 2004. Sedan följer två spår som jag personligen inte har någon tidigare relation till, nämligen ”Bring on the Dancing Horses” (av Echo & The Bunnymen) och ”Animal Reaction” (av Route 69). Det är också en del av charmen med det breda urvalet av låtar – mycket kanske känns igen, men man kan också stöta på nya bekantskaper.

Här finns ytterligare en Pet Shop Boys-anknytning i form av en riktig high-nrg-tolkning av ”Heaven Must Have Sent You Back To Me” av deras skyddsling Cicero som de signade till sin egen etikett Spaghetti Recordings i början av 90-talet. Denna följs av en relativt trogen version av ”Face To Face – Heart To Heart” som var de tyska synthpopparna The Twins första stora hit.

Depeche Mode dubbelhyllas med ”A Question Of Time” och ”Blasphemous Rumours”. Den förstnämnda ligger ganska nära originalet i sitt upplägg, förutom den kvinnliga sången som framförs av Louise Love. ”Blasphemous Rumours” däremot ges en ordentlig överhalning och förses med ett tungt sequencerdriv och helt nya arrangemang kryddade med österländska sitarinslag. En klar favorit!

Precis som på tidigare upplagor i Holiday-serien spelar The Human League en stor roll, av naturliga skäl. Under fem spår bjuds vi på Parralox respektfulla tolkningar av ”Louise”, ”The Lebanon”, ”Zero As A Limit”, ”Almost Medieval” och ”Blind Youth”.

Två lite mer otippade men icke desto mindre välkomna låtar avslutar albumet. Sparks singel ”When I’m With You” från 1980 och Heaven 17s ”Bigger Than America” från 1996. Båda låtarna förtjänade större framgångar än de åtnjöt när det begav sig, så det är roligt att se att de uppmärksammas här.

John von Ahlen fortsätter att övertyga bakom mikrofonen, och produktionsmässigt håller det precis lika hög klass som vi kommit att förvänta oss av Parralox. John har en oklanderlig fingertoppskänsla för när det passar bäst att hålla sig relativt trogen originallåten och när man kan vara djärvare och ta ut svängarna i sina tolkningar. Att Louise Love bidrar med sång på flera låtar främjar också dynamiken på albumet.

Detta är tredje året Parralox bjuder på coverfest runt julhelgen, och så länge det inte inverkar negativt på deras leverans av helt eget material så hoppas jag att detta blir en långlivad tradition. Ser redan fram emot ”Holiday ’17”!

Tracklist

01. Flamboyant (04:08)
02. Bring On The Dancing Horses (04:12)
03. Animal Reaction (08:48)
04. Heaven Must Have Sent You Back To Me (03:08)
05. Face To Face – Heart To Heart (05:27)
06. A Question Of Time (06:52)
07. Blasphemous Rumours (07:03)
08. Louise (05:34)
09. The Lebanon (06:34)
10. Zero As A Limit (04:10)
11. Almost Medieval (05:18)
12. Blind Youth (03:41)
13. When I’m With You (03:56)
14. Bigger Than America (06:26)

(English version below)

A much anticipated Christmas present from Parralox!

As the third volume of the Holiday series has landed I think we can determine that Parralox have created a new Christmas tradition. These cover albums, that started out as a tribute to The Human League and their classic ”Holiday ’80” EP, have so far offered a well-balanced mix of well-known hits and forgotten gems in versions ranging from faithful remakes to drastic re-interpretations, and this is still true on ”Holiday ’16”.

The album opens with an synthtastic version of ”Flamboyant”, in its original form a standalone and perhaps slightly forgotten Pet Shop Boys single from 2004. Then follows two tracks that I personally don’t have any previous relation to, namely ”Bring On The Dancing Horses” (by Echo & The Bunnymen) and ”Animal Reaction” (by Route 69). This is also part of the charm of the wide selection of songs – a lot might be familiar, but you may also stumble across new acquaintances.

Another link to Pet Shop Boys appears in the shape of a proper high-nrg interpretation of ”Heaven Must Have Sent You Back To Me” by their protege Cicero whom they signed to their own Spaghetti Recordings label in the early 90s. This is followed by a rather faithful version of ”Face To Face – Heart To Heart” which was the first major hit by German synthpoppers The Twins.

Depeche Mode receive a double tribute with ”A Question Of Time” and ”Blasphemous Rumours”. The first one is pretty close to the original in the way its built up and performed, with the exception of the female vocals performed by Louise Love. ”Blasphemous Rumours” on the other hand has been given a proper overhaul sporting a heavy sequencer drive and new arrangements with some eastern-flavoured sitar bits to spice things up. An immediate favourite!

Just like on previous volumes in the Holiday series, The Human League play a major part, for obvious reasons. Over a set of five tracks we are treated to Parralox‘s respectful interpretations of ”Louise”, ”The Lebanon”, ”Zero As A Limit”, ”Almost Medieval” and ”Blind Youth”.

Two slightly more unexpected but nonetheless welcome songs close the album. The Sparks‘ 1980 single ”When I’m With You” and Heaven 17‘s ”Bigger Than America” from 1996. Both songs deserved more success than they received at the time, so it’s good to see that the get some well-earned attention here.

John von Ahlen continues to impress behind the mic, and production-wise he still maintains the same high standards that we’ve all come to expect from Parralox. John possesses a flawless feel for when to stay faithful to the original song and when to be bolder and twist things about in his interpretations. Having Louise Love on board contributing vocals on several songs also adds to the dynamics of the album.

This is the third year that Parralox invites us to a cover-fest around Christmas, and so long as it doesn’t impact negatively on the delivery of their own material, I hope this will be a long-standing tradition. I’m already looking forward to ”Holiday ’17”!

The Human League med supportbandet Ekkoes gästade Stockholm och Debaser Medis den 11 november.

Jens Atterstrand (foto) var på plats för med sin kamera.

Det har varit gubbcomebackens vår i vår. Inte nog med att George Miller, 70, hyllas för ”Mad Max: Fury Road” och visar hur en actionfilm bör se ut. Samtidigt släpper den elektroniska dansmusikens fader Giorgio Moroder, 75, sin första skiva i eget namn på trettio år, och tidigare i vår debuterade (nåja) film- och musikskaparen John Carpenter, 67, med sitt första fristående album.

Erik Uppenberg recenserar bägge här och här. Men först gör han en tillbakablick på den elektroniska musiken i USA, som den lät när Giorgio Moroder och John Carpenter slog igenom i slutet på 1970-talet.

(English version below)

Synthmusiken som vi känner den på Elektroskull har aldrig varit stor i USA, ens när den dominerade topplistorna här. När synthpopen utvecklades i Europa, tog sig elektronisk musik andra vägar i USA. Resultatet är andra låtar, andra ljudbilder som än i dag spelas och influerar nya generationer.

Devo var gossar från mellanvästern som blandade studentikost koncepttänk med new wave och synthar, medan New York-protopunkarna i Suicide korsade klassisk rock’n’roll med en kompromisslöst minimalistisk ljudbild. Inga av dem slog stort, men framför allt Suicide har satt sitt märke i musikhistorien som inspirationskälla för andra.

På den mer kommersiella sidan blomstrade den klassiska discomusiken, som bland annat via Giorgio Moroders och Donna Summers försorg utvecklades till smattrande elektronisk Hi-NRG-disco. Moroder är förvisso italienare, men han flyttade till USA – och hans ”I Feel Love” flyttade gränserna för hur musik låter och görs.

Punkare, proggare och andra självutnämnda profeter för det alternativa och det goda skällde discon för att vara värdelös plastig smörja, gjord bara för att tjäna pengar. Inskränkta rockfans brände discoskivor på en sportarena i Chicago. Denna så kallade Disco Demolition Night, som ägde rum 1979, ger en klart brun eftersmak i munnen.

Nu i efterhand har de flesta förstått att discon kan tolkas starkt politiskt, sprungen ur en hedonistisk gaykultur som krävde plats, respekt och stolthet i stället för skam och livslögner.

Men som alltid inom populärmusiken korsbefruktar motsatserna varandra förr eller senare. Punkfunken uppstod som en hybrid av alternativrock och disco. När 70-tal gick över i 80-tal så arbetade exempelvis Giorgio Moroder med en lång rad new wave- och postpunkartister, som Blondie, Sparks, Freddie Mercury, Japan, Human Leagues Phil Oakey, Berlin och Sigue Sigue Sputnik, för att bara nämna några.

Och apropå korsbefruktning fram och tillbaka. Vissa hävdat att all populärmusik i grunden är svart, sedan stulen och omformad av vita artister. New Yorks och Los Angeles svarta hiphoppionjärer, som Afrika Bambaataa, Egyptian Lover och Newcleus, fascinerades av europeiska artister som Kraftwerk, Human League och Gary Numan, snodde tillbaka de stela vita rytmerna och började rappa över dem.

Så uppstod den första formen av electro, eller electrofunk som vi ofta kallar den i dag för att undvika sammanblandning med alla andra musikgenrer som fått etiketten electro. Så småningom muterade electron till housemusik i Chicago och techno i Detroit. Två revolutionerande sound som trettio år senare sätter sitt märke på, vågar jag säga, nästan varje låt på alla världens topplistor.

Sist i listan över inflytelserikt amerikanskt elektroniskt 70-tal, kanske också minst, men ändå naggande god, hittar vi så soundtracktraditionen. Instrumental musik avsedd att ackompanjera de rörliga bilderna från Hollywoods drömfabrik. Givetvis nästlade sig synthesizern in även här, och levande symfoniorkestrar fick konkurrens av minimala och monotona kontrollrumskompositörer.

Här blandades influenser från progressiv rock och krautrock med enkla, sugande, närmast hypnotiska melodier och teman. Barry de Vorzons soundtrack till gängfilmen ”The Warriors” (1979) är en klassiker. Harold Faltermeyer, Hans Zimmer och varför inte Jan Hammer med sin signatur till ”Miami Vice” följde i samma fotspår. En typ av soundtrack som i dag på samma gång hyllas och parodieras i pastischer som ”Kung Fury”.

Största legendaren i det här sammanhanget är John Carpenter. Han skrev, producerade och regisserade billiga men effektiva små mästerverk i skräck- och science fiction-genrerna. Ofta skrev han också musiken själv, exempelvis till ”Halloween”, ”Flykten från New York” och ”The Fog”.

Och så återigen Giorgio, ständigt denne Giorgio. Moroders mest minnesvärda – men långt ifrån enda – bidrag till soundtrackgenren är ”American Gigolo”, ”Scarface”, ”Cat People” och ”Midnight Express”, för vilket han fick en Oscar för bästa musik.

Nu är det trettio, fyrtio år senare. Bägge gubbarna är folkpensionärer, och tillbaka med varsitt album.

Läs recensionen av Giorgio Moroders ”Déjà vu” här. Lyssna på en spellista med några av hans klassiker: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/7mFqCQgf16UoIK1XrghDnH

Recensionen av John Carpenters ”Lost Themes” finner du i sin tur här. Lyssna på en spellista med några av hans klassiker: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/1NLNJ614svsJ8rXqd01fLC

(English version below)

Comeback geezers Moroder and Carpenter: pioneers of American electronic music.

It surely has been time for the old geezers to make comebacks this spring. Not only did George Miller, 70, present the latest Mad Max movie Fury Road and showed how an action movie should look like. At the same time father of electronic dance music Giorgio Moroder, 75, releases his first album under his own name in thirty years, and earlier this spring John Carpenter, 67, debutet (well, under his own name, anyway) with his first independent album.

Erik Uppenberg reviews both albums here and here. But first he makes a retrospective on the electronic music in the US, as it sounded when Giorgio Moroder and John Carpenter broke through in the late 1970’s.

Synth music as we know it on Elektroskull has never been big in the United States, even when it dominated the charts overe here. When synthpop developed in Europe, the electronic music took somewhat other routes in the United States. The result are different songs and soundimages which even today is played and influences new generations of musicians.

Devo were lads from the Midwest who mixed their student-concept-thinkinh with new wave and synths, while the New York postpunkers Suicide crossed classic rock’n’roll with an uncompromising minimalist soundscape. None of them hit big, but above all Suicide has put thier mark in music history as inspiration for others.

On the more commercial side it flourished the classic disco music, which among other things through Giorgio Moroder’s and Donna Summer’s merchandise developed to clattering electronic Hi-NRG disco. Moroder is of italian origin but he moved to the United States – and his “I Feel Love” moved the boundaries of how music sounds and is done.

Punks, progrockers and other self-appointed prophets of the alternative scenes accused the scolding disco to be useless plasticky filth, made just to make money. Narrow rock fans burned disco discs at a sports stadium in Chicago. This so-called Disco Demolition Night, which took place in 1979, gives a clear brown taste in the mouth.

In retrospect, most understood that disco can be interpreted strong political, sprung from a hedonistic gay scene that required place, respect and pride instead of shame and life-lies.

But as always in popular music it cross-fertilizes contraries sooner or later. Punkrock-funk originated as a hybrid of alternative rock and disco. When the 70’s went over in the 80’s Giorgio Moroder started working with a wide range of New Wave and post-punk artists like Blondie, Sparks, Freddie Mercury, Japan, Human League’s Phil Oakey, Berlin and Sigue Sigue Sputnik, just to name a few.

And speaking of cross-fertilization back and forth. Some argued that all popular music is basically black, then stolen and reshaped by white performers. New York and Los Angeles black hip hop pioneers like Afrika Bambaataa, Egyptian Lover and Newcleus were so fascinated by European artists such as Kraftwerk, The Human League and Gary Numan that they stole back the stiff white rhythms and started rapping on top of them.

Thus arose the first form of electronica, or electro funk as we often call it today to avoid confusion with any other musical genres with the tag electronica. It eventually mutated the electro to house music in Chicago and techno in Detroit. Two revolutionary styles that thirty years later has it’s mark on, dare I say, almost every song on all of the world’s top lists.

Last in the list of influential American electronic 70’s, perhaps the least, but still nagging sound, we find the soundtrack tradition. Instrumental music intended to accompany the moving pictures from the Hollywood dream factory. Of course it started to nest the synthesizer in there too, and live orchestras got competition of minimal and repetitive control composers.

This mixed influences from progressive rock and krautrock with simple, sucking, almost hypnotic melodies and themes. Barry the Vorzon’s soundtrack to gang film “The Warriors” (1979) is a classic. Harold Faltermeyer, Hans Zimmer and January Hammersmith’s signature soundtrack to “Miami Vice” followed in the same footsteps. A kind of soundtrack that day at the same time praised and parodied in pastiches as “King Fury”.

Greatest legend in this context is John Carpenter. He wrote, produced and directed the cheap but effective small masterpieces of the horror and science fiction genres. Often he also wrote the music for his own movies like for example “Halloween”, “Escape From New York” and “The Fog”.

And so once again Giorgio. Giorgio Moroders most memorable – but far from the only – contribution to the soundtrack genre are his music themes for “American Gigolo”, “Scarface”, “Cat People” and “Midnight Express” for which he received an Oscar for best music.

It is now thirty, forty years later. Both guys are retired and returns with their respectively new albums.

Read the review of Giorgio Moroder’s ”Déjà vu” here and check out this playlist with some of his classics: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/7mFqCQgf16UoIK1XrghDnH

The review of John Carpenter’s ”Lost Themes” is found here, and you can also listen to his classics here: https://open.spotify.com/user/multig/playlist/1NLNJ614svsJ8rXqd01fLC

Projektet Bruderschaft, som för tio år sedan (under Rexx Arcanas ledning) samlade ihop medlemmar från bland annat VNV Nation, Covenant, Icon of Coil och Apoptygma Berzerk till EP:n “Forever” är nu redo att presentera “Return”.

Precis som tidigare så går alla intäkter från skivsläppet oavkortat till en lång rad välgörenhetsorganisationer med cancer i fokus och på det nio spår långa albumet medverkar bland annat: Daniel Graves (Aesthetic Perfection), Stefan Netschio (Bebon Beton) och Assemblage 23-frontmannen Tom Shear som bidrar på en uppdaterad version av “Forever”.

Syrian-sångaren Andylab gör i sin tur en tolkning av The Human League-klassikern “Things that Dreams are Made of” och utöver detta får “Return” även ett svenskt inslag via Colony 5-sångaren P.O. Svenssons insats på “Goodbye”.

“Return” släpps även i en begränsad boxutgåva ** där bonusdiscen levereras med remixer signerade en lång rad kända namn, där amerikanska Imperative Reaction har fått den stora äran att remixa titelspåret (lyssna nedan).

Utöver de sedan tidigare inblandade musikerna och låtskrivarna som Covenants Joakim Montelius, Sebastian Komor (från Icon of Coil, Zombie Girl och Komor Kommando) så innehåller “Return” även bidrag av Daniel Myer (Haujobb, Architect), Johann Sebastian (State of the Union) och Maze (från Blank).

Hjärnan bakom projektet Rexx Arcana berättar mer

“Så mycket har förändrats sedan den här resan började för tio år sedan. Precis som min far och många andra som har drabbats av cancer har upptäckt, så blir inte alltid livet som man har planerat och detsamma gäller det här albumet. Men trots detta så lyckades vi verkligen och slutresultatet var värt det! Det är min allra högsta önskan att vi en dag skall kunna säga detsamma om den fruktansvärda och dödliga sjukdomen cancer.”

“Return” släpps den 22 november via Alfa Matrix. Köp den och gör ditt bidrag till cancerforskningen!!

1. Tracklist
2. Trigger (feat. Clint Carney)
3. Return (feat. Tom Shear)
4. Dead Tomorrow (feat. Daniel Graves)
5. Goodbye (feat. Jared Lambert)
6. The Things That Dreams Are Made Of (feat. Andylab)
7. Falling (feat. Daniel Myer)
8. 6AM (feat. Stefan Netschio)
9. Goodbye (feat. P.O. Svensson)
10. Forever 2013 (feat. Tom Shear)

Tracklist bonusdisc **

1. Return (Imperative Reaction Remix) (feat. Tom Shear)
2. Dead Tomorrow (Virtual Descent Remix) (feat. Daniel Graves)
3. 6AM (Noise Suppression Mix by Roior) (feat. Stefan Netschio)
4. Return (Mesh Mix) (feat. Tom Shear)
5. Goodbye (Frontal Boundary Remix) (feat. Jared Lambert)
6. Falling (Hopeless Mix by Armor) (feat. Daniel Myer)
7. Trigger (Triger Mix) (feat. Clint Carney)
8. Return (Cephalgy Remix) (feat. Tom Shear)
9. Falling (Enter and Fall Remix) (feat. Daniel Myer)
10. Goodbye (Aesthetic Perfection Mix) (feat. Jared Lambert)
11. Forever (Head-Less Mix) (feat. Ronan Harris)
12. Return (Funker Vogt Remix) (feat. Tom Shear)

Psyche och Robert Enforsen bjuder på en cover av The Human League-klassikern “Things that Dreams are Made of”. Fri nedladdning! Enjoy.

Artister: Guilt Trip, Autodafeh, Robert Enforsen, Psyche
Datum: lördag 2 mars 2013
Scen: Nalen Klubb
Arrangör: Electronic Sound Sweden
Rapport: Stefan Haking
Foto: Diana Malm och Patrik Lark

OBS! Missa inte fotoalbumet nedan!

Kanadensiska Psyche, som sedan många år består av grundaren Darrin Huss,  som när han spelar lite i sin tur samarbetar med olika musiker firar nu 30 årsjubileum. I samband med detta genomfördes en miniturné i Sverige då man gästade Malmö, Stockholm och Göteborg.

Med sig till Stockholm hade man de svenska akterna Guilt Trip, Autodafeh och Robert Enforsen.

Först ut på kvällen var Guilt Trip med sin lite tyngre industrisynth som för kvällen saknade livegitarristen Berget Bergman. Karl Lindberg och Magnus Nilsson har kommit långt sedan de transformerade sitt gamla band Chirurgie Esthetique till Guilt Trip för ett femtontal år sedan. De genomför ett ganska piggt set med en väl avvägd blandning av gammalt och nytt material.

Sedan följde Autodafeh, som rönt stora framgångar inte bara på den svenska EBM-scenen utan även nere på kontinenten med sin av Front 242 inspirerade body. De körde ett piggt och rappt set som även innehöll ett par nya låtar.

Robert Enforsen tidigare sångare i ett nu avslumrat Elegant Machinery och Hype kör ett solo-set med alla gamla slagdänger som han sjungit på genom åren och får ett riktigt starkt gensvar från publiken.

Sist kommer Darrin och hans keyboardist upp på scen och kör ett långt och härligt set med låtar från hela Psyches 30-åriga repertoar. Darrin och Robert framför även en cover av The Human League-klassikern “These are the Things Dreams are Made of” som de spelat in tillsammans.

OBS! Missa inte Stefan Hakings intevju med Darrin Huss som genomfördes i samband med spelningen. Denna kommer inom kort (med fler bilder från spelningen signerade Patrik Lark). Håll utkik..

För drygt tolv år sedan (1999) inledde Vince Clarke (från Depeche Mode, Yazoo, The Assembly, Erasure och VCMG) och Martin Ware (från The Human League, Heaven 17 och musikprojektet British Electric Foundation) samarbetet The Clarke & Ware Experiment.

Via Mute Records släppte man två album: “Pretentious” kom 1999 och två år senare (2001) kom således uppföljaren “Spectrum Persuit Vehicle”. Sedan det tidiga 2000-talet har duon fortsatt arbetet med tredimensionella elektroniska ljudprojekt via det gemensamma produktionsbolaget Illustrious Company Limited.

Ett urval av musiken man producerat presenteras nu närmare i samlarboxen “House of Illustrious”.

Över tio CD-skivor som levereras i en Malcolm Garrett och Tim Milne-designad – och av duon handsignerad (och numrerad), samlarbox begränsad till 1000 exemplar, presenteras (utöver de två tidigare albumen) åtta CD-skivor med nytt material från firma Vince Clarke och Martin Ware. (Lyssna på utvalda smakprov nedan!)

Boxens design är en hel vetenskap i sig och den har tagit över ett år att färdigställa! Skivorna är exempelvis monterade på en specialdesignad spindel (graverad med “Made in Sheffield”) som i sin tur gör att de kan snurra helt fritt i boxen!

“House of Illustrious” släpps den 26 november via Lexer Music (Mute Records).

För ytterligare detaljer se Lexer Musics webshop eller den dedikerade mikrositen. Lyssna även på podcasten nedan där Vince och Martin berättar mer om projektet och bjuder på smakprov.

Bästa synthpop/futurepop/electropop

Det elektroniska året bjöd på en rad starka popalbum, från “Credo” av Sheffield-veteranerna i The Human League till nutida svenska duor som The Sound of Arrows samt Rebecca & Fiona. Här tänker jag dock hylla ett möte mellan en annan legendar och några yngre förmågor. Eftersom den inte recenserats, tar jag tillfället i akt att puffa för John Foxx and The Maths album “Interplay” – en sprakande skiva som det slår analoga gnistor om.

Futurepop vet jag inget om (läs: vill inte veta något om), så den genren väljer jag bort.

Bästa EBM/body/oldschool

Stockholmsduon The Pain Machinery hade ett produktivt år och släppte två skivor med kompromisslöst bodysväng, inspirerat av bland annat acid house och new beat. Så här kunde EBM låta under det sena 1980-talet, innan dagens stelbenta retroregler var satta. Remixskivan “Auto Surveillance” var mer i min smak än den egentliga fullängdaren ”Surveillance Culture”.

Bästa harsh EBM/industrial/dark electro/aggrotech

Pass.

Årets bästa singelsläpp

…är inte lätt att utse. Vissa av de singelspår jag lyssnat mest på kom ut redan 2010, som “Hello” av Martin Solveig feat. Dragonette, “Undesired Isolation” med Kaos! och Austras häxhousedänga “Beat and the Pulse”. Smakproven från Maison Vagues och Henric de la Cours bägge debutalbum, “Synthpop’s Alive” respektive “Dogs”, släpptes aldrig formellt som singlar. Jag väljer också helst något fräschare än The Human League (“Never Let Me Go”), Lustans Lakejer eller för den delen Ladytron (“Ace of Hz” eller “White Elephant”) och Yelle (“Que veux-tu”), trots att de alla släppte bra singlar. Tar jag något med Rebecca & Fiona blir jag väl lynchad av våra läsare. Säkert har jag glömt några låtar också. “Skeleton” av The Good Natured, kanske? Nej, i en jämn kamp så drar jag till med “Sets & Lights” av Xeno & Oaklander.

Årets största besvikelse

Årets bägge stora festivaler med synthinriktning, Arvikafestivalen och Stockholm Goes Alternative, ställde bägge in. Särskilt i SGA-fallet var en amatörmässig festivalledning och inkompetenta ekonomiska glädjekalkyler bidragande orsaker. Även Hultsfredsfestivalens konkurs året fore spelar in. Festivalsverige har fått dåligt rykte – kommer långväga artister våga låta sig bokas i framtiden? Samtidigt har pålitliga arrangörer som Tinitus tröttnat på den ekonomiska osäkerhet och den enorma arbetsbörda som en festival innebär. Bodyfest kämpar på, men under den överblickbara framtiden tycks det som om svenska synthare får åka till Tyskland för att besöka en större festival inom den egna nischen. Hårdrockare, ibland avundas jag er!

Bästa konsertupplevelse

Ett av årets märkligaste och bästa musikminne står en av landets minsta festivaler för. Halvhemliga Kalabalik på Tyrolen lockade något hundratal besökare till den småländska obygden. I en bedagad men magisk och helt oemotståndlig folkparksmiljö (dansbanan på Tyrolen heter “Joddelero”!) kunde vi se Ekobrottsmyndigheten härja, 64Revolt blippa, Position Parallèle ploppa och Jemek Jemowit stylta omkring i bjärt träningsoverall och pumps, medan han tvångsmatade en uppstoppad räv med Jägermeister. Missa inte 2012 års upplaga, då bland andra Henric de la Cour, Agent Side Grinder, Tobias Bernstrup och Petra Flurr kommer att uppträda.

Bästa klubbupplevelse

Club Ultrafoxx hittade ett tillfälligt hem på queera Högkvarteret på Södermalm i Stockholm. Det blev en minnesvärd kväll inte minst för att André Thelénius från Marina Siertis och jag själv – med bar överkropp – försökte hetsa massorna till synthallsång. Hur mycket jag än skulle vilja hävda att detta var kvällens höjdpunkt, så nödgas jag erkänna att Trans-X utgjorde huvudakt. Tyvärr har Högkvarteret nu lämnat sin stämningsfulla lokal med dess Twin Peaks-röda sammetsdraperier, och Ultrafoxx är åter en husvill klubb.

Bästa nykomling

Mirrors, Maison Vague och Marilyn and the Rogue är några av de debutanter som gjorde bra ifrån sig under året. Men vem ska man välja? Och vad är en nykomling? Rent formellt debuterade Henric de la Cour under året, trots sin gedigna karriär i Yvonne och Strip Music. Även filmauteur-räven David Lynch släppte sitt första egna album. När mp3-filer cirkulerar, och gränsen mellan demo och officiella släpp suddas ut, blir det också allt svårare att peka ut ett startdatum för artister. Svenska duon The Sound of Arrows EP-debuterade redan 2008, men först i år kom albumet, “Voyage” med de storslagna singlarna/videorna “Into the Clouds”, “M.A.G.I.C” och “Nova”. Jag bestämmer att de är nykomlingar. De är värda det!

Bästa skivbolag

En hedervärd kulturgärning utförs av tyska Anna Logue Records. Etiketten kämpar oförtrutet vidare för att sprida bortglömd minimalsynth och analog synthpop från det tidiga 1980-talet. Man letar även upp musik som aldrig gavs ut officiellt när det begav sig, och ger ut den som snyggt och tidstypiskt formgivna cd-skivor och vinylutgåvor. Då gäller det att passa på, för skivorna säljer ofta slut. Även aktiva artister i samma anda kan hitta ett hem på Anna Logue Records – exempelvis är Marsheaux och Twins Natalia just nu aktuella med en split-singel. Några andra skivbolag i samma anda är Minimal Wave Records och Wierd Records, som bland annat ger ut ovan nämnda Xeno & Oaklander.

1979 spelade Peter Care (legendariska Cabaret Voltaire’s videoregissör)  in den kontroversiella kortfilmen “Johnny YesNo” (som släpptes på video 1983 via bandets egna videoproduktionsbolag Double Vision), varpå originalsoundtracket till filmen (som i sin tur producerades av bandet) släpptes som ett album två år senare.

Skivbolaget Mute Records annonserar nu ut att filmen i sitt originalformat, samt en ny version från 2009 (remastrade till DVD) och albumet på CD – tillsammans med 140 minuter av bonusmaterial – släpps i boxen “Johnny YesNo Redux” i hösten. Boxen inkluderar två CD-skivor med bonusmaterial i form av helt nya remixer signerade originalmedlemmen Richard H. Kirk samt andra exklusiva spår, samt de två versionerna av filmen på DVD.

(Missa inte trailern till “Johnny YesNo Redux” samt musikvideon till “Sensoria” nedan!)

Cabaret Volataire tillhör skaran av brittiska band som tillsammans med Throbbing Gristle, Fad Gadget, The Human League och The Normal anses vara de största elektroniska musikinnovatörerna genom tiderna. Bandet presenterade redan i slutet av 70-talet presenterade musik som var långt före sin tid.

Peter Care är på senare tid mest känd just för sina videoproduktioner och Cabaret Voltaire‘s musikvideo till singelsläppet “Sensoria” (1984, Virgin) anses vara en av de mest banbrytande och framgångsrika alternativa musikvideorna genom tiderna. Utöver detta har han även arbetat med en mängd andra band som till exempel R.E.M, Buce Springsteen, Depeche Mode och Tina Turner. Under 2005 erhöll Peter Care en “Lifetime Achievement Award” för sina musikvideos, varpå han även regisserade episoder av HBO‘s prisbelönta TV-serie “Six Feet Under”.

“Johnny YesNo Redux” släpps den 3 oktober via Mute Records.

Tracklist

CD 1

1. Premonition (Remix)
2. News from Nowhere (Remix)
3. Yashar (Insurgent Mix)
4. If the Shadows Could March (Remix)
5. Loosen the Clamp 2
6. Invocation (Remix)
7. Partially Submerged (Remix)
8. Hallucination Sequence (Remix)
9. Invocation 2 (Remix)
10. The Quarry 2 (Remix)

CD 2

1. Taxi Music 1 (Remix)
2. Taxi Music 2 (Remix)
3. Premonition 2 (Remix)
4. Hallucination Sequence 2 (Remix)
5. The Quarry (Remix)
6. Partially Submerged 2 (Remix)
7. If the Shadows Could March?
8. Loosen the Clamp (Remix)
9. Taxi Music 3 (Remix)
10. Invocation 4 (Remix)

DVD 1

1. Johnny YesNo – Original 1982 Version
2. Johnny YesNo Trailer

DVD 2

1. Johnny YesNo – Redux 2009