Subscribe via: RSS

Tag Archive | "The Dancer"

Front 242-gästspel på ny singel från Haujobb

Tags: , , , , , , , , ,


Efter att ha gjort en framgångsrik comeback med det senaste albumet “New World March” under 2011 och ha följt upp med en trio av tillhörande EP:s under de senaste två åren så är nu Haujobb redo att presentera nytt material.

Till den första singeln “We Must Wait” så har den tyska duon, som består av Daniel Myer och Dejan Samardzic, även lånat in Front 242-sångaren Jean-Luc De Meyer som har bidragit med både med sånginsats och låttext.

(Se videon nedan)

Singeln finns ute digitalt redan nu men kommer även att släppas i en begränsad 7″ vinylutgåva där b-sidan “The Dancer” innehåller ytterligare ett gästspel av Oliver Chesler (alias The Horrorist).

Haujobb albumdebuterade med “Homes & Gardens” redan 1993 och har sedan dess släppt en dryg handfull fullängdare och ett tiotal EP:s och singlar. Bandet turnerade med Front Line Assembly förra året och förväntas presentera ett nytt album senare under året.

“We Must Wait” släpps den 20 juni via Basic Unit Productions.

haujobb_we_must_wait

Tracklist

01. We Must Wait (feat. Jean-Luc De Meyer)
02. The Dancer (feat. The Horrorist)

Liverapport: Visage (+ Garbo Sthlm) 20131009, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Visage, Garbo STHLM
Datum: onsdag 9 oktober 2013
Scen: Nalen Klubb, Stockholm
Arrangör: Electronic Sound Sweden
Rapport: Erik Uppenberg
Foto: Jens Atterstrand (Fotoalbumet ligger nedanför artikeln!)

Erik Uppenberg och Jens Atterstrand besökte Nalen Klubb i Stockholm för att beskåda legendariska Visages första spelning på svensk mark någonsin.

 

“Det är inte lätt att göra cover på sig själv”, konstaterade en gång Sven-Ingvars sångare Sven Magnusson. Han sade det under en Hultsfredsspelning då det klassiska dansbandet framförde lite tuffare versioner av sina låtar, närmare det rock’n’rollsound de faktiskt startade med.

Men citatet kan också appliceras på de många nostalgispelningar som återuppståndna 80-talsband numera gör. Utmaningen ligger i att återskapa en förgången storhetstid på ett någorlunda värdigt sätt, och i att göra det med en sättning som ofta inte har så mycket gemensamt med originalet.

Ibland går det överraskande bra, som Men Without Hats lysande Sverigespelningar tidigare i år. Men inför Visages spelning på Nalen Klubb är förväntningarna i botten – många i publiken anländer med ett antal pinsamma Youtube-klipp på näthinnan.

Ännu svårare är det eftersom frontmannen Steve Strange en gång var Londons it-boy nummer 1, den coolaste stilikonen som gick i ett par (förmodligen spetsiga) skor. Han brände sitt ljus i bägge ändar under några korta år i början av 80-talet, och har därefter levt ett hårt liv kantat av missbruk. Hur ska han ta sig igenom det här? Skulle den forne klubbvärden på Blitz ha släppt in sig själv på Nalen Klubb?

Med låga förväntningar blir man inte besviken, och spelningen i den lilla men fullsatta lokalen är bättre än väntat. Det känns som att se ett Visage-coverband på en Finlandskryssning. Soundet är pubrockvarianten av new wave, framfört av ett gäng rutinerade musikergubbar som en gång var smala – eller åtminstone hade smala slipsar – kompletterat med den yngre keyboardisten Logan Sky. I dagens Visage-sättning hanteras gitarren med den äran av forne Ultravox-medlemmen Robin Simon, som även brukar spela med John Foxx.

Steve Strange berömmer publiken alltför tidigt, redan efter första låten ”Never Enough” (en av de bästa på nya skivan “Hearts and Knives”) får vi höra att vi är en “amazing crowd”. I mellansnacket är han lite som kung Carl XVI Gustaf: valhänt i sin roll, men kämpar på så gott han kan. Jag tror att Strange tagit till sig av kritiken mot tidigare spelningar. Han är vare sig en stor sångare eller scenpersonlighet, men avverkar habilt sina Visage-klassiker: ”The Damned Don’t Cry”, ”The Anvil”, ”Mind of a Toy”, ”Pleasure Boys” med flera.

När Strange går av scenen för klädbyte, kör bandet en inledningsvis stark version av instrumentallåten “The Dancer”. Tyvärr glider den över i en ovärdig solo-onanisession mellan basisten Steve Barnacle och trummisen Johnny Marter. De har själva jätteroligt, själv ryser jag av sekundärgenans inför en tungfotad 70-talsrockpassage som strider mot allt vad Visage, i grunden ett postpunkprojekt, står för musikaliskt.

Tänk om bandet i stället vävt ihop “The Dancer” med en annan instrumental som “Frequency 7”, eller tillsammans gastat loss i “Tar” … då hade det kunnat blivit något stort av just detta nummer.

Nu höll jag på att glömma bort att kläderna är viktigare än musiken. Steve Strange har inledningsvis på sig en Union Jack-smyckad jacka i fyra nyanser av rödbrunt med matchande hatt. Den ser lite mossig ut, men samtidigt väldigt new romantic, ungefär som Steve Strange själv. Efter “Dancer”-breaket återkommer han i en mer tveksam camouflage-stass, och ser ut som en korsning mellan en biodlare och en Iraksoldat. Om detta är en kommentar till den Bush- och Blair-kritiska låten ”Diaries of a Madman” är något oklart.

Bäst under hela spelningen är avslutande “Visage”. Där rocksoundet tidigare stundom skurit sig mot synthpoporiginalen, exempelvis på “Fade to Grey”, så sitter det nu som en smäck, och gubbsyntharpubliken viftar glatt och sjunger med för full hals. “Amazing crowd”, som sagt.

(Anmärkning: Förbandet, Garbo Sthlm, är ej recenserat.)

[zooeffect AIGA4SrO6WVv]