Subscribe via: RSS

Tag Archive | "The Crüxshadows"

Liverapport: Amphi Festival 2012, Köln

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: The Wars, A Life Divided, Spetsnaz, Mind.In.A.Box, Corvus Corax, Camouflage, Eisbrecher, The Sisters of Mercy, Eisenfunk, Tyske Ludder, X-RX, Seabound, Assemblage 23, SITD, Haujobb, Nachtmahr, Apoptygma Berzerk, D.A.F., Lord of The Lost, Solar Fake, Aesthetic Perfection, Stahlzeit, The Crüxshadows, Mono Inc., Blutengel, Blutengel, And One, Schöngeist, Whispers in The Shadow, The Other, Coppelius, 18 Summers, Conjure One, Combichrist, Project Pitchfork
Datum: 21-22 juli 2012
Scen: Tanzbrunnen, Köln
Rapport: Joakim Holfve
Foto: Anders Nord

OBS! Missa inte fotoalbumet nedan!

När Arvika har dött och ingen annan svensk festival (undantaget Emmaboda kanske?) orkar med att boka några vettiga band är det dags att styra kängorna söderut. Elektroskull – Synthportalen-duon Joakim Holfve och Anders Nord rapporterar från Amphi Festival i tyska Köln.

Med drygt 16 000 biljetter sålda och en inte alldeles tokig lineup ses Amphi Festival i Köln, Tyskland som en av de bättre festivalerna i genren – förmodligen med all rätt! Efter att ha varit en “freshman” förra året hade jag den här gången en smula bättre koll på vad som man inte ska missa – och vad som är lite mer. Framför allt har jag fått en bild av en festival som är lika tajt och uppstyrd som vilka tyskfloskler som helst. Amphi är, på många sätt och vis, Tyskland objektifierat.

Amphi Festival 2012 (den åttonde i ordningen sedan starten 2005) var lika organiserat som den alltid verkar vara och arrangemanget är oklanderligt. Bortsett från att festivalen kunde ha haft lite fler toaletter och en smula bättre utbud när det kommer till maten är det svårt att hitta något att gnälla över. Jag tycker fortfarande att festivalen börjar för tidigt och slutar precis likadant – för tidigt. Att det sista bandet går av innan midnatt känns lite fånigt och de tidigaste banden missas av många.

Bandmässigt hade arrangören Orkus täckt in det mesta. D.A.F. och And One för gammelsyntharna, Nachtmahr och Combichrist för nysyntharna, medan gotharna höll till godo med The Sisters of Mercy och så vidare. Det roliga med Amphi är att det är typ… “kreddigt”. Genomgående så försöker banden verkligen göra något av showen (som exempelvis Agonoize gjorde i fjol) och inte bara ställa ut skorna och låta det vara ännu en festivalspelning. Genomgående imponerade banden i intensitet och publikfrieri. Vore det inte bara för att ljudet är rätt eländigt på inomhusscenen hade det varit full pott.

För de som saknar “de gamla goda åren” på Arvikafestivalen eller tycker att Wave Gotik Treffen (i Leipzig) är för meckigt är det verkligen dags att få upp ögonen för Amphi. Redan nu har festivalen presenterat namn som Alien Sex Fiend, Welle:Erdball, FabrikC och Fields of Nephilim inför nästa år och med en så pass tight organisation, bra stad att hitta hotell i (även om Köln i övrigt kanske är i tråkigaste laget), världens bästa beachclub och en bra nattklubb är det bara att packa väskan och åka ner.

Det är bara så trist att festivalen endast är två dagar lång, tiden går som bekant alldeles för fort…

Årets bästa band

Aesthetic Perfection. Gjorde ingen besviken. Med en rätt taskig tid (typ halv tre på eftermiddagen) är det ingen lätt uppgift att göra en riktigt bra show. Daniel, Tim och Elliott gjorde en riktigt bra spelning och efterskakningarna sitter i än.

Årets besvikelse

Apoptygma Berzerk. Ni är inte Bon Jovi!

Årets favorit i repris

Beachcluben. En sån fenomenal idé! Det självklara hänget för alla och anledningen till att man missar fler konserter än man kanske hade velat.

Årets miss

Svor lite åt mig själv för att jag inte såg Solar Fake och Haujobb.

Årets fråga

Är det inte dags att utöka festivalen med fredag också snart?

Årets “det-här-får-jag-inte-missa-nästa-år”

Köpa nya kängor. Mina fötter har skavts ner med hälften…

Aesthetic Perfection

Seabound

Tyske Ludder

And One

Assemblage 23

Blutengel


The Crüxshadows – “Valkyrie”

Tags: , , , , , , , ,


Format: CD, Digital, Spotify
Skivbolag: Wishfire Records LLC
Releasedatum: 2 september 2011 (officiellt 8 november 2011)

Genre: Electronic, New Wave

5/10

Remixen på titelspåret lyfter betyget

The Crüxshadows väg har varit krokig den sista tiden. Med brytningar, break-ups, stölder och en hel del turnerande, där en del har lett till att Rouge mer eller mindre har omstrukturerat hela sitt band. Nu presenterar frontmannen och hans ombytliga hov i The Crüxshadows den nya singeln “Valkyrie”.

Efter de senaste årens framgångar, så har The Crüxshadows kommit att vara ett efterlängtat band när de väl presenterar nytt material. De tidigare singelsläppen “Sophia”, “Birthday”, “Immortal” och “Quicksilver” har alla klättrat högt på listorna både i USA och i Europa. Rouge et Al ser sig själva i en pågående resa från synthpop och new wave mot eurodance och det verkar ju vara en framgångsrik väg för bandet. “Valkyrie” är ett släpp som inte väcker någon större överaskning hos mig, det låter inte som något annorlunda mot bandets tidgare material. (fortsättning nedan)

Undantaget på denna EP är Dreamside-remixen. Gitarrerna ger en edge som är väldigt trevlig och nyskapande i deras i övrigt väldigt likriktade sound. Det verkar som att The Crüxshadows har hittat det sound man trivs med just nu och singeln låter mer eller mindre som bandets övriga släpp de sista åren. Inga överraskningar, inte något nytt, men mer av samma sak.

Gillar man det bandet gjort tidigare under de senare åren så gillar man säkert “Valkyrie”. Titelspåret kommer nog göra sig bra på olika dansgolv, men söker man något mer spännande så bör man leta vidare.

// David Lysholm, Elektroskull – Synthportalen

Tracklist

  1. Valkyrie  6:02
  2. Valkyrie (Radio Edit)  4:38
  3. Anthem  5:07
  4. Valkyrie (Rise of the Walcyrge – The Dreamside Remix)  4:21
  5. Strange Skies  5:58


END: The DJ dedikerar EP till oljekatastrofen

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Nilaihah Records annonserar ut en ny EP från det amerikanska DJ-projektet END: The DJ. EP’n “Fires On The Shore” innehåller gästspel av bland annat Assemblage 23, Uberbyte, System Syn och Miss FD.

Remixerna är signerade Northborne, Angels on Acid, Shiv-R med flera.

Den sex spår långa EP’n är dedikerad till BP‘s oljeläckage i USA och alla som fallit offer för katastrofen. Genom att köpa EP’n stödjer man arbetet med att rädda kuststräckan med allt ifrån redskap till mat åt de som arbetar med katastrofen.

Mer information finns på www.saveourgulf.org.

END: The DJ från San Diego i Kalifornien, USA är känd för sina hårtslående rytmer på de alternativa dansgolven och har de sista åren varit öppningsakt åt bland annat Combichrist, Assemblage 23, FGFC820, Panzer AG, Slick Idiot, Angels On Acid, Man + Machines, Ego Likeness, The Cruxshadows, The Last Dance och många fler!

“Fires On The Shore EP” släpps den 7 december via Nilaihah Records.

Tracklist:

  1. Fires On The Shore (Original Version av Souless Affection)
  2. Fires On The Shore (Northborne Version)
  3. Fires On The Shore (Erektor Version)
  4. Fires On The Shore (Touched By Stahlnebel & Black Selket)
  5. Fires On The Shore (Angels on Acid Version)
  6. Fires On The Shore (Shiv-r Version)

Flatline – “Enjoy The Noise”

Tags: , , , , , , ,


Format: CD
Skivbolag:
Ionium Records
Releasedatum:
18 oktober

7/10

Står ut från mängden.

Det är alltid kul när man hittar något nytt! Det är så lätt att börja jämföra bakåt i tiden när man lyssnar på band man hört i flera år. Ni vet… “Det var bättre förr” – hur ofta har man inte sagt det? Bara för att det är nytt behöver det förstås inte vara bra, många gånger är det tvärtom. Flatline är dock överraskande fräscht.

Jag kanske bara är dum som inte hört om tyskarna tidigare men det finns förvånansvärt lite info att tillgå om dem på nätet. Googlar du på Flatline är det först och främst en metalgrupp med med arg uppsyn som dyker upp. När jag lyckas gräva fram den lite mer musikaliskt begåvade gruppen Flatline, så har de endast en kort presentation på tyska. Bandets största meriter visar sig vara några supportgig till bland annat Welle:Erdball, The Crüxshadows och Funker Vogt, samt en tidig EP.

Därför är det här så pass trevligt. “Enjoy the Noise” är inget unikt album, det är inte det bästa som som producerats inom scenen i år, det är inte komplett – men det är fräscht! Det kanske är mitt fel som har svårt att komma ifrån andra bands förflutna men Flatline har de där små skillnaderna från andra som gör att de står ut ur mängden. Titelspåret på skivan är höjdpunkten, “The Warning” och “Love” är inte så pjåkiga heller. Dock är plattans mittparti rätt segt där låtarna grötar ihop sig som en papier-maché, spåret Sprungwellen” är mest skumt. Lägstanivån är inte vad man hade kunnat önska sig, även om gränsen mellan något nytt och trevligt och bara trist är fånigt hårfin.

Exakt vad som tilltalar mig med Flatline kan jag inte sätta fingret på och “Enjoy the Noise” har både toppar och dalar. Jag är glad att de är så pass höga och djupa som de är dock – det blir inte lika ljummet som micromat rätt igenom, utan snarare som hummer med pulvermos.

Man kan alltid plocka ut de fina delarna.

Fortsätter Flatline på samma sätt som de börjat i och med “Enjoy the Noise” och finslipar sitt sound vet i alla fall jag vad jag ska önska mig till julklapp nästa år.

Tracklist:

  1. The Warning 06:25
  2. Infected 04:17
  3. The Law 04:59
  4. Enjoy the Noise 03:24
  5. Angel of Death 05:25
  6. Mrchenwelt 04:01
  7. Machinery 04:47
  8. Lies 04:44
  9. Love 04:38
  10. Virus 04:10
  11. Sprungwellen 04:58

// Joakim Holfve, ElektroSkull – Synthportalen

Minerve – “Please”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD / Digital download
Skivbolag: EchoZone / Gravitador

Releasedatum: 24 september 2010 (Europa), Ute nu! (Ryssland)

5/10

Ännu ett steg mot pophitsen.

Tyska synthpopbandet Minerve bildades 2002 när keyboardisten Mathias Thürk och sångaren Daniel Wollatz slog sig ihop för att skriva musik tillsammans. Under 2004 släpptes debutalbumet “Breathing Avenue”, som gav dem ett lokalt rykte och de fick agera förband till bland annat The Crüxshadows och Psyche. Fler och fler tyskar uppmärksammade bandet, men de riktigt stora framgångarna hade Minerve i Östeuropa, vilket gäller än idag då bandets största fanbase finns i Ryssland, Polen och Tjeckien.

När Thürk och Wollatz skapade Minerve var det ett helelektroniskt band, med åren har detta förändrats och även om Minerve fortfarande är synthpop hörs väldigt många popinfluenser i låtarna. Det var något som började i och med andra albumet “Sensefiction” och ett medvetet steg då man även värvade keyboardisten Andreas Wollatz och en livetrummis till bandet.

I och med “Please” har man tagit ännu ett steg mot pophitsen. Man har jobbat tillsammans med Olaf Wollschläger och John Cremer, som tidigare har producerat och mixat bland annat And One, Unheilig, Pink Floyd och Kraftwerk. De starkaste korten Minerve har spelar man ut snabbt. “Hold Me Tight” samt “Every Day” inleder nya plattan och det gör de bra, men det är även det bästa man har att bjuda på. Där mycket av de resterande spåren är alldeles för svaga så svävar Minerve iväg och sätter aldrig ner fötterna. Grovjobbet saknas och bandet tappar för mycket unikum och kvalitet.

Trots det förstår jag varför Minerve har valt att gå den här vägen. Deras fans växer sig allt fler och jag kan bara anta att tyskarna känner att de har växt ifrån den musik som först gjorde dem kända. De säger sig själva vilja ta ett nytt steg i sin musikaliska inriktning och det hörs. Problemet är bara att de inte verkar ha funnit sig själva i sin nya stil och trots att jag lyssnat igenom “Please” flera gånger är det bara två eller tre låtar som verkligen satt sig, resten känns mest blurrigt! Med undantag för de två första låtarna samt “Don’t Ask Me Why” hittar jag inte något som fastnar, de mesta glider runt, grötigt och oinspirerat. Genomgående så är det poppiga för poppigt och det synthiga inte tillräckligt genomarbetat.

“Please” kommer säkert gå hem hos många och Minerve kommer att växa sig allt större. Det finns potential här, det finns klass, det finns hits. Personligen tycker jag dock det är tråkigt att tyskarna har sålt lite av sin själ för högre försäljningsiffror och därmed tappat sin musik, men det är väl knappast något speciellt ovanligt heller med tanke på det rådande musikklimatet.

Tracklist:

  1. Hold Me Tight
  2. Every Day
  3. Down To The Ground
  4. Life Is An Illusion
  5. You Don’t Know Me
  6. Don’t Ask me Why
  7. Phoenix
  8. Read In My Memories
  9. Please
  10. Forbidden Love
  11. Save Me
  12. Under My Skin

// Joakim Holfve, ElektroSkull – Synthportalen

(Redigering och korrektur: Jens Atterstrand)

Girls On Film – “Mental Image”

Tags: , , , , ,


Format: CD / Digital
Skivbolag: Soulow Records/Nova Media
Releasedatum: 7 Maj 2010 (Europa)

6/10

Småtrevlig, synthpopskryddad new wave-clash.

Två tjejer från soliga Florida bildar i dagsläget amerikanska Girls On Film. Rio sjunger och står för största delarna av textförfattandet, medan Kazhmir spelar bas, och stöttar med bakgrundssång.

Lineupen har, sedan starten 2002, sett lite olika ut och från början var Tim Curry, mest känd från The Crüxshadows, en del av Girls On Film, som då var en kvintett tillsammans med livetrummisen Machine på elektroniska pads. Under slutet av 2002 ville Tim förädla sina kunskaper som producent och han var på detta sätt delaktig i bandets debut-EP, “The Love Robot”, som släpptes 2003, innan han senare samma år permantent lämnade bandet till förmån för andra projekt.

Han ersattes av en kvinnlig keyboardist, som kallade sig Metro och tog över syntharna på scen. Mellan 2004-2005 så fick bandet mycket positiva gensvar från radio, TV, spelade på bl.a. “International Connexion Music Festival”, “Cincinnati’s Midpoint Music Festival” och “New York City’s M.E.A.N.Y.” fest på berömda “Continental”. Bandet har, med sitt speciella sound, en förmåga att platsa in överallt och spelades friskt på radio under ett par år i både kommersiella och alternativa sammanhang. Efter ett bra samarbete 2005 med Tallahassee-producenten Dave Murphyett, släpptes bandets fullängdare “Danceteria” som togs emot väldigt positivt och roterade på diverse radio och internetradio stationer världen över. Albumet följdes sedemera upp av hitsingeln “Vaporized”, vars musikvideo regisserades av Dino Reyes och licensierades bland annat för visning av MTV i Italien. 2Asides Records lånade låtar från albumet och dessa remixades av bl.a. Steve Porter, Hatiras, Thomas Penton och Neil Kolo, vilket resulterade i remixskivan “Danceteria Remix Reel”, som släpptes 2007.

Trots bandets intensiva turnéschema under 2006-2007, som bl.a. inkluderade “Tropical Heatwave Festival” i Tampa och “Signalfest” i Chapel Hill, North Carolina, så presterade tjejerna under tiden material till snudd på ännu en fullängdare, som tillsammans med producent Mike Stephens resulterade i EP’n “Get Close to Me”, som släpptes våren 2008.

Tjejerna fortsatte arbeta med att promota sin musik via olika TV och filmprojekt som bl.a. inkluderade en reklamspot på AMC TV‘s nätverk för filmen “Working Girl”, liksom en reklamspot för “Honey Nut Cheerios”.

Efter interna stridigheter, bråk med skivbolag, avhoppade bandmedlemmar och en del turer fram och tillbaka så har man vridit rodret i rätt riktning igen och producerat EP’n “Mental Image”. Bandet har själva valt att kalla sin musik för “Dancetronic Glam Wave”. Soundet idag kan enklast beskrivas som en grogg blandad på läppstifts-synthpop, en liten del electroclash ovanpå en stor bas av iskall new wave.

EP’n innehåller fem låtar, samt fyra remixer på urval av dessa, totalt 9 spår. Rios speciella sätt att sjunga präglar som sagt soundet och det är med viss hatkärlek man som lyssnare försöker ta in melodier och lyrik.

Inledande “Pitiless Friend”, har störst hitpotential med en refräng som snabbt sätter sig efter att ha hört den ett par gånger. Nästföljande “Metrosexual”, är även den snyggt förpackad i ett myller av klassiska synthljud och snärtiga rytmer. De tre återstående låtarna är något intetsägande och Rios sätt att sjunga gör att det är svårt att ge låtarna sin rätta identitet, då de rätt snabbt låter ganska lika. Låten “Devil Lies”, spelades in och släpptes redan 2008 på EP’n “Get Close To Me”, men återfinns här i en nyinspelad version, av någon anledning nu titulerad “Devil’s Lies”, men det är samma låt med ett något uppfräschat sound. Något som i det här fallet är till det bättre. Det lite tuffare electroclash-soundet, som vi är vana vid från tidigare alster, har fått ta ett steg tillbaka och den softare elektroniska sidan får visa framfötterna. Tjejerna har hittat något av ett eget sound, som stundtals är småtrevligt, men i längden något sövande och tjatigt.

Vad gäller remixerna som ges plats på denna EP, så är alla fyra intressanta tolkningar på sitt sätt. Macutchi‘s remix av titelspåret “Pitiless Friend”, är en ordentlig direkt-till-dansgolvet tolkning som, liksom DJ F‘s tilltufsade version av “Medicated Mind”, båda lär fungera utmärkt i ett sådant sammanhang. Önskemålet att “ta tillbaka rock n rollen till dansgolvet” lyckas man hyfsat med ljudmässigt, men det hela faller något med svagt låtskrivande och för många upprepningar.

Tracklist “Mental Image EP”

01. Pitiless Friend
02. Metrosexual
03. Devil’s Lies
04. Too Close
05. Medicated Mind
06. Pitiless Friend (Macutchi Remix)
07. Metrosexual (Mike Lange Remix)
08. Too Close (Jemex Remix)
09. Medicated Mind (DJ F Remix)

// Jens Atterstrand, ElektroSkull – Synthportalen