Subscribe via: RSS

Tag Archive | "The Anvil"

Liverapport: Visage (+ Garbo Sthlm) 20131009, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Artister: Visage, Garbo STHLM
Datum: onsdag 9 oktober 2013
Scen: Nalen Klubb, Stockholm
Arrangör: Electronic Sound Sweden
Rapport: Erik Uppenberg
Foto: Jens Atterstrand (Fotoalbumet ligger nedanför artikeln!)

Erik Uppenberg och Jens Atterstrand besökte Nalen Klubb i Stockholm för att beskåda legendariska Visages första spelning på svensk mark någonsin.

 

“Det är inte lätt att göra cover på sig själv”, konstaterade en gång Sven-Ingvars sångare Sven Magnusson. Han sade det under en Hultsfredsspelning då det klassiska dansbandet framförde lite tuffare versioner av sina låtar, närmare det rock’n’rollsound de faktiskt startade med.

Men citatet kan också appliceras på de många nostalgispelningar som återuppståndna 80-talsband numera gör. Utmaningen ligger i att återskapa en förgången storhetstid på ett någorlunda värdigt sätt, och i att göra det med en sättning som ofta inte har så mycket gemensamt med originalet.

Ibland går det överraskande bra, som Men Without Hats lysande Sverigespelningar tidigare i år. Men inför Visages spelning på Nalen Klubb är förväntningarna i botten – många i publiken anländer med ett antal pinsamma Youtube-klipp på näthinnan.

Ännu svårare är det eftersom frontmannen Steve Strange en gång var Londons it-boy nummer 1, den coolaste stilikonen som gick i ett par (förmodligen spetsiga) skor. Han brände sitt ljus i bägge ändar under några korta år i början av 80-talet, och har därefter levt ett hårt liv kantat av missbruk. Hur ska han ta sig igenom det här? Skulle den forne klubbvärden på Blitz ha släppt in sig själv på Nalen Klubb?

Med låga förväntningar blir man inte besviken, och spelningen i den lilla men fullsatta lokalen är bättre än väntat. Det känns som att se ett Visage-coverband på en Finlandskryssning. Soundet är pubrockvarianten av new wave, framfört av ett gäng rutinerade musikergubbar som en gång var smala – eller åtminstone hade smala slipsar – kompletterat med den yngre keyboardisten Logan Sky. I dagens Visage-sättning hanteras gitarren med den äran av forne Ultravox-medlemmen Robin Simon, som även brukar spela med John Foxx.

Steve Strange berömmer publiken alltför tidigt, redan efter första låten ”Never Enough” (en av de bästa på nya skivan “Hearts and Knives”) får vi höra att vi är en “amazing crowd”. I mellansnacket är han lite som kung Carl XVI Gustaf: valhänt i sin roll, men kämpar på så gott han kan. Jag tror att Strange tagit till sig av kritiken mot tidigare spelningar. Han är vare sig en stor sångare eller scenpersonlighet, men avverkar habilt sina Visage-klassiker: ”The Damned Don’t Cry”, ”The Anvil”, ”Mind of a Toy”, ”Pleasure Boys” med flera.

När Strange går av scenen för klädbyte, kör bandet en inledningsvis stark version av instrumentallåten “The Dancer”. Tyvärr glider den över i en ovärdig solo-onanisession mellan basisten Steve Barnacle och trummisen Johnny Marter. De har själva jätteroligt, själv ryser jag av sekundärgenans inför en tungfotad 70-talsrockpassage som strider mot allt vad Visage, i grunden ett postpunkprojekt, står för musikaliskt.

Tänk om bandet i stället vävt ihop “The Dancer” med en annan instrumental som “Frequency 7”, eller tillsammans gastat loss i “Tar” … då hade det kunnat blivit något stort av just detta nummer.

Nu höll jag på att glömma bort att kläderna är viktigare än musiken. Steve Strange har inledningsvis på sig en Union Jack-smyckad jacka i fyra nyanser av rödbrunt med matchande hatt. Den ser lite mossig ut, men samtidigt väldigt new romantic, ungefär som Steve Strange själv. Efter “Dancer”-breaket återkommer han i en mer tveksam camouflage-stass, och ser ut som en korsning mellan en biodlare och en Iraksoldat. Om detta är en kommentar till den Bush- och Blair-kritiska låten ”Diaries of a Madman” är något oklart.

Bäst under hela spelningen är avslutande “Visage”. Där rocksoundet tidigare stundom skurit sig mot synthpoporiginalen, exempelvis på “Fade to Grey”, så sitter det nu som en smäck, och gubbsyntharpubliken viftar glatt och sjunger med för full hals. “Amazing crowd”, som sagt.

(Anmärkning: Förbandet, Garbo Sthlm, är ej recenserat.)

[zooeffect AIGA4SrO6WVv]

Visage – “Hearts and Knives”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital, LP
Skivbolag: Blitz Club Records
Releasedatum: 20 maj 2013
Genre: Synthpop, New Romantic, New Wave
Bandmedlemmar: Steve Strange, Steve Barnacle, Robin Simon, Lauren Duvall
Produktion: John Bryan, Sare Havlicek
Master: Yuri Dent (The Control Room)
Mix: Sare Havlicek
Land: England
Recensent: Erik Uppenberg

Slätstruken återkomst med stilikonen Steve Strange

Den här recensionen handlar om Visages historia snarare än om den nya skivan. Det är ingen slump, för det förflutna är mer intressant.

Ingen artist personifierar den brittiska new romantic-rörelsen som Visages frontman och sångare Steve Strange. Åren 1979 och 1980 höll han hov på legendariska klubben Blitz i Covent Garden, London. Bakom skivspelarna stod DJ Rusty Egan och blandade Bowie, Roxy Music och Japan med Kraftwerk, Giorgio Moroder och Soft Cell.

Med hemmasnickrat extremmode på kroppen, futuristisk musik i öronen och droger i blodomloppet kunde de unga besökarna – många var designstudenter – glömma vardagens regnvåta hopplöshet och hägrande arbetslöshet under några hedonistiska timmar varje tisdagnatt. Besökarna gick under en rad beteckningar som futurister, Blitz Kids och ”The Movement”. För eftervärlden är de kända som new romantics.

Det var en elitistisk liten klick som samlades på Blitz. Ibland höll Steve Strange upp en spegel framför någon av de köande, och frågade retoriskt: ”Skulle du släppa in dig själv?” En kändis som nekades entré var Mick Jagger. Producenten Martin Rushent fick dock komma in, trots att han såg ut som en skäggig farbror – han hade visat sin goda smak genom att ratta Visage och Human League.

En annan högst välkommen Blitz-gäst var David Bowie, som var en viktig inspirationskälla och sågs som ett slags gudfader till rörelsen. Kvällarnas officiella namn var ”Bowie Nights”. Sin vana trogen stal Bowie också tillbaka lite av både stil och musik, vilken märks i videon till ”Ashes to Ashes” där Steve Strange och andra Blitz-besökare medverkar som statister.

Som klubbvärd och stilikon satte Steve Strange en ära i att byta utseende inför varje ny ”Bowie Night”. På så sätt blev det Strange som, tillsammans med bland andra Siouxsie Sioux, satte själva new romantic-stilen. För det är i första hand en subkultur med stilmarkörer, inte en musikgenre. Även om rörelsen framför allt förknippas med synthpop spretar artisterna mot såväl vit soulpop (Spandau Ballet, ABC) som plastig radioreggae (Culture Club).

Detta var precis i början av synthpoperan, och Rusty Egan hade svårt att hitta tillräckligt mycket elektronisk musik att spela. En lösning var att dryga ut spellistorna med egen musik. Visage började som ett studioprojekt när Strange och Egan slog sig ihop med medlemmar från The Rich Kids, Ultravox och Magazine .

I dag minns vi främst ”Fade to Grey” från den självbetitlade debuten (1980), men Visage hade också rad mindre hits som ”The Damned Don’t Cry” och ”Night Train” från uppföljaren ”The Anvil” (1982). På tredje och svagaste skivan ”Beat Boy” (1984) var bara kärnan Strange och Egan kvar från ursprungssättningen, och Strange var vid det här laget fast i ett heroinberoende som knappast hjälpte situationen.

1986 försökte sig Steve Strange på en återkomst under nytt bandnamn, Strange Cruise. Klädstilen var fortfarande fantastisk (även om den säkert uppfattades som daterad då). Musiken var dock något slags soulfunk som vare sig tilltalade gamla fans eller lockade nya lyssnare. Steve Strange försvann från det allmänna medvetandet och in i sina egna drogdimmor.

Strax efter millennieskiftet var electroclash det hetaste som fanns – och på många sätt ett stilmässigt och musikaliskt återupplivande av new romantic. Electroclash handlar i sin klyschigaste form om mode, sex, droger och primitiva electrorytmer. Tänk ”Frank Sinatra” med Miss Kittin & The Hacker. Fischerspooner skulle heller aldrig sett ut som de gjorde om inte Visage hade funnits att sno idéer av. Men Steve Strange var inte redo att dra nytta av tidsandan. Att hans drogmissbruk var en bidragande orsak är ingen högoddsare.

Linda Perry kunde dock casha in genom att skriva den oblyga ”Fade to Grey”-stölden ”One Word” som blev en hit med Kelly Osbourne. Visage stämde och fick en del av kakan. Extra ironiskt, då Steve Strange vanligen inte får ett korvöre av alla sköna royaltyslantar som just ”Fade to Grey” dragit in genom åren – det är en av få Visage-låtar som han inte själv har varit med och skrivit.

På senare år har en drogfri Steve Strange genomfört en rad nostalgispelningar under Visage-namnet med sig själv som enda originalmedlem. Att samla material till ett nytt album har tagit tid, men nu är fjärde skivan ”Hearts and Knives” här. Nu har också sättningen lite mer trovärdighet: gamle medlemmen Steve Barnacle är tillbaka, i sällskap med rutinerade gitarristen Robin Simon från tidiga Ultravox. Andra tidigare medlemmar som Dave Formula, Midge Ure och Rusty Egan ska också ha varit med på ett hörn – den senare är dock enligt en mig närstående källa skeptisk till resultatet.

Hur låter det då? Hyfsat. Soundet är rakt igenom rätt, något anonymt, men som hämtat ur det tidiga åttiotalet. Problemet är låtarna. Inledande ”Never Enough” och singeln ”Shameless Fashion” är klart godkända, och bäst på skivan är vemodigt pulserande ”I Am Watching”, där synthpopsmatter möter new wave-gitarrer. Dessa tre låtar kommer att vara välkomna tillskott på kommande Visage-spelningar. Riktigt dålig är bara avslutande pekoralet ”Breathe Life”.

Däremellan är det slätstruket, med 80-talspop som vägrar att fastna. Som helhet är skivan en gäspning. Det är tur att kläderna – åtminstone i new romantic-sammanhang – är viktigare än musiken.

Tracklist

01. Never Enough (04:02)
02. Shameless Fashion (04:25)
03. She’s Electric (Coming Around) (03:46)
04. Hidden Sign (05:31)
05. On We Go (04:24)
06. Dreamer I Know (03:42)
07. Love in Static (05:08)
08. I Am Watching (04:09)
09. Diaries of a Madman (02:56)
10. Breathe Life (03:02)

Visage återuppstår i ny skepnad

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,


Efter nästan tre decennier av tystnad så är det nu dags för brittiska Visage att göra sin efterlängtade comeback!

Det nya albumet “Hearts and Knives” släpps under maj månad från den nykomponerade kvartetten, som numera består av den karismatiske frontmannen och grundaren Steve Strange, bassisten Steve Barnacle samt de nyrekryterade medlemmarna – sångerskan Lauren Duvall och den forne Ultravox>gitarristen Robin Simon.

Den första singeln “Shameless Fashion” släpps inom kort (lyssna nedan!).

Visage bildades av Steve Strange och producenten och DJ:n Rusty Egan på den legendariska The Blitz Club redan 1978. Bandet och klubben anses enligt många vara själva födelsen av åttiotalets kommande new romantic-våg.

Det första (själtitulerade) albumet skrevs- och spelades in i Martin Rushdents legendariska Genetic Studios och levererade hits som “Fade To Grey” och “Mind of a Toy” detta efter att bandet skrivit på för Polydor Records.

Visage släppte ytterligare två album – “The Anvil” (1982) och “Beat Boy” (1984).

“Hearts and Knives” släpps under maj månad via The Blitz Club Records.

Tracklist

  1. Never Enough
  2. Shameless Fashion
  3. She’s Electric (Coming Around)
  4. Hidden Sign
  5. On We Go
  6. Dreamer I Know
  7. Lost In Static
  8. I Am Watching
  9. Diaries Of A Madman
  10. Breathe Life