Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Tech noir"

Liverapport: Wulfband (+The Operating Tracks) 20150327, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , ,


Den maskerade succéduon Wulfband gästade tillsammans med The Operating Tracks Göta Källare i Stockholm den 27 mars.

Jens Atterstrand (foto) och Patrik Lark (text & foto) och  och  rapporterar från kvällen.

 

patrik_larkJens Atterstrand

 

 

 

(English version below)

Wulfband har från ingenstans snabbt blivit EBM-scenens senaste hype. Deras vidareutveckling av old school-soundet, typ DAF och Nitzer Ebb, har fått ett överväldigande mottagande. Få vet emellertid vilka personerna bakom duon är. De antas vara svenskar eftersom de är kontrakterade till Progress Production och en av debutalbumets låtar (SMF) innehåller textstrofen ”Wir sind die Swedische Muttificker”. Deras officiella premiärspelning hölls också i Stockholm på Bodyfest 2014 den första november. Där bet de ifrån sig rätt rejält på lilla scenen och förhoppningarna var därför högt ställda inför fredagskvällens spelning på Göta Källare i Stockholm.

Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Förbandet The Operating Tracks är också en duo och utgörs av Calle Nilsson och Carolina Lindahl. De är också nystartade under 2014 och har sina rötter inom old school EBM. Men deras sound drar lite mer åt det Belgiska hållet. Att främsta förebilden torde vara The Klinik framgick tydligt, inte minst i låten ”1001”.  Bandet har liksom Wulfband ”världens största Depeche Mode-fan” till manager: Andreas Jismark. Men om The Operating Tracks lät som The Klinik så såg de på scenen mer ut som något i stil med Kraftwerk eller Laibach, i sina svarta uniformsliknande kläder. De stod som i givakt rakt igenom hela setet. Ibland lutade sig någon av dem fram mot mikrofonen för att bidra med några av de sparsamma vokala inslagen. Allt var väldigt stilistiskt stramt och minimalistiskt, både musiken och det sceniska uttrycket. Istället för en energisk och vokaliserande frontperson var det de tre bildskärmarna i bakgrunden som fick stå för mycket av uttrycket och känslan. Ett par låtar in i setet kom dock en tredje person in och spelade trummor och höjde energinivån ett par snäpp.

Men inget band slår Wulfband när det gäller energi. Efter en stunds paus, och i takt med att scenen fylldes med rök, steg förväntningarna i lokalen och trycket framme vid scenen ökade. Två maskerade silhuetter avtecknades vagt i det stora rökmolnet och plötsligt exploderade scenen i låten ”3, 2, 1, Nein”. Det är deras i mitt tycke klart bästa låt. En packe dynamit med smått genialiska baktakter och breaks som mitt i all aggressiv primitivism visar på stort kunnande i hantverket. Wulfbands låtar är i stort sett alla mellan två och tre minuter långa, precis som 70-talets snabba punklåtar, och det är precis just vad det är: industriell synthpunk. Tempot är nästan galet högt och den anonyme sångaren med den Cthulhu-inspirerade masken for runt på scenen som en muskulös Johnny Rotten på steroider. Bredvid stod trummisen i sin svarta bondagemask och försökte banka ner trummorna genom scengolvet. Chocköppningen fortsatte sedan med ”Jetzt”, en annan av bandets allra bästa låtar.

Röken låg tjock mest hela tiden och stroboskopen blixtrade så hårt och frekvent att min kamera inte ville samarbeta. Till slut stängde jag av autofokus och försökte fokusera manuellt, det gick sådär. Inte lätt att sikta in några skarpa konturer i den massiva röken, dessutom på ett synnerligen snabbrörligt mål, medan ögonen pepprades av epileptiska ljusblinkningar. Resultatet blev inte de bästa bilderna jag har tagit under en spelning, men de visar ändå hyggligt stämningen och energin som bjöds. Mot slutet av setet forcerade de med några starka kort i form av ”Gewalt” och ”Attentat” och jag kastade ett öga mot Gösta som i vanlig ordning stod längst fram i moshpits epicentrum. Gösta är inte vem som helst, utan den ende jag känner till som blivit namngiven i en EBM-låttitel: ”Du står i vägen Gösta!” av Geist. Så när jag såg Gösta hängandes dubbelvikt över kravallstaketet hyttandes med näven mot Cthulhus tentakler, insåg jag att det är precis så här EBM ska vara: hårt, svettigt och skitigt, med energin sprutandes ut över en extatisk publik. Wulfband kommer att lägga Tyskland under sina fötter när de spelar på Familientreffen i sommar, det är jag säker på. Det enda jag egentligen kan anmärka på i Wulfbands sound är att det låter lite torrt och sprött, aningen digitalt. Jag saknar de där riktigt feta analogbasarna som genren är så känd för. Det finns alltså lite att slipa på även för detta sensationsband.

En riktigt fin EBM-kväll kröntes sedan med en officiell efterfest på klubben Resurrected (Tech Noir) vid Mariatorget. Den var väl befolkad och det var idel glada miner efter detta mycket lyckade evenemang.

(English version below)

Wulfband have out of nowhere fast become the EBM scene’s latest hype. Their further development of the old-school EBM sound, like DAF and Nitzer Ebb, has received an overwhelming response. Few know, however, which the people behind the duo are. They are believed to be Swedes because they are signed to swedish Progress Production, and one of the debut album’s songs (SMF) contains the text line: “Wir sind die Swedische Muttificker”. Their official first gig was also held in Stockholm on Bodyfest 2014. They made quite an impression there on the small stage and expectations were therefore high before Friday night’s gig at Göta Källare in Stockholm.

But we should not jump the gun. The supporting band The Operating Tracks is also a duo, consisting of Calle Nilsson and Carolina Lindahl. They are also newly established in 2014 and has its roots in old school EBM. But their sound draws slightly towards the Belgian side of it. Their prime influence are obviously The Klinik, not least noticable in the song “1001“. Just like Wulfband they have “the world’s greatest Depeche Mode fan” for manager: Andreas Jismark. But if The Operating Tracks sounded very much like The Klinik their look on stage, in their black uniforms, were more like Kraftwerk or Laibach. They stood as if at attention throughout the entire set. Only sometimes one of them leaned toward the microphone to contribute with some of the sparse vocal elements. Everything was very stylistically austere and minimalistic, both the music and scenic expression. Instead of focusing on an energetic vocalist at the front, the three monitors in the background had a great deal in the over all sinister stage mood. A few songs into the set, however, came a third person in and played drums and raised the energy level a few snap.

But no band beats Wulfband when it comes to pure energy. After a short break, and as the scene was filled with smoke, expectations were arising and the pressure at the stage front increased. Two masked silhouettes were outlined vaguely in the big smoke cloud and suddenly the scene exploded in the song “3, 2, 1, Nein“. In my opinion by far their the best song. It’s a pack of dynamite with a somewhat ingenious back beat and breaks that midst of all the aggressive primitivism shows great skill in craftsmanship. Wulfband’s songs are almost all between two and three minutes long, like 70’s fast punk songs, and that’s exactly what it is: industrial synth-punk. The tempo is almost insane and anonymous singer with the Cthulhu-inspired mask moved around the stage like a muscular Johnny Rotten on steroids. Beside was the drummer in his black bondage mask and hitting hard to bang down the drums through the stage floor. The shock opening then continued with “Jetzt“, another of the band’s best songs, and accounted for a truly powerful start of the gig.

The smoke was continuously thick and the stroboscopes flashing so hard and frequently that my camera would not cooperate. Eventually I turned off the auto focus and tried to focus manually, not completely succesfull. It was not easy to target any sharp contours through the massive smoke, trying to capture a very fast moving target, while the eyes were peppered by epileptic light flashes. The result was not the best pictures I’ve taken during a gig, but they still show the mood and the amount of energy in the show.

Towards the end of the show they forced with some strong cards in form of “Gewalt” and “Attentat” and I cast an eye toward Gösta as usual, was standing in front of the moshpits epicenter. Gösta is not just anybody, but the only one I know of who have been named in an EBM song title: “Du står ivägen Gösta!” (You are standing in the way Gösta!) by Geist. So when I saw him hanging folded over the riot fence shaking his fist against the Cthulhu tentacles, I realized that this is exactly how EBM should be: hard, sweaty and dirty, with energy spraying out on an ecstatic audience.

I’m sure Wulfband will put Germany under their feet when they play at Familientreffen this summer. The only thing I can complain about in the Wulfband sound is that it sounds a bit dry and brittle, kind of digital. I miss those really fat analog basses that the genre is so famous for. Thus, there is little to hone in on even for this sensational band.

A really nice EBM evening was then crowned with an official after party at the club Resurrected (Tech Noir) at Mariatorget. It was well populated and there was nothing but happy faces after this very successful event.

Liverapport: Front Line Assembly (+Architect) 20140609, Stockholm (foto)

Tags: , , , , , ,


Artister: Front Line Assembly, Architect
Datum: 9 juni 2014
Scen: Göta Källare, Stockholm
Arrangör: Tinitus & Tech Noir

[zooeffect AMPAf9Lt5Izz]

Liverapport: DAF 20140523, Stockholm

Tags: , , , , , ,


De tyska giganterna DAF gästade ännu en gång Sverige (den 23 maj) och den här gången stod Tech Noir i samarbete med Tinitus för regin. Jens Atterstrand och Patrik Lark levererar följande rapport från Göta Källare

Jens Atterstrandpatrik_lark

(OBS! Missa inte fotoalbumen nedanför rapporten!)

 

 

Synthstockholm kokar verkligen igen, och det tämligen snabbt efter att beslutet att riva vår kära synthborg Kolingsborg blivit ett faktum. Publiken verkar snabbt ha funnit ett nytt hem i Göta Källare, det underjordiska komplexet invid Medborgarplatsens tunnelbaneuppgång och klubben Tech Noir med bröderna Leif Wademark och Jens Lagnekvist i spetsen tillsammans med Daniel Jonasson (Tinitus) har verkligen gjort ett suveränt och genomproffsigt arbete med att både locka folk till- och få dem att finna sin rätta plats i deras nya hem.

Stockholms synthscen har fått ett nytt fantastiskt hem med flera dansgolv, stora barer och luftiga ytor att umgås på.

Huvudnumret för kvällen var tyska DAF, som verkligen är ett unikum i sig. Utan nytt material på ett antal år (bortsett från något udda singelsläpp i liten skala jag glömt titeln på) så fortsätter man att leverera sin adrenalinfyllda show med en spelglädje som inte bara når hela vägen fram utan fullständigt knockar publikhavet till dans och breda leenden! Bandet som bekant en fantastisk låtskatt att gräva fram sin setlist ur och merparten av alla låtar genomförs välljudande och proffsigt.

Tack Tech Noir och Tinitus för ännu en mycket väl genomförd konsert och klubbkväll!

[zooeffect AkCAmubSqNju]

[zooeffect AcEAQ9bh5Y1u]

Liverapport: Tech Noir / Dekadance 20131226, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Datum: 26 december 2013
Lokal: Kolingsborg, Stockholm
Arrangörer: Tech Noir och Dekadance
Rapport & Foto: Patrik Lark

”Tech Noirs sista fest på Kolingsborg” har sedan länge blivit ett begrepp, men den här gången var det med största sannolikt just det den utgav sig för att vara. Redan den sjätte januari 2014 skulle nämligen Kolingsborg vara utrymt för rivning inför den kontroversiella ombyggnationen av Slussen. En trettio år lång konsert- och klubbhistoria har fått sitt definitiva slutdatum. Lokalen där Staffan Hildebrands kultfilm ”G som i Gemenskap” spelades in 1983 med Magnus Uggla och Reeperbahn i viktiga roller, där Imperiet gjorde sin allra första spelning samma år och storheter som New Order, Sisters of Mercy och Nitzer Ebb med många flera har uppträtt genom åren, ska nu obönhörligen gå i graven. Flera decennier av klubbar med olika inriktningar har sina minnen ristade i den älskade betongbunkern – Stockholms stolthet inom undergroundvärlden, den enda bit Berlin vi har, nästan jämförbar med legendariska technoklubben Berghain. Många är vi som har stått och köat utanför i den urinstinkande Gula gången, fyllehånglat i något mörkt hörn och dansat kängdans på betongen tills hälarna fått köttsår. Men nu ska allt schaktas ihop för att lämna plats för Sten Nordins skrytbyggen i form av en ultramodern glasgalleria och åttafilig motorväg. Blott en sista festnatt i synthborgen återstod.

Ställda inför detta sorgliga faktum och med löften om en jättefest på Kolingsborgs alla våningsplan, som på fornstora dagar under 90-talet och med inte mindre än fem (!) dansgolv och fjorton DJ:s, lockades varenda synthare inom flera mils radie. Som extra krydda höll fetischklubben Dekadance sin årliga julfest i källaren från klockan 21:00–23:00. Sedan öppnades det upp emellan så att de två klubbarna blev en. Lack- och latexprydda besökare i märkliga masker och djurhuvuden blandade sig med slipsklädda synthpopare på stora dansgolvet medan industrisyntharna sökte sig ner i källaren till det så efterlängtade ”Bodygolvet”. Där spelades förutom ebm och aggrotech (DJ Conan) också ”power noise, industrial techno, darktrance och annat monotont oväsen” (Discarded).

Den officiella publiksiffran är inte känd men bör ha hamnat någonstans mellan 600–800 personer. Det var i alla fall rejält tjockt med folk och inte helt lätt att hålla reda på sina vänner. Å andra sidan dök det ständigt upp nya som man tidigare hade missat. Högst tryck var det sannolikt på ”Panoramagolvet” där Pauli Sudra och Metamatic-Lasse bjöd på synthpopsklassiker från 80-talet. Eller var det möjligen den fina baren dekorerad med julgranskulor i form av diskokulor som lockade? Jag är fortfarande osäker på om den illröda lacktomten som ofta syntes vid barborden ingick i julutsmyckningen eller inte.

På stora dansgolvet spelades en bred repertoar av Leif Wademark och Anders Karlsson i form av en nostalgitripp som försökte att sammanfatta de nästan femton år som Tech Noir huserat på Kolingsborg. Det blev en ohelig blandning av nytt och gammalt från synth, goth, ebm och aggrotech med mera. DJ-båset var uppflyttat på scenen och dansgolvet badade som sig bör i suggestivt ljus och mängder av rök. På divanerna i den mörka halvcirkelgången skymtade det vackra latexfolket medan gubbsyntharna tenderade att hänga i baren.

Uppe på ”Hyllan” blev förstås det lilla dansgolvet en hyllning till alla DJ:s som bidragit till Tech Noir-kvällarnas popularitet genom åren. Några som deltog i detta ”All Star DJ-battle” var David Giertta, DJ The Fixx, Tac, BatCat, Kettil, DJ Susen, Toby1Kenobi och Tommten.

Det femte och helt nyinstiftade dansgolvet hade man denna domedag i absurditetens tecken klämt in på toaletten i källaren! Golvet fick förstås snabbt öknamnet ”Dassgolvet”. Daniel Jonasson och Erik Hammas spelade blandat elektroniskt och blev sedan avlösta av DJ NightOwl som spelade goth för gäster med behov. Sällan har en toakö varit så njutbar att stå i.

När klockan slog tre tystnade musiken. På 80-talsgolvet blev ”Hundarna Brinner” sista låten och ingen gjorde sig någon brådska att komma först ut. Vakterna fick varligt försöka mota ut folk. Utanför entréns grova ståldörr dröjde sig folk kvar i en stor folksamling. Kanske var det det lätta regnet utanför Gula gångens skyddande tak som höll dem kvar? Men jag vill tro att de envist höll sig kvar på platsen för att suga in så många minnen som möjligt och etsa dem i hjärnbarken för att göra denna fantastiska sista Tech Noir-fest på Kolingsborg oförglömlig.

[zooeffect AMPALY7acBfn]

Liverapport: Covenant (+Enemy Alliance) 20131116, Stockholm (foto)

Tags: , , ,


Artister: Enemy Alliance, Covenant
Datum: lördag 16 november 2013
Scen: Kolingsborg, Stockholm
Arrangör: Tech Noir

[zooeffect AcEAqWLb3XJz]

Liverapport: Trakktor (+Mass Murder Agenda) 20131012, Stockholm (foto)

Tags: , , ,


Artister: Mass Murder Agenda, Trakktor
Datum: lördag 12 oktober 2013
Scen: Kolingsborg, Stockholm
Arrangör: Tech Noir

[zooeffect AYKAxULla6dJ]

Liverapport: Covenant 20120602, Stockholm

Tags: , , , , , , , , ,


Artist: Covenant
Datum: lördag 2 juni 2012
Scen: Kolingsborg, Stockholm (Tech Noir & Tinitus Clubnight)

Rapport: Joakim Holfve

Foto: Niklas Hurtig

OBS! Missa inte fotoalbumet nedanför rapporten!

Covenant – Sveriges stora fixstjärnor inom synthen och ett av världens mest respekterade band inom genren gjorde comeback på Kolingsborgs scen i lördags. En Eskil i högform och ett tight spelschema gjorde kvällen till inget annat än en succé!

Efter att ha fyllt arenor och festivaltält runt om i Europa måste det nästan kännas lite konstigt, eller i alla fall trångt, att ställa sig på Kolingsborgs lilla scen. Strax efter elva går sångaren Eskil Simonsson och hans två partners (Daniel Myer och Daniel Jonasson) upp på scenen och efter en ljummen inledning brakade allt loss i och med “Bullet”.

Covenant har en ren kulturskatt som låturval och setlistan lämnade ingen besviken. Hitsen var där, liksom material från nya plattan som lät nästan för bra. Man passa även på att hinta om att ännu en platta ligger i planeringsstadiet.

Kolingsborg var fyllt till bredden med folk, ett skönt bevis på att trots döden bland Stockholms synthklubbar så finns det ett stort intresse bland syntharna själva. Samtidigt så förtjänar Covenant större än Kolingsborg – liksom publiken! Trängseln är på gränsen till för mycket och om man väl tar sig ut från dansgolvet är det mer eller mindre omöjligt att ta sig tillbaka in.

Nog för att Eskil kanske inte kunde ha fyllt Söderstadion i ett hipsterdominerat Sverige, men med tanke på att Covenant på sätt och vis är synthens svar på arenarock gör sig bandet bättre ju större utrymme de får. Nu gör man trots allt det absolut bästa utav Kolingsborg och Eskil verkar uppriktigt lycklig över att vara tillbaka på scen i Stockholm.

Covenant avslutar med “We Stand Alone”. Mobiltelefornerna bland publiken sänks, nävarna höjs och allsång bryter ut. Swedens finest visar att man visst kan bli profet i sin egen stad.

Jens Atterstrand sammanfattar 2010

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Bästa synthpop/futurepop/electropop

Code 64. Efter att ha rekryterat en ny sångare från grannlandet i väst (Bjørn Marius Borg), samt levererat ett av årets bästa singlar, “Stasis”, så släppte man till slut bandets tredje album “Trialogue” i början av september. Melodiösa synthpopdängor, rapp futurepop, vackra ballader tillsammans med ambienta mellanspel och mellan varven även ett par dansanta, perfekta och välbalanserade flirtar med trance och techno. Med en suverän sånginsats, stark lyrik och en perfekt produktion har man levererat ett av årets album alla kategorier. En klockren tia! Mitt överlägset mest spelade album under året. Passa lika bra på dansgolvet som i favoritfåtöljen!

Bästa EBM/body/oldschool

Ett myller av band har levererat bra body både här hemma i Sverige och från Europas alla hörn under året. “Tyvärr” satte Nitzer Ebb ner foten redan i januari 2010 och strök under sin storhet ytterligare. “Industrial Complex” är en fantastisk återkomst, levererad av referensen själva.

Bästa harsh EBM/industrial/dark electro/aggrotech

Scenen för den hårdare skolan av EBM, mörk elektro & industriella diton växer kraftigt. Men det är just trenden med dessa dussinband som gör den stundtals rätt slätstruken och trist. Mer av samma sak. Dark electron har blivit en massindustri på ett sätt jag inte förväntat mig. Mitt i alltihop visar Hocico var skåpet skall stå. “Tiempos De Furia” måhända inte är den mexikanska duons bästa verk någonsin, men som jag antydde i min recension så får alla talangfulla, småtrevliga “kloner” av detta sound ursäkta. Ni är inte usla någon av er, långt ifrån. Flera av er har levererat bra material, tyvärr har ni bara gett er in på en marknad med ett par väldigt dominanta marknadsledare. Band som oavsett om det går två eller fem år mellan skivsläppen kommer äta upp allt i sin väg när de väl släpps lösa på nytt. Utöver Hocico så bör även Detroit Diesel nämnas. Man visar på debutalbumet “Terre Humaine” att det finns hopp för genren i sig då man definitivt tillför en ny touch till det annars tradiotionella soundet. Bra!

Årets bästa singelsläpp

Code 64 – “Stasis”. En dansgolvsfyllare, en svepande snygg, blippbloppig hit med en refräng som fullständigt borrar sig in i benmärgen! Utöver detta Spark’s – “Tankens Mirakel”.

När man till och med kan få ett gäng avslappnade afterworkare på Synth Afterwork (Medeltidskrogen Sjätte Tunnan, Stockholm) att hurra och tjoa när man spelar en låt (efter att ha halvsovit över torsdagsölen efter jobbet) så är det något speciellt!


Årets största besvikelse

Jag vill som alla andra nämna Arvikafestivalen. Inte festivalen i sig där jag hade en helt okej vistelse, utan snarare ledningens agerande före och efter. Jag är ju även ett gigantiskt Front Line Assembly-fan och spelningen på Debaser Slussen var bland det sämsta jag sett alla kategorier och definitivt det sämsta jag sett av Bill Leeb & company. Skäms!

Bästa konsertupplevelse

Skinny Puppy på Tyrol i Stockholm. Efter att ha varit för ung 1986 och 1988, blivit förkrossad när konserten ställdes in 1992 och sedan levt barn och familjeliv hela tjugohundratalet (och bland annat missat senaste Arvikaspelningen) så fick jag äntligen se bandet som snurrade på min vinylspelare redan i mitten av åttiotalet på scenen. Definitivt mitt största ögonblick 2010 och frågan är om det inte är mitt största någonsin?

Bästa klubbupplevelse

Ingen som riktigt stuckit ut. Tech Noir har under omständigheterna gjort det bra på nya lokalen Skyddsrummet, även om Kolingsborg är – och förblir- synthborgen nummer ett alla kategorier. I alla fall för en syntharsjäl född på sjuttiotalet. Förhoppningsvis kan nästa generaton ta vid och skapa en ny synthborg, eller källare, på annat håll framöver. Man har ju även arrangerat små trevliga event under sommaren. Jag börjar kanske bli för gammal för klubblivet? Pub och barhäng blir mer och mer min grej och trevligast har jag nog haft på Synth Afterwork på torsdagarna, när allt kommer kring.

Bästa nykomling

Dead When I Found Her’s debutalbum “Harm’s Way” rullar fortfarande frekvent och jag upptäcker nya detaljer på albumet hela tiden. Nya norska EBM-duon i Kant Kino presenterade också ett starkt första album via Alfa Matrix som jag har spelat mycket (“We Are Kant Kino – You Are Not”). Svenska synthpopstrion Joy Serene är förvisso ej några nykomlingar, men deras självtitulerade debutalbum är ett av årets absolut starkaste i genren!

Bästa skivbolag

Man släpper inte mest, men man presterar överlägset bäst: Progress Productions från Göteborg med Torny Gottberg i spetsen. Har bolaget gjort ett dåligt skivsläpp i år? Nej, jag tror inte det.

The Pain Machinery – “Total Recall” (Live)

Tags: , , ,


Live på Kolingsborg (Tech Noir) Augusti 2010.

Bodytåget/Tech Noir arrangerar gemensam säsongsavslutning på Kolingsborg

Tags: , ,


I samarbete med Tech Noir arrangerar Bodytåget en riktigt speciell afton på Kolingsborg. Bodytåget, med sex stycken DJ’s kvällen till ära, utlovar 242 % Bodyparty på ett av dansgolven, och på det stora kör Tech Noir samtidigt sin säsongsavslutning.

En kväll ingen lär glömma i första taget!

Då DAF dessutom spelar på Strand tidigare under kvällen, blir säsongsavslutningen även en efterfest till denna, och enorma mängder Tysk Body utlovas!

Missa inte detta!

Kolingsborg, Gula gången (T-bana Slussen)

Lördag 5:e juni 22.00-03.00

18 år, 100:- inträde