Jens Atterstrand (text & foto), Jannice Faringer (text & foto), Niklas Hurtig (text), Alexander Johansson (text) och Patrik Lark (foto) rapporterar från den tredje upplagan av Subkultfestivalen som arrangerades i Folkets Park i Trollhättan den 15-16 juni.

 

 

 

På scen: Suicide Commando, Karin Park, Noisuf-X, Dunderpatrullen, Priest, Alice in Videoland, Empathy Test, Freakangel, The Exploding Boy, NZ, Marsheaux, Outshine, Jäger 90, Pink Milk, We Are the Catalysts, The Guilt, Kill the Sleeper, Rymdkraft, Purple Nail, Hante., Normoria och Mäbe.

OBS! Fotogallerierna nedan innehåller strax under 600 konsertbilder och kan i vissa fall ta lite tid att ladda – ha tålamod!

Med minnena från premiärårets usla väderförhållanden och olyckliga krock med Way Out West, som tyvärr ledde till under omständigheterna relativt blygsamma publiksiffror, har vi nu efter förra årets succé äntligen fått uppleva Subkults tredje upplaga! Flera nödvändiga förbättringar hade införts, den viktigaste av dem alla att få till alkoholtillstånd och servering över hela området där det nya stora öltältet med tillhörande matservering (även med veganska och vegetariska inslag) av såväl hamburgare liksom Arvikafestivalens klassiska paradrätt Langos var en riktigt succé!

När det kommer till lineupen så upplever jag (Jens) den personligen kanske snäppet svagare än förra året, men det har nog egentligen bara om personligt tycke och smak att göra. Subkult skall ha en stor eloge för att redan från början och med stort mod i allra bästa “Arvikafestivalstil” vågat sig på att presentera en tämligen bred flora av musikaliska genrer och stilar på de två scenerna med inslag från såväl mörkare alternativ- och gothrock, post- och elektropunk som bitpop, synthpop, elektropop samt industrial metal, aggrotech och EBM. Detta ger en fantastiskt dynamiskt musikalisk upplevelse för den som gillar det mesta, men å andra sidan kanske också ger chansen till en angenäm vila för trötta fötter och påfyllning av vätskedepåerna i öltältet för de besökare som inte lockas av alla musikstilar.

Subkults allra starkaste “ess-i-rockärmen” är alla de sidoprojekt och event som hålls under själva festivalen med allt ifrån dansuppvisningar och konstutställningar till dansgolv med psytrance-tema och den victorianska picnicken. Festivalen är en gemytlig, vänlig och trivsam mötesplats för fans av alla dess närliggande alternativa musikstilar och subkulturer och även om man har en bra bit kvar till Arvikafestivalens status och storhet så har man under omständigheterna lyckats bra med att försöka förvalta det arvet.

Besökarantalet föll enligt uppgift tyvärr med runt 300 personer jämfört med förra året och jag håller verkligen tummarna för att man lyckas få till en fjärde upplaga för Subkult är en fortsatt riktigt proffsigt arrangerad, välskött och trevlig festival som kan hålla fanan högt och fortsatt vara en av vår inhemska svartklädda scens absoluta höjdpunkter under året!

Tyvärr är det en tuff uppgift att kunna täcka in samliga spelningar under en fullmatad festival som denna men nedan följer ett antal liverapporter från utvalda spelningar och därefter ett fotoalbum med livebilder på några av de övriga liveakterna. Vi tackar alla inblandade för ännu en fantastisk vistelse på Subkultfestivalen och håller tummarna för att vi får avnjuta ännu en upplaga nästa sommar! (Jens Atterstrand och Jannice Faringer)

Fredag

Kill the Sleeper

Kettils Sundbergs aggrotech-projekt Kill the Sleeper höll igång publiken framför Stella-scenen i ett grymt tempo, trots den tidiga eftermiddagen. Kill the Sleeper har albumet Rebirth från 2014 i ryggen men släppte även EP:n V vid årsskiftet. Kanske den skrikigaste spelning jag varit på, vilken skulle kunna mäta sig med självaste Psyclon Nine. Kettil kan verkligen kombinera aggressiv sång med en mjuk och publikvänlig framtoning som även passar de allra yngsta besökarna. Men har man självaste Johan Van Roy (Suicide Commando) i publikhavet så måste man ju visa att man kan överrösta även den som var först. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

The Guilt

Göteborgsbaserade electropunkten The Guilt levererade för mig en av festivalens allra mest positiva överraskningar i en välljudande mix från den lilla scenen. Jag har tyvärr lyckats missa denna energiska och fartfyllda duos spelningar tidigare och är med detta sagt ytterst tacksam över att jag fick avnjuta deras tempostarka och medryckande punkinfluerade electro den här gången. Sångerskan Emma Wahlgren levererade också en av festivalens mest inlevelsefulla insatser från både scenkant och toppen av högtalare (!). Jag kommer definitivt ha mer koll på The Guilt i fortsättningen! (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

 

 

Freakangel

Jag kan villigt erkänna att de estländska industrirockarna Freakangels senare albumsläpp har passerat mig ganska obemärkt förbi. Men i det gassande solskenet på eftermiddagen så pulvriserade de det mesta av motståndet från den stora scenen med en välljudande, högoktanig och helgjuten liveinsats. Electropuristerna må fnysa åt distade gitarriffen hur mycket de vill – jag kan härmed bekräfta att jag definitivt kommer plocka upp även bandets senare albumsläpp till en mer frekvent rotationsplats i mitt personliga musikflöde. Gitarrer och tjocka syntharrangemang samsades stiligt tillsammans med både snygga ridåer av rök och svartsotig camouflagesminkning. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Hante.

Franska Hante. – eller Hélène De Thoury som hon också heter – är mer känd som ena halvan av cold-/darkwave-duon Minuit Machine. I hennes soloprojekt är fokus mer på melankoliska långsamma, men ack så vackra melodier. Det återspeglas också på scen där man får exakt det man fick på skiva. Hårda beats och vibrerande synthar tillsammans med Hélènes lugna, varma röst i ett nedsläckt och nära liveframträdande. Inget man röjer till men Hantes. nedstämda Darkwave skiner av ett perfekt mörker denna vackra junikväll. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Alice in Videoland

Electroclashakten Alice in Videoland har likt ett gott vin åldrats ytterst väl. Det konstaterar jag väldigt snabbt när den svenska kvartetten, som frontas av den karismatiske och utrycksfulla sångerskan Toril Lindqvist, visar upp stor rutin i ett genomproffsigt framförande när de breder ut sina vingar och blixtsnabbt inbjuder till allsång från den stora scenen. Hur mår Alice in Videoland anno 2018? Alldeles förträffligt skulle jag vilja påstå. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

 

 

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Marsheaux

Alldeles efter Hante. ställer sig en annan kvinnofrontad akt på Stella-scenen i form av grekiska synthpopparna med det fransklingande namnet Marsheaux. Det är något högre tempo och lite lekfullare men minst lika vackra melodier som ackompanjeras av Marianthis och Sophias fagra röster till melankoliska synthslingor. Det är något mer aktiviteter på scen men ändock en relativt statisk, men väl framförd spelning. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Suicide Commando

Mr. Aggrotech himself, Johan Van Roy, var huvudnumret på fredagskvällen och studsade runt på scen och skrek med hela festivalens mest distade mikrofon och fick med sig publiken på varenda ton. Övriga musiker på scen lyfte spelningen till en högre nivå än vad någon soloartist kan mäkta med. Låtskatten från Suicide Commando är så enorm att det är nästintill omöjligt för fans att få just sin favoritlåt, men det är ju ett angenämt problem som många av de äldre akterna brottas med. Antalet band som influerats starkt av Johans 30-åriga karriär ska nog inte underskattas och det fanns säkerligen en handfull på Subkultfestivalen som kanske inte hade funnits om inte Suicide Commando hade gjort det de gör. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Noisuf-X

En av scenens tyngsta namn när det kommer till hård och dansant rhythmic noise är tysken Jan L. och X-Fusion-bekantingens sidoprojekt Noisuf-X som avslutade kvällen på Stella-scenen och för en stund snabbt förvandlade lokalen till en svettig källarklubb någonstans i Östeuropa. Högoktanigt och hårt rytmiskt i stundtals nästan förhäxat tempo gör att en nominering för festivalens bästa röj tveklöst går raka vägen till Noisuf-X. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Lördag

Jäger 90

Svenska publikfavoriterna Jäger 90 bjöd festivalens bodyfantaster på en familjär tillställning på Stella-scenen redan tidigt på eftermiddagen. Midsommarstången var givetvis på plats när den tokroliga tyska EBM-duon framförde sin, som vår tidigare skribent Carolina Lindahl kanske hade uttryckt det – trallvänliga kött och potatis-EBM på modersmålet. Allsången var lika given som den lilla moshpiten framför scenen, från vilken det också – till säkerhetsvakternas stora förtret – även bjöds på burköl till delar av publikhavet. Jag måste erkänna att Jäger 90s musik inte går frekvent i undertecknads högtalare eller hörlurar men live förmedlar de mycket hjärta och stor spelglädje ackompanjerat av en stor dos bjuda-på-sig-själva-mentalitet och förfeststämning som lätt smittar av sig. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Lucifer’s Aid

På lördagen laddade Calle Nilson a.k.a. Lucifer’s Aid den tidiga kvällen med 45 minuter svart energi på den lilla scenen Stella. En trekvart som fylldes av hans resliga skepnad som av och an pendlande genom mörker och rök på scenen, medan han med sitt karaktäristiska growlande framförde sina låtar. Tre kvartar där allt liksom bara stämmer. Uttryck, ljud, ljus och låtval. Calle går med sitt projekt Lucifer’s Aid från klarhet till klarhet och seglar in bland toppkandidaterna av de bästa framträdandena under Subkultfestivalen. (Jannice Faringer)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

NZ

Österrikiska EBM-duon NZ har på senare år trappat ner på sina liveframföranden och genomför numera bara en knapp handfull spelningar per år. Detta verkar göra att deras vilja att leverera varje gång de står på scenen extra stark och inget undantag gällde den här eftermiddagen inne från Stella-scenen. NZ har ju aldrig hymlat med sina uppenbara Nitzer Ebb-influenser vare sig när det kommer till deras musik eller skivomslagsdesig vilket blev extra tydligt även när det kom till ljussättningen och grafiken som bandets vana trogen gick i färgerna rött, svart och vitt. Bandets diskografi är sammanhanget ganska kort, vilket gör det lättare för publiken som snabbt hängde på när duon med stor fingertoppskänsla proffsigt levererade sina träffsäkra bodyhits. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Empathy Test

Brittiska synthpopundret Empathy Test har utvecklats på scen och var tajtare och mer publikfriande på Subkultfestivalens stora scen än de var på den stora scenen på Amphi i fjol. Isaac Howlett hoppar upp på högtalare och poserar större och yvigare. Det är en bra bit kvar till en megaentertainer som Brett Anderson i Suede men Howlett är både porträttlik och på väg ditåt. Vissa låtar är omarrangerade i förhållande till skivorna med bättre driv i bas och trummor. Bredvid mig i publiken står ett vackert par från Hamburg som kört upp till Trollhättan under lördagen och njuter av suverän sång, duggregn och synthvemod i midtempo. (Alexander Johansson)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Karin Park

Karin Park intog stora scenen som en långsmal valkyria med en tyngd i basen som måste ha skrämt fisken i Götaälven. Park var festivalens enda artist med ursnygg scen, coolt designade lampor och ett superprofessionellt scenframträdande. Med håret i en hård knut framförde hon sin lika hårda som konstnärliga electronica parad med magnifika vokalinsatser. Det var som att se Björk på Arvikafestivalen, fast med lite anonymare låtmaterial. (Alexander Johansson)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Priest

Den för vanan trogen maskerade och “anonyma” svenska trion Priest avslutade, omgivna av ett tätt lager av rök, lördagskvällen på Stella-scenen. Priest gjorde ett professionellt och stiligt intryck live när de framförde väl utvalda spår från debutalbumet och med Ghost-bekanta rutinerade medlemmar på scenen och starkt låtmaterial som ständigt bjöd upp till allsång så var det svårt att misslyckas. Trots att jag stundtals tyckte att arrangemangen påminde väl mycket om studiomaterialet så går konserten definitivt till historien som ett av de absolut snyggaste vid årets festival. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Fotogallerier (övriga)

The Exploding Boy – Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

 

 

The Exploding Boy – Foto: Patrik Lark (Darklark)

Normoria – Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Övriga akter – Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto) och Patrik Lark (Darklark)

 

 

Den tredje upplagan av Subkultfestivalen, som arrangeras i samarbete mellan Subvox och Arrangörer utan hinder, går av stapeln i Folkets Park i Trollhättan den 15-16 juni.

På scen i år bland andra: Suicide Commando, Karin Park, Noisuf-X, NZ, Empathy Test, Alice in Videoland, The Exploding Boy, Marsheaux, Lucifer’s Aid, Freakangel, Jäger 90, Hante. och Kill the Sleeper.

Jens Atterstrand fick en pratstund med festivalgeneralen Mirre Sennehed.

(Foto: Patrik “Darklark” Lark)

Hej Mirre! Snart är det äntligen dags för Subkultfestivalen igen! Vad har du att berätta inför den tredje upplagan?

– Hej Jens! Oj, det finns så mycket att berätta! I år har vi alkoholtillstånd över hela området, vi har fyllt upp den stora astfaltsytan framför Aura med öltält och en massa uppträdanden och spex, vi har tagit in mer elektroniska genrer samt byggt ut dansbanan (där ölområdet var andra åren) till Helgonscenen egna dansgolv. Vi har gjort otroligt många förbättringar på festivalområdet men även campingen. Dessutom har vi ingått ett viktigt samarbete med konstföreningen Avgrunden och vi kommer kunna se mer konst på festivalen i år, vilket vi tycker är fantastiskt kul!

Utöver den breda och imponerande lineupen – vilka nyheter kan besökarna förvänta sig i övrigt? Några speciella sidoevent och happenings?

– Liksom tidigare år så kommer det arrangeras en Viktoriansk picknick i nära anslutning till festivalen och även den gothiska orgelkonsertern i Svenska kyrkan som varit ett uppskattat programinslag. Men man kommer även kunna gå på venissage då konstföreningen Avgrunden arrangerar detta på Folkets Hus under fredagen. Och på området kommer det vara live-kroppskonst, burlesqueshower och eldframträdanden och massor med spex. Ett helt klart mycket mer fullproppat program i år. Har man VIP-biljett kommer tv-spelshörna, artist-signering och andra roliga saker ingå i upplevelsen på festivalen.

Varför bör alla som gillar synth och annan relaterad alternativ musik besöka Subkultfestivalen?

– Om man saknar Arvikafestivalen och vill ha en utomhusfestival med camping (även om man nödvändigtvis inte bor där hehe) och där olika kulturinslag och musikgenrer möts och bygger broar, så ska man komma på Subkult. Jag själv saknade en mötesplats där inte endast 1 genre spelades, då jag gillar allt från metal, synth till psytrance. Och har man ett kompisgäng med olika musiksmak inom olika subkulturella genrer så är ju Subkult något man borde stötta.

Vad är de viktigaste lärdomarna som ni har tagit med er från de första två åren?

– Vi har lärt oss oändligt mycket! Bland annat att det är svårare än vi trott att locka folk till en småstad i nära anslutning till en storstad. Folk köper inte grisen i säcken samt att folk är inte lika benägna att jobba ideellt som förr i tiden. När Arvika och Hultsfred byggdes upp så skedde det på många eldsjälars driv och engagemang och sponsring. Och sedan har ju ingen i historien levererat den lineupen och den kvalitéten som vi gjort första åren – så det är svårt att veta hur saker och ting går innan man gjort det. Och att utomhusfestival är dyrt – väldigt dyrt – att arrangera. Men vi har också lärt oss hur viktigt en sådan här mötesplats faktiskt är för att uppmuntra och stötta den alternativa scenen att utvecklas och leva vidare.

Vad är dina starkaste minnen från de första två upplagorna och vad ser du själv mest fram emot i år?

– Första året var det ju oturligt att vi tvingades byta datum och krockade med Way Out West, samt att himlen kände för att öppna sig med en ny syndaflod. Men jag minns att alla som besökte vår festival var så optimistiska och hade superkul och var peppande hur som, så det kändes kul. Allt fungerade bra och man kan ju inte rå för vädret. För andra året så var ju festivalen inte längre en “gris i en säck” så bilder och videos från festivalen visade vilket grymt event folk kunde förvänta sig vid ett besök. Och det kändes så himla kul att se kända musiktidningar såsom GAFFA och HYMN skriva positiva saker om festivalen samt att självaste Fredrik Strage lovordade festivalen i Dagens Nyheter. Sånt minns man med glädje och allt hårt jobb blir värt det. Och sen solen! Det fina vädret var väldigt viktigt för andra året så vi fick till den där äkta festivalkänslan!

Mer information och biljetter till festivalen hittar du på www.subkultfestivalen.se. Elektroskull kommer vår van trogen givetvis vara väl representerade på festivalen, hoppas vi ses i Trollhättan i juni!

Liverapport från 2016
Liverapport från 2017

Format: (Album) CD, 2CD**, digital, vinyl/cd box, box***
Skivbolag: Out of Line
Releasedatum: 21 juli 2017
Genre: Harsh EBM, dark electro
Bandmedlemmar: Johan Van Roy
Land: Belgien
Recensent: Thomas Hulteberg

 

(English version below)

Med färre hits men högre intensitet

John Van Roys evighetsmaskin Suicide Commando släpper nu sitt nya album “Forest of the Impaled” på Out of Line Music och skänker världen nio nya låtar att njuta av. Albumet innehåller elva spår, men “The Pain that you Like” (med gästspel av Jean-Luc från Front 242) och “Crack Up” släpptes på maxi-CD:n “The Pain that you Like” redan 2015.

Suicide Commando lever verkligen upp till bilden av sig själv och avviker inte en tum från sin formula på “Forest of the Impaled”. Johan Van Roy skriver melodislingor att dö för vilka ackompanjeras av blytunga basgångar och skönt distad sång. Tempot är överlag högre än på föregångaren “When Evil Speaks” och det gör albumet intensivare, men samtidigt något mer enformigt.

På öppningsspåret “The Gates of Oblivion” är det ingen mindre än Nero Bellum från Psyclone Nine som står för sången och det låter fräscht, rått och intensivt. Jag trodde inte att någon skulle kunna mäta sig med Johan som sångare på ett Suicide Commando-spår, men Nero Bellum kommer farligt nära. Sången är dessutom utomordentligt väl producerad och tydlig vilket är en stor bonus.

“Forest of the Impaled” är en fantastiskt bra skiva även om den har färre omedelbara hits jämfört med föregångaren “When Evil Speaks”, men varje låt har en fin förmåga att växa med tiden. “Forest of the Impaled” kommer utan tvekan att vara ett av mina personliga favoritalbum för året.

Bästa spår: “The Gates of Oblivion”
Sämsta spår: “Death Lies Waiting”

Tracklist

01. The Gates Of Oblivion (Featuring Nero Bellum of Psyclon Nine)
02. My new Christ
03. Too Far Gone
04. Death Lies Waiting
05. The Pain That You Like (Feat. Jean-Luc Demeyer of Front 242)
06. Poison Tree
07. The Devil
08. Chasm Of Emptiness
09. Crack Up
10. Schitz[o]topia
11. We Are Transitory

CD2 **

01. Death Lies Waiting (Nigen Remix)
02. The Pain That You Like (Pride & Fall remix)
03. Chasm Of Emptiness (The Psychic Force Remix)
04. My New Christ (Life Cried Remix)
05. The Pain That You Like (Orange Sector remix)
06. Too Far Gone (Plastic Noise Experience Remix)
07. Chasm Of Emptiness (Mildreda Remix)
08. My New Christ (Reaxion Guerrilla Remix)
09. Death Lies Waiting (SITD Remix)
10. My New Christ (2nd Face Remix)
11. God Is In The Rain (Katarina MissKey Cover)

CD 3 “Tribute CD” ***

01. Come To Me (by Acylum)
02. Love Breeds Suicide (by Reaktor 7x)
03. Desire (by C-Lekktor vs. Circuito Cerrado)
04. Monster (by Short and Crunch)
05. Cause Of Death: Suicide (by Alien Vampires)
06. Sheer Horror (by Empusa)
07. Conspiracy With The Devil (by ES23)
08. Fate (by Mildreda)
09. Hellraiser (by Nano Infect)
10. Time (by XSRY)
11. Actions Of The Mind (by Aim and Execute)
12. Godsend (by Body Harvest)
13. Sterbehilfe (by Stahlnebel & Black Selket)
14. See You In Hell (by Yu feat. Blackjack O’Hare)

CD4 “The Devil” ***

01. The Devil (Satanismus Remix)
02. The Devil (Cold Therapy Cover)
03. The Devil (Instrumental)
04. The Devil (Sektor O Cover)
05. The Devil (Original 1991 Version)

(English version below)

With fewer hits but higher intensity

Belgaren Johan Van Roy, som släppte sitt självtitulerade debutalbum via Andreas Scholz och Andreaz Vogels etikett ZNS Tapes redan 1988 och som senast var albumaktuell med “When Evil Speaks” (2013), återvänder nu med något som enligt pressreleasen beskrivs som Suicide Commandos mörkaste och mest intensiva album hittills.

“Forest of the Impaled” är titeln och utöver den ordinarie 11-spårs utgåvan på CD så skeppas detta även i en deluxe dubbeldisc **, på en dubbel 180 grams blå vinylutgåva (inklusive CD:n) samt i en begränsad 4-discars boxutgåva *** som utöver CD-maxin “The Devil” även inkluderar ytterligare en bonus-CD där en rad andra akter levererar sina egna tolkningar av några av Suicide Commandos mest klassiska spår.

På det nya materialet tar Suicide Commando sina lyssnare med på en resa in i de mörkaste delarna av det mänskliga psyket och låter oss delta i kampen mot de demoner som har plågat frontmannen själv under hela hans liv. Till skillnad från aktens tidigare ofta upptempodominerade alster, så har de nya spåren siktet inställt på maximal intensitet.

På albumet finner vi även gästspel av inga mindre än Nero Bellum (Psyclon Nine) och Front 242-sångaren Jean-Luc Demeyer som bidrar på “The Pain That You Like” vars titelspår släpptes på EP:n med samma titel redan 2015 (lyssna nedan).

“Forest of the Impaled” släpps den 21 juli via Out of Line.

Tracklist

01. The Gates Of Oblivion (Featuring Nero Bellum of Psyclon Nine)
02. My new Christ
03. Too Far Gone
04. Death Lies Waiting
05. The Pain That You Like (Feat. Jean-Luc Demeyer of Front 242)
06. Poison Tree
07. The Devil
08. Chasm Of Emptiness
09. Crack Up
10. Schitz[o]topia
11. We Are Transitory

CD2 **

01. Death Lies Waiting (Nigen Remix)
02. The Pain That You Like (Pride & Fall remix)
03. Chasm Of Emptiness (The Psychic Force Remix)
04. My New Christ (Life Cried Remix)
05. The Pain That You Like (Orange Sector remix)
06. Too Far Gone (Plastic Noise Experience Remix)
07. Chasm Of Emptiness (Mildreda Remix)
08. My New Christ (Reaxion Guerrilla Remix)
09. Death Lies Waiting (SITD Remix)
10. My New Christ (2nd Face Remix)
11. God Is In The Rain (Katarina MissKey Cover)

CD 3 “Tribute CD” ***

01. Come To Me (by Acylum)
02. Love Breeds Suicide (by Reaktor 7x)
03. Desire (by C-Lekktor vs. Circuito Cerrado)
04. Monster (by Short and Crunch)
05. Cause Of Death: Suicide (by Alien Vampires)
06. Sheer Horror (by Empusa)
07. Conspiracy With The Devil (by ES23)
08. Fate (by Mildreda)
09. Hellraiser (by Nano Infect)
10. Time (by XSRY)
11. Actions Of The Mind (by Aim and Execute)
12. Godsend (by Body Harvest)
13. Sterbehilfe (by Stahlnebel & Black Selket)
14. See You In Hell (by Yu feat. Blackjack O’Hare)

CD4 “The Devil” ***

01. The Devil (Satanismus Remix)
02. The Devil (Cold Therapy Cover)
03. The Devil (Instrumental)
04. The Devil (Sektor O Cover)
05. The Devil (Original 1991 Version)

Belgiska Suicide Commando, som frontas av den karismatiske Johan Van Roy (som även gästspelade med Sleetgrout förra året), har inte presenterat nytt material sedan man släppte “When Evil Speaks” (2013).

Nu är dock det hårdslående mörka electroprojektet åter aktuellt via den kommande singeln “The Pain That You Like” släpps senare i år via Out of Line, vars titelspår inkluderar gästspel av ingen mindre än Front 242s sångare Jean-Luc De Meyer.

B-sidan heter “Crack Up” och bonusremixerna kommer från C-Lekktor, Pride and Fall, FragileChild och Decoded Feedback.

 

“The Pain That You Like” släpps den 24 juli via Out of Line.

Tracklist

01. The Pain That You Like
02. Crack Up
03. The Pain That You Like (Pleasure & Pain Remix)
04. The Pain That You Like (There Will Be Blood Remix by Pride & Fall)
05. Crack Up (Comatosedit by FragileChild)
06. The Pain That You Like (C-Lekktor Remix)
07. The Pain That You Like (Decoded Feedback Remix)

 

Efter att ha tvingats ställa in förra årets festival så var äntligen ElectriXmas tillbaka.

Thomas Hulteberg var på plats på Inkonst i Malmö och levererar härmed följande rapport.

 

 

 

 

December månad i Malmö är för det mesta inte särskilt behaglig. Grå himmel, snålblåst och regn kombinerat med en rå och fuktig kyla kan besvära den bäste. December år 2013 var en bottennotering för Malmö, inte nog med att vädret och julstressen tog ut sin rätt; anrika ElectriXmas tvingades ställa in p.g.a. indraget serveringstillstånd på klubben Inkonst. Vrid fram klockan nästan exakt ett år och Inkonst slog upp dörrarna med nytt serveringstillstånd och fem taggade band redo att underhålla en ca 500 personer stark publik.

Machinista

Trots en hetsig taxiresa från förfesten till Inkonst så lyckades kön kombinerat med usel garderobspersonal få mig att missa första halvan av Machinistas spelning. De låtar jag fick höra skapade en oerhörd vrede över att ha missat första halvan. Ljudet är bra mixat och framförandet oklanderligt, det är trots allt två proffs som uppträder. Machinista spelar vemodig synthpop med glädje och jag ser fram emot att får se en hel konsert nästa gång jag har chansen.

Rave the Reqviem

Kvällens absoluta höjdpunkt för mig personligen och en hel del andra är nyskapande Rave the Reqviem från Kalmar. De väljer att framföra sina blytunga industrial-metal utan analoga trummor eftersom scenen helt enkelt är för liten för trumsetet. Bandet följer inga mallar och vet inga begränsningar, elaka gitarriff och dubstepbeats blandas med lugna refränger och överjordiskt skön sång signerat Carola Lönnqvist. Band ledaren Filip Lönnqvist dompterar publiken precis som han vill och uppmanar till allsång och röj. Jag spår en lysande framtid för Rave the Reqviem både i Sverige och i resten av världen.

Suicide Commando

Eftersom arrangörerna valt att boka de två hårdaste banden överlappande missar jag första halvtimmen av Suicide Commandos spelning. Det gör egentligen inte så mycket då jag har sett dem många gånger förr. De belgiska veteranerna vägrar dock att leva på gamla meriter utan går in för att till varje pris knäcka publiken. Ljudet är perfekt mixat och sången sitter som en smäck. Det är kargt, elakt och atmosfäriskt. Publiken njuter i fulla drag: En riktig kanonspelning med andra ord!

Front 242

Front 242 är legender inom synthen och var med och ritade om kartan för hur synthmusik kunde låta under 80-talet. Under ElectriXmas visar belgarna inga tecken på sin ålder, de skivdebuterade trots allt 1982, utan bjuder på ett pärlband av fantastiska låtar. Jag tvingades tyvärr hemåt med en ruskig migrän efter bara ett fåtal låtar men ingen som jag talat med som var där hade något annat att säga än att konserten var fantastisk!

Format: (Album) CD, 2CD**, Digital
Skivbolag: Metropolis Records
Releasedatum: 11 februari 2014
Genre: Electro, industrial
Bandmedlemmar: Daniel Graves, (Tim Van Horn), (Elliott Berlin)
Land: USA
Recensent: Patrik Lark

Catchy industripop utan spår av aggrotech

Aesthetic Perfection är Daniel Graves skötebarn. På scen är de ofta tre – men när det gäller låtskrivandet håller Daniel själv i rodret.

Bandet debuterade med aggrotechskivan “Close to Human” för att sedan lyckas med den svåra balansakten att kombinera hårt sound med melodiska låtar, utan att trampa igenom den bräckliga isen. På andra albumet “A Violent Emotion” skapades till exempel den fantastiska låten “Spit it Out” som är något av det bästa som åstadkommits inom scenen under 2000-talet.

På tredje plattan ”All Beauty Destroyed” började melodierna breda ut sig allt mer, till en del fans förtret, men likafullt fanns fortfarande ett antal verkligt fina spår som fortfarande klarade balansen. På något sätt låg det i luften att denna fjärde skiva skulle fortsätta utvecklingen mot mer lättsamma melodidrivna låtar och därmed helt lämna den hårdare skolan av elektronisk musik. Daniel Graves ägnade själv stor möda på sociala medier med att förvarna om de stora förändringar som var på väg i och med den nya skivan. Han var ganska tydlig med att alla gamla fans kanske inte skulle gilla den. Det kommer alltså inte som någon större överraskning att ”’Til Death” går mot pophållet. Det förvånande är att steget blev så pass långt och förändringen så genomgripande.  Alla spår av aggrotech-ursprunget är i princip bortsuddade. Daniel Graves visar stort mod som vågar kapa sina musikaliska rötter och istället leverera en catchy industripopplatta.

”’Til Death” består bara av tio låtar. Albumet inleds med det spökligt stämningsfulla introspåret “Happily Ever After” och avslutas med likaledes lugna “Lovesick”. På mitten bryter “Showtime” av med sin svepande valstakt och tidiga åttiotalsvibbar med en doft av Fad Gadget. Återstående sju låtar utgörs av den nya inriktningen med catchy upptempo industripoplåtar. Förstasingeln ”Antibody” tröttnade jag på redan efter andra genomlyssningen. Den är helt enkelt lite för mycket; upprepande och fyrkantigt banal på något sätt. De krystade inåtskriken hjälper inte upp det hela. “Lights Out (Ready to Go)” har en riktig skön och driven refräng, tyvärr ackompanjeras den av Nintendo-liknande synthljud som är direkt avtändande och ger helheten ett kitschigt intryck. “Oh, Gloria!” är av liknande snitt med en lika distinkt hitkänsla och en melodi som sätter sig. Lite mindre Nintendo i soundet på denna så resultatet är inte pjåkigt alls.

”Death Rattle” och andrasingeln ”The Dark Half” är de spår som jag gillar bäst. De är också de låtar som är mest besläktade med tidigare material och har lite hårdare framtoning med tydligare industriinfluenser. Ironiskt nog så föredrar jag Suicide Commandos remix på ”The Dark Half”-singeln. Där finns även det utmärkta bonusspåret ”Dead Ringer” som elakt nog inte fick vara med på albumet. Detta hade annars varit den bästa låten enligt min mening.

Tredjesingeln ”Big Bad Wolf” faller lite på eget grepp med sina osmakliga metaforer. Inte ens Daniel Graves går i land med tre små grisar, rödluvan och stora stygga vargen. Någonstans måste man dra gränsen. Å andra sidan kanske vi ska vara glada att han inte skriver rakt ut vad det är han sjunger om. En annan recensent tolkade det som antingen kannibalism eller menstruationssex.

Återstår bara att nämna ”The New Black” som är ännu en utomordentlig poplåt. Den har skönt dansanta verser men tappar tyvärr det i refrängerna.

Egentligen är det skruvade skivomslaget med ett dödskalleprytt bröllopspar genialiskt. Det beskriver nästan exakt hur musiken låter. Där finns en mörk botten men ovanpå det brer han på med eklektiska broderier som ofta går åt det kitschiga hållet.  Det mörka undertrycks med lekfulla arrangemang, glättig synthpop och inslag av datorspelsmusik. De verkligt distinkta melodierna står i centrum och formar smått genialiska poplåtar, var och en med sin originella tvist.  Gott så, men kvar på perrongen när tåget har gått, står ganska många av oss kvar. Det här var inte vårt tåg. Daniel Graves förtjänar lovord för att sitt stora artistiska mod och sin integritet, liksom sitt skickliga låtskrivande, men han har därmed också fört musiken till en annan spelplan som inte intresserar mig nämnvärt. Gillar man mörk musik med lite tyngd och en hård kant så är helt enkelt Aesthetic Perfection inte längre ett alternativ, och det känns lite ledsamt.

Bästa spår: “The Dark Half”, “Death Rattle”, “Oh, Gloria!”

Tracklist

01. Happily Ever After (02:51)
02. Antibody (04:12)
03. Lights Out (Ready to Go) (04:15)
04. Death Rattle (04:13)
05. Big Bad Wolf (04:25)
06. Showtime (04:50)
07. Oh, Gloria! (04:43)
08. The Dark Half (04:32)
09. The New Black (04:22)
10. Lovesick (04:34)

 

På grund av en konflikt kring alkoholserveringen mellan Inkonst och restaurang Plockepinn i Malmö så meddelar nu ElectriXmas att man tvingas ställa in årets upplaga.

Årets festival skulle ha gästats av bland andra VNV Nation, Legnd, Suicide Commando, Kant Kino och Patenbrigade: Wolff.

Arrangörerna berättar mer

“Vi är oerhört ledsna över att vi tvingas ta det här beslutet och vi vill ge en ursäkt till alla våra gäster och banden men de rådande omständigheterna ger oss tyvärr inget val. Men vi kommer tillbaka nästa år!”

Electrixmas är för många årets absoluta höjdpunkt i synthkalendern och har under ett antal år gästats av långväga besökare både från Sverige och resten av Europa.

Lescure 13 som bildades av Suicide Commando-frontmannen Johan Van Roy tillsammans med Stefan Bens (från Stin Scatzor) redan 1990 gör comeback senare i höst.

Det kommande albumet “Too Much… Motherf***ers” innehåller tio nya spår samt tre bonusremixer av Autodafeh, Spetsnaz och Psionic – och är det första livstecknet från duon sedan “Lescure 13” som släpptes 1997.

Utöver de nya spåren så levereras albumet även med bonusdiscen “A collection of old & rare demo material (1989-1997)” som precis som titeln avslöjar innehåller ett antal uddaspår och demos inspelade mellan 1989 och 1997.

Lescure 13 släppte fyra kassetter på egen hand mellan 1990-1996 och soundet kan till skillnad från den aggressiva och mörka  harsh-EBM som Johan Van Roy ger oss under Suicide Commando, enklast beskrivas som mer rättfram klassisk EBM.

“Too Much… Motherf***ers” släpps den 29 november via Out Of Line.

Tracklist CD1

01. Who Has the Right
02. Hass und Liebe
03. Too Much…
04. Todbereit
05. Secrets
06. To the Hilt
07. Screaming Hell
08. People
09. Total Chaos
10. Refuse the Needle
11. Who Has the Right (Autodafeh Remix)
12. Secrets (Spetsnaz Remix)
13. Who Has the Right (Psionic Remix)

 

CD 2 “A collection of old & rare demo material (1989-1997)”

01. The Beast
02. God Is Nothing
03. Secrets
04. Flesh
05. Too Much
06. Behind the Door
07. Cardiac Arrest
08. 20 Minuten
09. The Lights Go Out
10. Sleep in My Garden
11. Tina The Sexmachina
12. Kiss Me She’s Dead
13. Spastic Motions
14. Wie Ein Toter Hund
15. Screaming Hell
16. Aggression/Obsession
17. Who Has the Right
18. Jump Into My Face
19. People
20. Down the Line
21. Refuse the Needle

 

Format: (Album) CD, 2CD**, digital, box
Skivbolag: Out of Line
Releasedatum: 3 maj 2013
Genre: Harsh EBM, Dark Electro
Bandmedlemmar: Johan Van Roy
Land: Belgien
Recensent: Patrik Lark

 

Ger fansen precis det som förväntas

Efter tre år följer Suicide Commando – med belgaren Johan Van Roy – upp ”Implements Of Hell” med en ny fullängdare: ”When Evil Speaks”.

Försmaken – i form av EP:n “Attention Whore” (som släpptes redan förra året), tydde på ännu en typisk Suicide Commando-skiva fullmatad med hårt pumpande aggrotech-låtar ämnade för dansgolven på de allra mörkaste klubbarna. Johan Van Roy är inte direkt känd för att avvika från välbeprövade koncept, även om 90-talsskivorna drog mer åt EBM-hållet. Så det kom inte som någon chock att skivan i mångt och mycket påminner om de tidigare.

Suicide Commando-fansen får precis det de förväntar sig. Det är samma favoritteman som tidigare som florerar även på denna skiva: blod, död och hat. Dock når inte ”When Evil Speaks” riktigt upp till samma nivå som “Implements Of Hell” när det gäller låtmaterial. Framför allt är dansgolvslåtarna starkare på den förra skivan. Däremot har ljudbilden blivit lite renare och mer nyanserad, inte fullt så översmetad med distortion som på många av de tidigare skivorna. Det låter helt enkelt lite proffsigare.

Dessutom har Johan Van Roy lagt med några låtar som är långsammare, mer ambienta och med en elegantare och luftigare ljudbild. Dessa låtar – ”Monster”, “Repent or Perish” och den avslutande ”Song of No Tomorrow”, utgör välbehövliga lufthål till de tyngre spåren. Här kan man få lite vibbar av Front Line Assembly, inte minst vocoodersången för tankarna dit.

Men det är inte långsamma låtar som byggt Suicide Commandos varumärke genom åren. Johan Van Roy är en pionjär inom harsh EBM och aggrotech, eller ”hellectro” som det också kallas. Det han har lyckts bättre med än många andra band är den bombastiska tyngd som hans sound har. Synthbasarna är både feta och djupa och trumljuden bankar ner oss djupare i kängorna än de flesta andras. I jämförelse med andra storheter som Hocico och Agonoize förefaller de senare nästan lättviktiga, ungefär som om de spelade på plastiga Casio-synthar medan Johan Van Roy rundgångskopplat en gammal analog Minimoog. Beskrivningen är förstås överdriven, men det är aldrig tal om något blipp-bloppande i Suicide Commando, här är den kompakta svärtan intakt från första tonen till den sista. Några ljusglimtar i form av glättiga melodislingor släpps sällan in. Visst finns det en del melodier, men de är hårt hållna och blir aldrig insmickrande.

De tunga klubbhitarna som ska motsvara ovanstående på skivan är i första hand “Attention Whore”, som redan känns som ett etablerat club-anthem. Bakom den följer sedan titelspåret ”When Evil Speaks”, ”Unterwelt” och ”Cut Bleed Eviscerate”. Det är tungt nog för att blidka de flesta fans, men som sagt, inte riktigt i nivå med föregångaren.

Det bör också nämnas att ”When Evil Speaks” även finns i en Deluxutåva med bonusdiscen “When Hate Prevails” -** som innehåller fjorton remixer. Dessa håller en hög nivå och ska inte uppfattas som några utfyllnadslåtar. Bland de bästa kan nämnas Shiv-R:s remix av titellåten ”When Evil Speaks” och Betamorphose som lyckats lyfta den ganska mediokra ”Evacuate” till en ny nivå.

Bästa låtar: “Attention Whore”, “When Evil Speaks”, “Unterwelt” och “Cut Bleed Eviscerate”.

Tracklist “When Evil Speaks”

01. Feeding my Inner Hate (01:34)
02. Cut Bleed Eviscerate (06:05)
03. My Blasphemy (04:16)
04. When Evil Speaks (04:54)
05. Monster (05:14)
06. Attention Whore (04:54)
07. Repent or Perish (06:40)
08. In Guns We Trust (06:02)
09. Time (Rewind) (04:53)
10. Unterwelt (05:01)
11. Evacuate (Where’s the Exit Remix) (04:48)
12. Song of No Tomorrow (05:54)

 

Tracklist “When Hate Prevails” **

01. My Blasphemy (Die Sektor Remix) (06:14)
02. Attention Whore (Incestuos Remix by Alien Vampires) (04:16)
03. When Evil Speaks ( Shiv-R Remix) (04:51)
04. My Blasphemy (Absolute Body Control Remix) (04:16)
05. Repent or Perish (vProjekt Remix) (06:45)
06. When Evil Speaks (Sin D.N.A. Remix) (04:43)
07. My Blasphemy (Dust Mix by ES23) (04:15)
08. Evacuate (Apocalyptica Remix by Betamorphose) (03:59)
09. Attention Whore (Hydra Division V Remix) (03:55)
10. Monster (Unter Null Remix) (04:19)
11. My Blasphemy (Cygnosic Remix) (04:32)
12. God is in the Rain (First Black Pope Remix) (04:19)
13. Attention Whore (Nano Infect Remix) (05:14)
14. Song of no Tomorrow (Controlled Collapse Remix) (04:55)