Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Sugar Tax"

OMD – “The Punishment of Luxury”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, CD+DVD, Vinyl, Kassett, Book Edition***, Digital
Skivbolag: 100% Records
Releasedatum: 1 september 2017
Genre: Synthpopelectropop
Bandmedlemmar: McCluskey/Humphreys/Cooper/Holmes
Land: England
Recensent: Stefan Last

 

(English version below)

OMD i sitt esse

Eftersom jag var lite sen ombord på OMD-tåget så har jag alltid sett bandet från en något annorlunda synvinkel jämfört med de som följt dem från start. Jag har inte den relation till det tidigare materialet som deras mest trogna följare har, då jag först på allvar lade märke till dem med singeln ”Tesla Girls” och albumet ”Junk Culture” från 1984. Under åren som följde genomgick bandet ett antal ändringar i sättningen innan OMD slutligen lades ner 1996. Tio år senare kom dock nyheten att den klassiska sättningen med Andy McCluskey, Paul Humphreys, Martin Cooper och Malcolm Holmes återförenats för livespelningar och 2010 kom albumet ”History Of Modern”, ett album som återväckte mitt intresse för bandet. Tre år senare släpptes ”English Electric” som av många, inklusive undertecknad, ansågs vara deras bästa album någonsin, något som kanske kan vara svårt att leva upp till nu när det är dags för studioalbum nummer tretton.

Liksom på föregångaren blandas på ”The Punishment Of Luxury” påtagliga Kraftwerk-influenser med klassiska OMD-melodier, och Paul Humphreys avsevärda produktionsskills är återigen på absolut toppnivå. Det inledande titelspåret är nog så nära den perfekta Kraftwerk/OMD-hybriden man kan komma. Efterföljande ”Isotype” var den första singeln som släpptes från albumet och bygger vidare på OMDs ultramelodiösa låtskrivande, något som återkommer genom stora delar av albumet. Några tydliga exempel på detta är balladen ”As We Open, So We Close”, popdängan ”One More Time” och avslutande ”The View From Here” när den kommer igång ungefär halvvägs in i låten.

Det poppigt melodiösa blandas dock upp med en hel del mer experimentella partier i låtar som ”Precision & Decay” där McCluskeys elbas får spela en framträdande roll, det vocoderkryddade electronumret ”Art Eats Art” och den av handeldvapen ackompanjerade ”La Mitrailleuse”.

Det blir aldrig tråkigt och enformigt och även i de mest experimentella stunderna kan man alltid lita på att där också finns melodier och spännande arrangemang att vila öronen på. ”The Punishment Of Luxury” har lyckats nå fjärde plats på albumlistan hemma i Storbritannien och därmed blivit OMDs mest framgångsrika album sedan ”Sugar Tax” tog sig ända upp till tredjeplatsen 1991. Det är kul att se att den här typen av musik fortfarande kan göra bra ifrån sig på listorna. Och vad gäller det där med att leva upp till högt ställda förväntningar så kan jag glädjande nog konstatera att OMD klarar det galant.

Tracklist (CD & Vinyl)

01. The Punishment Of Luxury (03:27)
02. Isotype (06:10)
03. Robot Man (02:59)
04. What Have We Done (03:47)
05. Precision & Decay (01:43)
06. As We Open, So We Close (03:03)
07. Art Eats Art (03:20)
08. Kiss Kiss Kiss Bang Bang Bang (02:59)
09. One More Time (03:06)
10. La Mitrailleuse (02:04)
11. Ghost Star (6:18)
12. The View From Here (3:04)

Bonus CD (Deluxe book edition) ***

01. Isotype [V1.1 15-02-16] (02:38)
02. Delta (The Punishment Of Luxury) [15-06-10] (03:52)
03. Robot Man [27-01-15] (03:23)
04. Precision & Decay [30-03-16] (03:31)
05. Bomber (One M ore Time) [16-10-15] (03:07)
06. A Fallen Angel (What Have We Done) [V1.4 07-11-16] (02:19)
07. Art Eats Art [V1.3 23-02-16] (01:17)
08. Broken (As We Open, So We Close) [04-10-16] (03:58)
09. Isotype [V1.7 23-02-16] (03:02)
10. Kiss Kiss Kiss Bang Bang Bang [25-02-15] (04:09)
11. The View From Here [V1.3 23-01-15] (4:27)

(English version below)

OMD at the top of their game

As I was quite late to get on board the OMD train I’ve always had a slightly different view of the band compared to those who followed them from the start. I don’t have the same relation to their earlier material as their most loyal fans as I didn’t really notice them until the ”Tesla Girls” single and the ”Junk Culture” album in 1984. In the years that followed the band went through quite a few lineup changes before OMD called it a day in 1996. About ten years later news reached us that the classic lineup of  Andy McCluskey, Paul Humphreys, Martin Cooper and Malcolm Holmes were reuniting for some live shows, and in 2010 ”History Of Modern” arrived, an album that reignited my interest in the band. Three years later the ”English Electric” was released and was considered by many, myself included, to be their finest album to date, something that could be difficult to live up to when it now comes to their thirteenth studio album.

Like its predecessor, ”The Punishment Of Luxury” mixes strong Kraftwerk influences with classic OMD melodies, and the indisputable production skills of Paul Humphreys are once again top notch. The opening title track is a s close to the perfect Kraftwerk/OMD hybrid as you could ever get. ”Isotype” the follows which was the first single to be released from the album. It continues to build on OMD‘s ultra-melodic song-writing, something that remains noticable throughout large parts of the album. Some clear examples of this is ”As We Open, So We Close”, the poptastic ”One More Time” and album closer ”The View From Here” when it kicks into gear about half-way through.

However, the pop melodies are interspersed with more experimental parts in songs like ”Precision & Decay” where McCluskey‘s bass guitar plays a prominent role, the vocoder infused electro number ”Art Eats Art” and the firearm-accompanied ”La Mitrailleuse”.

Things never get boring or dull and even in their most experimental moments you can always trust that there will also be melodies and exciting arrangements to lean on. ”The Punishment Of Luxury” has managed to reach the number four spot on the UK albums chart and is thereby OMD‘s biggest success since ”Sugar Tax” went to number three back in 1991. It’s great to see that this type of music can still make an impression on the charts. And as far as living up to expectations goes, I am glad to see that OMD have done so with honors.

OMD – “History Of Modern”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD / Digital Download / 2xLP
Skivbolag: 100% Records
Releasedatum: Ute nu!

6.5/10

Bra, men inget nytt “Architecture and Morality”

OMD – Orchestral Manoeuvres in the Dark var tidigt ett av mina favoritband. Jag tilltalades av allt!

Soundet – som om Kraftwerk kommit från Merseyside. Namnet –  nyromantiskt, samtidigt mekaniskt.  Melodierna – “Enola Gay”, “Electricity”, “Tesla Girls” – bättre poplåtar finns inte!

Sången – Andy McCluskey är nästan en manlig Alison Moyet. Utöver det Peter Savilles fantastiska omslag!

Efter Paul Humphreys avhopp i mitten av 80-talet blev OMD Andy McCluskeys soloprojekt. Även om han åstadkom en del bra popmelodier – i retrospekt var egentligen det sista bra “Sailing on the Seven Seas” och videon till Louise Brooks-hyllningen “Pandora’s Box” – så försvann den typiska OMD-nerven sakta men säkert.

När Andy McCluskey bestämde sig för att lägga ner i mitten av 90-talet hade OMD, en gång ett av det begynnande 80-talets mest nerviga och elektriska new wave band (som gjort bejublad Martin Hannett-producerad debut på Factory Records och spelat på samma scener som Joy Division och Cabaret Voltaire) förvandlats till ett överproducerat Beatlesinfluerat vuxenrockband. Paul Humphreys lyckades visserligen släppa några hyfsade album bl.a. i samarbete med sambon, Propaganda-sångerskan Claudia Brücken, men det var trots allt en klen tröst och inget som kunde återuppväcka minnen från fornstora dagar.

Trots – eller tack vare – de allt blekare albumen OMD presterade innan splittring och uppbrott såg jag fram emot en comeback med ursprungsmedlemmarna, inklusive Malcolm Holmes och Martin Cooper, som tillkommit redan under det tidiga 80-talet. Med förväntan men också bävan! Kunde ett medelålders OMD, som i intervjuer uttalat att man nu föredrog sina tidiga låtar och musik mest, hitta samma nerv, få till samma magi som de unga art school studenter de en gång var?

“-Pop? -Fuck You, vi spelar Avant-garde” – som Andy McCluskey sägs ha reagerat på en tidig recension som framhävde dem som brittisk popmusiks framtid.

(se BBC‘s underbara dokumentär “Synth Britannia”.)

Det första jag hörde av det nya albumet var “Sister Marie Says” i någon slags demoversion. En låt som sägs vara skriven under tidigt 80-tal men inte släppt förrän nu då man ansåg den vara för lika “Enola Gay” och inte passa in i det senare 80-talets och 90-talets OMD-stil. Må så vara men om man någon gång stod i valet mellan att släppa “Enola Gay” och “Sister Marie Says” så är det uppenbart att man gjorde rätt val.

Den sistnämda är absolut ingen dålig låt men jämfört med “Enola Gay” är den väldigt tam och ganska tråkig. En liten besvikelse, tyckte jag.

För oss som fortfarande köper skivor så måste även omslaget nämnas. Det påminner till form och färg lite om den självbetitlade debuten, som ju också är orange i vissa versioner, men framförallt om deras mest hyllade album, “Architecture and Morality”. Omslaget är inte lika fantastiskt som det underbara Hopper-inspirerade “Crush” eller eleganta “Junk Culture”, men man ser ju omedelbart att det är OMD och Peter Saville Associates.

Det är snyggt!

Det finns för övrigt fler paralleller till “Architecture and Morality” än utseendet. Båda albumen inleds, liksom för övrigt även “Crush”, med en ganska otypisk, snabb och nästan rockig låt i “New Babies: New Toys”. Bägge albumen har två låtar efter varandra med i princip samma namn, kommersiellt vansinne då, kommersiellt lyckat idag?

Det handlar givetvis om titelspåren “History of Modern (part I och II)” vilka också var tidiga smakprov som höjde förväntningarna. Här fick man äntligen något som lät typiskt OMD och inte det sena 80-talets mainstream-OMD, i ärlighetens namn inte det tidigaste OMD‘s nerv heller. Men tveklöst storslagen symfonisk pretentiös synthmusik med OMD‘s klassiska mjuka harmonier som nästan bara Kraftwerk kan matcha. Huruvida idén med två låtar med samma namn efter varandra är en humoristisk blinkning till “Architecture & Moralitys” två “Joan of Arc” eller ett snuskigt sätt att försöka sälja en ny produkt på gamla meriter är jag osäker på. Andy Macluskeys Atomic Kitten-affärer talar för det senare men albumets genomgående kvalitet och bandets yttranden i intervjuer talar dock för ett ärligare uppsåt.

Nu höll jag på att glömma singeln, “If You Want It” är den tämligen intetsägande titeln, som på svenska låter som någon bortglömd Mauro Scocco eller Ratata-singel. Tyvärr är den smäktande balladen en kletig sak som fastnar i öronen och nervsystemet på samma sätt som en eurovisionsschlager, precis i stil med sista Andy-OMD-singeln “Walking on the Milky Way”. Det är körer, synthetiskt blås gissar jag och låter som Beatles eller Tears for Fears “Sowing Seeds Of Love” i dess sämsta stunder. Jag höll på att glömma den. Tyvärr kan jag inte det.

Som tur då att resten av albumet är bättre. Det är inget nytt “Architecture and Morality” men det är tack och lov betydligt bättre än allt Andy Macluskeys OMD gjorde, möjligen med undantag för “Sugar Tax” bästa moment. Men det albumet innehåller å andra sidan en nästan oförlåtligt usel cover på Kraftwerks “Neonlights”.

Som helhet är det inte riktigt så bra som jag hoppats men betydligt bättre än jag fruktat. Det innehåller för mycket kyrkokörer och ibland på fel ställen eller i fel låtar, för många lugna låtar – eller för få snabba och ingen omedelbar klassisk “hit” men det innehåller ändå en hel del bra:

“New Babies:New Toys” – Den snabba inledningen är tyvärr nästan den enda snabba låten och har någon slags fånig effekt.. Don’t get technical with me.. på Andys underbara röst vilket får mig att tänka 90-tal – annars är den riktigt bra och en bra inledning.

“RWFK” börjar som “Souvenir” och fortsätter som Andy Macluskeys Elektric Music-gästspel “Kissing the Machine”. Ja, det låter lite som Kraftwerk emellanåt). “New Holy Ground” är väldigt lugn men låter väldigt mycket “Architecture and Morality”, det är bra. “Pulse”, som låter väldigt annorlunda från nästan allt OMD tidigare gjort, jag höll på att säga R’n’B – som jag avskyr – men snarare Sugarbabes “Overload” – som jag älskar.

I övrigt är det helt OK. “Green” skulle lika gärna kunna vara Erasure. “Sometimes” och “Bondage of Fate” är lugna låtar som är bra, men drunknar bland alla andra lugna låtar. “The Future, the Past and Forever After” är inte så märkvärdig i sig men den är en av få snabba låtar och t.ex. bättre än ursprungs-OMD‘s avskedssingel “Dreaming”.

Sist ligger dock albumets höjdpunkt! “The Right Side” är nästan av samma klass som – och påminner mycket om “Europe Endless” och New Orders “Your Silent Face”. Den förtjänar en egen recension eller hyllning och är ensam värd priset för skivan. Men bättre än att läsa om den är att lyssna på den, gå och gör det nu!

// Thomas Pettersson, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist:

  1. New Babies: New Toys 3:51
  2. If You Want It 4:45
  3. History Of Modern (part I) 4:40
  4. History Of Modern (part II) 4:12
  5. Sometimes 3:45
  6. RFWK 3:46
  7. New Holy Ground 3:42
  8. The Future, The Past, And Forever After 4:51
  9. Sister Marie Says 4:00
  10. Pulse 3:43
  11. Green 4:16
  12. Bondage Of Fate 4:06
  13. The Right Side 8:20