Subscribe via: RSS

Tag Archive | "subkult"

Liverapport: Subkultfestivalen 2019, Trollhättan

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Niklas Hurtig (text) och Patrik Lark (foto) besökte den fjärde upplagan av Subkultfestivalen som vanan trogen arrangerades i Folkets park i Trollhättan den 13-15 juni.

 

 

 

 

Subkultfestivalen håller den svenska alternativa musikscenen utanför storstäderna vid liv med den årliga festivalen i Folkets Park i Trollhättan. Tre dagar av synth, punk och metal lämnar bestående intryck och väcker nostalgiska minnen från Värmlandsskogen till liv.

I min mening hade årets upplaga av Subkultfestivalen en något svagare lineup än vad vi vant oss vid från tidigare år. Men det känns ändå som att festivalen nu har hittat sin form baserat på nuvarande besökarantal och man får hoppas att festivalen fortsätter locka besökare, inte bara från Sverige utan även från övriga världen. I år var det representation från cirka sex länder, där den mest långväga besökaren kom från Australien.

Nyhet för i år var att campingen nu håller till på den intilliggande och komplett utrustade Trollhättan Camping. En mycket bra förbättring som ger det bästa av bekvämlighet, närhet till festivalen och den unika upplevelse som en festivalcamping faktiskt är. Uppskattningsvis 200 besökare bodde på campingen i allt från enmanstält till husbilar. Inne på området var det mesta sig likt med utomhusscenen Aura, inomhusscenen Stella och DJ-båset Helgon placerat i öltältet mitt på området. Till detta fanns också de obligatoriska merchandise-båsen och matvagnarna. Inget att klaga på alltså!

Precis som tidigare år hölls den officiella förfesten på baren Backstage i Trollhättan centrum, med en lineup som bestod av Cynical Existance med Fredrik Croona i spetsen, Ice Bunny, Felin och DJ:s som höll ställningarna mellan spelningarna. Det roligaste med Cynical Existances spelning var nog (det spontana?) inhoppet av vad som bara kan antas vara Fredriks vän. Den mannen kunde också skrika! För övrigt var det överlägset flest Cynical Existance-tröjor på besökarna denna kväll. Stockholmsbaserade Felin gjorde sig ett namn tidigare i vår då hon släppte låten “No More Sweet Home Alabama” som en protest mot den nya abortlagstiftningen i staten. Med en energi i paritet med Toril i Alice in Videoland golvade nog Felin de flesta i publiken i den lilla spellokalen. Snacka om scennärvaro och publiktjuseri!

Festivalens första riktiga dag bjöd på allt från punk, EBM, metal och synthpop. Med ikoniska punk-klassiker som “Ishockeyfrisyr” och “Dricka Sprit och hålla Käften” är De Lyckliga Kompisarna en av Sveriges främsta och mest underhållande samhällskritiker och DLK anno 2019 är lika bra som alltid med en sprudlande glädje. Med en Världen Brinner t-shirt förespråkade gitarristen Roger publiken att börja lyssna på punkbandet som tidigare under dagen spelade på Stella-scenen, på vilken sedan brittiska Pretty Addicted klev upp och levererade en färgglad skrikfest med attityd.

Tyvärr fick EBM-duon Spetsnaz från Örebro lov att ställa in årets framförande och en annan duo Alvar från Stockholm ersatte. Alvar med Fredrik Djurfeldt från Severe Illusion på scen är som ett nutida Einstürzende Neubauten – med industriella oljud i perfekt harmoni med den aggressiva sången.

På samma scen var det sedan dags för tysk body från Gävle. Stürm Café var orsaken till en av de få moshpitarna framför scen denna festival. Inga fler kommentarer behövs. Tysklands svar på VNV NationRotersand, levererade sedan sin futurepop på exakt det vis de ska. Publiken bjuds in till gemenskapen på scen. Kanske inte lika träffsäkert och med lika stort självförtroende som Ronan Harris, men nog för att hålla åskådarna nöjda.

Superproffsiga och hårda Dive imponerade sedan med bra ljud och mäktig lasershow. Dirk Ivens från The Klink på sång med kompanjon bakom maskiner framfördes minimal och stilren EBM. Framtoningen är till skillnad från Rotersand kall och artistisk där publiken aldrig blir annat än rena åskådare.

I vanlig ordning bjuder Subkultfestivalen på en bred lineup av alternativ musik inramat i en felfri organisation. Men den ständiga frågan ligger hela tiden och skaver. När ska det ta fart? När ska festivalen lyfta till att bli en fullfjädrad ersättare till Arvikafestivalen? Förutsättningarna för det finns åtminstone på plats och förhoppningsvis fortsätter resan mot det målet.

Foto, dag 1: Cynical Existence, Felin, Ice Bunny

Foto, dag 2: Alvar, Cuban Missile Cries, De Lyckliga Kompisarna, Eleine, Evergrey, Isolated Youth, Pretty Addicted, Rotersand, Wulfband

Foto, dag 3: A Projection, Bataar, Cyhra, Dive, Rein, Seadrake, Solar Fake

 

Liverapport: Subkultfestivalen 2018, Trollhättan

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Jens Atterstrand (text & foto), Jannice Faringer (text & foto), Niklas Hurtig (text), Alexander Johansson (text) och Patrik Lark (foto) rapporterar från den tredje upplagan av Subkultfestivalen som arrangerades i Folkets Park i Trollhättan den 15-16 juni.

 

 

 

På scen: Suicide Commando, Karin Park, Noisuf-X, Dunderpatrullen, Priest, Alice in Videoland, Empathy Test, Freakangel, The Exploding Boy, NZ, Marsheaux, Outshine, Jäger 90, Pink Milk, We Are the Catalysts, The Guilt, Kill the Sleeper, Rymdkraft, Purple Nail, Hante., Normoria och Mäbe.

OBS! Fotogallerierna nedan innehåller strax under 600 konsertbilder och kan i vissa fall ta lite tid att ladda – ha tålamod!

Med minnena från premiärårets usla väderförhållanden och olyckliga krock med Way Out West, som tyvärr ledde till under omständigheterna relativt blygsamma publiksiffror, har vi nu efter förra årets succé äntligen fått uppleva Subkults tredje upplaga! Flera nödvändiga förbättringar hade införts, den viktigaste av dem alla att få till alkoholtillstånd och servering över hela området där det nya stora öltältet med tillhörande matservering (även med veganska och vegetariska inslag) av såväl hamburgare liksom Arvikafestivalens klassiska paradrätt Langos var en riktigt succé!

När det kommer till lineupen så upplever jag (Jens) den personligen kanske snäppet svagare än förra året, men det har nog egentligen bara om personligt tycke och smak att göra. Subkult skall ha en stor eloge för att redan från början och med stort mod i allra bästa “Arvikafestivalstil” vågat sig på att presentera en tämligen bred flora av musikaliska genrer och stilar på de två scenerna med inslag från såväl mörkare alternativ- och gothrock, post- och elektropunk som bitpop, synthpop, elektropop samt industrial metal, aggrotech och EBM. Detta ger en fantastiskt dynamiskt musikalisk upplevelse för den som gillar det mesta, men å andra sidan kanske också ger chansen till en angenäm vila för trötta fötter och påfyllning av vätskedepåerna i öltältet för de besökare som inte lockas av alla musikstilar.

Subkults allra starkaste “ess-i-rockärmen” är alla de sidoprojekt och event som hålls under själva festivalen med allt ifrån dansuppvisningar och konstutställningar till dansgolv med psytrance-tema och den victorianska picnicken. Festivalen är en gemytlig, vänlig och trivsam mötesplats för fans av alla dess närliggande alternativa musikstilar och subkulturer och även om man har en bra bit kvar till Arvikafestivalens status och storhet så har man under omständigheterna lyckats bra med att försöka förvalta det arvet.

Besökarantalet föll enligt uppgift tyvärr med runt 300 personer jämfört med förra året och jag håller verkligen tummarna för att man lyckas få till en fjärde upplaga för Subkult är en fortsatt riktigt proffsigt arrangerad, välskött och trevlig festival som kan hålla fanan högt och fortsatt vara en av vår inhemska svartklädda scens absoluta höjdpunkter under året!

Tyvärr är det en tuff uppgift att kunna täcka in samliga spelningar under en fullmatad festival som denna men nedan följer ett antal liverapporter från utvalda spelningar och därefter ett fotoalbum med livebilder på några av de övriga liveakterna. Vi tackar alla inblandade för ännu en fantastisk vistelse på Subkultfestivalen och håller tummarna för att vi får avnjuta ännu en upplaga nästa sommar! (Jens Atterstrand och Jannice Faringer)

Fredag

Kill the Sleeper

Kettils Sundbergs aggrotech-projekt Kill the Sleeper höll igång publiken framför Stella-scenen i ett grymt tempo, trots den tidiga eftermiddagen. Kill the Sleeper har albumet Rebirth från 2014 i ryggen men släppte även EP:n V vid årsskiftet. Kanske den skrikigaste spelning jag varit på, vilken skulle kunna mäta sig med självaste Psyclon Nine. Kettil kan verkligen kombinera aggressiv sång med en mjuk och publikvänlig framtoning som även passar de allra yngsta besökarna. Men har man självaste Johan Van Roy (Suicide Commando) i publikhavet så måste man ju visa att man kan överrösta även den som var först. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

The Guilt

Göteborgsbaserade electropunkten The Guilt levererade för mig en av festivalens allra mest positiva överraskningar i en välljudande mix från den lilla scenen. Jag har tyvärr lyckats missa denna energiska och fartfyllda duos spelningar tidigare och är med detta sagt ytterst tacksam över att jag fick avnjuta deras tempostarka och medryckande punkinfluerade electro den här gången. Sångerskan Emma Wahlgren levererade också en av festivalens mest inlevelsefulla insatser från både scenkant och toppen av högtalare (!). Jag kommer definitivt ha mer koll på The Guilt i fortsättningen! (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

 

 

Freakangel

Jag kan villigt erkänna att de estländska industrirockarna Freakangels senare albumsläpp har passerat mig ganska obemärkt förbi. Men i det gassande solskenet på eftermiddagen så pulvriserade de det mesta av motståndet från den stora scenen med en välljudande, högoktanig och helgjuten liveinsats. Electropuristerna må fnysa åt distade gitarriffen hur mycket de vill – jag kan härmed bekräfta att jag definitivt kommer plocka upp även bandets senare albumsläpp till en mer frekvent rotationsplats i mitt personliga musikflöde. Gitarrer och tjocka syntharrangemang samsades stiligt tillsammans med både snygga ridåer av rök och svartsotig camouflagesminkning. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Hante.

Franska Hante. – eller Hélène De Thoury som hon också heter – är mer känd som ena halvan av cold-/darkwave-duon Minuit Machine. I hennes soloprojekt är fokus mer på melankoliska långsamma, men ack så vackra melodier. Det återspeglas också på scen där man får exakt det man fick på skiva. Hårda beats och vibrerande synthar tillsammans med Hélènes lugna, varma röst i ett nedsläckt och nära liveframträdande. Inget man röjer till men Hantes. nedstämda Darkwave skiner av ett perfekt mörker denna vackra junikväll. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Alice in Videoland

Electroclashakten Alice in Videoland har likt ett gott vin åldrats ytterst väl. Det konstaterar jag väldigt snabbt när den svenska kvartetten, som frontas av den karismatiske och utrycksfulla sångerskan Toril Lindqvist, visar upp stor rutin i ett genomproffsigt framförande när de breder ut sina vingar och blixtsnabbt inbjuder till allsång från den stora scenen. Hur mår Alice in Videoland anno 2018? Alldeles förträffligt skulle jag vilja påstå. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

 

 

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Marsheaux

Alldeles efter Hante. ställer sig en annan kvinnofrontad akt på Stella-scenen i form av grekiska synthpopparna med det fransklingande namnet Marsheaux. Det är något högre tempo och lite lekfullare men minst lika vackra melodier som ackompanjeras av Marianthis och Sophias fagra röster till melankoliska synthslingor. Det är något mer aktiviteter på scen men ändock en relativt statisk, men väl framförd spelning. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Suicide Commando

Mr. Aggrotech himself, Johan Van Roy, var huvudnumret på fredagskvällen och studsade runt på scen och skrek med hela festivalens mest distade mikrofon och fick med sig publiken på varenda ton. Övriga musiker på scen lyfte spelningen till en högre nivå än vad någon soloartist kan mäkta med. Låtskatten från Suicide Commando är så enorm att det är nästintill omöjligt för fans att få just sin favoritlåt, men det är ju ett angenämt problem som många av de äldre akterna brottas med. Antalet band som influerats starkt av Johans 30-åriga karriär ska nog inte underskattas och det fanns säkerligen en handfull på Subkultfestivalen som kanske inte hade funnits om inte Suicide Commando hade gjort det de gör. (Niklas Hurtig)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Noisuf-X

En av scenens tyngsta namn när det kommer till hård och dansant rhythmic noise är tysken Jan L. och X-Fusion-bekantingens sidoprojekt Noisuf-X som avslutade kvällen på Stella-scenen och för en stund snabbt förvandlade lokalen till en svettig källarklubb någonstans i Östeuropa. Högoktanigt och hårt rytmiskt i stundtals nästan förhäxat tempo gör att en nominering för festivalens bästa röj tveklöst går raka vägen till Noisuf-X. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Lördag

Jäger 90

Svenska publikfavoriterna Jäger 90 bjöd festivalens bodyfantaster på en familjär tillställning på Stella-scenen redan tidigt på eftermiddagen. Midsommarstången var givetvis på plats när den tokroliga tyska EBM-duon framförde sin, som vår tidigare skribent Carolina Lindahl kanske hade uttryckt det – trallvänliga kött och potatis-EBM på modersmålet. Allsången var lika given som den lilla moshpiten framför scenen, från vilken det också – till säkerhetsvakternas stora förtret – även bjöds på burköl till delar av publikhavet. Jag måste erkänna att Jäger 90s musik inte går frekvent i undertecknads högtalare eller hörlurar men live förmedlar de mycket hjärta och stor spelglädje ackompanjerat av en stor dos bjuda-på-sig-själva-mentalitet och förfeststämning som lätt smittar av sig. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Lucifer’s Aid

På lördagen laddade Calle Nilson a.k.a. Lucifer’s Aid den tidiga kvällen med 45 minuter svart energi på den lilla scenen Stella. En trekvart som fylldes av hans resliga skepnad som av och an pendlande genom mörker och rök på scenen, medan han med sitt karaktäristiska growlande framförde sina låtar. Tre kvartar där allt liksom bara stämmer. Uttryck, ljud, ljus och låtval. Calle går med sitt projekt Lucifer’s Aid från klarhet till klarhet och seglar in bland toppkandidaterna av de bästa framträdandena under Subkultfestivalen. (Jannice Faringer)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

NZ

Österrikiska EBM-duon NZ har på senare år trappat ner på sina liveframföranden och genomför numera bara en knapp handfull spelningar per år. Detta verkar göra att deras vilja att leverera varje gång de står på scenen extra stark och inget undantag gällde den här eftermiddagen inne från Stella-scenen. NZ har ju aldrig hymlat med sina uppenbara Nitzer Ebb-influenser vare sig när det kommer till deras musik eller skivomslagsdesig vilket blev extra tydligt även när det kom till ljussättningen och grafiken som bandets vana trogen gick i färgerna rött, svart och vitt. Bandets diskografi är sammanhanget ganska kort, vilket gör det lättare för publiken som snabbt hängde på när duon med stor fingertoppskänsla proffsigt levererade sina träffsäkra bodyhits. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Empathy Test

Brittiska synthpopundret Empathy Test har utvecklats på scen och var tajtare och mer publikfriande på Subkultfestivalens stora scen än de var på den stora scenen på Amphi i fjol. Isaac Howlett hoppar upp på högtalare och poserar större och yvigare. Det är en bra bit kvar till en megaentertainer som Brett Anderson i Suede men Howlett är både porträttlik och på väg ditåt. Vissa låtar är omarrangerade i förhållande till skivorna med bättre driv i bas och trummor. Bredvid mig i publiken står ett vackert par från Hamburg som kört upp till Trollhättan under lördagen och njuter av suverän sång, duggregn och synthvemod i midtempo. (Alexander Johansson)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Karin Park

Karin Park intog stora scenen som en långsmal valkyria med en tyngd i basen som måste ha skrämt fisken i Götaälven. Park var festivalens enda artist med ursnygg scen, coolt designade lampor och ett superprofessionellt scenframträdande. Med håret i en hård knut framförde hon sin lika hårda som konstnärliga electronica parad med magnifika vokalinsatser. Det var som att se Björk på Arvikafestivalen, fast med lite anonymare låtmaterial. (Alexander Johansson)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Priest

Den för vanan trogen maskerade och “anonyma” svenska trion Priest avslutade, omgivna av ett tätt lager av rök, lördagskvällen på Stella-scenen. Priest gjorde ett professionellt och stiligt intryck live när de framförde väl utvalda spår från debutalbumet och med Ghost-bekanta rutinerade medlemmar på scenen och starkt låtmaterial som ständigt bjöd upp till allsång så var det svårt att misslyckas. Trots att jag stundtals tyckte att arrangemangen påminde väl mycket om studiomaterialet så går konserten definitivt till historien som ett av de absolut snyggaste vid årets festival. (Jens Atterstrand)

Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

Foto: Jannice Faringer (Svartpunkt)

Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Fotogallerier (övriga)

The Exploding Boy – Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto)

 

 

The Exploding Boy – Foto: Patrik Lark (Darklark)

Normoria – Foto: Patrik Lark (Darklark)

 

 

Övriga akter – Foto: Jens Atterstrand (Elektrophoto) och Patrik Lark (Darklark)

 

 

Svarta dagar väntar Clan of Xymox

Tags: , , , , , , ,


Clan of Xymox, som senast var albumaktuella med “Matters of Mind, Body and Soul” (2014), är nu redo att presentera detaljerna kring den kommande fullängdaren “Days of Black” som spelades in under december.

Under mer än tre decennier har Clan Of Xymox hyllats för sin unika elektroniskt kryddade och melankoliska rock och det nya albumet är enligt pressreleasen inget undantag.

Den numera Berlinbaserade Holländska kvartetten, vars enda kvarvarande originalmedlem är sångaren och låtskrivaren Ronny Moorings, gjorde sin självtitulerade debut via den numera kultförklarade etiketten 4AD redan 1985.

“Days of Black” blir bandets trettonde i ordningen och bandet, som agerade en av huvudakterna via Subkult i Trollhättan förra sommaren kommer under 2017 ge sig ut på ännu en omfattande turné.

Uppdatering 10 mars: Lyssna på smakprov från det kommande albumet nedan!

“Days of Black” släpps den 7 april via Trisol.

Tracklist

01. Days Of Black
02. Loneliness
03. Vixen In Disguise
04. Leave Me Be
05. The Rain Will Wash Away
06. Set You Free
07. I Couldn’t Save You
08. What Goes Around
09. I Need To Be Alone
10. Loud And Clear
11. Your Kiss
12. La La Land

Liverapport: Subkultfestivalen 2016, Trollhättan

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Helgen den 12-13 augusti så arrangerades den första upplagan av den nya storsatsande festivalen Subkult.
patrik_larkniklas_hurtig

Niklas Hurtig och Patrik Lark ger här varsin sammanfattning ur lite olika perspektiv.

 

Text: Niklas Hurtig och Patrik Lark
Foto: Patrik Lark, Jens Atterstrand och Krichan Wihlborg

 

Niklas Hurtig (festivalbesökaren)

I mitten av augusti anordnades den första av förhoppningsvis många inkarnationer av Subkultfestivalen i Folkets Park i Trollhättan. Med fokus på alternativ musik och stilar såsom synth, goth, alternativ pop och liknande var tanken att föra arvet från Arvikafestivalen vidare. Med organisationer som Rätten till sin identitet, SUBRiksförbundet för subkulturer, Subvox m.fl. bakom festivalen så är intrycket att dessa verkligen brinner för allt det som festivalen står för och ämnar åstadkomma.

Trots att det var första upplagan av Subkultfestivalen fanns det en liten camping på andra sidan Göta Älv, ungefär 15 minuters promenad från Folkets Park. Där huserades ca 100 besökare från alla möjliga ställen i Sverige (och även världen) som höll festivalfanan högt med partytält, trasiga campingstolar, drickbart i mängder, härlig inställning och slumpmässig musik av alla sorts typer. Allt det som en festivalcamping ska innehålla med andra ord. Det var städat (rent generellt sagt, inte så mycket på marken kanske) och folk var väldigt trevliga och hjälpsamma trots promillehalten.

Om man ska fokusera på själva festivalområdet för en stund så kan det sammanfattas i folktomma spelningar som varvades med smockfulla, men det hade vädret en stor del i. Extra mycket då det aldrig är speciellt gynnsamt att spela runt lunch och speciellt inte om det öser ner. Huvudscenen Aura var fullstor och låg mitt i området, medan den mer klubbinspirerade scenen Stella låg i en närliggande fastighet. Över huvud taget var det nära till allt men ändå inte ”för litet”. Den lilla DJ-scenen Helgon höll besökarna varma med pumpande musik mellan akterna. Trots det regniga vädret på dagarna var kvällsakterna välbesökta. Vakterna och arrangörerna var trevliga och det hela var bra organiserat trots lite förvirring om möjligheterna till matservering strax efter öppning på fredagen. Bra priser och inte för mycket kö någonstans indikerar att det var bra dimensionerat efter besökarantalet.

Rent generellt är det ett mycket högt betyg för denna premiär nästan helt fri från barnsjukdomar, vilket tyder på professionella eldsjälar bakom det hela. En bra organisation toppat med en riktigt bra line-up bidrog till detta. Förhoppningsvis avskräckte inte vädret varken artister eller besökare så pass att det inte ska bli en uppföljare nästa år, vilket verkligen behövs för att föra Arvika-andan vidare till nya generationer!

Bästa liveakter: Tiamat och Wulfband.

Foto: Jens Atterstrand