De senaste dagarna så har det via sociala medier tydligt framgått att Alan Wilders soloprojekt Recoil nu tyvärr ser ut att gå en mycket dyster framtid till mötes.

Den forne Depeche Mode-medlemmen, som senast var albumaktuell med “Subhuman” under 2007 och som sedan solodebuten “1+2” (1986) utvöver dessa även har släppt ytterligare fyra fullängdsalbum med Recoil, anger den nutida musikindustrins stora ekonomiska problem som huvudanledningen, men nämner också att han nu vill lägga sin fokus på ett mer personligt plan.

De senaste årens populära “A Strange Hour”-turné och tillhörande filmvisningar ser alltså ut att bli det sista vi får se av projektet. Något mer Recoil-album är inte planerat i skrivande stund.

 Alan Wilder utvecklar (publiceras på originalspråket)

“Recoil is not a financially viable project and hasn’t been for some time. For many years now there has been no income for myself from the sales of my own music. Any income has been used to pay off debts to Mute Records for overspends on the earlier albums (not their fault but a sign of the times as they were). (…) I just cannot afford anymore to sit in a studio for the best part of a year to make a record which very few people will buy. Sadly, most people expect to receive music for free these days, or via file sharing, illegal download and so on. Live work can bring a small amount of income but it is not something I naturally gravitate towards and, if I were to put together a band, that would probably lose money given the number of tickets I could reasonable expect to sell. (…) I am not ruling myself out of the game completely but, for now, I have many other priorities which I need to pursue. Frankly, I am distracted from music by needing sort out ‘life’. Once I get settled into a new home and re-build a small studio (my current one is dismantled and packed up), then maybe I’ll get the urge to pick up where I left off.”

Format: CD, Digital
Skivbolag: Major Records
Releasedatum: 18 februari 2011

Genre: Electropop, Synthpop

5/10

Sent ska gaysynthar’n vakna

Mark Power och Ian Henderson utgör den irländska duon Eden, som haft en del motgångar under sin karriär. De startade 1998 under namnet In Utopia. Skivbolaget WEA/Warner tvingade dem att spela in en cover på Madonnas ”Like a Prayer”. Den floppade – och bandet fick sparken (2001). Deras nästa skivetikett lades ner av ägaren Universal precis innan debutalbumet ”Desolated Shores” skulle släppas (2003). Och, kanske mest förödmjukande av allt, de har marknadsförts som ett sött pojkband.

Eden ges sedan 2005 ut av Major Records, den forne Boytronic-medlemmen Hayo Panarinfos ironiskt döpta skivbolag. Det borde passa dem bättre. Där är Eden tyska labelkamrater med IAMX, Ladytron, Emmon, Nitzer Ebb, Mesh och många andra kända synthnamn.

Har Eden varit otursförföljda, ett offer för korkade storbolag som försökt pressa ner dem i en alltför kommersiell mall? Eller beror det delvis på sviktande omdöme? Jag frestas att tro det, åtminstone om man utgår från hur deras andra album är uppbyggt.

”Electric!” inleder med kompetent framförd synthpop, inte dålig, men inte heller på ett enda sätt originell. Bland de tolv spåren är första halvdussinet en serie rätt så slätstrukna poplåtar, där jag har svårt att hitta några som är vassare än de övriga. Det skulle vara singelspåret ”Subhuman” i så fall. En låttitel som ”If I Was a Pet Shop Boy” gör det extra tydligt – att tyvärr, Eden, det är ni inte.

Skivans bägge ballader sticker ut – på ett mindre smickrande sätt. I min bok tillämpas nämligen negativ särbehandling av slöa låtar. En ballad måste vara cirka tio gånger bättre än en upptempolåt för att passera nålsögat. Vadfalls, Eden, visserligen har ni varit förband till Boyzone, men det är faktiskt ingen ursäkt. ’N Sync och Savage Garden ringde från 90-talet, de vill ha smörpaketen ”Through the Years” och ”Beautiful Thing” tillbaka!

Men, se på fan, skivan tar sig mot slutet. Det verkar nästan som om Eden medvetet byter stil en aning, från ren synthpop till ett mer gaydisco-orienterat sound. Varför först då? Det börjar med ”I Could Have Done Without This”.”Going Going Gone” och ”Spin the Disc” för mina tankar till Bronski Beat och Jimi Somerville – dock utan falsett. ”Out of Sight (Out of Mind)” skruvar upp tempot till snabb, Hi-NRG-doftande danspop som faktiskt nästan når upp till den uppenbara inspirationskällan Pet Shop Boys. Även sista spåret ”Murder on My Mind” går i samma anda. Förutom stolpskottet ”Beautiful Thing” en stark andra halvlek. Sent ska synthar’n vakna!

// Erik Uppenberg, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist

1. Independent  8:09
2. Electric!  3:44
3. Fortune Lost  5:19
4. If I Was A Pet Shop Boy  4:31
5. Throught The Years  4:23
6. Subhuman (Album Version)  3:48
7. I Could Have Done Without This  5:02
8. Going Going Gone  4:15
9. Beautiful Thing  4:46
10. Spin The Disc  4:22
11. Out Of Sight (Out Of Mind)  4:49
12. Murder On The Mind  4:03

Efter att ha skjutit upp den två gånger tidigare så är Mute Records nu redo att kunna leverera box-versionen av Recoils senaste album – “Selected”, under närmsta veckan.

Recoil är ett soloprojekt av Alan Wilder, tidigare i Depeche Mode.

Mute Records har alltid älskat specialutgåvor, och begränsade utgåvor.

Recoil’s “Selected”, blir givetvis ingen undantag.

Deluxe Limited Edition, är en 4CD-box i specialförpackning som är tillgänglig från Mute Bank.

Innehåll enligt följande:

• 2 x CD ‘Selected’
• 1 x CD additional music (exclusive)
• 1 x DVD (exklusiv)
• 3 x fullformat booklets.
• 12″ x 12″ box (LP-storlek) med avlyftbart lock.
• 1000 individuellt numrerade exemplar för hela världen.
• Signerad av Alan Wilder.

Recoil “Selected” – är helt ny samling av klassiska Recoil-låtar speciellt utvalda av Alan Wilder som förklarar närmare; “Samlingen innehåller mina personliga favoriter, nymastrade och editerade till vad jag anser är en sammanhängande och total lyssningsupplevelse.”

För de som inte vill bränna halva fickpengen på boxen så släpps samlingen släpps även i en vanlig CD-utgåva,  en dubbel-CD, och för de allra värsta hardcore fansen givetvis också i en 180 grams vinylutgåva.

Alan Wilders tid i musikbranschen har sett honom avancera från studioassistent till tillfällig keyboardspelare, men det är givetvis hans fjorton  år i Depeche Mode som finslipade hans talang. Med sin fantastiska förmåga att kunna uppmärksamma detaljer i studion, sköt han på gränserna, i ett ganska ofta begränsat kommersiellt musikklimat.

Som ett motgift mot de krav som ställdes under tiden i Depeche Mode, så föddes hans soloprojekt Recoil, under slutet av åttiotalet, när han släppte “Hydrology” (1988) och “Bloodline” (1990), som båda tydligt indikerade hans egna vidgade musikaliska vyer. Efter att sedmera ha lämnat Depeche Mode 1995, arbetade han vidare med Recoil på heltid, och har sedan dess släppt “Unsound Methods” (1997), “Liquid” (2000), och nyligen också “Subhuman” (2007).

Ett antal sångare, och sångerskor har arbetat med Recoilprojektet genom åren som  bland andra; Diamanda Galás, Joe Richardson, Douglas McCarthy, Samantha Coerbell, Toni Halliday, och Maggie Estep.