Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Sturm Café"

Sturm Café – “Es Geht”

Tags: , , , , , , ,


Format: (EP) CD, digital
Skivbolag: SCR (Eget)
Releasedatum: 15 maj 2017
Genre: EBM
Bandmedlemmar: Jonatan Löfstedt, Gustav Jansson
Land: Sverige
Recensent: Carolina Lindahl

 

HemsidaFacebookLast.fmwimpSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsBandcampSoundcloudReverbnation

 

Munter, dansvänlig och prestigelös EBM

Ett barn har fötts i Sturm Cafés bodyfabrik! Två år efter sitt senaste albumsläpp “Europa!” har Gustav Jansson och Jonatan Löfstedt gemensamt kalvat fram en rykande färsk EP. Jag tror att jag talar för hela den världsomspännande husmansbodyscenen när jag utropar “ÄNTLIGEN!”. Eller “ENDLICH!” om man hellre vill skrika på tyska. Och det vill man ju förstås.

Sturm Café krystade ut sitt debutalbum “So Seelisch, So Schön” år 2005 och har sedan dess etablerat sig som ett av Sveriges främsta kött och potatis-bodyband. Under sina 12 aktiva år har de serverat flera putslustiga hits som passat utmärkt både till fest och vardag. Ja, i alla fall min vardag. 

Den nyfödda EP:n heter “Es geht” och innehåller sammanlagt sex spår. Låtarna bär tyska namn och sjungs alla på tafflig skoltyska enligt uråldrig Sturm Caféiansk tradition. Skivan inleds med den samtidigt glada och melankoliska låten “Eine Frage”. Låttexten verkar handla om en förvirrad man som undrar vad som är fel och gärna vill ha en förklaring (tänk vilken tur att jag, precis som Sturm Café, behärskar tafflig skoltyska och därför kan förstå deras låttexter).

Skivans andra spår kretsar kring en svensk historisk händelse. Låten heter “Anckarström” och handlar förstås om mannen som sköt ihjäl kung Gustav III på maskeradbalen år 1792. Låttextens tema passar väl med skivans omslag som är prytt med en stiliserad bild av masken som kungen bar under festkvällen. Att sjunga om svensk historia är minst sagt ovanligt för ett bodyband, men jag uppskattar deras ansats att förena musik och folkbildning. “Varför bara lyssna när man kan lära sig något också?” föreställer jag mig att Gustav och Jonathan resonerade när de satt i studion. Ett nobelt initiativ av två uppenbart gedigna filologer! Låten är medryckande med fin melodi och korusvänlig refräng som lyder: “Anckarström, Anckarström, hat mich getötet, hat mich getötet! Anckarström, Anckarström, hat mich geschossen, hat mich geschossen!”. Grovt översatt blir det: “Anckarström har dödat mig, Anckarström har skjutit mig!”. Lyssnaren får alltså uppleva den tragiska händelsen genom kungens ögon. Rafflande!

Den dramatiska kungamordstrudelutten åtföljs av “Arsenal”. En snabb och typiskt bodypumpig låt vars sound är mycket karakteristiskt för Sturm Café. Låten är gladlynt, lättsmält och svängig med en oerhört trallvänlig refräng.

Näst ut på tur är “Traummann”. Musiken är monoton och repetetiv och låttexten består av korta, loopade fraser. De långa looparna och repetitionerna ger känslan av en klubbremix. Som att det här är en förlängd klubbmix av en originallåt. Jag hade faktiskt hellre hört originalet. Men nu finns det ju inget sådant, så jag byter istället till nästa låt.

“Zurück zu den alten Zeiten” (tillbaka till den gamla tiden) heter det femte spåret på den här skivan. Ett låtnamn som väcker frågor. Handlar den kanske om tidsresor? Eller kan det vara en psykologisk låt om regression? Kanske är det en återblick på en passerad tidsepok eller rentav en kommentar till USA:s tillbakagång till gamla tiders tankesätt? Med frågor i hågen minns jag ordspråket “den som söker, han finner” och sätter ivrigt igång låten för att finna. Efter ett intro bestående av viskningar och en loopad sampling kommer den första versen som visar sig handla om en man som har tappat sin mobiltelefon. En studsig basslinga och söt TV-spelsmusikliknande melodi skapar ett trivsamt sound ovanpå vilket mobiltelefontragedin kan utspela sig. Det verkar som att mannen med borttappad telefon känner sig vilse och upplever sig ha kastats tillbaka till en tid då inga mobiltelefoner fanns.

Sist ut har vi “Voodoo Sex” som är en lugnt rytmisk låt med hypnotiska melodislingor, kyrkklockeliknande ljud och en låttext som handlar om det ockulta och mystiska. Ett förhäxande avslut!

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att “Es geht” rymmer både högt och lågt. Skivomslaget är snyggt och musiken är välgjord på flera sätt, samtidigt som Jonatan Löfstedt missar många toner och låttexterna till stor del består av nonsens. Men jag tror faktiskt att allt detta samverkar för att skapa vad Sturm Café är. De har alltid inkorporerat humoristiska inslag i sin produktion och har nog aldrig haft som ambition att vara varken felfria eller tillrättalagda. Det är det jag uppskattar med Sturm Café. De skapar munter, dansvänlig och prestigelös EBM utan att vara fina i kanten.

Tracklist

01. Eine Frage (02:52)
02. Anckarström (04:05)
03. Arsenal (04:10)
04. Traummann (05:15)
05. Zurück zu den alten Zeiten (04:46)
06. Voodoo Sex (04:38)

 

Liverapport: Bodyfest 2015, Stockholm

Tags: , , , , , , ,


Den sjätte upplagan av Bodyfest radade upp Sturm Café, Karin Park, NZ, Portion Control, Apoptygma Berzerk och The Operating Tracks på ett välfyllt Nalen lördagen den 24 oktober.

 

patrik_larkJens AtterstrandJens Atterstrand och Patrik Lark var i vanlig ordning på plats med kamerorna i högsta hugg för att rapportera från kvällen.

 

Bodyfest – Sveriges stora EBM-festival – var nu framme vid den sjätte upplagan. Festivalen hade premiär på Fryshuset 2010, men har sedan dess huserat fem år i rad på Nalen i Stockholm. Oftast brukar sex band spela, varav tre svenska och tre utrikiska, så också i år. Men till skillnad från tidigare år fanns varken ett tyskt eller belgiskt band med i lineup, istället fick vi ett österrikiskt, ett engelskt och ett norskt band.

Sturm Café

(Patrik Lark) Först ut på den lilla scenen var svenska Sturm Café. De deltog i Bodyfest redan 2011 på samma scen, men gav då ett väldigt blekt intryck med hemmasnickrat trumset som gick sönder mitt i spelningen. Den här gången kom man stärkta av nyutgivna albumet ”Europa!”, som tidigare i år fick bra betyg av vår egen Carolina Lindahl. Trots att spelningen började så tidigt som klockan 17:30 på lördagen så var lilla salen ändå fylld till bredden med kängdansande bodysynthare. Klassiker som ”Koka Kola Freiheit” och ”Stiefelfabrik” fyrades förstås av till publikens förtjusning, men också låtar från ny albumet. Bäst bland de nya låtarna var i mitt tycke titelspåret ”Europa”. En helt okej spelning, men jag drack antagligen för lite öl och Jägermeister för att riktigt gå ingång på detta.

5/10 GODKÄNT!

Karin Park

(Patrik Lark) Karin Park på stora scenen följde direkt efter Sturm Café utan någon paus. Av alla banden och artisterna på Bodyfest var hon den mest avvikande med sin personliga elektropop. Ibland låter hennes röst väldigt lik Björks, andra gånger som Karin Dreijers från The Knife, men hon har ett knippe verkligt starka låtar som den nya ”Look What You’ve Done” eller de lite äldre ”Restless” och ”Out of the Cage”. På scen är hon underhållande att se med sin speciella karisma, lite som en kvinnlig version av David Bowies androgyn. Hennes bärbara Korg-synth gav förstås extra stilpoäng.

(Jens Atterstrand) Kanske är det så att Karin Park egentligen är “större” än Bodyfest och just av den anledningen är det extra givande att se henne leverera sin melankoliska och kraftfulla pop noir just i det här sammanhanget. Karin Park tillhör det nya gardet av akter som lider av allvarlig underskattning och som garanterat skulle kunna uppskattas av en väldigt mycket större publik om hon bara fick chansen att visa upp sig för densamma. Att hon vid upprepade tillfällen medverkar i de här sammanhangen är värt en stor eloge. När hon tonsäker och fylld av energi och spelglädje parar ihop sin underbara karisma med sitt starka låtmaterial så är det värt hundra missnöjt fnysande gubbsynthare för att få se henne på scen alla dar i veckan.

7/10 MYCKET BRA!

NZ

(Patrik Lark) Österrikiska duon NZ ställdes på lilla scenen och mycket snabbt blev lilla salen överfull så att många missade spelningen för att de inte kom in.  NZ är ett så kallat tribute band, det vill säga att de imiterar Nitzer Ebbs sound in i minsta detalj, men samtidigt gör egna låtar. Hittills har de gett ut tre EP med fyra till fem låtar vardera. De låter alla som hämtade från Nitzer Ebbs första album ”That Total Age”. Efter sin lyckade spelning på Stadtbad i Leipzig under Wave Gotik Treffen i våras har de fått ett rykte om sig att vara ett mycket energiskt liveband. Bodyfest-publiken blev inte heller besviken. Tempot var högt och den aggressiva energin från scenen smittade av sig på publiken. Låtar som ”The Golden Age”, ”Terror for Money” och ”No Time to Stay” fick moshpit så extatisk att det ramlade in folk på scen mest hela tiden. Säga vad man vill om NZ:as Nitzer-emulerade musik, men det är näst intill omöjligt att inte dras med i den.

(Jens Atterstrand) Som Pontus StålbergSpetsnaz sa – “det finns tvåtusen band som låter som Rolling Stones och ingen bryr sig..”NZ må ha kopierat Nitzer Ebb in i minsta detalj både när det gäller ljudbild och estetik men det är ju heller ingenting man hymlar med och trots detta så fortsätter man leverera starkt “eget” material och live är duon ett riktigt energiknippe. Att den svenska bodypubliken älskar det här kommer därför inte som någon överraskning. Något säger mig också att om NZ fortsätter sin resa så kommer man så småningom säkerligen också utvecklas musikaliskt och forma en egen stil inom ramarna för den Nitzerbody man nu levererar. Jag ser fram emot det.

7/10 MYCKET BRA!

Portion Control

(Patrik Lark) Engelska Portion Control brukar sägas vara föregångare till Skinny Puppys tidiga sound. Själva har de dock inte rönt samma framgångar som sin copy cat. Duon var inga ungdomar längre kunde man konstatera på Nalens stora scen. Men deras musik har troligen aldrig varit bättre än på de senare albumen. Låtarna kanske inte varierade sig så mycket sinsemellan, men rytmer, sound och produktion var av världsklass. Låtar som ”Amnesia”, ”Deadstar” och ”Katsu” är verkliga favoriter för mig och jag tvekar inte att sätta Portion Control högst av Bodyfest-artisterna, rent musikaliskt, men tyvärr var inte själva framförandet så upphetsande.

(Jens Atterstrand) Den brittiska veteranduon ramade sedan in sin kalla, suggestiva och råa EBM i monotona videoprojektioner och en isande kall ljussättning på den stora scenen. Faktum är att Portion Control (som bildades i London redan 1980) är en av de få akterna därute vars låtmaterial går från klarhet till klarhet även på senare år. Deras set innehöll en trevlig mix av både gammalt och nytt där mina personliga höjdpunkter för kvällen definitivt var bandets nyare alster som “Deadstar” och “Relapse”. Bandets musik kan bli väldigt slätstruken och monoton över en hel spelning dock och scenlayouten med en av och an vandrande Dean Piavanni bakom en stationär John Whybrew i mitten var tyvärr lite trist i mina ögon. Den ljudmässiga liveinsatsen var det dock inget fel på.

7/10 MYCKET BRA!

Apoptygma Berzerk

(Patrik LarkApoptygma Berzerk, från början ett futurepop-band men i modern tid mer av ett indierockband, var den självklara headlinern för kvällen. De hade spekulerats om de skulle köra ett klassiskt set med bara deras gamla elektroniska låtar, men så blev det inte. Även de gamla hittarna fick gitarrpålägg och blev till arenarock långt ifrån den avskalade elektropunk som EBM har som sitt ursprung. Publiken verkade dock inte tycka illa vara och Apoptygma Berzerk visade upp en driven liveshow med Stephan Groths självklara pondus på scenen.  Helt oväntat kom en svensk gästartist in på scen under låten ”Something I should”. Det var multikonstnären Tobias Bernstrup som visade upp sin androgyna scenpersona i full latexmundering och lyfte publikens entusiasm ytterligare ett snäpp.

(Jens AtterstrandApoptygma Berzerk är fullblodsproffs vid det här laget och trots att jag blev eld och lågor när jag fick veta att bandet hade gjort en helelektronisk retrospelning i hemlandet bara några veckor tidigare så blev jag inte alls besviken när gitarriffen drog igång redan från första låten. Bandet besitter en gigantisk dos rutin vid det här laget och de fortsätter leverera snudd på perfekta liveinsatser varje gång jag ser dem nuförtiden. Energin och spelglädjen har sanneligen inte runnit ur StephanApoptygma Berzerks gedigna låtskatt kryllar av så många tidlösa synthklassiker att frustrationen över att bandet inte släpper speciellt mycket nytt material numera lägger sig väldigt snabbt. Från “Deep Red” till “Non-Stop Violence” och från “Mourn” till “Kathy’s Song”Apoptygma Berzerk live är en härlig upplevelse även 2015. Extra kul överraskning när svenske Tobias Bernstrup plötsligt dök upp på scenen och gästspelade på “Something I should“.

8/10 STRÅLANDE!

The Operating Tracks

(Patrik Lark) Vid midnatt var det dags för Stockholms eget EBM-band The Operating Tracks på lilla scenen. Duon är så nystartad att de bara hade gjort två Stockholmsspelningar före Bodyfest. De har liknats vid belgiska The Klinik till soundet, men bara dagar innan festivalen släppte de sin första singel: ”Testify”, och den lät annorlunda. Fortfarande handlade det om typisk belgisk oldschool EBM men med mer låtstruktur och vokala inslag, mer som Front 242. Faktum är att ”Testify” var något av en hit. Den lät lite som ”Headhunter” och borde ha potential att slå internationellt. Ett mycket viktigt inslag i låten var gästartisten Rein (Joanna Reinikainen) som lånade ut sin aggressiva skrik-stämma i refrängen på ett sätt som förde tankarna till Los Angeles-bandet Youth Codes sångerska Sara Taylor.  På scen var hon också betydligt mer livlig än de två Laibach-stilistiska stenstoderna bakom varsin synth. När Rein inte var på scen blev The Operating Tracks lite orörliga och stela. Då blev det de suggestiva videoskärmarna som fick stå för mycket av underhållningen.  Mot slutet kom överraskande nog ytterligare än gästartist. Det var Stefan Brisland-Ferner från Garmarna som kom in och spelade vevlira (!) på låten ”Daniel”. Jag vet inte om jag direkt tände på inslaget, men i en näst intill betonggjuten genre som EBM, är det trevligt att bli lite överraskad ibland.

7/10 MYCKET BRA!

På hela taget var årets Bodyfest-upplaga mycket lyckad. Lägstanivån bland artisterna var ovanligt hög. För första gången var det inget band som jag inte kände för att se, allt var av intresse och inget band utgjorde någon negativ överraskning. Om det förra året kändes lite tunt med folk i Nalens anrika lokaler så var det betydligt bättre detta år, och vikten av välfyllda lokaler under en sådan här folkfest kan inte underskattas. Även arrangörerna verkade ovanligt nöjda med evenemanget och ropade snabbt ut att det blir ett Bodyfest nästa år också. Det ser vi mycket fram emot!

Sturm Café – “Europa!”

Tags: , , , , , , , , , ,


Format: (Album) CD, Digital
Skivbolag: Sturm Café Records (eget)
Releasedatum: Mars 2015
Genre: EBM
Bandmedlemmar: Jonatan Löfstedt, Gustav Jansson
Land: Sverige
Recensent: Carolina Lindahl

 

HemsidaFacebookLast.fmwimpSpotifydeezergoogleplayitunesDiscogsBandcampSoundcloudReverbnation

Kött och potatis-EBM för den hungrige

Tio år efter släppet av sitt debutalbum “So Seelisch, So Schön” (2005) kommer äntligen Sturm Cafés andra fullängdsalbum – “Europa”. Debutalbumet har spelats flitigt såväl på svenska bodygolv som mitt flickrum, och det gläder mig att Gävleduon har lyckats värpa nytt material.

Sturm Café, som utgörs av Jonatan Löfstedt och Gustav Jansson, går att sortera in i samma kategori som Spark!, EkoBrottsMyndigheten och Kropp. Kategorin jag tänker på är förstås svensk, festlig fulsynth. Det här är kött och potatis-EBM för den hungrige. Det är rättframt, opretentiöst och medryckande. Receptet för Sturm Cafés husmansbody är egentligen enkelt. Dumglättiga melodier vilar på en fläskig basgångsbädd och garneras med häftiga samplingar och tyska floskeltexter som sjungs med svensk brytning. Råvaror vilka man köper på synthmusikens motsvarighet till City Gross, snarare än Östermalmshallen. Det är varken fint eller elegant, men man blir mätt och glad.

Albumet innehåller 14 låtar. Två av dessa, “Der Löwe ist Zurück” och “Koka Kola Freiheit”, släpptes redan för fem år sedan. Teman som genomsyrar albumets låttexter är krigshistoria, politik och samhällskritik. Sturm Café är sin musikaliska stil trogen, men trots det blir det inte tråkigt. De må använda sig av enkla ingredienser, men de vet precis hur de ska kombinera dem för att det ska bli något nytt och spännande av det.

Låtarna “Ich habe eine Ansicht”, “Stark, Schön und Elegant” och “Scheissnormal” är omedelbara klassiker.  Det är omöjligt att inte ryckas med och glatt sjunga ”Scheissnormal, ich bin so scheissnormal, ich bin ein scheissnormaler Jugend!”Att lyssna på Sturm Café och gilla det är som att runka. Det är trevligt, kul och härligt. Men efteråt kommer skammen, skulden och insikten om vilken billig underhållning det är man befattar sig med. Det är fult och ovärdigt. Kanske bestämmer man sig för att hädanefter sova med händerna på täcket och bara lyssna på Jean-Michel Jarre och The Knife. Men likt förbannat är man där och fumlar igen dagen efter. Sturm Cafés musik har helt enkelt en dragningskraft likt en pubertetsstinn manslem. Ett guilty pleasure.

Det enda som sticker ut som direkt negativt i den här kakburken av syndigt smaskiga trudelutter är låten “Feuer und Eisen”. I den har de försökt skapa ett hårt och minimalistiskt sound, med nyckelord som mässas genom hela låten på ett nitzerebbesque sätt. Tyvärr känns det onaturligt, rått och ofärdigt. Rentav döbakt. Döbakt dödvikt. Som att någon har tryckt ner en ogräddad kanelbulle i gottekakburken. “Feuer und Eisen” orsakar ett missljud i den annars utmärkta hitkavalkaden. Kanske hade albumet klarat sig bättre utan det spåret.

Sammanfattningsvis kan jag bara gratulera Sturm Café till ett starkt, nytt album, och gratulera synth-klubbscenen som nu har några nya dängor att riva av på dansgolven. Många år har gått sedan jag hörde Sturm Café för första gången, och det är med lättnad i hjärtat jag kan konstatera att deras musik fortfarande är både stark, schön och inte det minsta elegant.

7/10 MYCKET BRA!

Tracklist

sturm_café

01. Europa (04:29)
02. Stark, Schön und Elegant (04:45)
03. 1632 (03:38)
04. Koka Kola Freiheit (03:38)
05. Meistermann (03:49)
06. Feuer und Eisen (03:02)
07. Ich habe eine Ansicht (04:09)
08. Sicherheit (03:28)
09. Doof (03:51)
10. Die Ende (04:28)
11. Halt Auf (04:35)
12. Scheissnormal (03:58)
13. Kaufkraft (04:12)
14. Der Löwe ist Zurück (03:34)
15. Koka Kola Freiheit (Thomas P Heckmann Remix) (05:01)

 

Various Artists – “10 Years Anniversary Compilation”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: (Samling) 2CD, Digital
Skivbolag: Progress Productions
Releasedatum: 26 november 2014
Genre: Synthpop, EBM, Electro, Industrial, Futurepop, Dark Electro, Harsh-EBM, Experimental, Powernoise
Bandmedlemmar: Various
Land: Sverige, Norge, Danmark, Grekland
Recensent: Jens Atterstrand

HemsidaFacebookSpotifyDiscogsSoundcloud

(English version below)

Tio år av kvalitet före kvantitet

Kvalitet före kvantitet har alltid varit Progress Productions slogan och ingenting kunde vara mer berättigat när man nu firar tio år som skivbolag.

Den Göteborgsbaserade etiketten med Torny Gottberg i spetsen har under de här tio åren hållit ett nästan overkligt högt snitt på sina skivsläpp. Det gäller både när man handplockat och släppt skivor med mer etablerade akter och (i synnerhet) när man med fantastisk fingertoppskänsla har lanserat nya diton. Genidragen har varit många och i flera fall har man också satsat på artister som inte speciellt många andra trodde på.

När man nu i samband med tioårsfesten presenterar 28-spårs samlingen “10 Years Anniversary Compilation” råder inget undantag: Bortsett från ett par alternativa, tidigare en outgivna versioner och remixer, så är det genomgående exklusivt och starkt material som presenteras här. Alla akter som presenteras har enligt uppgift spelat in unika spår enbart till den här samlingen och dipparna är genomgående oerhört få.

Bland höjdpunkterna på den första CD:n finner vi bland annat Henric de la Cours kraftfulla och på svenska framförda “Venen”, en ovanligt dansant och fartfylld electropopdänga från DelayklinikenWulfbands passande “Was Für Ein Fest!” som mycket väl hade platsat på bandets debutalbum utan problem, en ny stark låt från Grekiska Iambia och en splitterny och stenhård dansgolvsrökare från 8kHz Mono.

Den andra CD:n starkare nummer finns sedan representerade i Agent Side Grinders moderna Joy Division-doftande “This is Us”, en ny dänga från Spark! med Spetsnaz-bekantingen Pontus Stålberg vid mikrofonen, nya starka låtar från The New DivisionKiteChildren Within och sist men inte minst en blytung version av Stürm Cafes “Der Grosse Schwein” signerad Terror Punk Syndicate.

Progress Productions levererar kvalitet före kvalitet och inget som helst undantag råder på den här samlingen.

8/10 STRÅLANDE!

Tracklist CD1

01. Henric de la Cour – Venen
02. Delaykliniken – Wishes
03. Necro Facility – Last Breath (Cthulhu Demo Mix)
04. Wulfband – Was Für Ein Fest!
05. Dupont – Corridor
06. Kingdom Of Evol feat. Freddie Wadling – Pleasure & Pain (Leaether Strip Remix)
07. Red Cell – Neverending Story
08. Iambia – The Wrong Direction
09. Xenturion Prime – Voyagers (Infinity Remix By Zone Tripper)
10. Daily Planet – Tunnels Of Light
11.  Hype – Make You Wonder
12. 8kHz Mono – The Game
13. Scapa Flow – Wailing (1991 Live)
14. Nexus Kenosis – Arcus Pluvius Nigrum

 

CD2

01. Agent Side Grinder – This Is Us
02. Spark! – Infectious (feat. Spetsnaz)
03. Cryo – Zero-G (Live Evolved Version)
04. Kite – True Colours
05. The New Division – Curse
06. Children Within – Architecture Of Love
07. Mr Jones Machine – Eyes Of Anger
08. System – Under Surveillance
09. Titans – Plausible
10. Angst – Rädda Barn (Dansar Bäst)
11. Vanligt Folk – Vitt Skum
12. Sturm Café – Der Grosse Schwein (Terror Punk Syndicate Version)
13. Mommy Hurt My Head – Engulfed By A Black Sun (Rough Mix)
14. Kopfer Kat – Ventilate

 

(English version below)

Ten years of quality above quantity

Quality above quantity has always been Progress Productions slogan and nothing could be more justified when they now celebrates ten years as a record company.

The Gothenburg-based label fronted by Torny Gottberg has during these ten years kept an almost unrealistic high standard on it’s releases. That comes to both the cases where they’ve hand picked and released records with more established acts and when they’ve with a fantastic touch have launched their newcomers. The genius features have been many down the line and in several cases they’ve also gone all in on bands and artists that noone else believed in in the first place.

And when they now in time for their 10 year celebration present the 28-track collection “10 Years Anniversary Collection” there make no exceptions: Aside from a couple of alternative, but still previously unreleased remixes and versions, there are constantly exclusive and strong material presented here. We’re told that all the represented acts have composed new songs only for this collection and the lowpoints are very few.

Among the highlights of the first CD we find Henric de la Cour‘s powerful (and swedish) “Venen”, an unusually danceable and energetic electropop-stunner from Delaykliniken, Wulfband‘s for the occation very fitting “Was Für Ein Fest!” that would easily have made it’s place onto their debut album, a strong new song from Greek Iambia and a brand new and fierce dancefloor smoker from 8kHz Mono.

The second CD’s stronger tracks are the represented in Agent Side Grinder‘s modern and Joy Division-inspired “This Is Us”, a new wallop from Spark! with Spetsnaz-acquaintance Pontus Stålberg at the microphone, new strong songs from The New DivisionKite, Children Within, and last but not least a leaden version of Stürm Cafe‘s “Der Grosse Schwein” signed Terror Punk Syndicate.

Progress Productions deliver quality above quantity and no exception whatsoever is made on this compilation.

Progress Productions firar tio år

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Göteborgsbaserade Progress Productions med Torny Gottberg i spetsen fyller tio år! 8kHz Monos “Monochromator” (som bär katalognumret PROCD001) släpptes 2004 och innebar starten på en lång framgångssaga där skivbolaget år efter år har fortsatt att presentera nya spännande namn på den svenska synth- och alternativmusikhimlen.

Spark!, Code 64Red Cell, DupontNecro FacilityMr. Jones Machine, HypeCryoKite och Henric De La Cour är bara ett axplock av inhemska akter som har lanserats inför större publik via etiketten. Under senare år har man presenterat band som Vanligt FolkAngst och Wulfband.

Man har även först fram internationella diton som Iambia och givit ut både The New Division och vår svenska storhet Covenant på licens.

En stor fest arrangeras i Göteborg den 22 november och i samband med detta släpper man även samlingsskivan “2004-2014: 10 Years Of Progress Productions Anniversary Compilation” som innehåller 28 exklusiva och tidigare outgivna spår.

Vi har gjort en intervju med Torny Gottberg som kommer inom kort – håll utkik!

2004-2014: 10 Years Of Progress Productions Anniversary Compilation” släpps den 16 november via Progress Productions.

Tracklist CD1

01. Henric de la Cour – Venen
02. Delaykliniken – Wishes
03. Necro Facility – Last Breath (Cthulhu Demo Mix)
04. Wulfband – Was Für Ein Fest!
05. Dupont – Corridor
06. Kingdom Of Evol feat. Freddie Wadling – Pleasure & Pain (Leaether Strip Remix)
07. Red Cell – Neverending Story
08. Iambia – The Wrong Direction
09. Xenturion Prime – Voyagers (Infinity Remix By Zone Tripper)
10. Daily Planet – Tunnels Of Light
11.  Hype – Make You Wonder
12. 8kHz Mono – The Game
13. Scapa Flow – Wailing (1991 Live)
14. Nexus Kenosis – Arcus Pluvius Nigrum

 

CD2

1. Agent Side Grinder – This Is Us
2. Spark! – Infectious (feat. Spetsnaz)
3. Cryo – Zero-G (Live Evolved Version)
4. Kite – True Colours
5. The New Division – Curse
6. Children Within – Architecture Of Love
7. Mr Jones Machine – Eyes Of Anger
8. System – Under Surveillance
9. Titans – Plausible
10. Angst – Rädda Barn (Dansar Bäst)
11. Vanligt Folk – Vitt Skum
12. Sturm Café – Der Grosse Schwein (Terror Punk Syndicate Version)
13. Mommy Hurt My Head – Engulfed By A Black Sun (Rough Mix)
14. Kopfer Kat – Ventilate

 

Liverapport: Bodyfest 2011, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , ,


Artister: Sturm Café/Kommando XY, Schwefelgelb, Parade Ground, Orange Sector, A Split-Second, The Klinik
Datum: lördag 1 oktober
Scen: Nalen, Stockholm

Foto & rapport: Jens Atterstrand

OBS! Missa inte fotoalbumet under rapporten!

Efter förra årets urladdning på en utsåld Klubben (Fryshuset) så var i alla fall underteknads förväntningar rätt stora på årets Bodyfest.

Efter att man förra året fått en del kritik för att bara haft möjlighet att servera folköl under kvällen så valde man inför årets evenemang att flytta hela kalaset till Nalens stora lokaler på Regeringsgatan i Stockholm med tillgång till två scener och bar med full rättigheter. Tyvärr medförde detta också att man tvingades sparka igång hela kalaset redan klockan 16.30 (!!!) då Nalen inte tillåts köra liveband efter midnatt. (Faktum är att undertecknad på grund av detta faktiskt missade den första akten på scen..)

Lineupen den här gången var något ojämn och när jag summerar årets Bodyfest så är det tyvärr bara halva startfältet som får anses förtjäna godkänt – Schwefelgelb, A Split-Second och The Klinik. (Då bör jag dock poängtera att jag inte kan betygsätta Sturm Café/Kommando XY’s insats då jag inte var på plats!)

De förstnämda var det yngsta bandet för året som med sin väldigt unika hipsterbody satte bra fart på publiken. Den andra – den klassiska åttiotalstrion som numera består av tre äldre rutinerade herrar gjorde det mesta rätt med underbar scennärvaro. Men varför i hela fridens namn spelar man en av sina absolut största hits (“Rigor Mortis”) redan i början av settet?? Livetrummorna i första halvan av settet levererade en underbar energi och det är fantastiskt att man kan visa sådan fantastisk spelglädje efter alla dessa år!

Sist ut klev legendariska The Klinik med duon iklädd sin typiska outfit, med huvudena i bandage med tillhörande läderrockar. Bandet har genom året levererat ett antal undergroundhits som är väl rotade hos fansen vid det här laget och med milimeterprecision gjorde man sitt framträdande till något fantastiskt som i år sopar mattan med de andra banden under kvällen.

Elektroskull – Synthportalen passar på att skicka varma hälsningar och tack till arrangörerna som gjort ännu en fantastisk insats och arrangerat ännu en grym kväll! Känslan är att Bodyfest rotat sig rätt bra i synthsverige nu och även om årets kväll inte toppade 2010 års Bodyfest så är jag övertygad om att man redan laddar batterierna och smider planer inför 2012.

Schwefelgelb

Orange Sector

A Split-Second

A Split-Second

A Split-Second

The Klinik

Bodyfest presenterar andra bandsläppet

Tags: , , , , , ,


Bodyfest 2011 – som gå av stapeln den 1 oktober på Nalen i Stockholm – presenterade idag bandsläpp #2 innehållande legendariska tyska duon Orange Sector samt Sturm Café och Kommando XY.

Orange Sector (som bildades redan 1992) gör iom spelningen på kommande Bodyfest sin första Sverigespelning någonsin! Svenska Sturm Café kommer tillsammans med Kommando XY göra en gemensam spelning innehållande en för Bodyfest 2011 alldeles unik scenshow.

Mer info om Bodyfest hittar du i vår eminenta festivalguide här!

Katti Cernak sammanfattar 2010

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Bästa synthpop/futurepop/electropop

Parralox“Metropolis”. Jag förälskade mig i denna australiensiska duo efter första gången jag hörde “Isn’t is strange” från albumet State of Decay (2009). 2010 års uppföljare “Metropolis” visar på fortsatt högkvalitativ synthpop.

Bästa EBM/body/oldschool

Schwefelgelb. Jag hoppas och tror att 2011 blir Schwefelgelbs år. Pionjärerna av hipsterbody (genre myntad av undertecknad) är kaxiga och självsäkra, med all rätt. Musikaliskt låter de som Sturm Cafés och Slagsmålsklubbens kärleksbarn. Svavelgult är det nya svarta.

Bästa harsh EBM/industrial/dark electro/aggrotech

Hocico – “Tiempos de furia”. Det var spåret “Forgotten tears” från albumet “Signos de aberracion” (2002) som fick mig att intressera mig för den hårdare skolan av EBM. Hocico är något av mina husgudar – med undantag för “Memorias atrás” (2008) som fort föll i glömska. Med “Tiempos de furia” visar mästarna av tacobody att de fortfarande är värdiga husgudestatus hos yours truly.

Årets bästa singelsläpp

Spark! – “Tankens mirakel”. Falkenbergspojkarna tillika Sveriges (och Tysklands) jägerbodyälsklingar har haft ett guldår. Inte minst för att de i början utav året blev signade till Progress Productions. De gjorde bejublade framträdanden på bl.a Familientreffen & Bodyfest och blev spelade i P3 under deras synthvecka i somras.

“Tankens Mirakel”, från EP:n “Genom stormen”, visar på en musikalisk utveckling med fingertoppskänsla.

Årets största besvikelse

Arvikafestivalen. Jag var definitivt inte ensam om att förutspå Arvikafestivalens katastrofår. Att de själva inte förutsåg vilken enorm tabbe de gjorde genom att avsäga sig titeln synthfestival är för mig ett mysterium. Många hårda ord har sagts och det känns som att ytterligare sådana är överflödiga. Att de nu har gjort en pudel är ändå hedersvärt. Frågan är om syntharna är villiga att förlåta. Personligen är jag redo att göra det och tror att det kommer att bli en bra festival 2011. Att gå tillbaka till sin ursprungliga nisch, plus en festival i mindre format, är ett lyckat koncept och det behövs för Alternativsverige.

Bästa konsertupplevelse

Bodyfest. Med risk för att låta partisk bjöd Bodyfest på kvalitativa framträdanden av samtliga band som uppträdde. Startfältet som bl a inkluderade ett återförenat Pouppée Fabrikk, publikfavoriterna Spark! samt legenderna Front 242 kommer att bli svårslaget på 2011 års upplaga av festivalen. De sistnämnda bjöd på en old school-show som enligt många gamla synthrävar gjorde sin bästa spelning på över ett decennium. Att medlemmarna har passerat 50-sträcket märktes inte överhuvudtaget. Magiskt!

(Front 242, Bodyfest 2010 – Foto: Jens Atterstrand)

Bästa klubbupplevelse

UltraFoxx – Pages releasefest. Den smått legendariska synthklubben lyckades med årets festtillställning med de svenska synthpophjältarna Eddie & Marina. Arrangörerna Tina Arwidson Thelenius och Maria Molinder arrangerade ett felfritt evenemang på lilla Sugarbar som var knökfullt. De som inte fick plats att röja loss på den lilla ytan framför scenen kunde avnjuta det magnifika framträdandet i baren via storbildsskärmarna. Guldstjärna!

Bästa nykomling

Monostrip. “Like a drug” från debutalbumet “The grand youth” (2010) lever upp till titelnamnet. Förutom detta spår är “Miami (Geist Bodymix)” två av mina mest lyssnade låtar under 2010. Plus i kanten för de enormt snygga retrosingel- och albumomslagen.

Bästa skivbolag

Wonderland Records samt Progress Productions. Dessa skivbolag, båda med säte i Göteborg, känns som framtidens stora hopp för synthgenren. De har under 2010 lyckats knipa åt sig flertalet av mina nya (och gamla) favoritband och lär (läs: bör) bli nationellt erkända och högst uppskattade skivbolag under 2011. Alternativscenen behöver eldsjälar som Sebastian Hess (Wonderland Records) och Torny Gottberg (Progress Productions) för att ha en chans att överleva.

// Katti Cernak, ElektroSkull – Synthportalen

Diverse Artister – “Swedish EBM – The Collection”

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Format: CD
Skivbolag: Fist Fight Records
Releasedatum: Ute nu!

6/10

Förvånande hög kvalitet rakt igenom.

Den svenska oldschool-scenen har verkligen återuppstått de senaste åren. Fler och fler duktiga band ploppar upp i vårt avlånga land och presenterar svettig body av riktigt bra kaliber. Flera av banden har också fått internationella genombrott och givits möjligheter att spela på de riktigt stora scenerna nere på kontinenten.

Fist Fight Records, det lilla ärofyllda skivbolaget har sedan en tid tillbaka valt att satsa tid och pengar för att behålla den scenen vid liv. Bolaget skall ha stor eloge för detta, utan eldsjälar som dem så vet tusan om det ens hade varit möjligt att sälja ut event som Bodyfest med flera. Alla påtryckningar behövs, från olika håll, för att hålla lågan brinnande!

Nu släpper bolaget “Swedish EBM – The Collection”. En samling med låtar från en radda av våra svenska stoltheter i genren.

Vid första anblicken var jag övertygad om att denna skulle vara som samlingsskivor i allmänhet; Det vill säga en ganska ojämn mix som pendlar mellan rent uselt till toppklass, men faktum är att den genomgående höga kvaliteten förvånar mig. Några av banden presenterar helt nya spår medan andra givits ut tidigare på ett eller annat sätt. Totalt 14 spår finns med på samlingen och detta kan inte ses som annat än väldigt prisvärt. Visst, det finns några riktiga bottennapp, men de är förvånande få. Personligen har jag rätt svårt för svenska band som sjunger på usel tyska exempelvis, men oldschoolscenen i sig andas ju å andra sidan väldigt mycket Tyskland och det är också där många av de svenska banden fått sina internationella genombrott. Detta gör det lite lättare att acceptera att vissa band gärna vill sjunga på fansens modersmål mellan varven, även om det i mitt tycke låter riktigt illa.

De flesta varianter av klassisk EBM finns representerade. Elektronisk, minimal, modern EBM i Nitzer Ebb‘s Belief-anda presenteras och i andra änden skitig, akustisk industribody i stil med D.A.F. Variationen är bra, samlingen funkar utmärkt i sin helhet och är en utmärkt förfest-platta för att finna bra feststämning inför klubb- eller konsertbesök. De flesta utav spåren lär också fungera utmärkt på dansgolven framöver. Samlingen är inte bara godkänd, den är bra!

Observera att samlingen släpps i begränsad utgåva och promotas även i Tyskland, så passa på att beställa den nu, annars är den med all sannolikhet snart slutsåld.

OBS! Missa inte tävlingen där du kan vinna ett exemplar av samlingen! Håll utkik!

Bra jobbat Fist Fight Records!

// Jens Atterstrand, ElektroSkull – Synthportalen

Tracklist:

  1. Spetsnaz – Satiric Strokes
  2. Autodafeh – Camp Intel
  3. Kropp – Avreagera
  4. Turnbull A.C’s – Unique
  5. No Sleep By The Machine – Yellow Mica
  6. Spark! – Singelolycka
  7. Stockholm Wrecking Crew – Barnsoldat
  8. Dupont – Behave (2009)
  9. T.W.A.T – The Barricades
  10. Batch ID – Ifred
  11. Sturm Café – Scheissnormal
  12. Projekt Tanz – Not the King of Body
  13. Astma – The Directors Cut
  14. Container 90 – Copycat