Subscribe via: RSS

Tag Archive | "Sthlm Italo Disco Party"

Liverapport: Sthlm Italo Disco Party 2015, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , ,


carolina_lindahl

För andra året i rad arrangerades STHLM Italo Disco Party på Nalen i Stockholm.

Förra årets endagsfestival var lyckad och gav mersmak, vilket ledde till att arrangörerna vågade kräma på lite till.

Det här året bjöd de på en tvådagarsfestival med en bombastisk lineup.

 

Carolina Lindahl rapporterar

 

Två saker stod klara när jag äntrade konsertlokalen – italo disco är en mansdominerad genre, och dess glansdagar har passerat för länge sedan. Publiken och artisterna bestod nämligen främst av gamla gubbar. Jag hörde några av de yngre gästerna kalla det hela för “korvfest” och “dinosaurieparty”. Vissa besökare hade klätt sig i enlighet med musikens 80-talstema, andra inte.

Den första festivaldagen började lugnt med lite mindre akter. Anne-Lie “Annie Anner” Vainik uppträdde iklädd en paljettjacka, och krusat presentsnöre i håret. Ett trevligt framträdande med söta italodängor. Men även om det var kul att till slut få höra hennes hitlåt, “Night in the City” (1985), hade jag svårt att skaka av mig Silja Line-feelingen. Hennes ålder och styling, kombinerat med de stela och osäkra dansstegen gav mig en känsla av att jag befann mig på en finlandskryssningskaraoke. Tyvärr. 

Kvällen fortsatte med den italienska artisten Stefano “Brand Image” Brignoli. En energisk man med trevligt utseende och god scennärvaro. Höjdpunkten under hans konsert var låten “Movin’ Up” (1984), som skickade goda vibrationer genom hela publiken.

Därefter var det dags för Vince Lancini, en av medlemmarna i 80-talsbandet Scotch. De senaste åren har Lancini burit Scotch-fanan vidare genom att turnera och framföra gamla Scotch-hits på egen hand. Ja, en ensam, skallig gubbe i svart skjorta och svarta byxor låter inte speciellt spännande, men det han saknade rent estetiskt tog han igen i spänst och vigör. Hans röst är fortfarande stark, och Scotchs hits är fortfarande riktigt medryckande. Men kanske råkade han bli lite väl schvungfull och hög på sig själv. I mellanpraten skämtade och showade han, men i introt till “Delirio Mind” (1985) råkade han flamsa runt och beatboxscatta så mycket att han glömde att börja sjunga när versen började. Ett förödande misstag, eftersom det blottade hans playback.

Kvällen rundades av med det italienska bandet Koto. De släppte några singlar under 80-talet, och den mest kända av dessa är nog “Dragon’s Legend” från 1987. Koto skulle bjuda på en halvtimmes konsert, men jag tror inte att de ens lyckades spela i 20 minuter. Hela uppträdandet kändes taffligt och oprofessionellt, och den kampsportklädda frontmannen, Anfrando Maiola, verkade förvirrad. Det var smärtsamt att se. 

Men trots allt detta var stämningen på topp. Alla dansade och verkade ha roligt när konsertlokalen förvandlades till ett dansgolv där DJ Discokatze och DJ Slice Me Nice levererade en kavalkad av gamla italohits blandat med mer generiska synthpopdängor. Det är omöjligt att vara ledsen när man lyssnar på italo disco. Det är en oseriös och dumglad musikgenre som passar bra att festa till. Därför gör det kanske inte så mycket att de som uppträder inte har någon stjärnkvalitet kvar. Folk är där för att dansa och ha kul, och det är nog ingen som förväntar sig en felfri show av dessa trötta, gamla artister.

Först ut under den andra festivaldagen var den finska, förhållandevis unga, artisten Kebu. En artist som var helt okänd för mig. Han visade sig vara en kort, guldlockig man som stod mitt i en borg av analoga synthar. Kebu inledde sin konsert med låten “To Jupiter and Back” (2012). En otroligt fin och instrumental synthlåt som nästan fick mig att börja gråta. Hans kerubliknande utseende passade väl med hans himmelska förmåga att spela elektronisk musik. Jag förundrades över hur en så timid och alldaglig man kunde utsända så överjordiskt vackra toner. Hela konserten spelades live på arsenalen av synthar. Imponerande, men nästan en jobbig kontrast mot de övriga artisternas playback och singback. I Kebus musik finns vissa italo-influenser. Det är hoppingivande. Kanske kan italon få leva vidare genom hans moderna tolkningar?

Glad och känslosmetig ställde jag mig för att se nästa artist, Linda Jo Rizzo, som en gång var medlem i hi-NRG-trion The Flirts. Hon hade på sig en silvrig paljettklänning och såg ut och uppträdde som en riktig discodrottning. Både elegant och glamourös. Rizzo intog scenen och sjöng och dansade på ett naturligt och självsäkert sätt. Höjdpunkten under hennes konsert var låten “Heartflash” (1989). En rivig låt som genererade dans och drag i publiken. Det var härligt att se att hon hade åldrats med värdighet. 

Några som inte har behövt åldras är Stockholmsgruppen ItaLove. De är nämligen en relativt ny akt som använder Italo-soundet på ett modernt sätt. Frontmannen Martin Blix hade god scennärvaro, och låtarna de spelade var mycket dansvänliga. ItaLoves sista låt, “Disco Queen”, gästades av Ken Laszlo iförd keps och solglasögon.

Kort efter att ItaLove hade stigit av scenen var det dags för Ken Laszlo att kliva upp igen, denna gång utan keps och solglasögon, för att ge en soloshow. Han lyckades bevara och intensifiera entusiasmen som jobbades upp i publiken under numret innan, och under låten “Hey Hey Guy” (1984) var stämningen närmast klimaktisk. Publiken hoppade, dansade och skrek med i de italo disco-typiska, osammanhängande textraderna, “DON’T WORRY BABY GOLD, EVERYTHING IS SAME AS ALL!”.

Festivalens grande finale var den numera 68-årige artisten Fancy. Han såg ut som en Elvisimitatör i sin tigermönstrade kavaj, sitt svartfärgade fluffhår och sina stora solglasögon. Han inledde sin show med megahiten “Slice Me Nice” (1984). Konstigt, eftersom det är hans mest kända låt. Artister brukar traditionellt spara sina mest populära låtar till sist. För mig blev det här som ett prematurt klimax. Jag blev förvånad och snopen, och hann inte bygga upp tillräckligt med spänning och förväntning för att kunna njuta av låten. Som tur är har Fancy andra hits, som till exempel “Lady of Ice” (1986) och “Chinese Eyes” (1984), som han kunde fylla ut resten av tiden med. Jag saknade dock låten “Bodyguard” (1988), som aldrig spelades i sin helhet, utan endast förekom som en del av ett konstigt avslutningsmedley. Konstigt eller ej, det var i alla fall Fancy, och jag var mest glad över att få se honom på riktigt. Den trötta discomästaren spred ett magiskt italoglitter omkring sig. Det enda problemet var att glittret var utblandad med lite damm.

Liverapport: Sthlm Italo Disco Party 2014, Stockholm

Tags: , , , , , , , , , , , , ,


En ceriserosa, plastig och glittrande kulturgärning

Italienska originalgubbar i all ära – det var en trio svenska italodiscofantaster som var bäst på Nalen.

Åtminstone enligt Erik Uppenberg, som rapporterar från Sthlm Italo Disco Party.

 

 

 

Vad får du om du korsar en svag valuta med dåliga språkkunskaper? Ett svar är italodisco. Det var dyrt att importera skivor till Italien i början av 1980-talet, och det tvingade fram en inhemsk produktion av skamlöst kommersiell bruksmusik på låtsasengelska.

Fantastiska, medryckande melodier parade med ibland surrealistiskt usla texter blev två av hörnstenarna i genren som dominerade 80-talets europeiska dansgolv innan basen skruvades upp till elva och techno och house tog över. 1984 kunde vi exempelvis njuta av oavsiktlig dadaistisk homoerotik i inledningen till Ken Laszlos fantastiska ”Hey Hey Guy”:

Ken Laszlo: ”Hello.”
Fransk snubbe: ”Hello. You have (ohörbart)?”
Ken Laszlo: ”Oh dear, you have phone.”
Fransk snubbe: ”Yeah, hey guy, tell me about your manicure.”
Ken Laszlo: ”I love you and feel the groove.”
Fransk snubbe: ”Tell me about it, is it the true?”
Ken Laszlo: ”It’s true, yes, it’s true.”
Fransk snubbe: ”Don’t fool out, it’s dangerous.”
Ken Laszlo: ”Don’t worry, baby gold.”
Fransk snubbe: ”Everything is same as all.”
Ken Laszlo: ”Everything is the same.”
Fransk snubbe: ”Oh, I love you.”
Ken Laszlo: ”Me too.”
Fransk snubbe: ”I love you.”

Efter storhetstiden 1983–1987 tystnade koskällorna, handklappmaskinerna och oktavbasarna. Genren föll i glömska, möjligen ihågkommen som ett pinsamt fenomen som sammanfattade 1980-talets solbrända, pastellfärgade ytlighet – ett nära och axelvaddstungt förflutet som de flesta helst ville glömma.

Genren fortsatte dock att vårdas av en liten skara hängivna skivsamlare och italodiscoentusiaster. Under det tidiga 00-talet började allt fler återupptäcka de svåremotståndliga 80-talshitsen skapade av alias som Ryan Paris, Miko Mission, Fun Fun, Righeira, Silver Pozzoli och Scotch.

Samtidigt började det dyka upp nya starkt italodiscoinfluerade artister, i Sverige exempelvis Sally Shapiro och Cloetta Paris. I dag hittar vi grupper av hängivna fantaster i exempelvis Finland, Mexico och Polen – som hade en livaktig italodiscoscen redan före Berlinmurens fall 1989.

Den 14 och 15 februari var det äntligen dags för Sthlm Italo Disco Party. Det är såvitt jag vet den första festivalen i sitt slag någonsin i Sverige. Visst har det anordnats italodiscoklubbar, men inget av den här digniteten.

Ett första försök att få till stånd en festival genom crowdfunding gick i stöpet förra våren. Den här gången har de ambitiösa, för att inte säga överambitiösa, planerna skalats ned något. I stället för åtta italienska originalartister blir det tre, kompletterade med några intressanta sentida efterföljare.

Vackert så, inte minst för att arrangörerna nu kunnat fokusera på artister som fortfarande är aktiva: Albert One, Brian Ice och Fred Ventura, som numera släpper skivor hos entusiasterna på finska italodiscobolaget Flashback Records.

Sthlm Italo Disco Party inleds på fredagkvällen med en dj-kväll på Nalen Klubb, där Discokatze och Galliano från arrangörsgänget får sällskap av holländaren Peet Need som skickligt taktmixar sig igenom sitt set – något av en lyx i dessa sammanhang.

De underhåller en brokig skara besökare, där hipstermustascher och brokiga skjortor möter ett antal mer eller mindre ironiska hockeyfrillor. Många är tillresta italodiscofans från Polen, Holland, Finland, Norge, Ryssland, Tyskland och Island, laddade av förväntan  inför den ”riktiga” festivaldagen.

Nalen Klubb är en trevlig lokal med bra ljud som dock lider av inbyggda logistiska problem. Den fungerar som liten konsertarena när gästerna faktiskt vill se bandet, men mindre väl som just klubblokal. Trots att första kvällen är slutsåld trängs folk i baren i stället för på dansgolvet, som aldrig riktigt fylls upp. Nalen Klubb borde disponeras om, med bar och scen i samma öppna planlösning.

Dagen efter tar festivalen över Nalens huvudlokal, vars guldtyngda och lätt bedagade skönhet passar italodiscogenren som hand i handske. Många av besökarna, ändå alltför få enligt min mening, har klätt upp sig i lämplig anda.

Miami Vice”-t-shirt under bästa sommarkostymen. Aprikosfärgad byxdress med rejäla axelvaddar och nylonstrumpor. Boy George– eller Madonna-stuket med tunna flätor till den lilla tajta, assymetriska svarta. Demonproducentstuket – stora solglasögon med vita bågar och gulddetaljer. Eller varför inte ett enhörningshuvud? Göteborgs italodiscostoltheter från bandet Disco Digitale imponerar med tjusiga flygaroveraller à la ”Top Gun”.

Själv har jag bytt fredagskvällens silverkostym mot en gulddito – en garanterat äkta Armani som jag har köpt på en bakgata i Shanghai, staden som fått sitt namn efter Lee Marrows välkända italodiscohit. Läderslipsen och de grå lackskorna får dock hänga med även denna dag. Mot slutet av kvällen åker mycket av mina kläder av, för att avslöja ett smakfullt och kroppsnära limegrönt linne, med texten ”Sunset Disco – Mallorca”.

Men nu går jag händelserna i förväg.

Först ut på scenen, tappert kämpande inför en till att börja med gles publik, är Amaya och Neon Game från Spanien. Både låtar och uppträdande ger ett sympatiskt men något blekt intryck. Typiskt mellansnack: ”This is a new song, we hope you like it!” I en fortfarande väldigt mansdominerad genre är Amaya för övrigt den enda kvinnan på scenen denna kväll.

Scennärvaro och attityd är A och O på en festival där – enligt trovärdiga källor, som till exempel mina egna öron – inte en enda ton förutom sången framförs live. Så klasskillnaden blir uppenbar när den svenska trion Italove med smattrande Hi-NRG-rytmer intar scenen för det som jag anser är kvällens höjdpunkt.

Flankerad av två visuellt coola, men troligen helt sysslolösa medmusikanter, äger sångaren Martin Blix showen fullständigt. Hans kompromisslösa dansgolvsmoves och moonwalkande ställer Alcazars Andreas Lundstedt i skuggan som något slags avdankad broder Herrey. Blix får mig att vid 42 års ålder vilja införskaffa en pojkrumsspegel att själv träna framför.

Med fyra tolvtummare i bagaget och färska samarbeten med både Ken Laszlo och Albert One har Italove etablerat sig som en väldigt originaltrogen italodiscoakt fullt i klass med sina förebilder.

Nästa artist, mångsysslande konstnären Tobias Bernstrup, förhåller sig friare till genren. Med italodisco som musikaliskt centrum rör han sig även mot synthpop, EBM och andra typer av elektronisk dansmusik. Och när Tobias Bernstrup uppträder, gör han (hen) det som en androgyn gender-bendande uppenbarelse i olika fantasieggande metallkreationer, som i och för sig inte lämnar så mycket kvar åt, eh, fantasin.

Just nu gäller metallhuva, solfjädersliknande metallvingar, lösbröst med spikar som bröstvårtor samt något slags råttsvans på rygg-jetpack. Hjälmen åker raskt av, och efter ett tag ramlar även svansen.

Vi får bland annat höra ”Revolution”, en färsk Bernstrup-låt som mycket tydligt tar ställning mot Rysslands och Vladimir Putins anti-HBT-lagar och andra inskränkningar av mänskliga rättigheter.

Men värt att notera är att Tobias Bernstrup enligt egen utsago mött en helt annan typ av fördomar i den förment fritänkande konstvärlden där han också verkar. Där tycks många ha svårt att acceptera att han gör italodisco på allvar och att genrevalet inte är något slags ironisk pose.

Bernstrup drabbas dessvärre av några tekniska motgångar denna afton. Backdropsen fungerar bara under delar av framträdandet, och han har glömt extranumret hemma.

DJ Svartin underhåller i väntan på setet med de tre klassiska originalartisterna. Hur ser de ut i dag? Hur låter de? Jag har ingen aning. Italodisco har alltid varit en låtbaserad genre. Artisterna har aldrig varit huvudsaken, och var ibland rena konstruktioner – ett känt exempel är DenCatch the FoxHarrow, där fotomodellen på omslagen inte hade någon koppling till de olika sångare som lånades in att sjunga.

Det visar sig vara tre högst olika nyanser av italienskt gubbtycke som väntat oss. Alla med ett par storhits i bagaget, men inget som håller för någon längre spelning.

Albert One (Alberto Carpani) stod ut som en av få överviktiga popartister när det begav sig, och han har inte blivit mindre kurvig med åren. Han sjunger sina låtar med ”Secrets” och ”Turbo Diesel” i spetsen rakt upp och ner, utan krusiduller och utan någon show att tala om. Sista låten är ett samarbete med Italove, texten är så färsk att Albert One måste använda fusklapp. Det är ganska charmigt, men från en gammal italodiscocrooner hade jag hellre sett ett stillastående uppträdande i smoking än ett i svart t-shirt och jeans.

Fred Ventura (Federico di Bonaventura) har exakt samma klädsel som Albert One, men där tar likheterna slut. Här får vi oss en riktig machoitalienare till livs, med stora gester och kraftfullt scenutspel. Fred Ventura, även känd från duon Italoconnection och en rad artistsamarbeten, har dock enligt min mening ett svagare låtmaterial – eller kanske snarare inte de där jättehitsen som bär upp exempelvis den på scenen tråkigare Albert One.

Brian Ice skruvar upp showen ytterligare, åtminstone inledningsvis. Egentligen heter han Fabrizio Rizzolo och är även skådespelare. Trots viss tunnhårighet är det svårt att tro att han fyller 50 i sommar, när han med spelevinkaktig charm börjar härja på scenen och, möjligen dumdristigt, inleder med sin största hit ”Talking to the Night”. Därefter följer bland annat ”Tokyo” och kvällens kanske mest aparta inslag – en smäktande ballad.

Kalla mig trångsynt, men den i och för sig starka italienska balladtraditionen är inte den genre som lockade mig till Nalen i kväll. Brian Ice bevisar hursomhelst att han är en mångsidig entertainer som dessutom sjunger riktigt bra även när han har ont i halsen. Näst bäst efter Italove!

När artisterna har uppträtt färdigt, kommer tidpunkten då en festivallokal brukar börja tömmas. Det säger en hel del om den här genrens entusiaster att besökarna i ovanligt hög grad inte går hem utan fyller dansgolvet i stället. Kvällen avslutas i italoeufori, med vevande med armarna över huvudet och som sagt även enhörningshuvuden och blottade limegröna linnen.

Sthlm Italo Disco Party är en kulturgärning, men tyvärr ett långtifrån utsålt evenemang. Att nästan hälften av besökarna är hitresta utrikes fantaster imponerar visserligen, men faktum är att vi är drygt 300 besökare i en lokal som rymmer 600. Att just denna helg har en uppsjö av arrangemang i närliggande genrer är bara en del av förklaringen.

Denna ceriserosa, glittrande och plastiga subkultur är helt enkelt inte större än så här. Åtminstone inte i vårt land. Jag tror att arrangörerna trots allt har siktat för högt, även efter nedskalningen av ursprungsplanerna. Därför hoppas jag faktiskt på en mindre upplaga nästa vår. Kanske med mina personliga favoriter Appareil på scenen?

[zooeffect AEPAqf7RHags]